Bilden av Chicago

Häromdagen lyckades solen bryta sig igenom det jämngråa och därför bestämde sig jag mina lagkamrater Kristoffer Grahn, Joe Cindric och Ryan "Hood" McNaughton att beskåda vår kära stads bästa vintriga sida. Trots att jag gjort det fler gånger än jag kan minnas så tröttnar jag aldrig på att traska runt downtown. Det är ett billigt nöje för en fattig student.

The 'L':s (L står för elevated train eftersom tågen går på räls över marken) bruna linje går hela vägen från mitt område Albany Park till the Loop downtown. Loopen öppnades 1897 och många av de ursprungliga stationerna finns, visserligen renoverade och förstärka, men ändå i originalutförande. På bilden möts det gamla Chicago med det nya Chicago. The 'L':s upphöjda räls med sina gamla stationer kantas av en allé av gamla höghus, varav en del stått sedan 30-talet, längst med Wabash Avenue fram mot det alldeles nybyggda Trump Tower som glittrar i solen.

När vi gick nerför gatan stötte vi på en byggnad som var misstänkt lik den som Blues Brothers jagas uppför av hela Chicagos poliskår samt militär i slutscenen av den gamla klassiska filmen från 1980. På torget utanför stod ett inhängnat minnesmonument i form av en evig låga (jag glömde kolla vem, vilka eller vad som hedrades) som Chitowns stadsduvor värmde sig vid. Tydligen står inte ens varma, goa och mysiga fjädrar emot Chicago-vintern.

Jag insåg häromdagen att jag knappt har några typiska turistbilder på mig själv, mest en massa idiotiska festbilder. Antagligen är det för att jag ser Chicago som min andra hemstad och vill inte sänka mig till turisternas nivå. Jag tar ju inte bilder på mig själv framför Filbyter-statyn när jag är i Linköping. Nåväl, jag svalde min stolthet och poserade glatt med Mr.Grahn (även kallad Snygg-Stoffe av några kvinnliga bekanta som var utbytesstudenter här i höstas) vid den nästan igenfrusna Chicago-floden.

Annars är det ganska skönt att det inte kryllar av turister i Chicago (i alla fall inte på vintern). Sightseeing-måsterna känns fortfarande relativt genuina, till skillnad från typ Eiffeltornet i Paris, Trafalgar Square i London eller Frihetsgudinnan i New York där du tvingas trängas med en buffelhjord Nikkons, Cannons och Sharps.

Det här är typiskt Chicago: de gamla knarriga, bruna stålbroarna över den frusna Chicago-flodens isflak. Bilder säger som bekant mer än tuen ord och den här stavas K-A-L-L-T.

Det slog mig förresten häromdagen att jag skriver opropotionenligt mycket om väder här i bloggen, men jag har listat ut varför. Är det några som pratar mer om väder än svenskar så är det Chicago-borna. Jag är från Sverige, jag bor i Chicago...ni kan göra matten själva.


Tillsammans med Colorado Avalanche och Toronto Maple Leafs var Chicago Blackhawks mitt favorit NHL-lag under hockeybildstiden nittonhundranitti-nånting. Nu när jag bor i stan finns det bara ett hockeylag kvar i mitt hjärta (förutom LHC). Jag hittade den här Blackhawks-butiken mitt på Michigan Avenue och vid sådana tillfällen önskar man att man inte levde på CSN. Man har helt enkelt inte råd att unna sig en retro-hockeytröja med det berömda indianhuvudet för närmare hundra dollar, speciellt inte när ekonomikrisen försvagade kronan mot dollarn så väldigt. Den här terminen fick jag ut 2000 dollar mindre av mitt studiestöd än i höstas. Surt, sa konsumenten.

Men fan, pengar är inte allt!

Peace, Love And Understanding

Gustav