"På fredagskvällen bubblar det i blodet..."

Man är lite smått mosig i hjärnan och sträv i halsen såhär på lördageftermiddagen efter att ha idkat intensivt studentleverne och sjungit Spingsteen, Nationalteatern och The Soundtrack of Our Lives på efterfest till fyra på morgonen kvällen innan. Inte hjälpte det att jag var tvungen att pallra mig upp vid 11 för möte med min projektarbetesgrupp i bibblan klockan 12. Därför har jag inte så mycket intressant att komma med idag och nöjer mig med att bjuda på en YouTube-klassiker om obildade yanks.



---------------------------

The Soundtrack of Our Lives kommer förresten till Chicago den 13 mars, men tro fan att man kommer vara någonstans mellan Dallas och Kansas City just då. Ett annat favoritband, Flogging Molly, spelar i stan på min födelsedag tillika St. Patrick´s Day den 17 mars, men klart att man ska kvällslektion just den dagen. Det vilar en förbannelse över mig.

Yours Truly,

Gustav

USCCHAA-AAAN!

Fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan. Ursäkta mitt språk, men jag är så JÄVLA TRÖTT PÅ DET HÄR SATANS CHICAGO-VÄDRET!!

När jordens humana platser njuter av fyra årstider per år tvingas jag utstå fyra årstider på fyra dagar: i tisdags var det höstrusk med snålblåst och duggregn. Onsdagen bjöd på härlig vårvärme. Igår torsdag slog en högsommar-åskstorm med tillhörande hällregn till när jag var precis halvvägs hem från min praktikplats. Och så idag fredag möts jag av snö och minusgrader när jag alldeles för tunt klädd måste springa för att hinna i tid till första lektionen. Usch, jag klarar inte det här. Hemma i Linköping vet man iallafall vilket vinterväder man får: tre plus och barmark från första advent fram till några dagar efter nyår, sedan snorkallt och en halvmeter snö fram till mars (eller kanske inte alltid, men förändringar sker i alla fall gradvis och inte över en natt).

--------------------------

För övrigt; korka upp skumpan, ta fram ballonger, serpentiner och fiskdamm för att Correns USA-blogg fyller idag 100 inlägg! Hoppas ni tycker det är lika roligt att läsa som jag tycker det är att skriva, trots att ni inte är så pigga på att kommentera. För att boosta (eller krossa) mitt ego vill jag genomföra en liten undersökning: jag skulle vara väldigt tacksam om alla som läser det här inlägget kunde slänga in en kommentar. Det skulle vara roligt att veta om jag verkligen har några läsare eller om mamma bara har lurats.

Det är inte svårt och tar typ två sekunder: klicka på "kommentarer" under inlägget, skriv något (ni behöver inte skriva något djupt eller insiktsfullt, utan bara säga hej eller tycka hur usel/bra jag är), kryssa för "Namn/URL" eller "Anonym" och klicka Publicera kommentar.

Tack på förhand,

Yours truly,

Gustav

Snälla Burris, dags att avgå

Snaran dras åt allt tajtare kring Roland Burris som utsågs av förre detta guvernören Rod Blagojevich till Obamas efterträdare i federala senaten. Som jag skrivit i tidigare inlägg, först svor han dyrt och heligt att han inte hade haft någon kontakt med Blagojevich eller folk från hans administration innan han utsågs. Sedan ändrade han sig och sade att han hade pratat med några av Blagos närmaste rådgivare. Därefter kom det fram att Burris blivit kontaktad av Rods bror och kassör Rob och gått med på att försöka samla in pengar till den förres kampanj-arbete.





Idag kom nästa avslöjande. Burris son, Roland Burris II, anställdes för fem månader sedan av Illinois Housing Development Authority, en avdelning som Rod Blagojevich utsett cheferna för. Detta trots att Burris den yngre var skyldig skatteverket 34 163 dollar för obetalda skatter på hans hus på Chicagos South Side. Inte direkt den lämpligaste kandidaten att jobba med boendeutvecklings-frågor, speciellt inte på en högt uppsatt position som betalar 75 000 dollar om året.

Durbin till vänster, Burris i mitten och vetefan vem han till höger är.

Kritiken för Illinois republikaner är som ni förstår inte nådig, men även Burris närmaste och mest framstående partikamrater mer eller mindre kräver hans avgång. Den andra Illinois-senatorn och senatens näst mäktigaste man Dick Durbin sade häromdagen att "om jag var Burris skulle jag avgå". Idag stämde den Illinois nya guvernör Pat Quinn in i klagosången: "Snart är det dags för senator Roland Burris att ta klivet tillbaka eftersom han inte längre kan effektivt tjäna staten Illinois". Men Burris själv är envis som en åsna och verkar inte ha några planer att säga upp sig. Han har till och med anställt nya sekreterare till hans kontor. Det guvernören kan göra om han vägrar gå självmant är att utlysa ett speciellt folkval där en ny senator utses. Då är Burris tvungen enligt lag att kliva åt sidan.



Hela soppan kring Burris är en politisk parodi, han har ingen trovärdighet kvar över huvud taget. Snälla, söta, rara Rolle....det är dags att sluta nu. Avgå när du fortfarande har lite värdighet i behåll och ge folket i Illinois åtminstone en skandalfri vecka.



Yours Truly,



Gustav

Mood of the nation?

Kritiken är hård från konservativt håll mot President Obamas stimulanspaket för att rädda ekonomin. För en knapp vecka sedan, från CME Groups handelsgolv i Chicago, gick TV-kanalen CNBC:s tyckare Rick Santelli lös mot planen i allmänhet och att en stor del av pengarna ska användas till att gå i borgen för medborgare som inte klarar att betala sina huslån i synnerhet. Titta, det är underhållande.



Santellis harang är ett typexempel på det amerikanska, hyperindividualistiska sättet att tänka och den utbredda socialism-skräcken. Han klandrar individen för att de inte kan betala sina lån när det i själva verket är giriga banker som är den största boven i dramat. För att tjäna mer pengar intalade de folk att ta lån som de egentligen inte hade råd med. Santelli missar liksom poängen.

Mot slutet säger han att han de som hejar på honom i bakgrunden är ett ganska exakt statistiskt snitt av den amerikanska befolkningen, "den tysta majoriteten". Det säger väl det mest om hans skeva världsbild om han på fullaste allvar tror att majoriteten av USA:s befolkning består av rika, vita börsmäklare i snordyra kostymer.

Yours Truly,

Gustav

Vardagliga observationer i USA

Efter drygt ett och ett halvt år det stora landet i väst har jag gjort följande mer eller mindre skarpa observationer:

1. Amerikanska tangentbort har inte å, ä eller ö.

2. Amerikanser gillar plast, men inte kvalitetsplast. Tetrapak verkar vara förbjudet, nästan allt kommer i plastforpackning eller är inplastat. När de packar dina varor i matbutiken använder de tre plastpåsar per två varor, dessutom är påsarna av så dalig kvalite att de knappt duger till soppåsar efteråt. Häromdagen köpte jag mjölk, bröd, jordnötsmör, juice och bananer och gick darifran med fyra pasar. FYRA! Det om något vittnar om att återvinningstänket inte existerar i USA.

3. Valmöjlighet; i Sverige väljer vi mellan vanlig, mellan, lättmjölk eller minimjölk. Här väljer du mellan low fat, whole, grain, regular, light, D-vitamin osv. Från femton olika företag...

4. Gatorna är spikraka och jävligt långa.

5. Amerikaner är superttrevliga och artiga, men inte alltid så lojala.

6. Alla, nästan utan undantag, lågavlönade skitjobb bemannas av antingen svarta eller hispanics. Ibland av gamla vita människor som ser ut som alkoholiserade krigsveteraner.

7. Bilarna ar många, passagerarantalet lågt. Det är lätt att första att det går tre bilar per fyra invanare.

8. Bilarna är stora eller trasiga. De som inte har råd med en bra bilförsäkring åker runt i sina skrothögar med fronten intryckt eftersom deras försäkring inte täcker reparationer.

9. De tre mest frekvent använda orden i amerikanska ungdomars vokabular är "dude", "man" och "bro"...

10. Trafikljus slår om väldigt fort. Det gäller att som dagisfröken insisterade att titta och lyssna två gånger åt varje håll innan man kliver ut.

Yours Truly,

Gustav

På västfronten inte mycket nytt

Det är dagen efter Oscars-galan, klockan är 17.00 och jag har nyss avnjutit en perfekt bacon-carbonara. Heath Ledger vann som väntat Bästa Manliga Biroll för sin Joker i The Dark Knight, Slumdog Millionaire (måste verkligen se den) drog hem vart och vartannat pris, inklusive Bästa Film, och talen var lika långtråkiga som vanligt. Roligt var att den enda film jag såg på The Chicago International Film Festival i höstas, den österrrikiska Revanche, var nominerad till Bästa Utländska Film. Det är en stark hämndhistoria som utspelar sig i Wien och på den österrikiska landsbygden som jag rekommenderar varmt. Dock vill jag höja ett varningens finger: på grund av grafiska sexscener i stil med Ken Park och Shortbus så ska filmen ses i ett högst intellektuellt sällskap och för guds skull inte med föräldrar eller på första dejten.

Götz Spielmanns Revanche

---------------------------------

Recessionen fortsätter att hålla USA:s ekonomi i ett järngrepp. Dow Jones tappade idag 250 points och stängde på den lägsta noteringen sedan 1997. Anledningen är att investerare inte vet om regeringens stimulanspaket kommer fungera så ingen köper någonting. Dessutom är nu General Motors och Chrysler ännu närmare konkurs trots att de tagit emot miljarder i stöd från regeringen. Som jag sagt förut, jag är ingen ekonomisk expert, men det kommer nog dröja länge, länge innan vindarna vänder.

Yours Truly,

Gustav

Slutgiltig lösning på indian-frågan?

Jag, Steve, Elliot och Stephan kollade igår på Chicago Blackhawks spela mot Dallas Stars på burken. På grund av att Chicagos klubbmärke är ett indianhuvud kom diskussionen inte helt osökt in på hur först bosättare och sedan USA:s regering har misshandlat den amerikanska ursprungsbefolkningen - indianerna (ett namn som i sig själv är nedsättande). Amerikaner vet i princip ingenting om ursprungsbefolkningens seder, liv, kultur och det folkmord som har begåtts (att ha en staty av general George Custer i Little Bighorn, mitt i ett indianreservat, är som om det skulle stå en staty av Hitler i Israel). Den gamla stereotypen av den brutala vilden som skalperar den stackars vita mannen lever fortfarande kvar. De har samma status som djur, tvingas leva i värdelösa reservat och ge namn till diverse sportlag (mest förnedrande är NFL-laget Washington Redskins).


Situationen för dagens ursprungsbefolkning är USA:s mest osynliga samhällsproblem. Fattigdom, alkholism och självmord har tagit epidemiska propotioner i deras samhällen och den vita, styrande klassen kunde inte bry sig mindre. Långt efter "No blacks"-skyltar försvunnit från USA:s restauranger kunde man fortfarande se "No natives"-skyltar. En av USA:s mest framstående medborgarrättskämpar, Harvard-professorn Zecharaiah Chafee, Jr, skrev en gång: "Det har funnits beklagansvärda perioder i vår historia, till exempel vårt svek mot indianerna. Men det här hände så långt bak i tiden att det inte har lämnat några bestående orättvisor som angår oss nu. Vi var inte de förtryckande." Att en man som anses vara en förtryckta minoriteters förkämpe kan så enkelt avfärda ansvaret för ursprungsbefolkningens svåra situation säger en hel del om varför resten av USA inte bryr sig. Dessutom existerar inte indianerna i historieundervisningen i skolan eftersom den styrande klassens förfäder kom från Europa.



För att en social reform ska lyckas måste man idag få mediebevakning, men USA:s mediaindustri är totalt ointresserad av indianernes kamp och hur dem ignoreras av regeringen. Det mest talande exemplet hände vintern 1973. Ledare för American Indian Movement (AIM) ville uppmärksamma de 371 avtal med indianerna som regeringen brutit. För att väcka medias intresse för deras sak iscensatte 200 indianer i full krigsmundering en belägringen av Wounded Knee i sioux-reservatet Pine Ridge i South Dakota. Platsen var symboliskt vald eftersom det var här hövdingen Big Foot och hans mannar slaktades av de Sjunde Kavalleriet 1890 - den sista öppna konflikten mellan amerikanska indianer och den federala regeringen.





Indianerna tog elva invånare gisslan och sade att de var villiga att ta till våld om det behövdes för att hålla sina ställningar. Deras krav var att senaten skulle gå igenom varenda avtal som brutits och att de genomför en extensiv undersökning hur regeringen behandlat ursprungsbefolkningen. FBI agenter, federal polis och folk från Bureau of Indian Affairs (BIA) omringade Wounde Knee och hoppades genom att skära av belägrarnas tillgång till förnödenheter tvinga fram en fredlig lösning. Ledaren för AIM, Russel Means, förklarade att Wounded Knee inte längre tillhörde USA och att federala agenter skulle behandlas som representanter för en utländsk krigsmakt. Nyhetsteam skyndande dit för att följa utvecklingen av storyn. Till slut, efter tio veckor, gav belägrarna upp. Totalt hade tre FBI-agenter skottskadats och två indianer skjutits till döds.

Belägringen av Wounded Knee varade från 27 februari till 6 maj 1973.

Trots den väldiga mediabevakningen och att 93 procent av befolkningen hävdade att de följde storyn ansåg AIM att de inte fått sitt budskap igenom. TV bevakade inte den rätta storyn. Istället för att ge sammanhang och förklara situationen fokuserade de på det sensationella, på skottlossningarna och dödsfallen. Fakta kom aldrig fram att belägringen var ett uppror mot BIA och regeringen, trots att det fanns flera intevjuer med AIM-ledare och andra som berättar om nutida indianers lidande och dess historiska bakgrund. Det ansågs inte ha tillräckligt nyhetsvärde och sändes därför aldrig. TV-tittarna matades istället med häftiga, konfliktladdade bilder som bara spädde på stereotypen av indianer som brutala, krigshetsande vildar. TV-kritikern Neil Hickey summerade känslan bäst: "...pressen, speciellt TV, utförde sin uppgift över ett kvalitets-spektrum som går från 'knappt tillfredställande', 'missledande' till 'vedervärdigt'...". Media missade öppet mål 1973. 26 år senare har ingenting förändrats.



Yours Truly,



Gustav

Thank God Its Friday

Livet är ganska bra just nu: det är fredag, jag har inget akut skolarbete i helgen, jag är frisk, kry, mätt och belåten. Lite tråkigare är det dock för vissa statsanställda i världens åttonde största (beroende på hur man räknar) ekonomi Kalifornien. Finanskrisen har slagit så hårt mot Kalifornien att guvernör Arnold Schwarzenegger har bestämt att helt stänga ner vissa officiella departement och avdelningar varannan fredag fram till mitten av 2010, bland annat Department of Motor Vehicles (Vägverket) som har han om alla körkort och bortbogserade bilar. Beslutet drabbar 238 000 anställda och förväntas spara 1.3 miljarder dollar över en 17-månadersperiod. Hårda bud i Mellerud.

---------------------

Häromdagen var jag och mina roomies väldigt uttråkade, så vi bestämde oss för att bota tristessen med lite konstskapande. Titta vad roligt man kan ha med en UV-lampa, en märkpenna och en kamera.

Elliot fick sig en temporär tribal på armen.

Min lite mer permanenta tatuering gjorde sig också bra självlysande.

Skål och in i dimman

Gustav

En snabbguide till Obamas stimulanspaket

I och med President Obamas signatur i tisdags trädde det 787 miljarder stora räddningspaketet för ekonomin i laga kraft. Det har varit ett kontroversiellt beslut och beroende på om det lyckas eller inte kommer det med största sannolikhet avgöra Obamas framtida popularitet. En del kritiker går så långt och säger att om planen misslyckas kommer Obama redan ha misslyckats som president. För all del, känn ingen press.

Vad jag har förstått har pengar redan börjat distribueras till olika projekt som ska skapa jobb och få fart på spenderandet. När det handlar om nära 800 miljarder dollar som ska delas ut är risken stor för korruption, bedrägerier och slöseri, därför har Vita Huset tagit stora säkerhetsåtgärder för att allt ska gå rätt till. Bland annat har de tillsatt internutredare till de olika federala departementen som har ansvar att dela ut pengar, samt startat en hemsida, recovery.org, där amerikanerna kan hålla koll på till vilka och till pengarna går. Dessutom ger lagen skydd till så kallade whistle-blowers, dvs privata anställda som anmäler misstanke om korruption och bedrägeri i de högre leden till federala myndigheter. De kan inte få sparken om de tjallar.

Den skarpaste kritiken har kommit från republikanskt håll i kongressen. De hävdar att paketet är alldeles för stort, har en för stor riskfaktor för slöseri av skattebetalarnas pengar och att för många miljarder är öronmärkta till projekt som inte kommer generera nya jobb (bland annat amnesti för illegala invandrare). De är också rädda att Obama-administrationen får för mycket kontroll (eftersom paketet trätt i laga kraft har kongressen inget att säga till om längre). Kritiken grundar sig de fundementala ideologiska skillnaderna mellan demokrater och republikaner.

Adam Smith, t.v, och John Locke, t.h. Grundare av det amerikanska sättet att tänka (fast det vet inte amerikanerna själva.

Amerikaner i allmänhet och republikaner i synnerhet har en annorlunda syn på regeringens roll än vi svenskar. Vi går med på att betala höga skatter eftersom vi litar på att regeringen tillgodoser oss med sjukvård, utbildning och fungerande kollektivtrafik, polis, brandkår etc. Det republikanska synsättet, däremot, är baserat på filosoferna John Lockes och Adam Smiths idéer. Locke ansåg att varje människa har rätt till liv, frihet och egendom och att det är regeringens roll att skydda dem rättigheterna. I praktiken innebär det att regeringen bland annat ska tillhandahålla en stark militärmakt som skyddar landets gränser från utländska hot, skydda privatpersoners egendom, men hålla fingrarna borta från densamma (det är därför republikaner hatar att betala skatt lite mer än demokrater). Republikanerna predikar också Adam Smiths syn på ekonomi; de vill ha en så fri och avreglerad ekonomisk marknad som möjligt där den starkaste överlever. De motsätter sig därför stimulanspaketet eftersom det innebär att regeringen går in och bestämmer vilka företag som ska överleva, inte marknadskrafterna. De ser finanskrisen som ett resultat av för många dåliga ekonomiska beslut och att det nu är upp till marknaden, inte regeringen, att hitta en lösning.

Yours Truly,

Gustav

Prioriteringar

I över en veckas tid har vi plågats av att tvingas höra på turerna kring artisten Chris Browns misshandel av flickvännen, tillika sångerskan, Rihanna. Skvallerprogrammet TMZ har varje dag frågat kändisar vad de tycker om Brown/Rihanna-situationen (och JA, jag skäms för att jag vet det). Hur ska det gå med förhållandet? Hur ska det gå med Chris Browns karriär? Hur ska Rihanna kunna välja mellan rättvisan och kärleken till Chris? Håhå jaja, så många frågor, så få svar. Vem bryr sig om om den utbredda dolda kvinnomisshandeln, verkningslösa besöksförbud, konsekvenserna av Obamas stimulanspaket, den genomkorrupta Illinois-politiken, de tiotusentals jobb som försvinner varje dag, eller att USA befinner sig i två orättfärdiga krig? För igen, vad kan vara viktigare än hur Chris Brown ska rädda karriären?

För övrigt, innan misshandeln uppdagades såg man den här reklamfilmen för Wrigley Doublemint på TV stup i kvarten, men inte en enda gång den senaste veckan. Likt Kellogg´s inte vill förknippas med gräsrökande olympiska guldmedaljörer antar jag att Wrigley inte tycker det är bra för affärerna att förknippas med en skönsjungande kvinnomisshandlare.



Titta vad glad och cool man blir av att tugga dubbelminttuggummi i det nya slimpack. Uschaan, bara reklamen i sig är så olagligt dålig och töntig att Brown förtjänar fängelse.

---------------

Roland Burris har ännu inte avgått, men det är nog en tidsfråga.

Peace, Love and Understanding

Gustav

Man slutar förvånas

Dags för ett nytt kapitel av cirkusen kring Illinois förre guvernör Rod Blagojevich. Som ni säkert minns försökte han först sälja President Obamas lediga plats i den federala senaten, han åkte fast och sen trotsade han hela etablissemanget genom att utnyttja sin guvernörliga rätt att utse Ronald Burris till ny Illinois-senator bredvid Dick Durbin (varje stat representeras av två senatorer). Det är den nye killen som nu är i blåsväder.

Rod Blagojevich till vänster och Roland Burris till höger.

Först svor Burris dyrt och heligt att han inte hade haft någon kontakt med Blago innan skandalen uppdagades. Under ed bedyrade han sin oskuld inför Representantshuset utfrågnings-kommitté. Senare ändrade han sig, även denna gång under ed, och sade att han hade haft ett samtal med Blago. Idag avslöjade tidningen Chicago Sun-Times att Burris har haft minst sagt extensiv kontakt med Blagos administration. I tur och ordning har han pratat med först och främst Blagos stabschef Lon Monk, sedan med några av Blagos närmaste rådgivare John Harris, Doug Scofield och John Wyrma. Till sist har han bytt några ord med Blagos brorsa och kassör Rob Blagojevich som övertygade Burris att försöka samla in pengar till Blagojevichs kampanj. Alltså, Burris tidigare relation med Blagojevich gick från obefintlig till att vara en av hans finansiärer inom loppet av några oärliga vittnesmål.

Attorney General, Illinois högsta åklagarenhet, har nu startat en utredning mot Burris för att se om han har begått mened. Så har även Senatens Etiska Kommitté. Röster som begär Burris avgång höjs nu från alla håll - tidningsredaktörer, politiker och folket. Burris själv välkomnar utredningarna och säger: "Jag är oskyldig och har inget att dölja". Det har har varit Illinois-politikernas mantra på senaste tiden.

Yours Truly,


Gustav

Vad är verkligt i mediavärlden?

Det är ingen nyhet att vi nås av tusentals mediameddelanden varje dag via annonser, TV-reklamer, tidningar, TV-program etc. Det är helt galet mycket information vi måste bearbeta och det är omöjligt för oss att aktivt lyssna till varje meddelande, analysera och värdera det. Det problemet löser vi genom att sätta hjärnan på autopilot och filtrera bort nästan alla meddelanden vi möter. Jättebra och effektivt, problemet är att bara att vi riskerar att missa de meddelanden som skulle kunna ha betydelse för oss och berika våra liv.

En annan fälla med autopiloten och den väldiga mängden information gör att vi tror att vi är informerade, vilket vi i själva verket inte är. Vi bombarderas av samma sorts information igen och igen och igen, vilket bara förstärker det vi redan vet, vilket egentligen inte är så mycket. Samtidigt kan vi också tro att vi är i kontroll över vårt mediauttövande eftersom vi väljer själva vilken TV-kanal vi vill titta på, vilken tidning vi vill köpa och läsa eller vilken musik vi vill lyssna på. Det är också felaktigt, eftersom i själva verket har vi inte alls kontroll eftersom mediaindustrin styr våra val genom att de bestämmer vad som ska finnas tillgängligt för oss. Vi tror att det är vi som väljer när vi i själva verket genom åratal av mediaexponering har blivit programmerade i våra konsumtionsvanor. Precis som de vill ha det.

Det här märker jag själv när jag varje dag går in på internet. Efter att ha kollat mina två mejlkonton besöker jag alltid samma fåtalet sidor: Aftonbladet för sportnyheter, DN för andra nyheter, Corren för lokala nyheter, blarf.nu för underhållning, bloggen för arbete. Sällan kollar jag in en amerikansk nyhetssajt när jag i själva verkat borde ha koll på flera eftersom jag trots allt är i USA och läser om just det amerikanska mediasystemet. Jag är programmerad, och trots att jag nu vet att jag borde göra något åt det så fortsätter jag i samla gamla mönster dag ut och dag in. Slarv, brist på viljestyrka eller bevis på medias kontrollerande kraft?

Allt du ser på TV, även nyheter, är en konstruktion. Inget program är 100 procent verklighet i den mening att det exakt representerar verkligheten som den ser ut. Själva poängen med att besöka mediavärlden är ju att fly sin egen verkliga värld, till den så kallade next-step-reality. I en serie i skolmiljö vill man inte se lärare hålla långa föreläsningar för eleverna (så som verkligheten ser ut) utan man vill se konflikter och debatt i klassrummet (next-step-reality - det händer, men inte lika ofta som i TV-serierna). För att bedöma hur verkligt ett TV-program är använder kan man använda sig av följande frågor: 1) Vad är det som verkligen händer? 2) Hur troligt är det att det som händer även händer i verkligheten? 3 ) Hur ofta händer det som händer även i verkligheten? 4) Hur trolig är handlingen?

Att till exempel händelserna i sitcoms och serier som Lost inte representerar verkligheten håller nog de flesta med om, men hur är det ställt med dokusåpor? De är ju riktiga personer som medverkar och inte skådespelare, det finns inget manus och man dokumenterar bara vad som händer. Fast är dem verkligen verkliga? Visst, det är riktigta personer och förhållandevis oregisserade samtal. MEN hela situationen att sätta tio människor i ett hus eller på en öde ö i en tävlingsinriktad miljö där en miljon eller två står på spel är helt absurd och saknar helt verklighetsförankring. Det är en konstruktion. Dessutom sitter ju någon och väljer vad som ska visas och hundratals timmar av material måste klippas ner till några en timme långa avsnitt. Därför är även dokusåpor väldigt långt ifrån verkligeten.

Men nyhetsprogram då? De skildrar ju verkliga händelser. Låt mig säga så här; om nyhetsprogram representerade verkligheten så skulle mord, våldtäkter, skolskjutningar och naturkatastrofer vara de mest vanligt förekommande händelserna. Nyheter är inte en representation, det är en konstruktion, och eftersom jag vet det kan jag inte ens titta på en nyhetssändning längre utan att analysera och bryta ner innehållet i kognitiva atomer.

Hoppas jag inte har gjort er helt förvirrade. Den här bloggen är förresten ett perfekt exempel på next-step-reality; om mitt syfte med bloggen var att verkligen beskriva min hur collegelivet är så skulle ni få långa utläggningar om toalettbesök, sega lektioner, tunga träningspass, ändlöst skitsnackande i cafeterian, tandborstande, klagande på vädret, sömnbrist, stress, press, nudlar, bärs, bakfylla och allmän vardagstristess. Fast eftersom sådan läsning skulle få er att kremera av tristess så skriver jag istället om Springsteen-konserter, svarta presidenters segertal, korrupta poliser, korrupta politiker, spring break-planer och Chicago-livets allmäna underbarhet. Visserligen är de alla verkliga händelser och upplevelser, men som sagt, de representerar inte min vardagliga verklighet. Förstår ni?

Yours Truly,

Gustav

Finkultur

Jag övergav min plan att fira Alla Hjärtans Dag likt Al Capone. K-pistar är lätta att komma över (en barnlek i USA), likaså polisuniformer (speciellt i Chicago) och trenchcoats, men planen föll på att jag inte kunde hitta något gäng vars område är värt att ta över. Vårt lokala latino-gäng The Latin Kings är dessutom för farliga och att slå till mot the Mighty Gaylords (helt ärligt, de är ett seriöst gäng på Chicagos North Side) ger mig inte direkt någon street-cred.

Så istället gick jag i glada vänners lag på kontsmuseeum. The Art Institute of Chicago har vad jag förstått en av världens mest respekterade kollektioner av tavlor och skulpturer, bland annat en hel drös med Monet och andra franska impressionister. Det var faktiskt riktigt roligt att knalla runt bland gallerierna och jag ska verkligen åka dit igen.

Gata i Paris en regning dag av den franske impressionisten Gustave Caillebotte hänger stor och präktig i ett av de främre rummen.



De har också en av van Goghs 24 självporträtt (fast Detroit har ett av dem så det är kanske inte så mycket att skryta med). Den målades tydligen med prickteknik, mycket fascinerande.

--------------------------------

John McCain har höjt sin kritiska stämma mot President Obama. Det är det 780 miljarder dollar stora stimulanspaketet som är subjekt för kritiken, eller rättare sagt hur det röstades igenom. Obama vidhöll i sin kamanj och vallöften att sammarbete över partigränserna är ett måste, att republikaner och demokrater ska sätta sig ner och diskutera, jobba bipartisant med landets bästa i sikte. Vad jag förstått så har förslaget röstats igenom utan en enda republikansk röst och det är ju det McCain nu kallar "en dålig start för President Obama". Det ligger onekligen något i det han säger.

Yours Truly,

Gustav

Bloody Valentine

I skrivande stund är det fredag den trettonde och då passar Hollywood på att släppa ytterligare en remake av Friday the 13th. Denna gång kretsar handlingen kring något så orginellt som massmördaren Jason som slaktar campande collegeungdomar vid en stuga belägen vid en avlägsen sjö mitt ute i ingenstans. Jag bara måste gå och se den....eller inte.

Imorgon (eller idag som det troligtvis kommer vara när de flesta av er läser det här) är det Alla Hjärtans Dag och när jag för en gång skull har anledning att fira denna kommersialisering av kärleken så är det ironiskt nog ett världshav mellan mig och flickvännen. Eftersom jag inte har någon flickvän att mysa med så kan ju berätta om hur man firar högtidsdagen Chicago-style.

I år är det exakt 80 år sedan USA:s mest ökände gangster Al Capone beordrade vad som har gått till historien som The St.Valentine's Day Massacre. Den 14 februari 1929 avrättades sju personer ur "Bugs" Morans irländska gäng i ett garage i Lincoln Park på Chicagos norra sida, bland andra Morans kassör Adam Heyer, hans högra hand James Clark och hans två toppsoldater bröderna Peter och Frank Gusenberg. Bugs Morans gäng kontrollerade norra sidan och Al Capones italienska gäng den södra. Efter massakern tog Capone (som var i Florida på semester under tiden) kontroll över hela Chicagos undre värld.

Planen var väldigt utstuderad. Fyra av Capones män anlände klockan 10.30 till SMC Cartage Companys garage i två bilar; en Cadillac och en Peerless. Två av dem var utklädda till poliser och två av dem bar klassiska, långa gangster-trenchcoats. Morans män var redan inne i garaget, enligt några källor hade de blivit ditlurade i tron att de skulle köpa ett stort parti smuggelwhiskey från Detroit (vilket inte förklarar varför de alla var klädda i sina finaste kläder). Det här var under förbudstidens USA och olaglig spritförsäljning var en stor det av maffians levebröd. Folk var väldigt törstiga.

De polisklädda männen rusade in och radade upp Morans män mot väggen (tanken var att Bugs Moran själv skulle vara där, men han dök aldrig upp). De trodde att de var riktiga poliser och att det här bara var ett försök av Chicagos bespottade poliskår att få lite god publicitet i tidningarna. Men istället för att bli tagna downtown till Cook County-jail så mejades de ner med 75 maskingevärskott och två hagelbrakar-salvor. Ja , det är ju också ett sätt att fira Alla Hjärtans Dag.

Kropparna bärs ut till nyfikna blickars beskådan

Alphonse Gabriel Capone.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

Mera knark så blir du stark

Det sägs att ett glas vin om dagen är bra för magen, likaså ett äpple. Fast jag vet vad som verkligen är bra för magen: tre små piller med åtta timmars mellanrum. Mediciner gör underverk mot sjukdomar ibland. Jag är inte helt frisk än, men på en dag gick jag från att vara ett feberfrossande vrak som med möda tvingade i mig några sönderkokta nudlar till mitt mer vanliga jag som pluggar frisk och frossar i fullkornspasta och tomatsås.



Men allt måste tas med måtta. Av för många glas vin blir man full, av för många äpplen får man magknip - fast av för många piller blir man världens bäst betalda baseboll-spelare. Den stora snackisen på staternas tavernor, bodegor och lunchrum är inte President Obamas enorma stimulans-paket (som det borde vara), utan att New York Yankees Alex Rodriguez har erkänt att han dopat sig åren 2001-03. Det var innan ligan införde regelbundna tester för stereoider och amfetaminer.

A-Rod blev historisk förra året då han med en fantasi-årslön på 28 miljoner dollar (224 miljoner kronor) blev den bäst betalde basebollspelaren genom tiderna. Han tjänar mer än vad hela Florida Marlins spelartrupp gör tillsammans för att utöva en sport där du kastar lite boll, svingar lite bollträ och springer någon gång i bland. Tänk på det nästa gång ni klagar på Jan Hlavacs månadslön på 800 000. Det är kaffepengar i jämförelse och då måste Janne ändå brunka i sarghörn, riskera tänderna och bråka om utrymme med 110-kilos kolosser beväpnade med hockeyklubbor, sylvassa skridskoskenor och noll empati. Ack, det är synd om proffsidrottarna.

Yours Truly,

Gustav

Anti-Svennis konspiration

Eftersom jag och mina rumskompisar ar antingen a) for lata, b) for snala eller c) a och b kombinerade for att skaffa kabel-TV, maste jag ta mig till nagon vans hushall med den amerikanska fotbollintresserades Heliga Graal FOX Soccer Channel for att se pa fotboll. Jag ar precis hemkommen fran en av dessa vanner , Kristoffer Grahn, dar jag nyss sett USA besegra Sven Goran Erikssons Mexiko med 1-0 i Concacafs VM-kval. Det var en av de trakigaste matcherna jag har sett. 

Mexiko var helt viljelost och sag inte ens ut att forsoka, trots att det handlar om en match med samma rivalitet mellan motstandarna som den mellan Sverige och Danmark. Anda sedan det blev klart att Svennis skulle ta over Mexikos landslag har han varit ifragasatt av mexikanska journalister, folket och till och med nagra av spelarna. Efter en rad forluster har pressen bara okat och det ryktades att vid egenskap av forlust mot USA sa skulle han ryka. Tro mig, att doma av de mexikanska spelarnas insats ikvall sa forsoker de fa Svennis sparkad. 

Yours Truly, 

Gustav

Allmän misär

Jag trodde jag var frisk och kry efter helgens sjukdom, men icke. Natten mellan måndag och tisdag började jag frysa trots att jag borde varit varm, låg och skakade hela natten. Mådde skit hela tisdagen, fick en god natts sömn och mådde bättre i morse (onsdag). Därför gick jag till skolan, men under första lektionen började jag svettas och hade svårt att koncentrera mig. Det var då själva, tänkte jag, jag brukar ju aldrig vara sjuk. Med misstanke om infektion och behov av pencillin gick jag till doktorn hos Swedish Covenant Hospital nerför gatan (studenter på North Park får gratis undersökningar). Diagnos: feber och maginfluensa. Doktorns anvisningar: vila och mediciner mot feber, magont och diarré till ett värde av 20 dollar. Det här kom inte precis lägligt då jag har ett stort prov på fredag och en ännu större uppsats som ska lämnas in på måndag.

Som om det inte vore nog har det knyckfulla Chicago-vädret visat upp sig från sin värsta sida idag. De senaste dagarnas vårvärme har bytts ut mot några ynkliga plusgrader kryddade med hällregn och snålblåst. Dessutom säger prognosen att det bara kommer bli värre.

Usch, tyck synd om mig!

Yours Truly,

Gustav

En låt på hjärnan

Efter att ha kollat på Weeds hela helgen så har jag de senaste dagarna gått runt och sjungit och visslat på introlåten: Little Boxes med Malvina Reynolds. Mina närmaste hatar mig. Låten skrevs av Malvina Reynolds 1962. Det är en känga mot det borgeliga förortslivet med stora villor, SUV:s, föräldramöten, hemmafruar och allmän konformitet med konsumtionssamhällets värderingar. För er som inte vet, Weeds handlar om en hemmafru som hastigt och olustigt blir änka och för att försörja familjen börjar hon sälja marijuana till den rika Los Angeles förorten Agrestics invånare.




Den kanske mest kända versionen av låten spelades in av Pete Seeger 1963, men min favoritversion är med en av mina hjältar i livet; den chilenske folksångaren och frihetskämpen Victor Jara. Han mördades 1973 i samband med militärkuppen i Chile som satte Augusto Pinochet vid makten.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

F�rtydliganden

Jag har f�tt n�gra mejl och kommentarer om mitt f�rra inl�gg om kristna hycklare. Det verkar som jag uttryckt mig lite klumpigt vilket lett till missf�rst�nd. Jag t�nker inte be om urs�kt eftersom jag st�r f�r det jag sa, men jag t�nker g�ra n�gra f�rtydliganden.

Jag menade inte att p� Alex Schulmanskt vis klanka p� ner p� svenska kristna, tv�rtom, de har min fullaste respekt. Jag anv�nde den svenska stereotypen som en f�rklaring till varf�r jag t�nker som jag t�nker om amerikanska kristna jag tr�ffar. Ens tankar grundar sig i till stor del i den kultur man v�xt upp i, dvs det svenska sekul�ra samh�llet.

Po�ngen med inl�gget var att beskriva dubbelmoralen hos m�nga unga kristna amerikaner jag har m�tt h�r. Till skillnad fr�n de flesta svenska kristna jag har m�tt (en del i min n�rmaste bekantskapskrets) lever de inte alltid i enlighet med den tro de predikar. M�nga g�nger har de moraliserat �ver mina religi�sa tillkortakommanden, n�stan tyckt synd om mig att jag inte tror p� Gud. �nd� lever de n�stan precis likadana liv som mitt, p� gott och ont. Samma synder och samma dygder. De st�ller sig of�rst�ende n�r jag h�vdar att jag inte beh�ver n�gon �verm�nsklig makts v�gledning f�r att leva ett r�ttf�rdigt liv och behandla mina medm�nniskor v�l.

Ett perfekt exempel kommer fr�n en av mina allra n�rmaste v�nner. Han h�vdar att homosexualitet �r fel, emot Guds vilja, onaturligt, omoraliskt och allt det d�r (han blev arg p� mig att jag f�r det f�rsta sett Brokeback Mountain, och n�stan f�rbannand att jag tyckte den var skitbra). Det �r samma kille som naglat upp en stor poster av Tanya Chalkins ber�mda foto The Kiss p� v�ggen.

N�r jag d� f�rs�ker argumentera att det minsann �r homosexualitet �ven n�r tv� tjejer kysser varandra s� svarar han: "N� det �r bara manligt homosex som �r fel. Tv� tjejer �r bara sexigt". Jaha, vad svarar man p� det? Det �r sv�rt att f�ra ett logiskt argument n�r det bara �r en spelare p� banan.

Yours Truly,

Gustav

Ett rättfärdigt liv?

Eftersom North Park är ett privat, kristet universitet så anordnas varje söndag i skolans kapell något som heter Collegelife. Det är en tillställning i Guds ära med sång, bön, tal och predikan som ska vägleda skolans elever och lärare i rätt riktning i livet. Trots att jag nu är inne på min fjärde termin så har jag aldrig varit där. Som den trolösa hedning jag är så har jag inte riktigt känt mig manad, men någon gång ska ju vara den första. Efter att ha spenderat min söndag med sju timmar Call of Duty och tredje säsongen av Weeds så kunde jag lika gärna göra något produktivt. Därför hakade jag på några vänner till Collegelife för att se vad de har för sig där.

Det var länge sedan jag kände mig så obekväm. Gudstjänsen började med att ett band av elever sjöng lovsånger i stil med "Hallelujiah, God is glorious", "Let us worship Jesus", och "God is Divine, Infinite and the Best", alla med det underliggande budskapet att vi människor är små och värdelösa och endast Herren Skaparen kan guida oss rätt i våra ynkliga liv. Sen talade den kanske smartaste teologen på North Park, Dr. Boaz Johnsson, (han pratar typ 15 språk och var med och översatte Döda Havs-rullarna) om något jag inte riktigt greppade. Efter att han pladdrat i 40 minuter var det dags för bandet och ta scenen igen. Bandet sjöng och predikade om Guds storhet, de trehundra närvarnande sjöng med och jag klarade inte av mer hjärntvätteri så jag lämnade innan det var över.

Fast det är inte budskapet i sig jag har problem med, jag respekterar folks tro och de får praktisera den hur det vill så länge de respekterar mitt avståndstagande till religion. Det som stör mig är att samma personer som jag ser redslöst fulla i jakt på utomäktenskapligt sex på lördag kväll är samma personer som på söndag kväll står med slutna ögon, armarna upp i skyn och inlevelsefullt sjunger med i "Oh, Lord, I wanna yearn You and You make me whole, etc". Det är ett stort, jävla hyckleri.

Må så vara att min uppväxt i världens kanske mest sekulariserade land kan gett mig en mer än lite skev bild av hur kristna människor bör bete sig. Stereotypen av svenska kristna är den 65-åriga, bibelkramande frikyrkotanten i brun polokofta och brun ankellång kjol som knypplar dagarna i ända, går och lägger sig klockan åtta, aldrig rört en droppe alkohol och har haft sex lika många gånger som antal barn hon har. Föreställ er tanten femtiotalet år yngre så har ni stereotypen av den svenska kristna ungdomen. Det hjälper ju inte heller att Carola är den kändaste svenska kristna personligheten eller att den enda gången kristna får nyhetsutrymme är när de Knutby-mördar varandra.

Men ändå, det hycklas en hel del kring religion i USA, speciellt bland mång av mina kristna vänner som inte lever i enlighet med sin tro. De väljer att lyssna på de delar av den kristna läran som passar dem. De utformar sin tro eftersin livsstil, inte tvärtom. De super, knarkar och knullar runt och använder sedan Collegelife som något sorts katolsk botbrev. Så länge man prisar Gud en timme varje söndag så är det lugnt att synda friskt resten av veckan.

--------------------------

Den amerikanska stereotypen. Min roomie och bästa vän Steve Hosch sitter och myser med ett dussin munkar från Dunkin Donuts i knät. Svältande barn i Afrika, någon?

Yours Truly,

Gustav

Te och Weeds

Jag har varit lite småkrasslig ända sedan jag kom tillbaka till skolan, men igår bröt det ut på allvar. Natten spenderades i feberyra och jag var tvungen att gå upp på toa tre gånger och göra onämnbara gärningar. Mådde skit när jag vaknade på riktigt runt elva. Hela dagen har jag legat i vår trasiga soffa och varvat grönt te, havrgrynsgröt, Call of Duty, två säsonger av den grymma TV-serien Weeds och ytterliga besök på hemlighuset. Usch, det är såna här dagar man önskar att man vore sju år igen och hade en morsa som pysslade om en. Kommer med varm blåbärssoppa, puffar till kudden och låter en titta på Power Rangers för en gångs skull.

Det hjälpte nog inte att jag var ute på galej igår heller, trots att jag kände mig lite tjyvtjock. Det var en trevlig kväll iallafall eftersom jag träffade de nya utbytessvenskarna för första gången. Eftersom de kommer från Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping är de mest en massa HV-fans i och för sig, men ingen är ju perfekt. Att en av dem var från Askeby utanför Linköping vägde dock upp lite grann.

Yours Truly,

Gustav

Bipolärt väder

Jag är sjuk som en gnu, men jag orkar ändå klottra ner några rader. Nytt på väderfronten: Igår torsdag var det minus 15, idag fredag är det uppåt tio plusgrader och slask. Att vara meterolog i Chicago är fan svårare än både kärnfysik och raketforskning tillsammans.

-----------

Som vi alla vet är USA:s ekonomi körd i botten; enligt senaste rapporten förlorade ytterligare 598 000 personer sina jobb i januari och arbetlsösheten är nu rekordhöga 7.6 %. En rapport för någon månad sade att ekonomin har gått back så mycket att det är som de elva senaste åren inte har hänt. Obama jobbar för att få igenom ett 780 miljarder dollar stort stimulanspaket att pumpa in i systemet för att få ekonomin på fötter igen. Demokraterna i senaten behöver minst två republikanska röster för att få igenom förslaget. Jag har inte riktigt koll, men som jag förstått handlar det nu om 780 miljarder utöver de 700 miljarder som Bush-administrationen röstade igenom, totalt handlar det då om drygt 1.4 TRILJONER dollar. Var dem pengarna ska komma från vetefan, speciellt eftersom USA redan har runt 10 triljoner i skuld. De får nog ta och ringa Joakim von Anka, jag har hört att han har en fantasiljon i sitt valv.

Kan någon ekonomisk expert bena ut begreppen för mig? Nu ska jag gå tillbaka till mitt gröna te och fortsätta hosta halsen i fördärv.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

A day in the life

Hur ser en vanlig onsdag ut för en collegestudent? Ungefär så här:

Vaknade klockan 10.00, snoozade till 10.30, pallrade mig upp och gick ut i köket. Kvällen innan hade jag satt upp en hemmagjord musfälla för att söka fånga musen som bor under vår spis (se illustration). Jag kollade fällan. Den var tom, men ostbitarna som skulle locka musen in i fällan var borta. Smart jävel.

Musfällan. Det är en avklippt vattenflaska men överdelen vänd innåt, ungefär som en hummertina, som är balanserad på en skokartong. Tanken är att musen ska ta sig i till det mumsiga jordnötsmöret, tippa den över ända och sen sitta fast.

Hällde en kopp havregryn och två koppar vatten i en kastrull. Ställde den på spisen och hoppade in i duschen. Ut ur duschen, tog på mig kläder, kokade gröt, åt gröten med kanel, socker och mjölk och kollade på Who wants to be a millionaire mellan klockan 11 och 11.30. Borstade tänderna, tog på mig ytterkläderna och gick ut i vargavintern.

Den första lektionen, North Park Dialogue II: Ethics and Same-sex Marriage, klockan 11.45 spenderade jag med att tänka på annat. Lade in en smart kommentar här och där, precis lagom så att man får stilpoäng utan att förta sig. Slutade lektionen klockan 12.50, gick upp en våning för nästa lektion klockan 13.00, History of the Atlantic World. Fick tillbaka en femsidig uppsats om Martin Luthers protestantiska reform, A i betyg, jättetrevligt. Kursen är en räkmacka eftersom jag redan läst om det i högstaddiet. Värre är de för de stackars jänkarna med en underfinansierad skolgång.

Lektionen slutade 14.05, gick till postkontoret med Jeff, hämtade ett paket från Amazon.com. Det var en bok jag behöver till en av mina kurser. Gick till biblioteket, lånade fyra böcker om den gamla franske solkungen Ludvig XIV, gick hem till lägenheten. Lagade mat, nudlar med tomatsås, bacon och parmesanost på toppen. Mums! Diskade, drog på mig en skjorta, gick ut bakdörren, fortfande olagligt kallt, och traskade de fem minutrarna till min praktik på Covenant Communications.

Gick in, hälsade på tanten i receptionen, tog en kopp kaffe och satte mig vid min dator. Skrev klart en artikel om pastor Phil Print vid Crossroads Church i Woodbury, Minnesota. Ringde en snubbe i Bellingham, Washington, som har hand om sin kyrkas konstutställningar, skrev en kort artikel, skickade den till redaktören, slösurfade lite, tackade för mig och gick hem. Tänkte: "Trots att jag bara skriver om kyrkor och kyrkfolk så är det faktiskt ganksa roligt".

Kom hem klockan 18.00 käkade en blåbärsbagel, satte mig ner med mina böcker om Ludvig XIV och började forska inför en femsidig uppsats om fransk absolutistisk monarki som ska lämnas in på fredag. Forskade i tre timmar, bytte om till fotbollsgrejer, gick till vår fotbollshall där vi lirar en intern försäsongsturnering. Började spela 21.30, skällde på mina spelare, försökte göra mål, gjorde några räddningar, släppte en billig mellanbenen, stryk med 5-1. Hemma igen 23.00, rostade bagel, på med philadelphia-ost, tomat, sallad och ranchdressing, ett glas vatten och, mumsfilibabba.

Satte på Braveheart, tänkte att jag borde blogga, blev så tagen av filmen för femtielfte gången att jag glömde bort det, somnade till, vaknade när Mel Gibson skrek FREEEDOOOOM!, grät en skvätt, stängde av TV:n när filmen var slut. Gick in på toan, kissade, torkade, spolade, tvättade händerna. Tvättade ansiktet, smörjde in, man får ju inte slarva med återfuktningen, borstade tänderna, kollade facebook, gick och la mig.

Yours Truly,

Gustav

Valkomna till Chitown

En fagel viskade i mitt ora att Frida Ostberg och Caroline Jonsson ska komma till mitt kara Chicago for att joxa trasan i den nystartade professionella damligan. Ni har valt helt ratt och ni ska vara hjartligt valkomna!

Hor av er nar ni kommit fram sa ska jag visa er runt. 312-218-5789 ar nummret.

Yours Truly, 

Gustav

Bilden av Chicago

Häromdagen lyckades solen bryta sig igenom det jämngråa och därför bestämde sig jag mina lagkamrater Kristoffer Grahn, Joe Cindric och Ryan "Hood" McNaughton att beskåda vår kära stads bästa vintriga sida. Trots att jag gjort det fler gånger än jag kan minnas så tröttnar jag aldrig på att traska runt downtown. Det är ett billigt nöje för en fattig student.

The 'L':s (L står för elevated train eftersom tågen går på räls över marken) bruna linje går hela vägen från mitt område Albany Park till the Loop downtown. Loopen öppnades 1897 och många av de ursprungliga stationerna finns, visserligen renoverade och förstärka, men ändå i originalutförande. På bilden möts det gamla Chicago med det nya Chicago. The 'L':s upphöjda räls med sina gamla stationer kantas av en allé av gamla höghus, varav en del stått sedan 30-talet, längst med Wabash Avenue fram mot det alldeles nybyggda Trump Tower som glittrar i solen.

