Freshman Streak 2009

En speciellt aktningsvärd del av den amerikanska collegekulturen är att streaka. På universitet över hela nationen streakas det genom bibliotek, över campus och på sportevenemang av olika anledningar. Ofta handlar det om spontanta (fylle-)infall, men kanske ännu oftare är den en anrik tradition som ska hedras.

North Park vill inte vara sämre och varje år vid vårkanten anordnas The Freshman Streak. Alla förstaårselever manas att klä sig i födelsedagskostymen och ränna runt på campus vid midnatt. De tvingas löpa gatlopp mellan hundratals elever som samlats vid skolans bro för att titta, heja, kasta ägg och mjöl på de bara rumporna. Årets streak gick av stapeln den sista mars och självklart var USA-bloggens utsände där med kameran.

Jag tänkte först lägga upp bilderna i deras fulla prakt, men kom på att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och censurera de mest fladdrande delarna. Även fast de är maskerade vet man aldrig vem som tittar eller hur pryda ni läsare är.

Tyvärr är det nästan alltid bara killar som deltar, så även i år. Dessutom var det väldigt kallt.

Eftersom skolledningen inte riktigt uppskattar detta upptåg måste det hållas hemligt in i det sista. Skolans seniors bestämmer ett datum och låter ryktet sprida sig på morgonen samma dag. Dessutom är det fruktansvärt olagligt; åker du fast när du streaker döms du som sexförbrytare. Ditt namn dyker upp på officiella register och du kommer ha stora problem att få jobb som till exempel lärare i framtiden. I år skickade Chicago-polisen fyra bilar, men ingen greps. De är mest där för att se till att det inte spårar ur och att nakenfisarna inte fortsätter springa runt och skrämma småbarn.

Yours Truly,

Gustav

Vad reklamen kan berätta

Reklamfilmer i USA säger en hel del om vad som är på tapeten. I veckorna som följde El Predidente Obamas segertal i Grant Park, Chicago, den 8 november i fjol kryllade TV-rutan av budskap som "Yes, you can by a new Ford F-150" och "Yes, you can afford life insurance". Nu när det har gått upp för amerikanerna att de är inne i en djup kris spelar alla reklammakare på det: "In these days, you need a car that is reliable and fuel suffecient", "In times like these, American Mattress give you the best deal", "In hasch economic times like these, you need a bank you can trust" och min personliga favorit "We on Honda believe that it is easier to get a job if you have a car".

Såg en reklamfilm idag från hamburgerkedjan Wendy´s idag där fyra arbetare skryter om att de ligger bra till ekonomiskt eftersom de käkar hamburgare från Wendy´s Threeconomics menu. McDonald´s tar det steget längre och lanserar en egen Stimulus Bill, en meny med pengasparande priser. Att amerikanska folket är patriotiska och fortsätter spendera är det viktigaste, de sparar ju liksom pengar genom alla dessa bra dealer. Gud förbjude att de inser att det bästa sättet att spara pengar är att inte spendera.

-------------------------------------------------------



Jag hittade det där larmsamtalet om uteblivna Chicken McNuggets som jag skrev om igår. Mycket nöje!

Yours Truly,

Gustav

Only in America...

Idag spelades de sista kvartsfinalmatcherna i collegebasketens slutspel. Micheal Jordans gamla plugg University of North Carolina besegrade komfortabelt University of Oklahoma. Dessförinnan krossade Michigan State favoriten Louisville från Kentucky. North Carolina kommer ställas mot redan klara Villanova från Washington, D.C.-trakten och Michigan kommer möta University of Connecticut när hela spektaklet avgörs i Detroit nästa helg.

Baskethysterin får mig att tänka på en underhållande anekdot som utspelades på vår lokala McDonald's för ganska exakt ett år sedan. Min gode vän Nathans lag Kansas University spelade final mot University of Memphis och jag tittade på matchen hemma hos honom. Det högg till i snabbmatstarmen så jag bestämde för att knalla över till Donken i halvtid för att stilla min hunger med skatter från dollarmenyn.

Jag står där i kön och funderar på om jag ska ha två eller tre dubbla cheeseburgare när en medelålders kvinna stormar in med vad jag antar är hennes son i släptåg. Hon är fullkomligt rasande att på den anställda damen i DriveThru-luckan för att hon missat att ge henne hennes specialbeställda cheeseburgare med Big Mac-sås, extra lök och något annat kulinariskt (också kallad Poor Man's BigMac). Den arga kunden säger att hon hade vänt från sjukhuset för att antingen få sin hamburgare eller pengarna tillbaka. Hon gormar lös på den stackars anställda som var ansvarig för det oförlåtligt misstaget: begäratt få veta hennes namn och managerns namn, samt restaurangens telefonnummer. Hon försäkrar att hon ska ringa och klaga på den stackars skärrade anställda i mycket skarpa ordalag, förhoppningsvis få henne sparkad. Managern är jätteförstående och lugn, ger henne 1.10 dollar tillbaka varpå hon vänder på klacken och stormar ut.

Visserligen har kunden alltid rätt, men det finns en gräns. Jag fattar inte hur den anställda höll sig från greppa tag i närmstaste slev och slänga en laddning kokande frityrolja i ansiktet på henne. Otroligt hur arg man kan bli för en sådan struntsak. Sedan kan man ju också fråga sig hur det är ställt med ens prioriteringar om man avbryter ett sjukhusbesök för att återkräva 1.10 dollar för en utebliven Poor Man's Big Mac. Dessutom, nyheterna berättade härom veckan att en dam ringde larmnummret 911 eftersom Donken inte hade några Chicken McNuggets kvar. Det kanske var samma person?

Bara i USA, vänner...bara i USA...

Peace out,

Gustav

Innovativ reklam

I tuffa tider söker företag nya sätt att marknadsföra sig. Om det vill sig riktigt illa kommer Chicagos gator snart prydas av några hundra tusen Kentucky Fried Chicken-loggor.

Colonel Sanders - KFC:s logotype.

Likt finnar i ett tonårsansikte misspryds Chi-towns vägar och trottoarer av sådana här så kallade potholes. De bildas av slitage, oftast sprickor i asfalten som växer sig större när vatten tränger ner och underminerar marken. De punkterar däck, förstör stötdämpare, stukar fötter och, värst av allt, förökar sig likt råttor. Det beräknas finnas uppemot 300 000 hål i stan och trots att 2 000-3 000 fylls igen dagligen så hinner det varje dag bildas fler. På många ställen är det så illa att de inte går att bara fylla igen hålen utan man måste asfaltera om hela vägen, vilket leder till trafikstockningar och irritation.

Och det är här KFC kommer in. De har erbjudit sig att betala stadens utgifter för reparationer på de här värsta ställerna. I utbyte ska Colonel Sanders nuna pryda varenda nyasfalterat vägstycke. Innovativt av KFC och billigt för Chicago, visst, men är det värt priset att ha världens löjligaste satellitbild?

Yours Truly

Gustav

Det amerikanska sportsystemet

Som även den största sportimbecill vet bedrivs idrott i Europa i klubbar som är inordnade i öppna seriesystem. I USA däremot är de professionella lagen och ligorna mer drivna som företag (även då serier för klubblag finns här också så är det inte alls på samma nivå). Låt oss ta den amerikanska fotbolls-ligan NFL som exempel. Man kan säga att ligan NFL är ett företag och lagen är dess varumärken, produkter som ska säljas. Alla intäkter delas lika mellan lagen, det vill säga, om en Chicago Bears-t-shirt säljs så delar alla lagen på vinsten från den t-shirten. På så sätt kan lag från mindre städer som Green Bay Packers (Green Bay har 100 000 invånare) vara med och konkurrera på någorlunda lika villkor. Fast övriga intäkter som biljettförsäljning behåller lagen själva.


Ligan är stängd och det enda sättet för nya lag att komma till är om någon rik knösus någonstans får tillåtelse av NFL att starta ett lag alternativt köpa ett redan existerande lag och flytta det till sin stad. Allt har ett pris. Dock händer det sällan eftersom amerikansk fotboll är helig och runt omkring den finns det faktiskt lite fanskultur. Att sälja ett lag till en annan stad är oförlåtligt. Det är bara att räkna mordhoten till snubben som flyttade Cleveland Browns till Baltimore för ett antal år sedan.


I NHL däremot händer det lite titt som tätt att lag flyttar på sig eftersom att amerikanerna inte bryr sig nämnvärt om hockey. Quebec Nordiques flyttade till Denver och blev Colorado Avalanche, Minnesota North Stars blev Dallas Stars för några oljemiljoner och de senaste tillskotten i ligan är bland andra Phoenix Coyotes, Columbus Blue Jackets och Nashville Predators. I basketligan NBA är det också vanligt att lag flyttar runt; Minnesota Lakers drog till Los Angeles där det inte finns några sjöar och New Orleans Jazz packade väskorna och flyttade till mormonnästet Salt Lake City. Senast i raden var Seattle Supersonics som tvingades dra till åkrarna i Oklahoma City. Spelare kan också säljas och bytas lite hur som helst eftersom de lagligt sett tillhör ligan, inte lagen. Till exempel Kristian Huselius fick byta varma Florida Panthers mot kalla Calgary Flames över en natt utan att ha något att säga till om. En klubb behöver inte ha en spelares tillåtelse att byta bort - trada- honom. Bara de allra bäst betalda spelarna har så kallade no-trade-klausuler i sina kontrakt.


Alla stora ligor har drafter varje år där lagen i tur och ordning väljer och vrakar bland det årets talanger. De tjingar en spelare och spelarna kan inte välja lag själva. Tanken är att lagen ska bli så jämna som möjligt. Om du vill spela i NHL så måste de finna sig i att representera den klubb som valt dig, förutsatt att klubben inte säljer eller byter bort rättigheterna till dig. Vet inte exakt hur länge, men laget äger rättigheterna i ex antal år.


Ungdomsidrotten i USA är också uppbyggd på ett helt annat sätt än i Sverige. Man representerar sin skola och inte en klubb hela vägen från mellanstadiet till college. Är man inte tillräckligt bra när man går ut high school, det vill säga runt 18 år, för att ta plats i ett universitetslag så är det för de flesta tack och hej till idrotten (67 procent av amerikanerna är ju också överviktiga). På tal om det så snubblade jag över denna krönika av okänd författare som beskriver den amerikanska vinnarmentaliteten i ungdomsidrott perfekt. Läs den!

http://www.coachen.se/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=136

Collegeidrott, i synnerhet basket och amerikansk fotboll, är helt monumentalt stort här. Många föredrar den framför den professionella. Nu i mars är vi mitt uppe i det nationella basketslutspelet och hela landet är uppslukat. De allra största NCAA Division 1-skolorna har footballarenor för 60 000-70 000 åskådare och de genererar enorma summor pengar till skolornas sportprogram. Be mig inte förklara hur seriesystemet fungerar i detalj eftersom det är hur krångligt som helst, men jag ska försöka ge er en sammanfattning.


Skolorna är geografiskt indelade i olika conferences, till exempel Pacific 10, East 10, Atlantic College Conference, och alla har olika regelverk och stadgar. De olika sporterna spelar under olika tider på året, till exempel amerikansk fotbolls-säsongen ligger under hösten, basketen under vintern/våren och basebollen under våren. Man spelar en grundserie där alla lag möter varandra, sedan har man slutspel inom conferencen och de som vinner det går vidare till det nationella slutspelet. Dock behöver man inte vinna för att ta sig dit eftersom det sitter komitteer med tränare och förståsigpåare som kan rösta in lag för att fylla alla platser. Det man tittar på är säsongens resultat, historia och troligtvis är också en hel del pengar inblandade.


Basketen spelar ett rakt slutspel med åttondelar, kvartar, semifinaler och final, men så är inte fallet i alla sporter. Den amerikanska fotbollen har de inget slutspel, utan när grundserien är klar sitter sådana där kommiteer och bestämmer vilka dem tyckt har varit bäst och väljer sedan ut vilka lag som ska mötas i olika mästerkapsmatcher, så kallade Bowls. Den mest åtråvärda bowlmatchen är The Rose Bowl som spelas i Pasadena utanför Los Angeles. Den som vinner den kan kalla sig nationella mästare. Arenan i Pasadena är för övrigt helig mark för oss svenskar. Det var just där Sverige förnedrade Bulgarien i VM-94. "Och folk faller till höger och vänster i bulgarernas straffområde!"Klassiskt...

Sådär, jag hoppas jag har lyckats klura ut det amerikanska sportssystemet åtminstone lite tillfredställande. Anledningen att jag inte kan förklara djupare är att jag helt enkelt inte vet riktigt hur det fungerar, det är så otroligt invecklat. Rekommenderar varmt den där krönikan jag länkade till, den förklarar mycket.

