"Share it fairly but don´t take a slice of my pie"...

Vad är bättre än att en Groundhog day-ig onsdag när läxorna är gjorda, kvällsmaten uppäten, tvätten ilagd och TV:n visar mitt kära Chicago Bulls ligga under under med 30 poäng borta mot Portland Trailblazers (det är länge sedan Jordans glansdagar) fördriva tiden med att lira lite bloggskrivande? Jag tänkte plocka upp tråden från förra inlägget och bena lite i jänkarnas förhållande till skattebetalning.

För den oinsatte är det bäst att kortfattat förklara hur skattesystemet i USA fungerar, men eftersom jag inte har riktigt grepp om det själv tar jag hjälp av en rapport skriven av Markus Zackrisson vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (var nu det ligger):
"Förutom att skatterna är lägre i USA, är skattesystemet i högre grad anpassat till småföretag. I Sverige är skattesystemet neutralara och beskattar alla typer av företag ungefär enligt samma regler".

Summan av kardemumman är att Sveriges skattesystem är utformat med syftet att finansiera välfärdsystemet där tanken är att alla medborgare ska han en social trygghet. USA:s system däremot grundas i Adam Smiths teorier att det som är bra för företagen är bra för alla, att vinsten indirekt kommer regna ner på alla medborgare. Skattesatsen för individen i USA skiftar beroende på inkomst och andra faktorer (det finns hur många avdrag som helst), som mest kan man betala cirka 35 %. Många svenskar betalar mer än hälften av lönen i skatt. Dessutom är den amerikanska momsen inte i närheten av de svenska 25 procenten (och till min stora irritation ingår inte momsen på prislapparna).

Tro mig, vilken amerikan du än frågar hatar att betala skatt. För det första är själva betalningsättet ett jävla projekt i det här landet; det är inte arbetsgivaren som betalar in en del av lönen direkt till staten utan man måste själv hålla koll på vad man är skyldig och se till att det blir inbetalt i april varje år. För det andra förstår de generellt inte varför de ska jobba hårt för att sedan ge bort sina pengar till de lata fattiga som bara sitter på soffan och tar emot socialbidrag.

Amerikanerna har också en ganska knepig relation till sin regering och den offentliga sektorn. De tycker den ska hålla fingrarna borta från deras surt fördärvade slantar samtidigt som de förväntar sig att de ska driva skolor, bota fattigdom, skydda deras gränser från terrorister, skydda deras egendom och liv med en fungerande polis-och brandkår, samt skicka skurkar i finkan. Dock förstår dem inte att höjda skatter är i princip det enda effektiva sättet att lösa problemen med USA:s underfinansierade skolor som har läroböcker från 1850 och skriver med gåspennor och bläck, milsvida klassklyftor, korrupta poliser och brottskolor till fängelser. De beskyller regeringen för att de inte löser problemen, men de är inte villiga att ge dem de extra resurserna att lösa dem. Alla presidenter har vetat det här och därför skulle det vara politiskt självmord att ens tänka på att höja skatterna. Det förknippas med socialism och det är inte bra i ett land där socialist är ett skällsord.

Även då jag själv många gånger svurit högt över Sveriges höga skatter har jag sett så mycket elände i här att jag insett att vårt välfärdsystem -hur urholkat det än blivit- vida överträffar USA:s system. Den sociala tryggheten är värd att betala för. Du kan inte bli lika snuskigt rik i Svedala som i USA, samtidigt som det inte går att bli lika urblottat fattig. I ärlighetens namn tycker jag inte synd om uteliggare i Sverige, det finns alldeles för många sociala skyddsnät man måste klippa sönder för att nå botten. I USA däremot, räcker det med att din fabrik läggs ner, du gör ett misstag på jobbet och får sparken, du föds av fel föräldrar, du har fel hudfärg, du blir blåst av din affärspartner, eller att din oförsäkrade dotter får cancer för att du ska tvingas ut på gatan.

Ert mynt i stadskassan,

Gustav