Vit glögg

Farsan drog fram den vita Blossa-glöggen till julgranspyntandet och det får mig osökt att tänka på denna Varan-TV-klassiker anno -97. Har ni inte 8 minuter till övers så kolla 3.12 in i klippet.



Ja jävlar, man ligger dubbelvikt och fäller en nostalgisk glädjetår. Serier som Varan-TV och Killinggängets nästan bortglömda Percy Tårar görs ju inte längre. Ta nutida Parlamentet och Hey Baberiba som exempel; det förra som en gång i tiden bjöd på träffsäker politisk satir har nu förvandlats till en kavalkad av plumpa sexskämt helt utan förankring i den aktuella politiska agendan. Det senare har varit klippt odugligt från första början. Fast man inser först hur svältfött det är på den svenska humorscenen när fjanten Björn Gustafsson anses vara Sveriges roligaste människa. Uschaan, det var ju som bekant bättre förr. Hade det inte varit för Anders & Måns hade allt hopp varit ute.

En reprisering av Varan-TV är ett måste och jag uppmanar er alla att gå med i gruppen Namninsamling! En uppmaning till Svt att visa Varan-TV i repris på Facebook.

GOD JUL!!

Gustav

Julbestyr och amerikanska konsumentvarningar

Jag kom hem igår efter att ha spenderat några ytterst angenäma dagar i den Kungliga Hufvudstaden. Jetlaggen är borta och efter en god natts sömn har jag idag julbestyrat riktigt duktigt. Klappar har slagits in, morsans julskiva har bränts, första skinkmackan har ätits, första himmelska julmusten har avnjutits, Systemet har fått sitt inte alltför regelbundet återkommande besök och i samma veva har jag varit en exceptionell bror och hälsat på storasyrran på jobbet.

Eftersom alla mina julklappar är köpta i Chicago är en del av dem beprydda med typiskt amerikanska "snälla-stäm-oss-inte"- varningstexter. Ni vet, såna som "VARNING: Innehåller jordnötter" på jordnötspaket och "VARNING: Objekt i spegel befinner sig bakom dig" på bilars bakspeglar. På lillsyrrans nya, fina --------- (kan inte avslöja vad det är, det finns ju en risk att hon läser det här innan julklappsutdelningen i morgon) står det:
"WARNING: This material used as colored decorations on the exterior of this product contain lead (bly), a chemical known to the State of California to cause birth defects or other reproductive harm. This warning applies to the State of California only".

Till skillnad från den övriga 49 staterna verkar blyfärg vara extra giftigt i Kalifornien eftersom det enligt varningen är endast där det kan orsaka fosterskador. Eller så har kalifornska kvinnor vekare livmodrar (eller säger man livmödrar?). I vilket fall som helst, vilken tur att jag köpte presenten i Illinois eftersom där är det tydligen fritt fram för gravida kvinnor att tugga i sig bly utan komplikationer. Jag menar, man vill ju att ens framtida systerbarn ska vara friska och starka.

På hemmaplan,

Gustav

Som vanligt, fast annorlunda

Jaha, då var man hemma igen och förutom att jag inte visste vilken buss jag skulle ta och att jag gick vilse på Gränden idag är Linköping sig likt. Nyfriserad och grann (tack Sara!) sitter jag nu med en tallrik av farsans köttfärssås och spaghetti och njuter av tillvaron.


Flygresan gick alldeles smärtfritt för en gångs skull till skillnad från de två tidigare gångerna jag åkt tillbaka till Sverige. Förra julen hade jag en planbyte i Bryssel, men eftersom planet från Chicago var en timme försenat missade jag planet till Stockholm. Jag kom fram till slut ändå, men vad tvungen att vänta två dagar på bagaget som försvunnit. Och nu senast när jag flög hem i somras skulle jag byta plan i Philadephia. Vi lämnade i tid från Chicago, men precis när vi gick landat i Philly svepte ett åskoväder in över flygplatsen. Vi fick inte lämna planet och blev sittande vid gaten i närmare en timme. När vi till slut fick gå av hade jag tio minuter att med ta mig till terminalen på andra sidan flygplatsen, och det hjälpte ju inte att skyttelbusschauffören inte hade lika bråttom som jag och att han släppte av mig vid gate 1 när planet gick från gate 28. Det sista man vill göra efter fyra månader med bärs och burritos är att springa med en överpackad handbagageväska i ena handen och en felpackad datorväska över axeln. Det näst sista man vill är att inleda en nio timmar lång flight dyblöt av svett.


Förresten, fråga: Förutom språket och de blonda hårsvallen, hur vet man att dem som står vid en gate väntar på ett plan till Sverige?

Svar: På den höga koncentrationen av tighta jeans på killarna. Sitter dina jeans åt är du enligt många jänkare antingen a) europé, b) homosexuell, eller c) en europeisk bög.

Från rätt sida Atlanten,

Gustav

"All my bags are packed, I´m ready to go...."

"Leaving on a jetplane, don´t know when I´ll be back again"

Eller det sista stämmer ju inte riktigt, jag vet precis när jag kommer tillbaka, men John Denvers låt passar bäst till min sinnesstämning just nu. Rockade sista presentationen i Media & Society för några timmar sen, har precis packat klart, Chicago Bears vann nyss mot New Orleans Saints, och njuter jusn nu av livet med Seinfeld på TV:n, en tårtbit från grannen Anna på fatet och en Pilsner Urquell i näven. Imorgon klockan 11.30 plockar Jeffs flickvän Rachel upp mig utanför lyan och skjutsar mig till O´Hare-flygplatsen. 14.45 lyfter planet mot Atlanta och sedan vidare mot Stockholm där jag landar 10.35 på lördag. Är väl inte direkt superpeppad inför en 15 timmars resa, men det är det värt med tanke på vad som väntar: pepparkakor, lussebullar, El Classico, julmust, familj, vänner och andra trevligheter.

Vill tacka alla läsare för nu, ska vila upp mig i knappa fem veckor innan jag åker tillbaka till Chitown den 15 januari. Jag kommer inte blogga lika frekvent under lovet, men fortsätt dock att titta in. Ett eller två inlägg ska jag väl orka skriva.

Vi ses på 55:an!

/Gustav

Dum, dummare, Blagojevich..

Så här i svenska Nobelpristider är det ju befriande med lite dumhet från USA. Illinois guvernör Rod Blagojevich var idag tillbaka på jobbet och fortsätter att bedyra sin oskuld. Enligt sin advokat Sheldon Sorosky är han väldigt ledsen över det inträffade och hoppas att folket i Illinois fortfarande har förtroende för honom. Hoppet är väl det sista som överger människan, men tro mig, Blagojevich är rökt. FBI låter inte yxan falla om de inte har mer än överväldigande bevis för en fällande dom. Blago och hans stabschef John Harris riskerar totalt 30 år i buren och 250 000 dollar i böter.

Fast korruptionsanklagelserna ställer inte bara till det för Blagojevich själv utan också för de som har varit aktuella att ta Barack Obamas plats i senaten. Trots att han är misstänkt för så allvarliga brott har han fortfarande rätt att utse Obamas ersättare tills han själv avgår eller att det beslutas i domstol att ta ifrån honom hans befogenheter. Vem han än väljer kommer helt sakna trovärdighet och kommer hela sin politiska karriär omgärdas av korruptionsrykten. Att låta Blagojevich tillsätta nästa senator är lika idiotiskt som att utse Berth Milton till svensk jämställdhetsminister.

