Slutgiltig lösning på indian-frågan?

Jag, Steve, Elliot och Stephan kollade igår på Chicago Blackhawks spela mot Dallas Stars på burken. På grund av att Chicagos klubbmärke är ett indianhuvud kom diskussionen inte helt osökt in på hur först bosättare och sedan USA:s regering har misshandlat den amerikanska ursprungsbefolkningen - indianerna (ett namn som i sig själv är nedsättande). Amerikaner vet i princip ingenting om ursprungsbefolkningens seder, liv, kultur och det folkmord som har begåtts (att ha en staty av general George Custer i Little Bighorn, mitt i ett indianreservat, är som om det skulle stå en staty av Hitler i Israel). Den gamla stereotypen av den brutala vilden som skalperar den stackars vita mannen lever fortfarande kvar. De har samma status som djur, tvingas leva i värdelösa reservat och ge namn till diverse sportlag (mest förnedrande är NFL-laget Washington Redskins).


Situationen för dagens ursprungsbefolkning är USA:s mest osynliga samhällsproblem. Fattigdom, alkholism och självmord har tagit epidemiska propotioner i deras samhällen och den vita, styrande klassen kunde inte bry sig mindre. Långt efter "No blacks"-skyltar försvunnit från USA:s restauranger kunde man fortfarande se "No natives"-skyltar. En av USA:s mest framstående medborgarrättskämpar, Harvard-professorn Zecharaiah Chafee, Jr, skrev en gång: "Det har funnits beklagansvärda perioder i vår historia, till exempel vårt svek mot indianerna. Men det här hände så långt bak i tiden att det inte har lämnat några bestående orättvisor som angår oss nu. Vi var inte de förtryckande." Att en man som anses vara en förtryckta minoriteters förkämpe kan så enkelt avfärda ansvaret för ursprungsbefolkningens svåra situation säger en hel del om varför resten av USA inte bryr sig. Dessutom existerar inte indianerna i historieundervisningen i skolan eftersom den styrande klassens förfäder kom från Europa.



För att en social reform ska lyckas måste man idag få mediebevakning, men USA:s mediaindustri är totalt ointresserad av indianernes kamp och hur dem ignoreras av regeringen. Det mest talande exemplet hände vintern 1973. Ledare för American Indian Movement (AIM) ville uppmärksamma de 371 avtal med indianerna som regeringen brutit. För att väcka medias intresse för deras sak iscensatte 200 indianer i full krigsmundering en belägringen av Wounded Knee i sioux-reservatet Pine Ridge i South Dakota. Platsen var symboliskt vald eftersom det var här hövdingen Big Foot och hans mannar slaktades av de Sjunde Kavalleriet 1890 - den sista öppna konflikten mellan amerikanska indianer och den federala regeringen.





Indianerna tog elva invånare gisslan och sade att de var villiga att ta till våld om det behövdes för att hålla sina ställningar. Deras krav var att senaten skulle gå igenom varenda avtal som brutits och att de genomför en extensiv undersökning hur regeringen behandlat ursprungsbefolkningen. FBI agenter, federal polis och folk från Bureau of Indian Affairs (BIA) omringade Wounde Knee och hoppades genom att skära av belägrarnas tillgång till förnödenheter tvinga fram en fredlig lösning. Ledaren för AIM, Russel Means, förklarade att Wounded Knee inte längre tillhörde USA och att federala agenter skulle behandlas som representanter för en utländsk krigsmakt. Nyhetsteam skyndande dit för att följa utvecklingen av storyn. Till slut, efter tio veckor, gav belägrarna upp. Totalt hade tre FBI-agenter skottskadats och två indianer skjutits till döds.

Belägringen av Wounded Knee varade från 27 februari till 6 maj 1973.

Trots den väldiga mediabevakningen och att 93 procent av befolkningen hävdade att de följde storyn ansåg AIM att de inte fått sitt budskap igenom. TV bevakade inte den rätta storyn. Istället för att ge sammanhang och förklara situationen fokuserade de på det sensationella, på skottlossningarna och dödsfallen. Fakta kom aldrig fram att belägringen var ett uppror mot BIA och regeringen, trots att det fanns flera intevjuer med AIM-ledare och andra som berättar om nutida indianers lidande och dess historiska bakgrund. Det ansågs inte ha tillräckligt nyhetsvärde och sändes därför aldrig. TV-tittarna matades istället med häftiga, konfliktladdade bilder som bara spädde på stereotypen av indianer som brutala, krigshetsande vildar. TV-kritikern Neil Hickey summerade känslan bäst: "...pressen, speciellt TV, utförde sin uppgift över ett kvalitets-spektrum som går från 'knappt tillfredställande', 'missledande' till 'vedervärdigt'...". Media missade öppet mål 1973. 26 år senare har ingenting förändrats.



Yours Truly,



Gustav