------------------------------------------------------

Glöm nudlar och ketchup, jag lagar riktig gourmé-studentmat. Igår plockade jag seriösa vuxenpoäng då jag svängde ihop en laddning gratinderade crepes med svampstuvning. Alla maträter man behöver smöra en ugnsäker form för att laga ger mer vuxenpoäng än IKEA-handling, pensionsparande och stavgång kombinerade.

-----------------------------

Jag börjar få lite idétorka, så jag tänkte göra ett försök att vara interaktiv med er läsare. Säg vad ni vill veta om USA, så ska jag skriva om det.

Yours Truly,

Gustav

Kansas City: Sista natten med gänget

Vi lämnade Dallas vid 10-tiden på lördagen för vårt sista stopp Kansas City. Staden grundades 1838, ligger till största delen i Missouri och är beläget mitt ute på prärien. Jesse James brukade hålla till här. Den har knappt 500 000 invånare, 2 miljoner i storstadsområdet. Likt de flesta städer på vår resa är den känd för sin musik, främst blues och jazz, dessutom sin barbeque och sina många vackra fontäner. Jag var här förra våren en vecka efter skolan, hade riktigt roligt och såg fram emot att komma tillbaka.



Resan gick genom Oklahoma. Åkrar, åkrar, åkrar, Tulsas skyline, åkrar, bönder som brände gräs, en tutande brandbil på väg att släcka en gräsbrand, åkrar, åkrar, åkrar...
...några traktorer, åkrar, tävling i bakfyllefisar, åkrar, en häst, en ko, ett hus, åkrar, några träd, åkrar, åkrar...

..."Welcome to Kansas"-skylt, åkrar, åkrar, åkrar, stopp för kisspaus och hästmatning, åkrar, en kulle, två kullar, åkrar, en sliten lada, ett hus, fler gräsbränder, åkrar, åkrar, åkrar, tankning, åkrar....

...spikrak väg kantrad av åkrar, den första rondell jag sett i USA, åkrar, åkrar, åkrar...

Till slut kom vi då fram till Kansas City, eller rättare sagt förorten Overland Park. Min lagkamrat från North Park Kevin Gahtje (mitten) kommer här ifrån och hans morsa bjöd oss på mat och husrum. Killen till vänster Dan Kasnick är en annan polare från skolan och killen till höger vete gudarna vad han heter. De självmordssekt-liknande klädesplaggen är en slags filt med ärmar kallade Snuggies. De säljs via amerikansk TV-shop och är säkert jättepraktiska (du behöver ju liksom inte frysa om händerna när du läser en bok i soffan), men jag gjorde ett löfte där och då: vem som än ser mig i en Snuggie har min fulla tillåtelse att befria mig från jordelivet. Ingen pardon.

Kevins morsas lasagne var supergod, men jag kunde inte stå ut med tanken att, som jänkarna i sällskapet ville göra, spendera hela lördagkvällen med att spela Rock Band i en omysig källare med ett gäng vuxna killar i Snuggies. Det ryckte i festnerven och min troligtvis bästa jänkarvän Nathan Ryan kom till räddning.

Nate tog med mig, Andreas och Kristoffer till en av häftigaste barer jag sett, tror den hette Dueling Pianos. Två pianovirtuoser satt på scenen och höll låda, duellerade mot varandra och låtar önskade man genom att skriva titeln på en lapp och lämna den på pianot tillsammans med lite dricks. Ju mer du betalar desto troligare är det att din låt spelas. Jag tjatade på hela kvällen om Thunderroad, men båda killarna sa att de inte kunde texten. Yeah right, vem kan inte texten till Thunderroad liksom?



Stället var fullpackat och ett sjuhelsikes drag, alla klämde i för full hals vare sig de kunde låten eller inte. Jag har inte haft så roligt sedan New Orleans. Om ni någonsin kommer till Kansas City måste ni kolla in det här stället.

Brothers in Arms, från vänster: Dan Kasnick, Kristoffer, Yours Truly, Sneak och Nate Ryan. Den sistnämnda gick på North Park fram till den här terminen. Han kom på att han inte hade tillräckligt många poäng för att ta examen i tid utan han behövde ta ett extra år. Därför åkte han hem till KC för att gå klart på en billigare skola. Riktigt ledsamt faktiskt, vi umgicks nästan jämt.



I mitten, en livsfarligt god rosa drink.





På söndagen vaknade man upp lite lagom mosig i kropp och hjärna, men inte värre än att en rejäl Denny´s frukost kunde bota. Vi tackade för oss och påbörjade den 8 timmars nätta sista etappen hem till The Windy City.

Sweet Home Chicago. Efter 400 mil genom tio stater slutade resan som den började; med en chorizo-burrito från grymmaste mexikanska haket någonsin, Lindos i Albany Park. Mis Dios!

Fin.

-------------------------------------------------------

Rod Blagojevich i fokus igår igen, denna gång som radiovärd i en lokal Chicago-station. Han har fått en okänd summa pengar för att sitt två timmar långa framträdande och dessförinnan signade han ett bokkontrakt för rättigheterna till sina memoarer. Blago skämtade om det i sändningen:"Jag är på sida tre". Ex-guvernören är slug, vet verkligen hur han slår mynt på sin egen myt mitt i i misären. Den sjunde april är det tänkt att åtalet mot honom ska börja.

Yours Truly,

Gustav

Finanskrisens offer

USA:s värdelösa ekonomi fortsätter att skörda offer. Istället för arbetare är det nu företagsnamnens tur att ryka. Först ut det bespottade försäkringsbolaget American International Group (AIG), ni vet dem som pryder Manchester Uniteds tröjor. AIG har gått 100 miljarder dollar back senaste året, men har trots det slösat bort 180 miljarder av skattebetalarnas pengar som de tilldelats av regeringen. Senaste skandalen gällde feta bonusar som utbetalats till högt uppsatta chefer, trots att de onekligen inte har gjort sitt jobb.




"AIG:s namn är så genomgående skadat och besudlat att vi troligtvis måste byta ut det," sade en taleskvinna igår. De stora mässingsbokstäverna över entren till högkvarteret på Manhattan har redan knackats ned och det nya namnet kommer bli, hör och häpna, AIU Holdings (vad nu AIU står för). Inte direkt milsvidd skillnad, jag tror de måste komma på något bättre än det.





Men frågan alla ställer sig; hur ska det gå med Uniteds tröjor?

Imorgon kommer inlägget om Kansas City, jag lovar

Yours Truly

Brunett-Gustav

The Big D

Direkt efter träsksafarin satte vi oss i bilen för att åka till Corpus Christi, Texas. Joe hade tydligen en kusin som skulle jobba där och vi tyckte alla att det lät som en bra idé att ligga på stranden en dag eller två och spara lite pengar. Vi trodde resan skulle ta ungefär åtta timmar, men tji fick vi och vi rullade in klockan 3 på onsdagmorgonen och tog in på Budget Inn, elva timmar efter vi lämnade mitt livs nya kärlek New Orleans. På vägen åkte vi genom Houston, USA:s fjärde största stad och länge den fetaste. Högt upp på tjockis-listan hamnar också Dallas, New Orleans, Kansas City och Chicago. Kanske inte så konstigt att jag gick upp fem kilo på den här resan.

Som sagt, Corpus Christi visade sig vara ett bottennapp. Visserligen var stranden ganska fin, solen sken och våra bleka hudar blev rosa, men mycket i övrigt hade staden inte att erbjuda. Riktigt ghetto på sina ställen, skräpigt och dåligt med folk. Måsarna var ganska roliga i och för sig, höll man upp en chips-smula flockades de kring en och störtdök efter det åtråvärda bytet. Jag tog den här bilden en nano-sekund innan måsskrället bet halva fingret av mig.

Vi stannade över natten och fortsatte på morgonen mot Dallas. Texas landskap är riktigt häftigt, vidsträckta slätter, låga träd och buskar, samt en och annan ranch, boskapshjord och oljepump. Kristoffer sa att det påminde mycket om den afrikanska savannen och det är väl bara att lita på. Efter sex sköna timmar kom vi då till slut fram till Dallas - The Big D - vid tretiden på eftermiddagen. För den rätta känslan måste ni sätta på det klassiska Dallas-temat innan ni läser vidare.



Dallas skyline. Staden grundades 1841, är Texas tredje största och USA:s nionde med sina 1.3 miljoner invånare (totalt bor det 6.3 miljoner i Dallas/Forth Worth området).

Våra två sista hotellnätter bodde vi med stil: Sheraton i downtown Dallas i ett rum på den 33:e våningen. Det behövde vi efter att ha trängt in oss fem stycken på slitna motellrum i nästan en vecka. Fast smakar det så behöver det inte kosta, vi fick tag i rummt för 140 dollar natten.

Lite småschysst utsikt sådär, tyvärr inte från vårt hotellrum utan från korridoren.

Efter att ha inkvarterat oss och tagit en öl i hotellbaren drog vi ut en repa på stan, trots det värdelösa, gråa, regndassiga vädret. I Dallas kör dem storslaget; inga tråkiga, platta "Du är här"-skyltar utan en tredimensionell skalenlig modell av staden. Downtown Dallas visade sig vara ganska tråkigt dock, bara en massa business och inget roligt. Vi såg inte en enda klädbutik under hela vår två dagar långa Dallas-vistelse.
Jag och Andreas poserar broderligt framför en de coolare skyskrapor jag sett, Chicago inräknat. Jänkarna vet hur man bygger på höjden.

Dags för dagens historie-lektion. På den här platsen, Daley Plaza, den 22 november 1963, skjöts President John F. Kennedy till döds i en öppen limousine. Två skott avfyrades, det ena träffade honom i nacken och det andra i huvudet och han dog direkt. Skytten satt i den röda tegelbyggnaden, ett gammalt bokmagasin, och siktade när presidentens kortege passerade nedanför. Lee Harvey Oswald greps för mordet drygt en timme senare, men han hann aldrig åtalas eftersom han mördades av Jack Ruby två dagar senare. Till denna dag vet ingen säkert vem som mördade JFK.

Andreas poserar osmakligt på The Grassy Knoll framför The Old Book Depository.


X marks the spot. Man har målat två kryss på vägbanan där de två skotten träffade.

Efter att ha känt historiens vindslag färdigt gick vi till Dick's Last Resort, en restaurang med affärsidén otrevliga servitörer, enkel meny, sport på TV och massor öl. Ett riktigt grabbhak får man väl lov att säga. Diskussionen gick livlig om ett sånt här ställe skulle funka i Sverige, svårt att veta hur folk skulle reagera på kypare som förolämpar dig och mer eller mindre slänger maten på bordet. Vad tror ni?
Vissa gäster fick smickrande huvudbonader.

Dick´s meny, grabbigt värre. Inga pocherade ägg, laxrullader, fois gras, biff Wellington, duc l´Orange, tryffelsåser eller finessrika sallader här inte. Det ska vara stek, revben, kyckling, krabba eller friterade räkor, annars får det vara. Själv beställde jag en Dolly Parton: två saftiga ortmarinerade kycklingbrost.

Efter Dick´s drog vi vidare till grannen - världens största Hooters. Jag har inte varit där tidigare så det var väl bäst att slå på stortrumman direkt. Vi svepte några kalla innan vi drog tillbaka till hotellet och svirade om för en kväll på stan. Och till er som undrar, allt är inte större i Texas.

Hmm, lite väl stor bröstfixerig nu. Undrar vad Freud har att säga om det?

En liten bild av manlig vänskap. Andreas och Kristoffer ubyter kärleksfulla blickar så där som bara två barndomsvänner kan göra. Män som kan säga att de älskar varandra utan att skämmas, det är manlighet det. De är så glada och tacksamma att de har varandra. Bästa bästisar för alltid. 4-ever and ever...

Vi bodde med stil och vi åkte med stil. Den enda taxin vi hittade utanför hotellet var en skinande Hummer-limo så vi gick upp och frågade vad han skulle ha för att ta oss till en klubb vi fått rekommenderad för oss. 4 dollar per skalle, ingen startavgift, billigare än vanlig taxi. Dealio! Dessutom en fruktansvärt trevlig och hjälpsam chaffis. Stället vi åkte till först var inget vidare så vi drog vidare till en bar han tipsade om. Men när vi kom dit fick vi reda på att det var goth-afton (svarta kläder och smink, nitar, läder och piercingar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar), så som kompensation körde han oss gratis till ett tredje ställe helt gratis.

Dock hade vi lite otur när det gällde utelivet i Dallas, alltid roligt men ingen riktig fullträff. Downtown verkade som sagt väldigt dött och vi visste inte riktigt vart man skulle gå. I New Orleans träffade jag en svensk kille som bodde i Dallas och planen var att vi på fredagkvällen skulle möta upp med honom på ett ställe Uptown. Fast vi hade oturen att få en taxichaufför som flugit in från Sudan typ dagen innan och han hittade ingenting, vi irrade och ringde runt och gav till slut upp och åkte tillbaka till hotellet. Aja, så kan det gå, men sammanfattningsvis är jag, förutom vädret, väldigt nöjed med Dallas-vistelsen. Antagligen hade vi väl också blivit lite kräsna av i de grymma städerna Nashville och New Orleans. Det mesta står sig ganska slätt i jämförelse.

På lördag morgon checkade vi ut, lämnade Dallas och tog sikte på Kansas City. KC blir sista inlägg i min Road Trip-reportageserie.

Yours Truly,

Gustav

Bland alligatorer och svin

På tisdagen, dagen efter kvällen före, bestämde vi oss för att kolla in Louisianas berömda träskmarker. Som sagt i förra inlägget, staten består till 70 procent av våtmark så det finns en del att välja på. På hotellet hittade vi en broschyr om ett Swamp Tour-företag fyrtio minuter från New Orleans som erbjöd turer för 23 dollar. Taget!

Vi kom dit tjugo minuter före turen skulle börja och inte en själ syntes till. Bara ett hus, ett garage, några skåpbilar med företagsnamnet på, några båtar i vattnet och tre-fyra båtvrak som blåst upp på land. Troligtvis har de legat där sedan Katrina. Det enda livstecknet kom från garaget. Jag gick runt för att hitta ett ställe att utföra mina naturbehov på och ett Cujo-hundskall där inifrån skrämde livsglädjen ur mig. Vad var det här för ställe?Till slut hörde vi en bred sydstats-dialekt uppifrån huset: "Y´all here for that tour?" Vi vänder oss om och en brett flinande och lätt haltande redneck kommer gående mot oss. Tydligen hade han brutit fotleden, men kunde inte gipsa eftersom då kunde han inte köra bil vilket han behövde i jobbet att hämta och lämna träskturister i New Orleans. Nu hade han bara ett lätt bandage. I södern känner man ingen smärta...

Vår guide (jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnet) gick till min stora fasa mot garaget för att släppa ut monstret som var instängt där. Jag beredde mig på att springa för livet. Han öppnade dörren och ut rusar en vildsint best som såg ut att vara en blandning mellan en råtta och en sån där svart fårhund. I släptåg kom en liten vildsvinskulting vars mamma guiden hade skjutit några veckor tidigare. Som tur var visade sig både hunden och grisen vara av det klappvänliga laget.

Efter betalning hoppade vi i en båt med plats för 20, men eftersom det bara var vi fem där fick vi en privattur till priset av en grupptur. Prisvärt värre. Ryan i förgrunden, guiden längst bak och Joe i mitten. Vi svenskar tog likt Leonardo DiCaprio i Titanic posto i fören. I början färdades vi på en större flod och passerade en liten by. Mellan vissa hus stod det tomma tomter som också hade haft hus på sig innan Katrina. Guiden sa att huset på bilden stod helt under vatten efter orkanens härjningar. På grund av att vattennivån höjs årligen byggs husen på pelare, men just det här huset skulle inte få översvänmingsförsäkring eftersom pelarna är för låga. Byn kan nås med bil, men under tre månader (jag tror på sommaren) dränks vägarna så de tvingas köra genom upp till en halvmeter vatten för att ta sig fram. Invånarna försörjer sig på vad marken har att ge, många tar båten ut till Mexikanska Golfen och fiskar räkor. Man kan förstå att Louisana är en av USA:s absolut fattigaste stater.

Guiden berättade också om folk som bor ute i träsken vars hus bara kan nås med båt. De är oftast kriminella som försöker gömma sig och guiden berättade när han som tolvåring brukade åka till dem och bli bjuden på sprit, cigaretter och allehanda droger. Han var en riktigt skön lirare, full med självironi och han skämtade gott om sin egen livsstil. Bland annat sa han att de träskinvånare lever inte länge eftersom de i princip gillar att göra allt som tar kol på vem som helst utom Keith Richards. Och när vi åkte förbi en trött liten strandremsa kallad "redneck riviera" berättade han om hur ungdomarna brukade ta med sig sina systrar på date dit och supa på högtidsdagar. Själv hade han två universitets-examen och jobbade som mäklare en gång i tiden, men han hatade det så mycket att han flyttade tillbaka till träsket.

En väldigt rostig och gammal tågbro.

