Vi kom dit tjugo minuter före turen skulle börja och inte en själ syntes till. Bara ett hus, ett garage, några skåpbilar med företagsnamnet på, några båtar i vattnet och tre-fyra båtvrak som blåst upp på land. Troligtvis har de legat där sedan Katrina. Det enda livstecknet kom från garaget. Jag gick runt för att hitta ett ställe att utföra mina naturbehov på och ett Cujo-hundskall där inifrån skrämde livsglädjen ur mig. Vad var det här för ställe?
Till slut hörde vi en bred sydstats-dialekt uppifrån huset: "Y´all here for that tour?" Vi vänder oss om och en brett flinande och lätt haltande redneck kommer gående mot oss. Tydligen hade han brutit fotleden, men kunde inte gipsa eftersom då kunde han inte köra bil vilket han behövde i jobbet att hämta och lämna träskturister i New Orleans. Nu hade han bara ett lätt bandage. I södern känner man ingen smärta...Vår guide (jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnet) gick till min stora fasa mot garaget för att släppa ut monstret som var instängt där. Jag beredde mig på att springa för livet. Han öppnade dörren och ut rusar en vildsint best som såg ut att vara en blandning mellan en råtta och en sån där svart fårhund. I släptåg kom en liten vildsvinskulting vars mamma guiden hade skjutit några veckor tidigare. Som tur var visade sig både hunden och grisen vara av det klappvänliga laget.
Efter betalning hoppade vi i en båt med plats för 20, men eftersom det bara var vi fem där fick vi en privattur till priset av en grupptur. Prisvärt värre. Ryan i förgrunden, guiden längst bak och Joe i mitten. Vi svenskar tog likt Leonardo DiCaprio i Titanic posto i fören. 
I början färdades vi på en större flod och passerade en liten by. Mellan vissa hus stod det tomma tomter som också hade haft hus på sig innan Katrina. Guiden sa att huset på bilden stod helt under vatten efter orkanens härjningar. På grund av att vattennivån höjs årligen byggs husen på pelare, men just det här huset skulle inte få översvänmingsförsäkring eftersom pelarna är för låga. Byn kan nås med bil, men under tre månader (jag tror på sommaren) dränks vägarna så de tvingas köra genom upp till en halvmeter vatten för att ta sig fram. Invånarna försörjer sig på vad marken har att ge, många tar båten ut till Mexikanska Golfen och fiskar räkor. Man kan förstå att Louisana är en av USA:s absolut fattigaste stater.
I början färdades vi på en större flod och passerade en liten by. Mellan vissa hus stod det tomma tomter som också hade haft hus på sig innan Katrina. Guiden sa att huset på bilden stod helt under vatten efter orkanens härjningar. På grund av att vattennivån höjs årligen byggs husen på pelare, men just det här huset skulle inte få översvänmingsförsäkring eftersom pelarna är för låga. Byn kan nås med bil, men under tre månader (jag tror på sommaren) dränks vägarna så de tvingas köra genom upp till en halvmeter vatten för att ta sig fram. Invånarna försörjer sig på vad marken har att ge, många tar båten ut till Mexikanska Golfen och fiskar räkor. Man kan förstå att Louisana är en av USA:s absolut fattigaste stater. Guiden berättade också om folk som bor ute i träsken vars hus bara kan nås med båt. De är oftast kriminella som försöker gömma sig och guiden berättade när han som tolvåring brukade åka till dem och bli bjuden på sprit, cigaretter och allehanda droger. Han var en riktigt skön lirare, full med självironi och han skämtade gott om sin egen livsstil. Bland annat sa han att de träskinvånare lever inte länge eftersom de i princip gillar att göra allt som tar kol på vem som helst utom Keith Richards. Och när vi åkte förbi en trött liten strandremsa kallad "redneck riviera" berättade han om hur ungdomarna brukade ta med sig sina systrar på date dit och supa på högtidsdagar. Själv hade han två universitets-examen och jobbade som mäklare en gång i tiden, men han hatade det så mycket att han flyttade tillbaka till träsket.
En väldigt rostig och gammal tågbro.