När vi gick nerför gatan stötte vi på en byggnad som var misstänkt lik den som Blues Brothers jagas uppför av hela Chicagos poliskår samt militär i slutscenen av den gamla klassiska filmen från 1980. På torget utanför stod ett inhängnat minnesmonument i form av en evig låga (jag glömde kolla vem, vilka eller vad som hedrades) som Chitowns stadsduvor värmde sig vid. Tydligen står inte ens varma, goa och mysiga fjädrar emot Chicago-vintern.

Jag insåg häromdagen att jag knappt har några typiska turistbilder på mig själv, mest en massa idiotiska festbilder. Antagligen är det för att jag ser Chicago som min andra hemstad och vill inte sänka mig till turisternas nivå. Jag tar ju inte bilder på mig själv framför Filbyter-statyn när jag är i Linköping. Nåväl, jag svalde min stolthet och poserade glatt med Mr.Grahn (även kallad Snygg-Stoffe av några kvinnliga bekanta som var utbytesstudenter här i höstas) vid den nästan igenfrusna Chicago-floden.

Annars är det ganska skönt att det inte kryllar av turister i Chicago (i alla fall inte på vintern). Sightseeing-måsterna känns fortfarande relativt genuina, till skillnad från typ Eiffeltornet i Paris, Trafalgar Square i London eller Frihetsgudinnan i New York där du tvingas trängas med en buffelhjord Nikkons, Cannons och Sharps.

Det här är typiskt Chicago: de gamla knarriga, bruna stålbroarna över den frusna Chicago-flodens isflak. Bilder säger som bekant mer än tuen ord och den här stavas K-A-L-L-T.

Det slog mig förresten häromdagen att jag skriver opropotionenligt mycket om väder här i bloggen, men jag har listat ut varför. Är det några som pratar mer om väder än svenskar så är det Chicago-borna. Jag är från Sverige, jag bor i Chicago...ni kan göra matten själva.


Tillsammans med Colorado Avalanche och Toronto Maple Leafs var Chicago Blackhawks mitt favorit NHL-lag under hockeybildstiden nittonhundranitti-nånting. Nu när jag bor i stan finns det bara ett hockeylag kvar i mitt hjärta (förutom LHC). Jag hittade den här Blackhawks-butiken mitt på Michigan Avenue och vid sådana tillfällen önskar man att man inte levde på CSN. Man har helt enkelt inte råd att unna sig en retro-hockeytröja med det berömda indianhuvudet för närmare hundra dollar, speciellt inte när ekonomikrisen försvagade kronan mot dollarn så väldigt. Den här terminen fick jag ut 2000 dollar mindre av mitt studiestöd än i höstas. Surt, sa konsumenten.

Men fan, pengar är inte allt!

Peace, Love And Understanding

Gustav

Åtta guld och en bong-laddning

Den brittiska tabloiden News of the World har publicerat en bild på den historiskt åttafaldiga OS-guldmedaljören Micheal Phelps drar i sig en bongladdning marijuana. Den helylle amerikanska nationalhjälten har bekräftat att det är han på bilden och bett om ursäkt till fansen, men sponsorerna flyr och varenda talkshow från Conan O´Brien till Carson Daily har drivit med honom ikväll.

Det är inte första gången han är i blåsväder: för fyra år sedan åkte han dit för rattfylla. Att fela är mänskligt, men jag måste säga att jag är lite skadeglad eftersom jag har alltid tyckt att han är riktigt dryg och jävlig. Det skulle i och för sig jag också vara om jag plockat hem åtta OS-guld, trots att jantelagen har uppfostrat mig väl.

Yours Truly,

Gustav

President Obama har brutit sitt första vallöfte

Politifact.com är en hemsida som benar ut vad som är fakta och vad som är fiktion i politikens värld. De har en speciell Obamameter där de har listat ungefär 500 av Barack Obamas vallöften han gav under sin kampanj. Nummer 234 lyder att han i egenskap av president "inte skulle passera något icke-akut lagförslag innan det legat uppe på Vita Husets hemsida i fem dagar för den amerikanska allmänheten att granska och kommentera". I och med att han signerade sin första lag, Lily Ledbetter fair pay act, häromdagen utan att lägga upp den på hemsidan för debatt har han nu brutit sitt första vallöfte.

Lagen är döpt efter Lily Ledbetter, en kvinna som jobbade på däckjätten Goodyear i över 20 år för lägre lön än sina manliga kollegor. När hon sent omsider fick reda på hur det låg till bestämde hon sig för att stämma skiten ur företaget. Hon vann i första instans och fick 3 miljoner dollar i skadestånd, men Goodyear överklagade hela vägen till högsta domstolen och fick rätt till slut. Enligt rådande lag var man tvungen att klaga inom sex månader om man tror sig bli lönediskriminerad som kvinna (eller svart, handikappad, gay osv för den delen), annars har ens arbetsgivare rätt att fortsätta betala ut olika lön för samma arbete. Nu har President Obama alltså ändrat den lagen och med det i åtanke så tycker jag allt att hans brutna vallöfte är förlåtet. Det var ju inte direkt så att han passerade en FRA-lag utan att fråga.

Kolla in hemsidan: http://www.politifact.com/truth-o-meter/promises/ Mycket matnyttig.

--------------------------

I söndags innan Super Bowl var jag och mina rummisar bjudna till Chicagos Chinatown för att fira in det kinesiska nyåret med en lunchsupé. Min ena rummis Dans familj med vänner har som tradition att varje år käka lunch och kolla på nyårsparaden nerför Chinatowns huvudgata. Tyvärr glömde jag kameran hemma så jag har inga bilder, men det var en ytterst trevlig tillställning med kinesiska drakar, marschorkestrar, krigsveteraner och barn med kinapuffar.

Områden som Chinatown är väldigt intressanta. De speciella affärerna, arkitekturen och det kryddiga oset från de många restaurangerna som fyller luften med en exotisk arom. Det är fascinerande att kineser kan leva där i hela sitt liv utan att lära sig ett ord engelska, liksom det finns mexikaner i mitt område Albany Park som bara behöver prata spanska för att klara sig. Lite skillnad mot Sverige där många invandrare blir helt socialt handikappade om de inte lär sig språket.

Yours Truly,

Gustav

Då var spektaklet över

43:e upplagan av Super Bowl är nyss färdigspelad. En otroligt spännnade och svängig match slutade med att Pittsburgh Steelers vann sin sjätte titel genom att besegra Arizona Cardinals med 27-23. Mycket underhållande, fast bäst var ändå Bruce Springsteen & The E Street Bands halvtidsshow.

Vi svenskar fick också vara med på ett hörn, eller i alla fall stereotypen av oss. Den här Bud Light-reklamen med Conan O´Brien var en av de första som visades. Lägg märke till att han aldrig dricker ölen. Enligt amerikansk lag är det förbjudet att visa alkohol konsumeras i reklamfilmer.




Sinnesjukt roligt! Tror ni att jag blev duktigt pikad av mina amerikanska vänner?

Die party starter

Gustav