Vad är verkligt i mediavärlden?

Det är ingen nyhet att vi nås av tusentals mediameddelanden varje dag via annonser, TV-reklamer, tidningar, TV-program etc. Det är helt galet mycket information vi måste bearbeta och det är omöjligt för oss att aktivt lyssna till varje meddelande, analysera och värdera det. Det problemet löser vi genom att sätta hjärnan på autopilot och filtrera bort nästan alla meddelanden vi möter. Jättebra och effektivt, problemet är att bara att vi riskerar att missa de meddelanden som skulle kunna ha betydelse för oss och berika våra liv.

En annan fälla med autopiloten och den väldiga mängden information gör att vi tror att vi är informerade, vilket vi i själva verket inte är. Vi bombarderas av samma sorts information igen och igen och igen, vilket bara förstärker det vi redan vet, vilket egentligen inte är så mycket. Samtidigt kan vi också tro att vi är i kontroll över vårt mediauttövande eftersom vi väljer själva vilken TV-kanal vi vill titta på, vilken tidning vi vill köpa och läsa eller vilken musik vi vill lyssna på. Det är också felaktigt, eftersom i själva verket har vi inte alls kontroll eftersom mediaindustrin styr våra val genom att de bestämmer vad som ska finnas tillgängligt för oss. Vi tror att det är vi som väljer när vi i själva verket genom åratal av mediaexponering har blivit programmerade i våra konsumtionsvanor. Precis som de vill ha det.

Det här märker jag själv när jag varje dag går in på internet. Efter att ha kollat mina två mejlkonton besöker jag alltid samma fåtalet sidor: Aftonbladet för sportnyheter, DN för andra nyheter, Corren för lokala nyheter, blarf.nu för underhållning, bloggen för arbete. Sällan kollar jag in en amerikansk nyhetssajt när jag i själva verkat borde ha koll på flera eftersom jag trots allt är i USA och läser om just det amerikanska mediasystemet. Jag är programmerad, och trots att jag nu vet att jag borde göra något åt det så fortsätter jag i samla gamla mönster dag ut och dag in. Slarv, brist på viljestyrka eller bevis på medias kontrollerande kraft?

Allt du ser på TV, även nyheter, är en konstruktion. Inget program är 100 procent verklighet i den mening att det exakt representerar verkligheten som den ser ut. Själva poängen med att besöka mediavärlden är ju att fly sin egen verkliga värld, till den så kallade next-step-reality. I en serie i skolmiljö vill man inte se lärare hålla långa föreläsningar för eleverna (så som verkligheten ser ut) utan man vill se konflikter och debatt i klassrummet (next-step-reality - det händer, men inte lika ofta som i TV-serierna). För att bedöma hur verkligt ett TV-program är använder kan man använda sig av följande frågor: 1) Vad är det som verkligen händer? 2) Hur troligt är det att det som händer även händer i verkligheten? 3 ) Hur ofta händer det som händer även i verkligheten? 4) Hur trolig är handlingen?

Att till exempel händelserna i sitcoms och serier som Lost inte representerar verkligheten håller nog de flesta med om, men hur är det ställt med dokusåpor? De är ju riktiga personer som medverkar och inte skådespelare, det finns inget manus och man dokumenterar bara vad som händer. Fast är dem verkligen verkliga? Visst, det är riktigta personer och förhållandevis oregisserade samtal. MEN hela situationen att sätta tio människor i ett hus eller på en öde ö i en tävlingsinriktad miljö där en miljon eller två står på spel är helt absurd och saknar helt verklighetsförankring. Det är en konstruktion. Dessutom sitter ju någon och väljer vad som ska visas och hundratals timmar av material måste klippas ner till några en timme långa avsnitt. Därför är även dokusåpor väldigt långt ifrån verkligeten.

Men nyhetsprogram då? De skildrar ju verkliga händelser. Låt mig säga så här; om nyhetsprogram representerade verkligheten så skulle mord, våldtäkter, skolskjutningar och naturkatastrofer vara de mest vanligt förekommande händelserna. Nyheter är inte en representation, det är en konstruktion, och eftersom jag vet det kan jag inte ens titta på en nyhetssändning längre utan att analysera och bryta ner innehållet i kognitiva atomer.

Hoppas jag inte har gjort er helt förvirrade. Den här bloggen är förresten ett perfekt exempel på next-step-reality; om mitt syfte med bloggen var att verkligen beskriva min hur collegelivet är så skulle ni få långa utläggningar om toalettbesök, sega lektioner, tunga träningspass, ändlöst skitsnackande i cafeterian, tandborstande, klagande på vädret, sömnbrist, stress, press, nudlar, bärs, bakfylla och allmän vardagstristess. Fast eftersom sådan läsning skulle få er att kremera av tristess så skriver jag istället om Springsteen-konserter, svarta presidenters segertal, korrupta poliser, korrupta politiker, spring break-planer och Chicago-livets allmäna underbarhet. Visserligen är de alla verkliga händelser och upplevelser, men som sagt, de representerar inte min vardagliga verklighet. Förstår ni?

Yours Truly,

Gustav