Om du har en stor båt som ska igenom gäller det att inte ha bråttom. Bron är obemannad och du får vänta i fyra timmar från det att du ringer till någon kommer och öppnar. Tempot är väldigt lugnt ute i träsken.
Efter att ha blåst på längs den stora floden ett tag åkte vi in på ett litet sidospår. Fullt med växter, träd, razorgrass (gräs som ger dig duktiga skärsår om du bråkar med det) fåglar, knott och sköldpaddor som chillade på grenar och gled ned i vattnet när vi kom nära. Därför har de fått namnet sliders, "glidare". Träden såg döda ut, men det var de inte. Våren hade bara inte slagit till än.
Gräs och mossa.
Till slut stötte vi på det vi alla kommit för att se: alligatorer. De här två tog det lugnt, trots att vi parkerade båten dryga metern ifrån dem. De var ganska små, tyvärr hade de stora bestarna inte visat sig än eftersom det ännu var för kallt. I vilt tillstånd kan de växa till 180 cm på sex år, men i fångenskap kan de nå den längden på ett år på grund av den generösa matningen. Den största vår guide hade sett i de här kvarteren var nätta sex meter lång. Alligatorer har inget matsmältningssystem som oss, utan allt de äter måste ruttna i magen några dagar för att de ska kunna ta upp näringen. Där ser man, man lär sig något varje dag.
Vi lät våra alligator-polare vara och fortsatte in på ett annat sidospår. Där inne bland träden såg vi ett vildsvin värdigt att hamna på Obelix tallrik obekymrat traska runt i en halvmeter vatten, mossa och geggamoja.
Vi stötte på en alligator till, denna gång en ung hanne vilket man kan se på de ljusa ränderna.
Vackert värre och väldigt rogivande om det inte varit för de satans knotten. De visste var de skulle bita. Lite filmkuriosa: det var i de här trakterna de spelade in den där jaktscenen med airboats i den där bondfilmen med Roger Moore. Eller var den Sean Connery?
Igen, vackert så det förslår. Om mitt minne inte sviker mig helt så är det där vita som hänger från träden någon sorts svamsporer, kallat hästhår. Det brukade skördas och användas som stoppning i kuddar, sängar och täcken.
Efter ungefär två timmars kryssning var vi tillbaka där vi startade. Det syns inte så tydligt på bilden, men knotten hade lämnat Ryans trästockar till underben helt rödprickiga. De bitska insekterna till trots, träskturen var en av mina häftigaste upplevelser någonsin, helt unik natur. Så har ni vägarna förbi New Orleans så kolla in företaget Eco-Swamp Tours.
Vi tackade för oss och fortsatte vidare mot resans enda bottennapp kustorten Corpus Christi i Texas. Vägen kantades av en massa husbyggen. Som sagt, eftersom Louisiana ständigt drabbas av orkaner måste husen byggas på tre-fyra meter höga pelare, annars får de ingen försäkring mot översvämning. Efter Katrina är reglera ännu hårdare. Det ser ganska bisarrt ut med helt vanliga hus tre meter upp i luften.
Igen, vackert så det förslår. Om mitt minne inte sviker mig helt så är det där vita som hänger från träden någon sorts svamsporer, kallat hästhår. Det brukade skördas och användas som stoppning i kuddar, sängar och täcken.
Efter ungefär två timmars kryssning var vi tillbaka där vi startade. Det syns inte så tydligt på bilden, men knotten hade lämnat Ryans trästockar till underben helt rödprickiga. De bitska insekterna till trots, träskturen var en av mina häftigaste upplevelser någonsin, helt unik natur. Så har ni vägarna förbi New Orleans så kolla in företaget Eco-Swamp Tours.
Vi tackade för oss och fortsatte vidare mot resans enda bottennapp kustorten Corpus Christi i Texas. Vägen kantades av en massa husbyggen. Som sagt, eftersom Louisiana ständigt drabbas av orkaner måste husen byggas på tre-fyra meter höga pelare, annars får de ingen försäkring mot översvämning. Efter Katrina är reglera ännu hårdare. Det ser ganska bisarrt ut med helt vanliga hus tre meter upp i luften. Nästa inlägg: en bild från Corpus Christi och en hel drös från Dallas.
Yours Truly,
Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar