Första stopp: Nashville, Tennessee

Då var det då dags att ta tag i mitt lilla resereportage från min spring break-roadtrip söderut. Yours Truly, mina amerikanska skolkamrater Joe Cindric och Ryan MacNaughton, samt min svenska vapenbroder Kristoffer Grahn och hans från Sverige influgna barndomsvän Andreas packade förra fredagen in oss i familjen MacNaughtons gamla van från -96. Första destination: Nashville, Tennesse.

Resan kunde inte börja bättre. Tack vare mamma MacNaughtons generositet tvingades vi trängas med fem kassar fullproppade med godis, chips, donuts och andra syndiga godsaker (förutom bärs då) så stämningen var på topp. Swedish Fish är en riktig delikatess i USA.

Södern börjar tidigare än man tror. Tre timmar söder om Chicago, halvägs genom Indiana (troligtvis det plattaste och tråkigaste landskapet i hela USA) kördes vi om av en riktig penisförlängare: en äkta, bepansrad militär-Hummer vars ägare hade hängt dit ett par glatt dinglande löspungkulor undertill. Charmant...

Fortsättningen dock blev lite tråkigare. Precis innan vi stannade för att käka kände chaufför Ryan att det började skaka okontrollerat i ratten. Vi åt medans mörkret föll, tankade och Joe tog sedan över chaufförssysslan. När vi kom upp på motorvägen igen började hela bilen vibrera oroväckande. Efter en knapp mil small det till i vänster framdäck. Eftersom Joe låg i omkörningsfilen var han tvungen att stanna vid den breda gräsremsan i mitten, typisk för amerikanska motorvägar. Nu stod vi alltså trötta, vilsna och rådvilla under en bro mitt i mörkaste Indiana med ett sprucket däck och en dånande armada av 18-hjuliga långtradare på otryggt snubbelavstånd.

Vi hade ändå tur i oturen. För det första, hade luftslangen exploderat hade jag kanske inte skrivit det här nu. För det andra, det tretton år gamla, rostiga och luftfria reservdäcket lyckades ta oss en mile (1.6 km) till närmaste avfart. Väl där hade turen att hitta en öppen lastbilsverkstad med hjälpsam personal som turligt nog hade ett däck i rätt storlek till det överkomliga priset av 102 dollar. Störst tur hade vi dock nog att vi alla var födda vita. Rasismen är stark i den amerikanska södern och hade vi varit ett gäng svarta collegestudenter är det inte alls säkert att vi kommit lika billigt undan. Om de över huvud taget hade hjälpt oss.

På det nya, fina däcket kom vi till slut fram till Nashville vid ett-hugget på natten. Vi hade bokat ett sketet hotell, drygt fem minuter från downtown. På grund av min stadiga hand blev jag utsedd till sällskapets vägskylts-fotograf och jag utförde uppdraget med ära. Fast som ni kanske förstår tog jag inte den här bilden när vi åkte in till Nashville första gången.

Efter en natts vila i det inrökta rummet spenderade vi lördagen i downtown Nashville. Bilden föreställer huvudgatan Broadway med alla dess honky-tonk barer, salooner och cowboyaffärer. Nashville grundades vid Cumberland-floden 1779 och är Tennessees huvudstad, dock bara tvåa i folkmängd efter Memphis. Den är USA:s 28:e största stad med knappt 550 000 invånare, 1 500 000 om man räknar in alla förorter.

Staden är först och främst berömd för sin musik och går således under smeknamnet Music City. Bland annat ligger Country Music Hall of Fame här och staden kan också stoltsera med att de numera huserar Sverige countrydrottning Jill Johnsson. Som vårt glada sällskap blev varse på lördagkvällen gillar Nashville också att festa. I en souvernir-butik såg vi en tröja med texten: "Nashville is a drinking city with a music problem". Fyndigt värre.
Country Music Hall of Fame.

Vi satte oss och tog en bärs i en riktigt cool country-bar som jag vill minnas hette Nashville Legends. Väggarna var prydda med allsköns memorabilia, instrument och signerade skivor med allt från Village People till Elvis Presley. Jag fastnade för en helkroppsbild av den här hockeyfrillsprydda killen. I övriga världen skulle folk tro att han var en tysk porrskådis, men i Nashville är han en stenhård countrystjärna. Jawohl!

Det bjöds på livemusik klockan 12 på dagen. Basisten som pekar var tydligen en Vietnamveteran, vilket syndes på hans ärrade ansikte. Tyvärr är bilden lite mörk, så jag vet inte om ni kan se det.


Sångaren och gitarristen var en riktigt skön lirare. Mellan varje sång höjde han sitt glas och bad alla i lokalen att skåla och dricka sig fulla. Klockan hade ju faktiskt hunnit bli två. Han gav själ åt Nashvilles epitet som en "feststad med ett musikproblem". Jag kom osökt att tänka på en rad från Svensk Pops låt Spriten och Livsglädjen: "Så låna mig pengar till ännu ett glas. Låt spriten och livsglädjen flöda!".

Yiii-haaa!! Jag och Kristoffer poserar på en riktig turistbild. Hade inte hattarna kostat typ 200 dollar styck hade jag lätt köpt en.
AT & T-skyskrapan till höger är Nashvilles mest framstående. Jämfört med Chicagos skyline står sig Nashville dock väldigt slätt. Det är först nu när jag besökt en drös nya städer som jag inser hur fruktansvärt stort Chicago verkligen är. Innan jag kom till USA trodde jag alla amerikanska städer såg ut så, vilket verkligen inte är fallet. Det flesta storstäder är inte mycket större än Göteborg till ytan och Stockholm till folkmängden.

Man märker också att Nashville är mycket mindre på hur snabbt man kan hamna i "fel" område. Som sagt, vårt hotell låg fem minuter från finkvarteren i downtown och vi tog bilen dit. Dock svängde vi av vid fel avfart och vips befann vi oss mitt i en nedgången, fattig trailerpark och fick väja för ett par som slogs farligt nära vägen. I Chicago är otroligt segregerat det är så långt mellan de så kallade fin- och fulkvarteren att du med GPS, karta och kompass verkligen måste vilja hamna snett.

Spexeri framför ovan nämnda skysprakas ingång. Solen sken och livsglädjen flödade, men spriten väntade vi med till senare.


Ännu en turistbild, denna gång från bron över floden med skylinen i bakgrunden.
På andra sidan floden bröstar football-laget Tennessee Titans hemmaarena upp sig.

Joe vet tydligen en hel del om Nashville.

Efter dagen på stan åkte vi tillbaka till hotellet för tupplurar och duschar. Därefter tog vi en taxi tillbaka till Broadway och gjorde stan osäker. Mer eller mindre varje krog hade ett liveband och det var en av de bättre kvällarna i mitt liv. Nashville visade sig verkligen från sin bästa sida; fullsmockat med folk, de flesta glada och trevliga och inget bråk så vitt jag kunde se. Rekommenderar verkligen en lördagkväll här om ni har vägarna förbi. Tyvärr hade jag inte kameran med mig ut, men det kanske är bäst för morsans skull.

Man var lite smått mosig på söndagen, men det hindrade oss inte från att tidigt ge oss iväg på en dagstripp till alla Elvis-fans Mecka: Memphis. Men mer om det i nästa inlägg, för nu ska jag nanna kudde.

Yours Truly,

Gustav