Jaha, då var man hemma igen och förutom att jag inte visste vilken buss jag skulle ta och att jag gick vilse på Gränden idag är Linköping sig likt. Nyfriserad och grann (tack Sara!) sitter jag nu med en tallrik av farsans köttfärssås och spaghetti och njuter av tillvaron.
Flygresan gick alldeles smärtfritt för en gångs skull till skillnad från de två tidigare gångerna jag åkt tillbaka till Sverige. Förra julen hade jag en planbyte i Bryssel, men eftersom planet från Chicago var en timme försenat missade jag planet till Stockholm. Jag kom fram till slut ändå, men vad tvungen att vänta två dagar på bagaget som försvunnit. Och nu senast när jag flög hem i somras skulle jag byta plan i Philadephia. Vi lämnade i tid från Chicago, men precis när vi gick landat i Philly svepte ett åskoväder in över flygplatsen. Vi fick inte lämna planet och blev sittande vid gaten i närmare en timme. När vi till slut fick gå av hade jag tio minuter att med ta mig till terminalen på andra sidan flygplatsen, och det hjälpte ju inte att skyttelbusschauffören inte hade lika bråttom som jag och att han släppte av mig vid gate 1 när planet gick från gate 28. Det sista man vill göra efter fyra månader med bärs och burritos är att springa med en överpackad handbagageväska i ena handen och en felpackad datorväska över axeln. Det näst sista man vill är att inleda en nio timmar lång flight dyblöt av svett.
Förresten, fråga: Förutom språket och de blonda hårsvallen, hur vet man att dem som står vid en gate väntar på ett plan till Sverige?
Svar: På den höga koncentrationen av tighta jeans på killarna. Sitter dina jeans åt är du enligt många jänkare antingen a) europé, b) homosexuell, eller c) en europeisk bög.
Från rätt sida Atlanten,
Gustav
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar