På måndag morgon fortsatte vi den sista biten mellan och det visade sig vara en mycket bra idé att köra in i dagsljus. Louisianas landskap är helt olikt något jag sett tidigare. Trots att staten ligger vid Mexikanska Golfen har den inga stränder, hela södra delen består av Mississippi-delta och träsk (totalt 70 procent av består av våtmark).
När de bygger motorvägar i USA är det rakaste spåret som gäller; de spränger hellre hål genom berg, jämnar kullar med marken och hugger ner skogar än följer landskapet. Louisiana är inget undantag; hela vägen från Hammond till New Orleans körde vi på ett brospann rakt genom träsken. Den måste varit ett jäkla projekt att bygga; det är för lite vatten för stora pråmar som används vid brobyggande, men för lite fast mark för bulldozrar och andra maskiner. Icke att förglömma alla myggor som gör livet surt för byggarbetare.
Titt som tätt åkte vi förbi små samhällen av slitna, lutande och vindpiande hus mitt ute i träsket, precis bredvid motorvägen utan tillstymmelse till bullerskydd. Stora hål i väggarna, flagnade färg, skräpiga trädgårdar (eller vad man ska kalla det) och en båt parkerad utanför. Inbjudande?
Inte bästa bilden, men den bästa översiktsbilden av New Orleans skyline. Längst till höger ser ni Superdome, NFL-laget Saints hemmaarena, som fick agera flyktingförläggning åt Katrina-offren. Vi hann inte se så mycket av var Katrina härjade som värst, men jag har fått berättat för mig att det fortfarande, nästan fyra år efteråt, finns det områden som är totalförstörda.
Efter att ha cirkulerat ungefär fem gånger på de enkelriktade gatorna och nästan blivit skrotade från sidan av en argt tutande SUV hittade vi tillslut vårt hotell Ann Marie Antoinette (vad annars?) i hjärtat av French Quarter, ett stenkast från ökända festgatan Bourbon Street. Trikoloren vajade stolt precis utanför vårt fönster. New Orleans sägs vara USA:s mest unika stad vilket Yours Truly är den första att skriva under på. Staden grundades 1718 av fransoserna och nämndes efter dåvarande kungen Phillippe II, Duc d´Orléans. Spanjorerna tog över kolonin 1763, men den kom tillbaka i fransk ägo 1801 tills Napoleon sålde området till jänkarna 1803. Det mesta av den överlevande arkitekturen i de Franska Kvarteren Vieux Carré kommer från perioden av spanskt styre.
Efter att ha trängt in oss i det, för att använda inrednings- och damtidningars favoritord, pittoreska hotellrummet drog vi ut på promenad. Man kunde lika gärna ha knallat runt i Paris eller Barcelonas gamla stadsdelar: trånga gator, stålbalkonger, kaféer, högljudda inkastare, restauranger, öppna välkomnande barer och ett avloppsystem som lämnar en hel del att önska. Dofterna skiftade mellan cajun-kryddor, utspilld öl och Hulsfreds-lera. Pittoreskt var ordet!
Gatorna bär alla franska namn som Toulouse, Conti och den berömdaste av de alla, Bourbon, nämnd efter solkungen Ludvig XIV fisförnäma familj. Hela gatan andas fest och kantas med barer som alla erbjuder 2 drinkar för priset av 1 eller 3 för 1, ingen tar inträde och den ena med en mer övertygande inkastare än den andra. Det kryllar också av klubbar av olika moralisk karaktär: dans-, jazz-, blues- och framför allt, strippklubbar. Barnfamiljer gör sig icke besvär.
Typiskt kreolsk arkitektur. Stålbalkonger med franska liljor på framsidan, stora innergårdar på baksidan.
Yours Truly poserar som en sann turist på Bourbon Street. New Orleans är världsberömd för sin jazz- och bluesscen, bland andra legendernas legend Louis Armstrong är här ifrån. En av de mest berömda bluesklubbarna, Bourbon Street Blues Company, till höger.
Som sagt, de blygar inte. Den här skyltningen är dock ganska snäll om man jämför med några jag har bilder på. Sexistiskt värre, namnet är ganska fyndigt: "Tusentals snygga tjejer och tre fula".
Den här gatuskylten ser man inte på många ställen i USA. Polisen är stenhårda på att dricka alkohol offentligt, det strängt förbjudet leder ofta till stränga böter. Men inte i New Orleans. I Franska Kvarteren kan du dricka ute på gatan så länge du inte har några flaskor eller glas. Alla barer erbjuder dig "drinks to go" och man kan köpa en öl på ett ställe, knalla nerför gatan och slå sig ned på nästa. Ytterst bekvämt och angenämt.
New Orleans är starkt influerat av den katolska kyrkan, vilket syns i många av dess franska och spanska kulturella traditioner. Mest välkänd är festivalen Mardi Gras som firas monumentalt i staden. 35 procent av befolkningen är katolsk och på bilden ser vi den berömda St. Louis-katedralen som den förra påven predikat i.
En häftig kontrast; klassisk europeisk 1700-tals arkitektur i förgrunden med 1900-talets moderna amerikanska skyskrapor i bakgrunden.
Canal Street, downtowns huvudgata. De av oss i sällskapet som varit i Las Vegas sade att den påminde om The Strip. 25 grader solsken värmde gott.
Polisbil i New Orleans. Det finns en jäkla massa olika polisenheter i USA: federal polis (FBI och U.S. Marshals) som kan ingripa i hela landet, statlig polis (State Troopers) och så stadspoliser. Något som är lagligt i en stat kan vara olagligt i någon annan eller enligt federal lag. Ta till exempel Kalifornien: marijuana är i princip lagligt där eftersom användandet är så utspritt att den statliga polisenheten inte längre gör resurskrävande tillslag eller arresterar dig för innehav. Men om en federal polis tar dig med en påse gräs på fickan så är det kört. 
Som jag skrev i ett tidigare, trilla inte av pinn utan att ha upplevt The Big Easy om natten. Vi gick ut en vanlig måndagkväll precis efter Mardi Gras-säsongen, men det var ändå fullt med folk ute. Vi började kvällen på en countrybar där Kristoffer försökte brottas med den mekaniska tjuren. De gick väl ungefär som det för LHC mot Skellefteå.
Bourbon Street by night.
Vi drog vidare till en rockbar där ett grymt coverband lirade. Lite skillnad från trubadurafton på stadshotellet. Jag har en hel drös bilder från kvällen och ville lägga upp en på oss alla fem, men efterssom någon (förutom jag då) alltid gör en obscen gest eller något annat olämpligt så passar de inte att publiceras. Men det är väl bäst för morsan så.
Gatorna bär alla franska namn som Toulouse, Conti och den berömdaste av de alla, Bourbon, nämnd efter solkungen Ludvig XIV fisförnäma familj. Hela gatan andas fest och kantas med barer som alla erbjuder 2 drinkar för priset av 1 eller 3 för 1, ingen tar inträde och den ena med en mer övertygande inkastare än den andra. Det kryllar också av klubbar av olika moralisk karaktär: dans-, jazz-, blues- och framför allt, strippklubbar. Barnfamiljer gör sig icke besvär.Typiskt kreolsk arkitektur. Stålbalkonger med franska liljor på framsidan, stora innergårdar på baksidan.
Yours Truly poserar som en sann turist på Bourbon Street. New Orleans är världsberömd för sin jazz- och bluesscen, bland andra legendernas legend Louis Armstrong är här ifrån. En av de mest berömda bluesklubbarna, Bourbon Street Blues Company, till höger.De skäms inte för sig och skyltar öppet med sina syndiga affärsidéer. Bland annat har porrkungen Larry Flynt två klubbar några kvarter från varandra.
Som sagt, de blygar inte. Den här skyltningen är dock ganska snäll om man jämför med några jag har bilder på. Sexistiskt värre, namnet är ganska fyndigt: "Tusentals snygga tjejer och tre fula". Den här gatuskylten ser man inte på många ställen i USA. Polisen är stenhårda på att dricka alkohol offentligt, det strängt förbjudet leder ofta till stränga böter. Men inte i New Orleans. I Franska Kvarteren kan du dricka ute på gatan så länge du inte har några flaskor eller glas. Alla barer erbjuder dig "drinks to go" och man kan köpa en öl på ett ställe, knalla nerför gatan och slå sig ned på nästa. Ytterst bekvämt och angenämt.New Orleans är starkt influerat av den katolska kyrkan, vilket syns i många av dess franska och spanska kulturella traditioner. Mest välkänd är festivalen Mardi Gras som firas monumentalt i staden. 35 procent av befolkningen är katolsk och på bilden ser vi den berömda St. Louis-katedralen som den förra påven predikat i. En häftig kontrast; klassisk europeisk 1700-tals arkitektur i förgrunden med 1900-talets moderna amerikanska skyskrapor i bakgrunden.
Canal Street, downtowns huvudgata. De av oss i sällskapet som varit i Las Vegas sade att den påminde om The Strip. 25 grader solsken värmde gott.Polisbil i New Orleans. Det finns en jäkla massa olika polisenheter i USA: federal polis (FBI och U.S. Marshals) som kan ingripa i hela landet, statlig polis (State Troopers) och så stadspoliser. Något som är lagligt i en stat kan vara olagligt i någon annan eller enligt federal lag. Ta till exempel Kalifornien: marijuana är i princip lagligt där eftersom användandet är så utspritt att den statliga polisenheten inte längre gör resurskrävande tillslag eller arresterar dig för innehav. Men om en federal polis tar dig med en påse gräs på fickan så är det kört. Men nog om det, efter att ha knallat runt, käkat och tagit en tupplur i en park drog vi tillbaka till hotellet för att förbereda oss för en kväll på stan. Efter att ha sänkt några Budweisers vid vårt hotells pittoreska innergårds-pool var det dags att för mitt hjärta länge längtat efter. En natt på Bourbon Street.
Som jag skrev i ett tidigare, trilla inte av pinn utan att ha upplevt The Big Easy om natten. Vi gick ut en vanlig måndagkväll precis efter Mardi Gras-säsongen, men det var ändå fullt med folk ute. Vi började kvällen på en countrybar där Kristoffer försökte brottas med den mekaniska tjuren. De gick väl ungefär som det för LHC mot Skellefteå. Bourbon Street by night.Vi drog vidare till en rockbar där ett grymt coverband lirade. Lite skillnad från trubadurafton på stadshotellet. Jag har en hel drös bilder från kvällen och ville lägga upp en på oss alla fem, men efterssom någon (förutom jag då) alltid gör en obscen gest eller något annat olämpligt så passar de inte att publiceras. Men det är väl bäst för morsan så.Kvällen avslutade med en pizza och promenad till Missisippis strand. Dimman låg tät och mystiskt och ljusen från skylinen kämpade med att ta sig igenom.
Dagen efter drog vi ut på båttur i träsken och sen vidare till Corpus Christi, Texas, men med facit i hand var det resans enda miss. Vi skulle ha stannat minst en dag till i New Orleans, men det är ju alltid lätt att vara efterklok som det berömt heter. Sammanfattningsvis är New Orleans kanske den bästa staden jag någonsin varit i. Av det lilla jag hann se verkar det som om den har allt; mat, kultur, musik, väder och nattliv. Den enda jag kan komma på som konkurrerar är Barcelona. Jag vill tillbaka!
I nästa inlägg: träsksafari.
Yours Truly,
Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar