Memphis ligger vid Mississippi-floden i det sydvästra hörnet av Tennessee, är statens största och USA:s 18:e stad. Den är mest berömd för sin musikhistoriska betydelse; det var här Elvis Presley levde och dog i Graceland. Här ligger ocksp historiska Sun Studio där bland andra Elvis och Johnny Cash startade sina karriärer. Memphis nämns i allsköns berömda sånger, bland andra Rolling Stones Honky Tonk Women, Creedence Clearwater Revivals Proud Mary och självklart Marc Cohns klassiska Walking in Memphis. 
Först drog vi till Graceland för att kolla in Elvis lya. Hela området runt det förvånansvärt lilla huset andas, lever och slår mynt av Elvis mystik: alla hotell har Elvis-teman (inklusive det berömda Heartbreak Hotel), jag räknade till fem olika Elvis-museum och alla butiker har slogans med Elvis-referenser. Utan fakta tror jag det är säkert att säga att Elvis namn drar in mer pengar efter hans död än vad Kungen någonsin gjorde under sin livstid. Om han nu är död, vill säga (eller vad tror du, Tobbe?).
Till och med parkeringsskyltarna drar Elvis-vitsar.
Mitt resesällskap poserar vid muren framför Graceland,från vänster Andreas, Kristoffer, Joe och Ryan a.k.a. Hood. Eftersom ingen av oss är särskilt stora Elvis-fan ville vi inte betala det 28 dollar dyra inträdet, men det kändes ändå väldigt häftigt att varit där. Som den otroliga musiknörd man är kände man historiens berömda vindslag.
Ett museum...
...likaså Elvis privatjet Lisa-Marie. 
Efter att ha mättat vårt Elvis-lystmäte drog vi in till downtown Memphis. Det är en ganska charmig men sliten stad med vittrade trottoarer, flagnade färg, skräpig flodstrand och stora hål i många husväggar. Allmänt nedgånget och misskött, men som sagt, med karaktär.Kristoffer sade att Memphis ibland kallas Memph-Africa, vilket man förstår då man nästan bara såg svarta människor i stadskärnan. Nu påstår jag inte att det har något att göra med det slitna intrycket, utan det är bara en intressant kontrast mot städer som Chicago då den vita, rika över-och medelklassen bor i downtown-området eller långt ut i förorterna medan områderna däremellan nästan uteslutande bebos av fattiga svarta eller latinos.
Ett väldigt slitet sjukhus.
Jag beskådade Mississippi-floden för första gången och den är mäktigt massiv, men väldigt smutsig.
En klassisk Mississippi-ångbåt a la Proud Mary.
Vi avslutade vår Memphis-visit med ett restaurang-besök där jag beställde en underbar chicken-Philly sandwich med brutalt stora lökringar. Inte direkt läcket smalmat, men fruktansvärt gott. Eller som Andreas sa: "Du vet den där känslan man har efter att tryckt i sig en stor kebabpizza? Så känns det hela tiden i USA. " Kunde inte sagt det bättre själv.
Efter maten drog vi vidare till New Orleans, men kanske världens bästa stad berättar jag om i nästa inlägg. Idag är det Saint Patrick's Day tillika min 21 födelsedag och det ska firas av monumentala mått. Skål och in i dimman!
Yours Truly,
Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar