Thanksgiving reloaded

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar. Tanken är, som det låter, att vara allmänt tacksam för allt man har i livet, men framförallt sin familj. Man försöker samla hela tjocka släkten för att umgås, äta och dricka gott och mycket. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England skördefestade med de lokala indianerna uppe i Massachusetts. 387 år senare var det dags för mig att festa till det för andra året i rad. Däremot inte med indianer, utan med Elliot från Alaska, Steve från Illinois och fyra generationer av den sistnämndes familj på hans mammas sida.

Ondag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp oss utanför lyan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana (ni som kan er grekiska kan lista ut hur staden fick sitt nama), tre-fyra timmars bilresa söderut från Chicago. Eftersom landskapet i mellanvästern till mestadels ser ut så här...

...fördrev jag tiden med att sova bort den till tonerna av Rolling Stone Magazines 500 Greatest Songs, från nummer 153; A hard Days Night med The Beatles till nummer 198: Hey Joe med Jimi Hendrix. Slätare än Östergyllen och majsfält så långt ögat kan nå är inte så exalterande.

På vägen passerade vi genom små hålor som bäst beskrivs som Nowhere, Indiana, allihopa.

Fram kom vi till slut checkade in på hotellet i Carmen, en förort till Indianapolis. Lite lagom slitna från en lång bilresa: Gustav, Elliot och Steves kusin Patrick från St.Louis till höger. Jag antar att om du slår upp "hotelldöden" i en ordbok så ser du den här bilden. Efter att ha dödat några timmar bar det av till en bowlinghall för familjens traditionsenliga Thanksgiving-bowling.

Tänk The Big Lebowski eller Kingpin så får ni en ganska bra bild av hur den 80 banor stora bowlinghallen såg ut. Många av Steves släktingar var redan där när vi drullade in. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, trots att jag träffade dem flesta förra året. Jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit hit från Scottsdale, Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bill, bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - USA i det berömda nötskalet.

Kvällen slutade vid fyrahugget på morgonen uppe i Steves pärons hotellrum där vi satt och pratade om allt från midnattssol, socialism och Super Bowl till Obama, musik och svensk midsommar. Trevlig värre.

Torsdagmorgonen, eller rättare sagt sena förmiddagen, var ganska tung, fast inte värre än att det kunde botas med en kall dusch. Utan frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namns hus. De bor i ett mycket exklusivt och flott country-club-område och deras hus kunde liknas vid ett mindre slott (bilden är från i fjol).

Mingel, tilltugg, vin och amerikansk fotboll stod på agendan. Igen hälsade jag på närmare 40 av Steves släktingar och jag hade glömt namnet på minst 35 av dem. Claes Månsson a.k.a Uncle Mike ser vi längst till höger.


De yngre barnbarnen och de yngsta barnbarnsbarnen spelade hellre football på gräsmattan.

Solen sken och termometern stod på tiotalet ganska sköna grader, så till slut letade sig de äldre ut också. Fr v: kusin Justin, morbror Bill, Elliot och Steve. Kommer inte ihåg vad killen i bakgrunden heter, kommer dock ihåg att han frågade mig: "So, how's Switzerland?". Jänkarna och deras geografikunskaper, tvi vale..


Football hör Thanksgiving till. TV:n visade Detroit Lions, ligans sämsta lag, få dyngstryk av Tennessee Titans, ligans bästa lag, med 44-10. Jag har faktiskt börjat uppskatta amerikansk fotboll, tycka att det är underhållande.

Maaaat! Kalkon (tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord) potatismos, skinka, gröna bönor, fylling, sås, tranbärspudding, majs, paj och så lite till. Omåttliga mängder vin och bärs.



Bordsplacering också.

Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och nya football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man bara umgås och har trevligt som en familj. Vi stannade till nio-tiden och åkte sedan tillbaka till hotellet och chillade i en jacuzzi som troligtvis innehöll mer klor än vatten. Det stack duktigt i ögonen.

På fredagen bar det av till Steves hemstad Danville, Illinois, två timmar väster om Indianapolis. Danville är ungefär lika stor som Motala (cirka 40 000 invånare), men den saknar helt charm. Det är en stad på dekis; fabriken lade ner för ett antal år sedan, arbetslösheten är hög, stora drogproblem och ingen flyttar in. Det är den typiska amerikanska landsortshålan.

På fredagkvällen drog Elliot, Steve och jag till Champaign, University of Illinois hemstad. Alla stater har sina egna skolor där invånarna kan få en billig collegeutbildning och det är sådana universitet ni ser i collegefilmer. De brukar ha uppåt 30 000 studenter. Steve känner några Danville-bor som pluggar vid U of I så vi hälsade på dem och gjorde stan osäker. Tänk er en stad där alla barer är som Flamman och Herrgårn så har ni Champaign. Tyvärr glömdes kameran hemma, men det var nog lika bra. Trots att de flesta av studenterna var hemma hos sina familjer så var det bra drag och vi hade kanske lite för roligt.

Lördag kväll, fest igen i Danville. Denna gång var det dags för Friendsgiving. I en verkstadslokal ute på vischan hade det dukats upp till Thanksgiving-knytkalas och maten var av förståeliga skäl inte lika delikat som den i Indianapolis. Denna fest är en tradition där alla Steves gamla vänner samlas och går lös på mat och alkohol. Totalt var närmare 80 hillbillies och rednecks där (södern sträcker sig längre norrut än man kan tro). På bilden ser vi Steves bror Andy hugga in på läckerheterna.

Aptitretande?

Steve, Elliot och Goose.

Det är med blandade känslor Steve kommer tillbaka hit. Samtidigt som han tycker det är kul att se alla gamla vänner tycker han synd om dem som blivit fast i Danville efter high school. Han berättade att i princip alla på festen har ett brottsregister; allt från marijuana-innehav och rattfylla till misshandel och knivslagsmål. Vi tre på bilden har troligtvis högre studieskuld än alla andra på festen sammanlagt, inget skämt.

Tärningspel var populärt. Har man inget jobb kan man alltid spela till sig pengar.

Vy ovanifrån. Till vänster pågår den årliga bags-turneringen. Dimman låg tät i lokalen från dammet som rördes upp (vi var ju trots allt i en verkstadslokal) och alla cigaretter som röktes inomhus. Mina snorgubbar var svarta morgonen efter.

Friendsgiving var en intressant upplevelse, Chicagolivets motpol. Jag antar att det inte blir mer redneckigt än så här och jag är otroligt glad att jag får personligen uppleva USA:s olika sidor.
Årets första snöstormen drog in över Illinois och Danville natten mellan lördag och söndag och på morgonen låg marken vit.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Steves föräldrar Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Summa summarum; jag hade liksom i fjol otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid att minnas dem (vissa mer tydligt än andra). Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Trots att man skapar nya relationer kan de gamla inte ersättas. Det finns ingen plats som hemma. Fast det är bara två veckor kvar innan jag flyger hem till Sverige igen för ett välbehövligt jullov. Det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Er värk i levern,

Gustav