Det verkar som om Obama är den enda hederliga politikern från Illinois på år och dagar (han vägrar till och med anställa lobbyister) och han är den enda som kan rädda statens politiska anseende. Obama själv sade idag att han tycker att Blagojevich ska avgå, att situationen för honom är ohållbar. Den andra Illinois-senatorn Dick Durbin vill att Illinois lagstiftare ska passera en temporär lag som gör att Obamas ersättare tillsätts genom ett val. Personligen skiter jag i om de spelar klädpoker, tärning, Monopol, singlar slant eller klunsar om det så länge Blagojevich inte har något att säga till om.

Peace, Love and Understanding

Gustav

Intrigen tätnar

Tisdagen har precis blivit onsdag. Nyheten om guvernör Rod Blagojevichs gripande har dominerat varje amerikansk nyhetssändning och toppat rubrikerna på alla nyhetsajter. Jag ser på svenska tidningars hemsidor att de rapporteras att Blagojevich greps för att han försökt sälja Barack Obamas lediga plats i senaten, men det är inte de enda han står åtalad för. Allt eftersom har mer information kommit ut från det 78 sidor långa dokumentet om anklagelserna mot honom och det verkar som han har tagit varje chans han fått att uttnyttja personer och organisationer för personlig gagn. Han är nu frigiven mot 4500 dollar borgen i väntan på rättegång och i morgon bitti föväntas han vara tillbaka på kontoret. Han kommer att ha en hel del att stå till svars för. Enligt CNN, här är några få av en lång lista av hans korrupta gärningar, allt fångat på FBI:s band.

- The Tribune Company, ägaren av tidningen Chicago Tribune, basebolllaget Chicago Cubs samt deras hemmaarena Wrigley Field, är mitt uppe i försäljingen av de två sistnämda. De har ansökt om finansiell hjälp från staten i försäljningsprocessen och Blagojevich såg sin chans till lite positiv publicitet. Flera av redaktörerna på Chicago Tribune har kritiserat guvernören hårt så han ställde ett ultimatum: sparka mina kritiker eller så får ni inga pengar. Han var väldigt klar i sina direktiv:"Our recommendation is fire all those fucking people, get´em the fuck out of there and get us some editorial support".

- Han ville olagligt bugga sina motståndares telefoner.

-Blagojevich planerade att ta tillbaka 8 miljoner dollar i statliga från ett barnsjukhus eftersom sjukhusdirektören inte ville bidra med 50 000 dollar till hans kampanj.

- Han var på väg att skriva på ett lagförslag som gav hästkapplöpningsindustrin en procentenhet av casinoindustrins inkomster eftersom en person som stöttade förslaget bidrog med 100 000 dollar till hans kampanj.

-Han planerade också att ge sig själv ansenlig lön från fackliga organisationer samt försöka att få hans fru tillsatt på vissa företags styrelser där hon skulle tjäna nätta 150 000 dollar årligen.

- Till sist, angående hans försök att sälja Obamas senatsplats, så har han sagt följande. "If...they´re not going to offer anythin of value, I might just take it" och "It´s a fucking valuable thing, you just don´t give it away for nothing".

Så sent som i måndags sade han, enligt CNN: "Det är ingen skugga över mig, bara solsken". Han tillade "Förresten, om någon vill spela in mina samtal, kör på. Jag är tacksam för vem som helst som vill spela in mig öppet". Han är ett riktigt charmtroll, den där Rod.

Er mikrofon i telefonluren

Gustav

Jaha, då var det dags igen...

Chicago kallas för The Windy City och de flesta tror att namnet kommer från de brutala vindar som piskar in från Lake Michigan. Vad färre vet är att smeknamnet, eller rättare sagt öknamnet, har sitt ursprung i Chicagos minst sagt blåsiga politiska scen med en lång tradition av kappvändare. Nu stormar det igen. Klockan sex i tisdags morse lokal tid gick arresterades Illinois guvernör Rod Blagojevich av FBI-agenter i sitt hem i området Ravenswood, Chicago, inte långt från North Park. De grep också Blagojevichs stabschef John Harris.



När jag vaknade i förmiddags och slog på TV möttes jag av en skrikande rubrik på Fox News: "Breaking News: Gov. Blagojevich Arrested". FBI har lyssnat av hans telefon i månader och hade nu samlat tillräckligt med bevis för att plocka in honom. Blagojevich är anklagad av de federala myndigheterna för korruption, bland annat har han försökt sälja Barack Obamas nu öppna plats i senaten till högstbjudande. Han har också funderat på att nominera sig själv för att han, enligt Fox, kände sig fast som guvernör, ville få fler inkomstkällor, fixa jobb åt frun i Washington och få ett bättre slagläge inför en presidentkampanj 2016.

Hela idén med USA är att de staterna ska ha så mycket självstyre som möjligt. Varje stat bestämmer sina egna lagar så länge de inte strider mot de federala, det vill säga USA:s konstitution. Stats-guvernörens roll är liknande; han eller hon väljs av statens invånare och har fria händer i sitt styre över staten, så länge han eller hon inte bryter mot USA:s grundlagar.

I USA kan man bli åtalad på både statlig och federal nivå. Varje stats rättsystem fungerar olika, men generellt, liksom i Illinois, så finns det ett State's Attorney's Office (i brist på en bra översättning) som ser till att rättvisa skipas på statlig nivå. De är dem som sköter alla åtal mot statens civila medborgare i allt från obetalda parkeringsböter till mordfall. Det finns också ett U.S. Attorney's Office i varje stat som representerar de federala lagarna. De sysslar mest med att stävja politisk och ekonomisk korruption bland höjdarna och de har haft mycket att göra i Illinois genom åren. Det är alltså dem som lett undersökningen mot och nu åtalar Blagojevich. Till saken hör att Illinois' State Atterney's Office är kända för att vara väldigt restriktiva, de skulle inte plocka in någon om de inte hade mycket kött på bevisbenet. Det här bådar inte gott för den gode Blago.

Som jag sagt i tidigare inlägg, Illinois i allmänhet och Chicago i synnerhet är ökända för sina korrupta politiska och rättsliga system. Har du bara pengar kan du muta dig ur alla situationer. Demokraten Blagojevichs gripande inte direkt bra reklam för Illinois, speciellt inte efterson hans företrädare, rebuplikanen George Ryan, just nu avtjänar ett sex år långt federalt fängelsestraff för korruption. Ryan började undersökas efter en trafikolycka i Wisconsin på 1990-talet som dödade sex barn. Det visade sig att den okvalificerade lastbilschauffören från Illinois hade mutat sig till sitt körkort, vilket blev början till slutet för Ryan. Blagojevich största vallöfte när han vann guvernörsposten 2002 var att rensa upp korruptionen efter 25 års republikanskt styre. Han bevisade nu att Illinois-borna inte kan lita på något av de två partierna.

En av Blagojevichs grannar som intervjuades av Fox:s reporter han summerade ganska väl Illinois-bornas rättfärdigt dåliga tillit till systemet. På frågan om han var förvånad över anklagelserna mot guvernören svarade han: "Jag är inte förvånad att det hände utan jag är förvånad att han åkte fast. Att rättsystemet faktiskt satte dit honom". Illinois store son Abraham Lincoln måste vända sig i graven, som Illinois U.S. State´s Attorney Patrick Fitzgerald sade.

