En ohelig allians

Nyheter når mig från moderlandet om en planerad fotbollsallians mellan min kära hemstads största klubbar i ett försök att sätta Linköpingsfotbollen på Sverigekartan. Jag vet att det här ska vara en USA-blogg, men jag måste ge mig in i debatten. Jag är kluven till idén; skulle ju självklart vara jätteroligt för folket att ha ett elitlag att gå och heja på varje helg (hur roligt det nu är att heja på ett lag som förkortas likt ett forskningsinstitut), men det kommer ta död på allt som är roligt för oss mediokra division 4-spelare.

Efter att ha spelat college-fotboll i två år har jag insett att jag inte gillar det- inte alls. Delvis eftersom att Coachen hellre spelar en släpphänt dvärg i målet istället för mig (sagt med utan minsta bitterhet i rösten), men till stor del eftersom jag hatar säsongsupplägget. Collegeidrotten funkar som så att alla sporter tilldelas en del av läsåret, till exempel; fotboll och amerikansk fotboll spelas på hösten (augusti-november/december), basket på vintern (december-februari/mars) och baseboll på våren (mars-maj). Det innebär att man tränar varje dag och spelar ett tjugotal matcher under tre månaders tid, ett upplägg som gör att man hatar allt vad fotboll heter halvvägs igenom. Det skulle inte vara några problem om man var ett betalt proffs, men nu har man ju också heltidsstudier att sköta. Dessutom hjälper det ju inte att vi alltid tränar och nästan uteslutande spelar på konstgräs.
Eftersom jag inte har roligt här underpresterar jag, men i Sverige, däremot, älskar jag att spela fotboll. Jag saknar att träffa mina lagkamrater tre dagar i veckan och träna på en värdelös gräsplan, att dyka ner i lerpölar vid stolprötterna, tjafsa med domarna, att spela match en lördag och ta en bärs efteråt och att lira matcher i bittraste och blötaste oktober som avgör om man hamnar femma eller sexa i tabellen.

Fast det jag saknar speciellt mycket är att spela fotboll i Linköping. Få andra svenska städer, om någon, bryr sig lika mycket om oss i gärdsgårdsserierna. Mildeus lokala fotbollsblogg har tusentals läsare varje dag. De debatteras vilt i stadens fotbollskretsar vem som är fyrans största stjärna, slitvarg, brunkare, idiot och elegant. Endast i Linköping kan en division 6-lirare få legendstatus. Det roligaste med lördagkvällarna är inte att ragga på Platå eller Platens, utan att träffa sina fotbollsbröder på 55:an och prata lika passionerat om machen Hjulsbro-Malmslätt som Real Madrid-Barcelona.

Jag börjar vänja mig vid tanken att jag aldrig kommer bli någon stor fotbollsspelare, därför känns det tryggt att det på grund av den stora lokalrivaliteten i Linköping alltid kommer vara roligt att spela där. Ett gemensamt elitlag kommer att ta död på det otroliga intresset kring de lägre serierna och det kommer innebära slutet för den speciella fotbollskulturen i Linköping. Här har alla spelare chans att glänsa, inte bara de lyckliga få. Låt oss bevara det så.

Er bakåtsträvare i framåtandan

Gustav