The Big D

Direkt efter träsksafarin satte vi oss i bilen för att åka till Corpus Christi, Texas. Joe hade tydligen en kusin som skulle jobba där och vi tyckte alla att det lät som en bra idé att ligga på stranden en dag eller två och spara lite pengar. Vi trodde resan skulle ta ungefär åtta timmar, men tji fick vi och vi rullade in klockan 3 på onsdagmorgonen och tog in på Budget Inn, elva timmar efter vi lämnade mitt livs nya kärlek New Orleans. På vägen åkte vi genom Houston, USA:s fjärde största stad och länge den fetaste. Högt upp på tjockis-listan hamnar också Dallas, New Orleans, Kansas City och Chicago. Kanske inte så konstigt att jag gick upp fem kilo på den här resan.

Som sagt, Corpus Christi visade sig vara ett bottennapp. Visserligen var stranden ganska fin, solen sken och våra bleka hudar blev rosa, men mycket i övrigt hade staden inte att erbjuda. Riktigt ghetto på sina ställen, skräpigt och dåligt med folk. Måsarna var ganska roliga i och för sig, höll man upp en chips-smula flockades de kring en och störtdök efter det åtråvärda bytet. Jag tog den här bilden en nano-sekund innan måsskrället bet halva fingret av mig.

Vi stannade över natten och fortsatte på morgonen mot Dallas. Texas landskap är riktigt häftigt, vidsträckta slätter, låga träd och buskar, samt en och annan ranch, boskapshjord och oljepump. Kristoffer sa att det påminde mycket om den afrikanska savannen och det är väl bara att lita på. Efter sex sköna timmar kom vi då till slut fram till Dallas - The Big D - vid tretiden på eftermiddagen. För den rätta känslan måste ni sätta på det klassiska Dallas-temat innan ni läser vidare.



Dallas skyline. Staden grundades 1841, är Texas tredje största och USA:s nionde med sina 1.3 miljoner invånare (totalt bor det 6.3 miljoner i Dallas/Forth Worth området).

Våra två sista hotellnätter bodde vi med stil: Sheraton i downtown Dallas i ett rum på den 33:e våningen. Det behövde vi efter att ha trängt in oss fem stycken på slitna motellrum i nästan en vecka. Fast smakar det så behöver det inte kosta, vi fick tag i rummt för 140 dollar natten.

Lite småschysst utsikt sådär, tyvärr inte från vårt hotellrum utan från korridoren.

Efter att ha inkvarterat oss och tagit en öl i hotellbaren drog vi ut en repa på stan, trots det värdelösa, gråa, regndassiga vädret. I Dallas kör dem storslaget; inga tråkiga, platta "Du är här"-skyltar utan en tredimensionell skalenlig modell av staden. Downtown Dallas visade sig vara ganska tråkigt dock, bara en massa business och inget roligt. Vi såg inte en enda klädbutik under hela vår två dagar långa Dallas-vistelse.
Jag och Andreas poserar broderligt framför en de coolare skyskrapor jag sett, Chicago inräknat. Jänkarna vet hur man bygger på höjden.

Dags för dagens historie-lektion. På den här platsen, Daley Plaza, den 22 november 1963, skjöts President John F. Kennedy till döds i en öppen limousine. Två skott avfyrades, det ena träffade honom i nacken och det andra i huvudet och han dog direkt. Skytten satt i den röda tegelbyggnaden, ett gammalt bokmagasin, och siktade när presidentens kortege passerade nedanför. Lee Harvey Oswald greps för mordet drygt en timme senare, men han hann aldrig åtalas eftersom han mördades av Jack Ruby två dagar senare. Till denna dag vet ingen säkert vem som mördade JFK.

Andreas poserar osmakligt på The Grassy Knoll framför The Old Book Depository.


X marks the spot. Man har målat två kryss på vägbanan där de två skotten träffade.

Efter att ha känt historiens vindslag färdigt gick vi till Dick's Last Resort, en restaurang med affärsidén otrevliga servitörer, enkel meny, sport på TV och massor öl. Ett riktigt grabbhak får man väl lov att säga. Diskussionen gick livlig om ett sånt här ställe skulle funka i Sverige, svårt att veta hur folk skulle reagera på kypare som förolämpar dig och mer eller mindre slänger maten på bordet. Vad tror ni?
Vissa gäster fick smickrande huvudbonader.

Dick´s meny, grabbigt värre. Inga pocherade ägg, laxrullader, fois gras, biff Wellington, duc l´Orange, tryffelsåser eller finessrika sallader här inte. Det ska vara stek, revben, kyckling, krabba eller friterade räkor, annars får det vara. Själv beställde jag en Dolly Parton: två saftiga ortmarinerade kycklingbrost.

Efter Dick´s drog vi vidare till grannen - världens största Hooters. Jag har inte varit där tidigare så det var väl bäst att slå på stortrumman direkt. Vi svepte några kalla innan vi drog tillbaka till hotellet och svirade om för en kväll på stan. Och till er som undrar, allt är inte större i Texas.

Hmm, lite väl stor bröstfixerig nu. Undrar vad Freud har att säga om det?

En liten bild av manlig vänskap. Andreas och Kristoffer ubyter kärleksfulla blickar så där som bara två barndomsvänner kan göra. Män som kan säga att de älskar varandra utan att skämmas, det är manlighet det. De är så glada och tacksamma att de har varandra. Bästa bästisar för alltid. 4-ever and ever...

Vi bodde med stil och vi åkte med stil. Den enda taxin vi hittade utanför hotellet var en skinande Hummer-limo så vi gick upp och frågade vad han skulle ha för att ta oss till en klubb vi fått rekommenderad för oss. 4 dollar per skalle, ingen startavgift, billigare än vanlig taxi. Dealio! Dessutom en fruktansvärt trevlig och hjälpsam chaffis. Stället vi åkte till först var inget vidare så vi drog vidare till en bar han tipsade om. Men när vi kom dit fick vi reda på att det var goth-afton (svarta kläder och smink, nitar, läder och piercingar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar), så som kompensation körde han oss gratis till ett tredje ställe helt gratis.

Dock hade vi lite otur när det gällde utelivet i Dallas, alltid roligt men ingen riktig fullträff. Downtown verkade som sagt väldigt dött och vi visste inte riktigt vart man skulle gå. I New Orleans träffade jag en svensk kille som bodde i Dallas och planen var att vi på fredagkvällen skulle möta upp med honom på ett ställe Uptown. Fast vi hade oturen att få en taxichaufför som flugit in från Sudan typ dagen innan och han hittade ingenting, vi irrade och ringde runt och gav till slut upp och åkte tillbaka till hotellet. Aja, så kan det gå, men sammanfattningsvis är jag, förutom vädret, väldigt nöjed med Dallas-vistelsen. Antagligen hade vi väl också blivit lite kräsna av i de grymma städerna Nashville och New Orleans. Det mesta står sig ganska slätt i jämförelse.

På lördag morgon checkade vi ut, lämnade Dallas och tog sikte på Kansas City. KC blir sista inlägg i min Road Trip-reportageserie.

Yours Truly,

Gustav