Er kappa efter vinden,

Gustav

En ohelig allians

Nyheter når mig från moderlandet om en planerad fotbollsallians mellan min kära hemstads största klubbar i ett försök att sätta Linköpingsfotbollen på Sverigekartan. Jag vet att det här ska vara en USA-blogg, men jag måste ge mig in i debatten. Jag är kluven till idén; skulle ju självklart vara jätteroligt för folket att ha ett elitlag att gå och heja på varje helg (hur roligt det nu är att heja på ett lag som förkortas likt ett forskningsinstitut), men det kommer ta död på allt som är roligt för oss mediokra division 4-spelare.

Efter att ha spelat college-fotboll i två år har jag insett att jag inte gillar det- inte alls. Delvis eftersom att Coachen hellre spelar en släpphänt dvärg i målet istället för mig (sagt med utan minsta bitterhet i rösten), men till stor del eftersom jag hatar säsongsupplägget. Collegeidrotten funkar som så att alla sporter tilldelas en del av läsåret, till exempel; fotboll och amerikansk fotboll spelas på hösten (augusti-november/december), basket på vintern (december-februari/mars) och baseboll på våren (mars-maj). Det innebär att man tränar varje dag och spelar ett tjugotal matcher under tre månaders tid, ett upplägg som gör att man hatar allt vad fotboll heter halvvägs igenom. Det skulle inte vara några problem om man var ett betalt proffs, men nu har man ju också heltidsstudier att sköta. Dessutom hjälper det ju inte att vi alltid tränar och nästan uteslutande spelar på konstgräs.
Eftersom jag inte har roligt här underpresterar jag, men i Sverige, däremot, älskar jag att spela fotboll. Jag saknar att träffa mina lagkamrater tre dagar i veckan och träna på en värdelös gräsplan, att dyka ner i lerpölar vid stolprötterna, tjafsa med domarna, att spela match en lördag och ta en bärs efteråt och att lira matcher i bittraste och blötaste oktober som avgör om man hamnar femma eller sexa i tabellen.

Fast det jag saknar speciellt mycket är att spela fotboll i Linköping. Få andra svenska städer, om någon, bryr sig lika mycket om oss i gärdsgårdsserierna. Mildeus lokala fotbollsblogg har tusentals läsare varje dag. De debatteras vilt i stadens fotbollskretsar vem som är fyrans största stjärna, slitvarg, brunkare, idiot och elegant. Endast i Linköping kan en division 6-lirare få legendstatus. Det roligaste med lördagkvällarna är inte att ragga på Platå eller Platens, utan att träffa sina fotbollsbröder på 55:an och prata lika passionerat om machen Hjulsbro-Malmslätt som Real Madrid-Barcelona.

Jag börjar vänja mig vid tanken att jag aldrig kommer bli någon stor fotbollsspelare, därför känns det tryggt att det på grund av den stora lokalrivaliteten i Linköping alltid kommer vara roligt att spela där. Ett gemensamt elitlag kommer att ta död på det otroliga intresset kring de lägre serierna och det kommer innebära slutet för den speciella fotbollskulturen i Linköping. Här har alla spelare chans att glänsa, inte bara de lyckliga få. Låt oss bevara det så.

Er bakåtsträvare i framåtandan

Gustav

O.J. Simpson

Är nyss hemkommen från en ovanligt produktiv dag på stan. Har traskat runt några timmar längst med State Street och Chicagos teaterdistrikt tillsammans med vad som kändes som tre miljoner julshoppare, men ändå gick det ovanligt smidigt för att vara mig. Sitter nu framför datorn och njuter av livet: har handlat alla julklappar och är nöjd med dem, fått en burrito i kistan, har ett sexpack Hoegaarden i kylen och mindre än en vecka kvar innan jag trampar svenska mark igen. Fan alltså, nu mår man.


Ingången till anrika Chicago Theatre i Chicago Theatre District.

Förra årets julgran framför John Hancock Center. Har inte sett årets, men den lär inte vara mindre sprakande.

-------------------------------

Det som uppmärksammats mest i amerikansk media är dock inte mitt julhandlande, utan att före detta football-stjärnan O.J. Simpson har dömts till minst 9 och max 33 år i fängelse för bland annat väpnat rån, kidnappning och överfall. O.J. och hans kumpaner bröt sig in med vapen i hand i ett hotell i Las Vegas, Nevada, i fjol för att återta sportkuriosa från en handlare som han ansåg tillhörde honom. Aja baja, så får man inte göra.

Det är tretton år sedan O.J. kontroversiellt friades från anklagelserna att ha mördat sin fru Nicole Brown Simpson och hennes vän -läs älskare-Ron Goldman. Rättegången var tillsammans med Clinton/Lewinski-affären 90-talets största mediahändelse (det kan diskuteras varför). De flesta var övertygade att Simpson var skyldig, speciellt eftersom bevisen ansågs starka. Trots det släpptes han. Därför är det många nu som tycker att rättvisa har äntligen skipats, inte minst familjerna Brown och Goldman.

Efter att domen lästes upp verkade väldigt O.J. väldigt ångerfull och bad med tårar i ögonen alla om ursäkt. Trots det hade domaren, Jackie Glass, inte mycket till övers för den forna stjärnatleten: "Tidigare i detta fall, under ett borgenförhör, sade jag till Mr. Simspson att jag inte visste om han var arrogant, dum eller båda. Under denna rättsprocess har jag fått svaret, och det var båda". Jag kan väl inte annat än att hålla med henne. Om du med nöd och näppe undvikit rättvisan och större delen av USA tror att du är en dubbelmördare är väl det smartaste att göra att slå sig till ro med sina intjänade miljoner, ta hand om sina två barn och ligga jävligt lågt. Han försökte förklara sig med att han inte trodde att han gjorde något olagligt, men om han på fullaste allvar tror att det är helt i sin ordning att med sina polare storma ett hotellrum och vifta med pickadoller så förtjänar han att skickas till ett "federal pound-me-in-the-ass-prison", som karaktären Micheal Bolton i Office Space så vackert uttrycker det.

Ert lås och bom,

Gustav

Svengelska

Jag satt och pratade med min svenska väninna Sara idag vid lunchen. Hon flyttade till en Chicago-förort från Kristianstad för åtta år sedan eftersom hennes far fick ett jobb här. Så här i skolslutspurten är det många uppsatser och prov som ska skrivas, och hon beklagade sig över att hon bara fått en timme sömn natten före. Hon hade suttit uppe och skrivit klart ett projektarbete som skulle lämnas in på morgonen. Dessutom hade hennes dag varit extra dålig eftersom hon hade fått tillbaka en uppsats där läraren skrivit något i stil med: "Dina skrivfärdigheter reflekterar inte din intelligens och det kommer hindra dig resten av livet". 

"Aj fan", sade jag i min mest sympatiska ton, "lärde dem er inte skriva i high school?" "Nej," svarade hon, "min skola var värdelös". Eftersom hon aldrig lärde sig grammatik har hon problem att uttrycka sig i skrift. 

I Illinois, liksom i de flesta stater, finansieras de allmänna skolorna (public schools) av fastighetsskatterna i området de ligger. Det betyder att de rikaste områdena med de dyraste villorna får de finaste skolorna medan ghettokvarteren får nöja sig med skolor med 40 ungar per lärare och tio år gamla läroböcker. Saras familj bor i ett fint hus i ett bättre område, men eftersom fastigheterna i områdena nedanför kvarteret inte är lika mycket värda så är den lokala skolan gravt underfinansierad. Sara berättade att när de skulle läsa brittisk litteratur så tröttnade läraren på boken (kommer inte ihåg titeln) och satte på filmversionen. Halvvägs igenom tröttnade han på filmen eftersom han hade sett den fem gånger, stängde av den och sedan berättade för klassen vad de behövde veta inför provet. De sista två månaderna av hennes sista år tittade de på lärarens favorit TV-program - varje lektion. Saras föräldrar insåg till slut hur illa det var ställt och skickade hennes lillasyster till privatskola. 

Jag märkte tidigt mitt första år här att jag skrev bättre engelska än mina amerikanska klasskamrater. Min rumskompis Steve frågade mig, svensken, om hur man stavar ord och bad mig rätta hans grammatik. Tro mig, engelska-utbildningen i svenska skolan är mycket bättre än den i de flesta allmänna skolorna i USA. 

Er pekpinne i klassrummet

Gustav

Home of the brave?

Ser på CBS:s kvällsnyheter att sedan det blev klart att Obama vann valet har vapenförsäljningen till privatpersoner gått upp med 42% i USA. Min stat Illinois ville vara lite värre än övriga landet med sina 50%. Försäljningen av tunga vapen som hagelgevär har ökat mest. Många vapengalningar passar på att bunkra upp eftersom de tror Obama ska göra det svårare att få tag på, eller, gud förbjude, förbjuda vapen helt. Mest oroväckande är dock att de har registrerats 300 000 nya vapenanvändare i landet. 

Alla amerikanska medborgares har rätt att bära vapen, det står i grundlagen (Fjärde tillägget om jag inte minns fel). Ingen president skulle få för sig att trixa med grundlagen, så att tro att Obama skulle förbjuda vapen helt är otroligt naivt och paranoid. Att han inför strängare regler för vapeninnehav är däremot ett måste. Till exempel, på så kallade gun shows - gigantiska Skänninge markens där hemknypplingar och keramik är utbytta mot AK-5:or och granatkastare - säljs vapen över disk utan att de bakgrundskollar sina kunder. I princip vem som helst med åldern inne kan få tag i en pistol. De flesta motiverar sina vapeninköp att han (för det är oftast en han) vill skydda sin familj och privata egendom från tjyvar, banditer, uslingar, stråtrövare,  svarta, vita eller mexikaner. De vägrar inse att det är 22 gånger troligare att ett vapen i hemmet skadar en familjemedlem än en inkräktare.

Er vapenlicens 

Gustav

Ständigt denna Palin

Trots att en månad har gått sedan valet har Sarah Palin fortfarande en ofattbar förmåga att hamna i åtlöjets rampljus. Hennes senaste snedsteg hände för en vecka sedan och har blivit vida uppmärksammad här i staterna. Enligt ganska säkra källor har filmen inte haft samma genomslagskraft i Sverige, så jag känner att det är mitt ansvar som det viktiga vetandets förkämpe att sprida den till andra sidan pölen.

Det är tradition för guvernörer och presidenter att benåda kalkoner inför Thanksgiving och Palin ville inte vara sämre. Förra veckan, några dagar före Thanksgiving Day, gav hon en intervju till KTUU Channel 2 i Anchorage, Alaska, i samband med hennes kalkonbenådningsceremoni framför ett kalkonslakteri. Resultatet är historia.








Stackare, vad hon än gör så blir det fel.





---------------


Annars är den stora nyheten för dagen i Chicago att den misstänkte gärningsmannen i de så kallade Hudson-morden nu ska ställas inför rätta. Chicagos WGN har hela dagen rullat bilder på den anklagades nuna, Idol-sångerskan Jennifer Hudsons syster Julias man William Balfour (bilden), och Balfours gråtande mamma som förnekar anklagelserna. Till skillnad från i Sverige där media, förutom i extraordinära fall, bara publicerar namn och bild på fällda brottslingar räcker det med en misstanke om brott för att man ska hamna på de amerikanska kvällsnyheterna. Vad gör det om man sedan frias i en rättegång om man redan är dömd i allmänhetens ögon? Det finns många Christer Petterssons i USA.

Ert huvud i kalkonkvarnen

Gustav

Thanksgiving reloaded

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar. Tanken är, som det låter, att vara allmänt tacksam för allt man har i livet, men framförallt sin familj. Man försöker samla hela tjocka släkten för att umgås, äta och dricka gott och mycket. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England skördefestade med de lokala indianerna uppe i Massachusetts. 387 år senare var det dags för mig att festa till det för andra året i rad. Däremot inte med indianer, utan med Elliot från Alaska, Steve från Illinois och fyra generationer av den sistnämndes familj på hans mammas sida.

Ondag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp oss utanför lyan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana (ni som kan er grekiska kan lista ut hur staden fick sitt nama), tre-fyra timmars bilresa söderut från Chicago. Eftersom landskapet i mellanvästern till mestadels ser ut så här...

...fördrev jag tiden med att sova bort den till tonerna av Rolling Stone Magazines 500 Greatest Songs, från nummer 153; A hard Days Night med The Beatles till nummer 198: Hey Joe med Jimi Hendrix. Slätare än Östergyllen och majsfält så långt ögat kan nå är inte så exalterande.

På vägen passerade vi genom små hålor som bäst beskrivs som Nowhere, Indiana, allihopa.

Fram kom vi till slut checkade in på hotellet i Carmen, en förort till Indianapolis. Lite lagom slitna från en lång bilresa: Gustav, Elliot och Steves kusin Patrick från St.Louis till höger. Jag antar att om du slår upp "hotelldöden" i en ordbok så ser du den här bilden. Efter att ha dödat några timmar bar det av till en bowlinghall för familjens traditionsenliga Thanksgiving-bowling.

Tänk The Big Lebowski eller Kingpin så får ni en ganska bra bild av hur den 80 banor stora bowlinghallen såg ut. Många av Steves släktingar var redan där när vi drullade in. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, trots att jag träffade dem flesta förra året. Jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit hit från Scottsdale, Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bill, bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - USA i det berömda nötskalet.

Kvällen slutade vid fyrahugget på morgonen uppe i Steves pärons hotellrum där vi satt och pratade om allt från midnattssol, socialism och Super Bowl till Obama, musik och svensk midsommar. Trevlig värre.

Torsdagmorgonen, eller rättare sagt sena förmiddagen, var ganska tung, fast inte värre än att det kunde botas med en kall dusch. Utan frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namns hus. De bor i ett mycket exklusivt och flott country-club-område och deras hus kunde liknas vid ett mindre slott (bilden är från i fjol).

Mingel, tilltugg, vin och amerikansk fotboll stod på agendan. Igen hälsade jag på närmare 40 av Steves släktingar och jag hade glömt namnet på minst 35 av dem. Claes Månsson a.k.a Uncle Mike ser vi längst till höger.


De yngre barnbarnen och de yngsta barnbarnsbarnen spelade hellre football på gräsmattan.

Solen sken och termometern stod på tiotalet ganska sköna grader, så till slut letade sig de äldre ut också. Fr v: kusin Justin, morbror Bill, Elliot och Steve. Kommer inte ihåg vad killen i bakgrunden heter, kommer dock ihåg att han frågade mig: "So, how's Switzerland?". Jänkarna och deras geografikunskaper, tvi vale..


Football hör Thanksgiving till. TV:n visade Detroit Lions, ligans sämsta lag, få dyngstryk av Tennessee Titans, ligans bästa lag, med 44-10. Jag har faktiskt börjat uppskatta amerikansk fotboll, tycka att det är underhållande.

Maaaat! Kalkon (tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord) potatismos, skinka, gröna bönor, fylling, sås, tranbärspudding, majs, paj och så lite till. Omåttliga mängder vin och bärs.



Bordsplacering också.

Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och nya football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man bara umgås och har trevligt som en familj. Vi stannade till nio-tiden och åkte sedan tillbaka till hotellet och chillade i en jacuzzi som troligtvis innehöll mer klor än vatten. Det stack duktigt i ögonen.

På fredagen bar det av till Steves hemstad Danville, Illinois, två timmar väster om Indianapolis. Danville är ungefär lika stor som Motala (cirka 40 000 invånare), men den saknar helt charm. Det är en stad på dekis; fabriken lade ner för ett antal år sedan, arbetslösheten är hög, stora drogproblem och ingen flyttar in. Det är den typiska amerikanska landsortshålan.

På fredagkvällen drog Elliot, Steve och jag till Champaign, University of Illinois hemstad. Alla stater har sina egna skolor där invånarna kan få en billig collegeutbildning och det är sådana universitet ni ser i collegefilmer. De brukar ha uppåt 30 000 studenter. Steve känner några Danville-bor som pluggar vid U of I så vi hälsade på dem och gjorde stan osäker. Tänk er en stad där alla barer är som Flamman och Herrgårn så har ni Champaign. Tyvärr glömdes kameran hemma, men det var nog lika bra. Trots att de flesta av studenterna var hemma hos sina familjer så var det bra drag och vi hade kanske lite för roligt.

Lördag kväll, fest igen i Danville. Denna gång var det dags för Friendsgiving. I en verkstadslokal ute på vischan hade det dukats upp till Thanksgiving-knytkalas och maten var av förståeliga skäl inte lika delikat som den i Indianapolis. Denna fest är en tradition där alla Steves gamla vänner samlas och går lös på mat och alkohol. Totalt var närmare 80 hillbillies och rednecks där (södern sträcker sig längre norrut än man kan tro). På bilden ser vi Steves bror Andy hugga in på läckerheterna.

Aptitretande?

Steve, Elliot och Goose.

Det är med blandade känslor Steve kommer tillbaka hit. Samtidigt som han tycker det är kul att se alla gamla vänner tycker han synd om dem som blivit fast i Danville efter high school. Han berättade att i princip alla på festen har ett brottsregister; allt från marijuana-innehav och rattfylla till misshandel och knivslagsmål. Vi tre på bilden har troligtvis högre studieskuld än alla andra på festen sammanlagt, inget skämt.

Tärningspel var populärt. Har man inget jobb kan man alltid spela till sig pengar.

Vy ovanifrån. Till vänster pågår den årliga bags-turneringen. Dimman låg tät i lokalen från dammet som rördes upp (vi var ju trots allt i en verkstadslokal) och alla cigaretter som röktes inomhus. Mina snorgubbar var svarta morgonen efter.

Friendsgiving var en intressant upplevelse, Chicagolivets motpol. Jag antar att det inte blir mer redneckigt än så här och jag är otroligt glad att jag får personligen uppleva USA:s olika sidor.
Årets första snöstormen drog in över Illinois och Danville natten mellan lördag och söndag och på morgonen låg marken vit.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Steves föräldrar Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Summa summarum; jag hade liksom i fjol otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid att minnas dem (vissa mer tydligt än andra). Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Trots att man skapar nya relationer kan de gamla inte ersättas. Det finns ingen plats som hemma. Fast det är bara två veckor kvar innan jag flyger hem till Sverige igen för ett välbehövligt jullov. Det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Er värk i levern,

Gustav

Förändring?

Obama-administrtationen börjar ta form och det mest uppmärksammade är att Hillary Clinton knep utrikesministerposten. Alla tidningar och TV-stationer spekulerar i hur det kommer gå eftersom de var inte nådiga mot varandra i sina primärvalskampanjer. Kommer de klara att sluta fred?

Jag är inte orolig, jag tror i ärlighetens namn inget ont blod existerar mellan dem. De är båda två professionella politiker som förstår att kampanjarbete är ett enda stort rävspel. Det är en stor skillnad på vad personen tycker och vad personens kampanj säger att personen tycker. Det kommer gå bra det här.

Mer tveksam är jag dock till Obamas val att behålla W:ts försvarsminister Robert Gates på posten. Det rimmar ganska illa med hans credo "Change We Need", speciellt eftersom han har sagt att han vill plocka hem trupperna från Irak så fort som möjligt. Vi vet ju alla vad Bush tyckte om det.

Yours Truly,

Gustav

Hemma bäst

November har blivit december, hoppas att julkalendern är bra där hemma. Jag sitter vid datorn och går igenom bilder på bravaderna från den gånga helgens Thanksgiving-firande i Indianapolis, Danville, Illinois, och Champaign, Illinois. Är trött och sliten, men vid liv. Klockan är 00.34 natten mellan söndag och måndag och det är hög tid att sova. Är inte peppad för de sisat två veckornas slutspurt i skolan, jobbigt och eländigt kommer det bli, men jag kommer klara det.

Kommer knåpa ihop en mening eller två om den gångna helgen och publicera i morgon kväll. Sov gott,

Gustav

Tack för kaffet

Idag åker min roomie Steve, Elliot och jag till Indianapolis för att fira Thanksgiving med fyra generationer av släktingar på Steves morsas sida. På bilden ser vi familjens matriark Grandma Wayland. Eftersom Steves släktingar kommer till varje hemmamatch vi spelar så träffar jag henne ofta. Hon är för härlig, varje gång vi ses påpekar hon oroligt att jag har gått ner i vikt (hon har ett jädra öga för det där).

Det är roligt det där, hur den äldsta generationen till skillnad från alla andra tycker det är positivt att man lagt på sig. Samma sak hände i somras då jag kom hem till Sverige igen. Efter fyra månader av intensivt studentliv och amerikansk delikat smalmat hade jag gått upp ett kilo eller fem. Morsans nya mans 80-åriga farsa sade till mig när vi träffades: "Jag ser att du har lagt på dig lite. Har blivit rundare i ansiktet". Jaha, tänkte jag, stött som en fjortonåring; som om jag inte visste det. "Det är bra", fortsatte han, och då insåg jag att det var en ärligt menad komplimang (till skillnad om någon från min egen ironiska generation hade sagt det). Jag antar att när de växte upp i böldpestens och misskördarnas tidearv så var det ett sundhetstecken att ha lite extra hull. Tänk så tiderna förändras, eller vad säger ni ungdomar?

Det här är andra året jag åker med Steve till Thanksgiving, förra året var det Pete the Russian som följde med iställer för Elliot. Om en timme plockar Steves moster Susan upp oss och jag har fortfarande lite packning att göra. Nu ska det ätas och drickas i dagarna fyra, så förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite så jag gör Grandma Wayland nöjd. Jag kommer tillbaka på söndag, så om ni inte hör från mig tidigare så kommer jag publicera en rapport och lite bilder senast måndag.

Er fyllning i kalkonen

Gustav

"If you have a problem, don´t call the police..."

USA:s infrastruktur, speciellt på landsorten, är uppbyggd kring bilen och därför är körkortsåldern 16 år här. Enligt vad jag minns från min körkortsutbildning står unga, manliga nyblivna körkortsinnehavare för ungefär 300 procent av alla olyckor i Sverige, tänk er då hur statistiken ser ut i USA med hundratusentals pubertala, hormonmaskiner härjande på vägarna. Även förarna i min ålder är överlag värdelösa, trots att alla bilar är automatväxlade. Mer än en gång har jag bett en stilla bön när jag blivit skjutsad.

Somliga klarar inte ens att vänta till 16. Härom dagen när jag och mina rumskompisar huttrade oss tillbaka till vår lya såg vi en bil svänga in på en enkelriktad gata. Problemet var att bilen körde i fel färdriktning, för att i nästa sekund nästan frontalskrota med en polisbil som kom körande i rätt riktning. Den antagligen panikslagna föraren hade problem med backningen och rörde sig inte en millimeter. Man kunde höra hur det kämpades att få i backväxeln. Till slut slängdes polisbilens passagerardörrupp och ut stormade en väldig poliskvinna, troligtvis 190 cm lång, och röt: "That's it get out of the car!". Ut kom en vettskrämd latinotjej, tre äpplen hög och inte äldre än tolv år.


Polizilla tvingade henne att slänga upp labbarna på bakluckan, sära på benen, började muddra och fråga ut henne på bredaste och hotfullaste Chicago-dialekt: "Were´s ya license? Ar ya wearin anything ya shouldn´t? Any guns? Cocaina maybe? A knife?". Det var ungefär som på TV-programmet Cops, fast att white trash-drugdealern i bar överkropp var utbytt mot en 135 cm livrädd latina som knappt når ner till pedalerna. Stackars liten hade säkert bara varit ute och handlat mjölk åt morsan. Visserligen körde hon utan körkort och bröt mot några trafikregler, men det är inte skäl nog att ge henne mardrömmar för livet. Hulkina gick tillbaka till sin polisbil, slängde in lilltjejen i baksätet och ringde bärgningsbilen. De hann sedan köra tio meter innan de tvärnitade, Queen Kong hoppade ut igen och, bara för att vara extra jävlig, slängde hon dit böteslappar på två parkerade bilar som polisen nio gånger av tio inte skulle bry sig om (därför att om inte ägaren är där så finns det ingen möjlighet att få sig en muta). Ibland är det värre att hamna i Chicago-polisens klor än vårt lokala gatugäng The Latin Kings.

Er sedelbunt i polishatten

Gustav

Never A City So Real

Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.

Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.

Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden. Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.

Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.

Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.

"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".

Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave (kolla inlägget Hopp om mänskilgheten). Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.

Yours Truly,

Gustav

Nu tändas tusen juleljus...

Julen är USA:s högtid. Den symboliserar amerikanernas allra viktigaste ideal: familj, konsumption och någon stans där i periferin hyllandet av Kristi födelse. Hela landets ekonomi är beroende av julhandeln, månaderna oktober-november-december är livsviktiga för de flesta företag eftersom utan dem skulle de gå under. De första julreklamerna började rulla på TV i slutet av oktober och i många fönster och trädgårdar är redan julpyntade till absurdum, speciellt i rika Chicago-förstäder som Wheaton, Lombard och Naperville (någonstans där ligger huset från den första Ensam Hemma-filmen, om ni vill veta). Downtown Chicago vill inte vara sämre och i lördags var det dags för det årliga tändandet av de en miljon ljusen längs med huvudgatan Michigan Avenue, också känd som The Magnificent Mile på grund av alla dess magnifika byggnader. Självklart var jag er man på plats.

När termometern visade noll grader och klockan stod på 18.00 sparkade den stora paraden igång under stort pompa och ståt. På första vagnen stod Musse Pigg och sade "Happy Holidays" en månad i förväg, ljusen tändes och folk började dansa och sjunga. Michigan Avenue kantades uppskattningsvis av hundratusentalet människor.

Blinded by the lights...

Porten till The Tribune Building, tidningen Chicago Tribunes hemvist. Chicago är världsberömt för att vara den amerikanska arkitekturens hemstad, mycket på grund av - eller tack vare - att en svår eldssvåda ödelade nästan hela staden 1871. Kvar lämnades en tom målarduk för arkitekter och stadsplanerare, och ur återuppbyggnadsprocessen växte världsstaden Chicago upp. Utan The Great Chicago Fire hade Chicago idag troligtvis varit en medelmåttig amerikansk stad som St. Louis eller Cleveland, men istället blev den en av USA:s viktigaste städer. Här föddes den moderna skyskraparn och under framförallt den första halvan av 1900-talet tävlade staden med New York om vem som kunde bygga högst, bäst, vackrast och snabbast.

Correns hus på Badhusgatan må vara mysigt och bra, men det framstår som ett skjul jämfört med Chicago Tribunes kåk.

Chicagos landmärken hjälper till att sprida julstämning. Julfärgerna rött och grönt kommer lysa i toppen av Wrigley Building (bilden), John Hancock Center, Sears Tower och de övriga fram till jul. Under valdagen var det det patriotiskt rött, vitt och blått som gällde, övriga dagar av året har jag sett vitt, lila, rosa, grönt eller blått. Jag antar att det är en Chicago-grej.


Åter till paraden. Stora uppblåsbara julfigurer var populära, här en snögubbe. Diverse artister som tydligen ska vara kända drog också förbi på sina företagssponsrade vagnar och sjöng föga övertygande playback.

Vi svenskar vet ju bättre än de flesta att Disney och jul är i princip samma sak. Det är också sant i USA. Tätt förföljda av en jättepolkagris stod Kalle och Kajsa och pussade varandra på sin vagn. Jag blev lite smått konfunderad över detta; jag trodde hela idén med Ankeborg var en värld av platonisk kärlek där alla barn kommer med storken (vilket förklarar varför Kalle inte behöver några byxor). Ingen är pappa eller mamma till någon, Kalle och Kajsa eller Mimmi och Musse kysser aldrig varandra, i alla fall inte på munnen. Så vitt kan jag minnas har jag aldrig sett en munkyss i en enda Disney-produktion, men att ha sett Kajsa och Kalle hångla loss på sin paradvagn ändrade min Disney-världsbild i grunden.


Och så kom han till sist till alla barns enorma glädje. Kommersens skyddshelgon: Jultomten.

När Santa Claus hade dragit förbi avslutades festligheterna med ett sjuhelsikes fyrverkeri över Chicago-floden. Det var en riktigt maffig syn när blixtarna reflekterades i de omringande höghusens glasfasader.

Innan jag och sällskap hoppade på tåget hem gick vi in på varuhuset Macy's för att uppsöka hemlighuset. Då julen är en glädjens högtid för de flesta finns det dem som kommer spendera den ensammare än någonsin utomhus under Michican Avenue-bron i temperaturer neråt -30 celsius med vindfaktorn. Mitt bland julruschande hemmafruar på Starbucks satt två av dem och sov. I julhysterin får man inte glömma att det finns många förlorare i kapitalismens lotteri.

--------------------------------------

Till sist tänkte jag passa på att göra lite reklam för mig själv. I årets sista nummer av fotbollstidningen Offside har jag skrivit en tvåsidig artikel med bilder om mitt North Park Vikings match mot ärkerivalerna Wheaton Thunder tidigare i höst. Spring och köp!

Yours Truly,

Gustav

Att sålla agnarna från vetet

Till skillnad från McCain-kampanjen var det inga kontroverser kring Obama, mycket tack vare hur han noggrant sållade bland folket han valde till sina närmaste medarbetare. Obama-teamet tog reda på alla deras mörkaste hemligheter så att inget oväntat kunde dyka upp som kunde störa kampanjen. När Obama nu väljer sina ministrar måste de gå igenom samma process och det spekuleras i att det skrämmer bort många välkvalificerade potentiella kandidater.

Endast de mest syndfria topp-exemplaren av homo sapiens klarar de hårda kriterierna. Förutom att Obama-teamet gör en grundlig bakgrundskoll måste de påtänkta kandidaterna fylla i ett sju sidor långt frågeformulär de de måste avslöja allt från kriminell bakgrund, gamla dagböcker och blogginlägg till avlägsna slätkingars ekonomiska aktivitet. Allt för att undvika onödig turbulens a la Palin. Det här har gjort att många har hoppat av av rädsla för att information om deras fel och brister ska komma på avvägar. Senast i raden Chicago-miljardären Penny Pritzker som var påtänkt för handelsminister. Enligt CNN.com vill hon inte att detaljerad finansiell information om hennes företag ska läcka ut och att hennes familj, en av Chicagos mest prominenta, ska synas i sömmarna.

Tycka vad man vill om Obamas metoder, men tyvärr är han så illa tvungen. Så funkar det här; du döms efter vilka du umgås med och minsta lilla snatteri en minister gjorde som grabb kan slå tillbaks mot Obamas person (dessutom vill han inte riskera att bli skjuten när han jagar hjort). I USA:s politiska värld döms du hårt för dina mänskliga brister.

Ert agnade såll

Gustav

Den svenska stereotypen

Likt vi svenskar har stereotyper och förutfattade meningar om amerikaner har dem detsamma om oss. Vi är långa, blonda, kalla, ordningsamma och vi bär stickade koftor och pratar ett konstigt, guturalt språk. Alla män heter Sven och alla kvinnor Inga. Amerikanska mobiloperatören AT & T har använt denna stereotyp i en otroligt rolig reklamfilm.

Er kofta i vargavintern

Gustav

"Share it fairly but don´t take a slice of my pie"...

Vad är bättre än att en Groundhog day-ig onsdag när läxorna är gjorda, kvällsmaten uppäten, tvätten ilagd och TV:n visar mitt kära Chicago Bulls ligga under under med 30 poäng borta mot Portland Trailblazers (det är länge sedan Jordans glansdagar) fördriva tiden med att lira lite bloggskrivande? Jag tänkte plocka upp tråden från förra inlägget och bena lite i jänkarnas förhållande till skattebetalning.

För den oinsatte är det bäst att kortfattat förklara hur skattesystemet i USA fungerar, men eftersom jag inte har riktigt grepp om det själv tar jag hjälp av en rapport skriven av Markus Zackrisson vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (var nu det ligger):
"Förutom att skatterna är lägre i USA, är skattesystemet i högre grad anpassat till småföretag. I Sverige är skattesystemet neutralara och beskattar alla typer av företag ungefär enligt samma regler".

Summan av kardemumman är att Sveriges skattesystem är utformat med syftet att finansiera välfärdsystemet där tanken är att alla medborgare ska han en social trygghet. USA:s system däremot grundas i Adam Smiths teorier att det som är bra för företagen är bra för alla, att vinsten indirekt kommer regna ner på alla medborgare. Skattesatsen för individen i USA skiftar beroende på inkomst och andra faktorer (det finns hur många avdrag som helst), som mest kan man betala cirka 35 %. Många svenskar betalar mer än hälften av lönen i skatt. Dessutom är den amerikanska momsen inte i närheten av de svenska 25 procenten (och till min stora irritation ingår inte momsen på prislapparna).

Tro mig, vilken amerikan du än frågar hatar att betala skatt. För det första är själva betalningsättet ett jävla projekt i det här landet; det är inte arbetsgivaren som betalar in en del av lönen direkt till staten utan man måste själv hålla koll på vad man är skyldig och se till att det blir inbetalt i april varje år. För det andra förstår de generellt inte varför de ska jobba hårt för att sedan ge bort sina pengar till de lata fattiga som bara sitter på soffan och tar emot socialbidrag.

Amerikanerna har också en ganska knepig relation till sin regering och den offentliga sektorn. De tycker den ska hålla fingrarna borta från deras surt fördärvade slantar samtidigt som de förväntar sig att de ska driva skolor, bota fattigdom, skydda deras gränser från terrorister, skydda deras egendom och liv med en fungerande polis-och brandkår, samt skicka skurkar i finkan. Dock förstår dem inte att höjda skatter är i princip det enda effektiva sättet att lösa problemen med USA:s underfinansierade skolor som har läroböcker från 1850 och skriver med gåspennor och bläck, milsvida klassklyftor, korrupta poliser och brottskolor till fängelser. De beskyller regeringen för att de inte löser problemen, men de är inte villiga att ge dem de extra resurserna att lösa dem. Alla presidenter har vetat det här och därför skulle det vara politiskt självmord att ens tänka på att höja skatterna. Det förknippas med socialism och det är inte bra i ett land där socialist är ett skällsord.

Även då jag själv många gånger svurit högt över Sveriges höga skatter har jag sett så mycket elände i här att jag insett att vårt välfärdsystem -hur urholkat det än blivit- vida överträffar USA:s system. Den sociala tryggheten är värd att betala för. Du kan inte bli lika snuskigt rik i Svedala som i USA, samtidigt som det inte går att bli lika urblottat fattig. I ärlighetens namn tycker jag inte synd om uteliggare i Sverige, det finns alldeles för många sociala skyddsnät man måste klippa sönder för att nå botten. I USA däremot, räcker det med att din fabrik läggs ner, du gör ett misstag på jobbet och får sparken, du föds av fel föräldrar, du har fel hudfärg, du blir blåst av din affärspartner, eller att din oförsäkrade dotter får cancer för att du ska tvingas ut på gatan.

Ert mynt i stadskassan,

Gustav

Otack är den armes lön

Att USA:s privata sjukvårdsystem är värdelöst vet alla som sett Micheal Moore's Sicko; 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och de som har det får inte alltid den vård de betalat för när de behöver den. De privata vinstintresset har skapat ett cyniskt system där försäkringsbolagen försöker maximera sin profit på bekostnad av sina försäkringskunders hälsa och liv. I USA har bra sjukvård blivit de rikas privilegium istället för allmänhetens rättighet.

Trots systemets tydliga ihålighet sätter sig de flesta amerikaner surt på tvären när ämnet allmän sjukvård tas upp. De största motargumenten är att det leder till höjda skatter (de värsta jänkarna vet), långa väntetider, ineffektiv vård, ökad byråkrati och, kanske den största styggelsen, till socialism.

Att det flesta av argumenten har en giltig poäng kan väl alla som bor i Sverige hålla med om; skattesatsen är hög, vi är ett relativt socialistiskt land, ibland får man spendera flertalet timmar på akuten och man skickas ibland till flera instanser. Dock är byråkratidelen långt krångligare i staterna.

En kompis till mig Joe Cindric blev attackerad av en hund i hans gamla skola Western Michigan Univeretys hemstad Kalamazoo. Hunden bet honom över ögat och slet med sig undre delen av ögonlocket. De ringde 911 och ambulansen kom till slut, men de tog inte med honom direkt. Stackars Joe fick snäll sitta där med ögonlocket hängande ögat blottat klockan 4 på morgonen och skriva på tre papper och bevisa att han var försäkrad innan de lät honom åka med till sjukhuset. I väntrummet fick han skriva på ytterligare två dokument innan han fick komma in. Till saken hör att Joe anses välförsäkrad.

Väl inne sydde en plastikkirurg ihop honom och skickade sedan med en massa piller för endast 8 dollar (troligtvis 80 dollar för den oförsäkrade). Väl hemma i Chicago var han tvungen att skicka in papper till försäkringsbolaget och sedan boka tid med en lokal kirurg som kan ta bort stygnen när såret läkt. Han ringde det närmaste sjukhuset för att få prata med en kirurg, men se det gick inte för sig eftersom de accepterade inte hans försäkringsbolag. Översatt till Kapten Haddock-svordomar bad han då både sekreteraren och systemet att: "Anfäkta och anamma, dra åt fanders era vedervärdigt tjyvaktigta ärkebovar och banditskojare!".

Sveriges sjukvård må vara ineffektiv och långsam, men hellre dålig sjukvård åt alla än perfekt sjukvård till några få priviligerade och värdelös eller ingen åt resten. Det är otroligt naivt att tro att privata intressen ser till allmänhetens bästa.

Ert dropp i armen,

Gustav

Det ljuva studentlivet

Efter att ha plågat er med en radda långrandiga och mer eller mindre djupa analyser så tänkte jag bjuda på något mera världsligt och lättsmält. Eftersom jag har hört att folk tycker om att titta på bilder tänkte jag bjuda på en liten illustrerad guide - inte speciellt välorganiserad dock - om hur livet kan se ut för en student i Chicago.

Musikutbudet går inte att klaga på; förutom en drös blues-, rock- och jazzklubbar är Chicago ett obligatoriskt stopp för alla stora turnéer. Förra hösten var jag och såg Bossen Springsteen och hans E Street Band rocka röven av United Center. Jag fick en biljett i sista minuten tre rader bakom den öppna scenen, inte helt fel. Ett annat kärt konsertminne var när jag såg Robyn spela på Park West Theater i våras.

North Parks basketlag (vita) har en anrik historia, under 70- och 80-talen vann de inte mindre än fem NCAA Div. III National Championships. Dagens lag är lite mer medelmåttiga.

North Parks cheerleaders är inte lika anrika; tänk på alla stereotyper ni har om amerikanska cheerleaders och föreställ er motsatsen.



Eftersom North Park grundades av svenskättlingar så är vi många svenskar här. Här poserar The Swedes, fr v: Undertecknad, Anders Vass, Nate Mehari och Jonathan Eriksson. Jag förklarar min fula min och glansiga blick med att det var sent på kvällen, eller tidig morgon, vilket ni föredrar.

Den berömda skylten till Wrigley Field, det omåttligt populära basebollaget Chicago Cubs hemmaarena. Cubs håller till på North Side, Chicago White Sox (Obamas favoritlag) på South Side och rivaliteten är brutal. Det sägs att en Cubs-match på Wrigley Field är bland det roligaste du kan göra i den här stan så jag ser fram emot i vår då den 150 matcher långa säsongen drar igång igen.



Med åttiotalet omgångar per säsong så finns det gott om tillfällen att gå och se Chicago Blackhawks spela i United Center. Jag har inte gått än i år, men i fjol såg jag tre matcher; två mot ärkerivalerna Detroit (den första när Mange Johansson fortfarande spelade här) och en mot Minnesota Wild.

The Kingston Mines är en riktigt grym bluesbar belägen i Chicago Blues Center på North Halsted Avenue. Söndag till onsdag är det gratis inträde för collegestudenter så en hel del värdefull pluggtid har gått till spillo här, speciellt eftersom stället stänger först fem på morgonen. På scenen jammar Andre Taylor & The Blues Alley Cats.



Ett annat favorithak är The Spot. Bilden är från min roomate Steves (han hade dreads då) 21-årsdag i oktober i fjol, hela fotbollslaget plus diverse annat löst folk var ute och firade. Ett ord: legendariskt. Fr v: Jonathan Eriksson, Alex Schulman, Steve Hosch, Dan Kasnick, Jeff Lucco och Nathan Ryan.


Chicago har en hel del sightseeing att erbjuda. Tuggummiföretaget Wrigley, ni vet de som gör Extra, Hubba Bubba och Spearmint bland andra, grundades i Chicago för hundratalet år sedan. De har sitt högkvarter i den sprakande vita Wrigley-building.

Michigan Avenue-bron. Eftersom Chicago-floden rinner genom stadskärnan behövs det broar, broar, broar för att komma till andra sidan.


Vy in mot downtown nära flodens utlopp i Lake Michigan. Som Stångån, fast köttigare....



Chicago Riverwalk. De två senaste Batman-filmerna Batman Begins och The Dark Knight spelades in i Chi-town och många av stadens vyer finns med. Håll utkik efter de två "majskolvarna" till höger nästa gång ni ser dem.

The Lakefront. Den diamantformade Smurfit-Stone Building kallas i folkmun för "The Vagina Building". Enligt en vandringssägen designade en kvinnlig arkitekt den som en feministisk motvikt till alla fallos-symboler runt omkring. Skaparna arkitektfirman A. Epstein and Sons dementerar det ryktet.




Scenen i Millenium Park, perfekt för en Pink Floyd-konsert.


Millenium Park kryllar av modern konst. Chicago-borna kallar den för Bönan, konstnären själv säger att det ska föreställa ett moln. Döm själva.

Invånarna i det här huset har en hel del springande i trappor framför sig om det börjar brinna. I det här området, The Loop, spelade dem in paradscenen i The Dark Knight.



North Parks fotbollslag i Ocean City, Maryland, på östkusten nära Washington. Vi flög dit i början av september för att spela en miniturnering. Säsongen tog slut för två veckor sedan efter att vi åkt ur i Conference-semin mot Wheaton College.


Å det ljuva studentlivet. Förfest med mina roomies och gäster (Nicki på bilden) i mitt crib; god stämning och glada skratt, Kleerup i stereon och en tysk St.Pauli Girl i näven.

Mina rumskamrater; Steve Hosch, Erik Sanchez och Dan Moffet.

Det går att hitta allt möjligt roligt i det lokala systembolaget. Hendrix-fanet i mig kunde inte motstå att köpa denna brygd.


Det första jag gjorde när jag flyttade in var att hänga upp min kära LHC-flagga på hederplats i vardagsrummet. FORZA CLUBEN!

På TV:n ser ni frågesportprogrammet Are you smarter than a 5ft-grader där deltagarna kan vinna en miljon dollar genom att svara rätt på frågor om saker du ska har lärt dig i femte klass, typ som Vi i femman fast med enklare frågor och äldre och dummare tävlande.



Utsikt från vårt tak. Ni får på en höft en uppfattning om vart jag bor i förhållande till downtown.

Efter Budweiser är Bud Light USA:s mest sålda öl, fast att kalla det öl är att ta i. Om EU hade haft ett finger med i spelet hade Bud Light sålts under samma etikett som Päron-Loka och andra smaksatta, kolsyrade vattenprodukter.



Beer-pong är USA:s universitets inofficiella nationalsport. Det gäller att träffa sin motståndares ölfyllda muggar med en pingisboll. Varje mugg ens motståndare träffar måste man ta ur spel och dricka ur och den först träffar alla den andras muggar vinner. Beerpong kallas också "spelet där alla vinner".

Sådär, hoppas ni uppskattade min lilla bildkavalkad och att ni fortsätter att titta förbi. Även fast kommentarerna inte duggar tätt har jag enligt rapporterna hemifrån (morsan och farsan) hört att det ändå är folk som läser bloggen. Otroligt roligt att jag predikar för döva öron. Take care!

Er pingisboll i muggen

Gustav