Om du har en stor båt som ska igenom gäller det att inte ha bråttom. Bron är obemannad och du får vänta i fyra timmar från det att du ringer till någon kommer och öppnar. Tempot är väldigt lugnt ute i träsken.

Efter att ha blåst på längs den stora floden ett tag åkte vi in på ett litet sidospår. Fullt med växter, träd, razorgrass (gräs som ger dig duktiga skärsår om du bråkar med det) fåglar, knott och sköldpaddor som chillade på grenar och gled ned i vattnet när vi kom nära. Därför har de fått namnet sliders, "glidare". Träden såg döda ut, men det var de inte. Våren hade bara inte slagit till än.

Gräs och mossa.

Till slut stötte vi på det vi alla kommit för att se: alligatorer. De här två tog det lugnt, trots att vi parkerade båten dryga metern ifrån dem. De var ganska små, tyvärr hade de stora bestarna inte visat sig än eftersom det ännu var för kallt. I vilt tillstånd kan de växa till 180 cm på sex år, men i fångenskap kan de nå den längden på ett år på grund av den generösa matningen. Den största vår guide hade sett i de här kvarteren var nätta sex meter lång. Alligatorer har inget matsmältningssystem som oss, utan allt de äter måste ruttna i magen några dagar för att de ska kunna ta upp näringen. Där ser man, man lär sig något varje dag.

Vi lät våra alligator-polare vara och fortsatte in på ett annat sidospår. Där inne bland träden såg vi ett vildsvin värdigt att hamna på Obelix tallrik obekymrat traska runt i en halvmeter vatten, mossa och geggamoja.

Vi stötte på en alligator till, denna gång en ung hanne vilket man kan se på de ljusa ränderna.

Vackert värre och väldigt rogivande om det inte varit för de satans knotten. De visste var de skulle bita.

Lite filmkuriosa: det var i de här trakterna de spelade in den där jaktscenen med airboats i den där bondfilmen med Roger Moore. Eller var den Sean Connery?

Igen, vackert så det förslår. Om mitt minne inte sviker mig helt så är det där vita som hänger från träden någon sorts svamsporer, kallat hästhår. Det brukade skördas och användas som stoppning i kuddar, sängar och täcken.

Efter ungefär två timmars kryssning var vi tillbaka där vi startade. Det syns inte så tydligt på bilden, men knotten hade lämnat Ryans trästockar till underben helt rödprickiga. De bitska insekterna till trots, träskturen var en av mina häftigaste upplevelser någonsin, helt unik natur. Så har ni vägarna förbi New Orleans så kolla in företaget Eco-Swamp Tours.

Vi tackade för oss och fortsatte vidare mot resans enda bottennapp kustorten Corpus Christi i Texas. Vägen kantades av en massa husbyggen. Som sagt, eftersom Louisiana ständigt drabbas av orkaner måste husen byggas på tre-fyra meter höga pelare, annars får de ingen försäkring mot översvämning. Efter Katrina är reglera ännu hårdare. Det ser ganska bisarrt ut med helt vanliga hus tre meter upp i luften.

Nästa inlägg: en bild från Corpus Christi och en hel drös från Dallas.

Yours Truly,

Gustav

Doing the Big Easy

Efter dagtrippen till Memphis drog vi vidare söderut mot New Orleans på söndageftermiddagen. Efter en nätt 8-timmarstur genom Mississippi och halva Louisiana övernattade vi i Hammond en timme från "The Big Easy" där vi bokade hotell inför måndagen.


På måndag morgon fortsatte vi den sista biten mellan och det visade sig vara en mycket bra idé att köra in i dagsljus. Louisianas landskap är helt olikt något jag sett tidigare. Trots att staten ligger vid Mexikanska Golfen har den inga stränder, hela södra delen består av Mississippi-delta och träsk (totalt 70 procent av består av våtmark).

När de bygger motorvägar i USA är det rakaste spåret som gäller; de spränger hellre hål genom berg, jämnar kullar med marken och hugger ner skogar än följer landskapet. Louisiana är inget undantag; hela vägen från Hammond till New Orleans körde vi på ett brospann rakt genom träsken. Den måste varit ett jäkla projekt att bygga; det är för lite vatten för stora pråmar som används vid brobyggande, men för lite fast mark för bulldozrar och andra maskiner. Icke att förglömma alla myggor som gör livet surt för byggarbetare.

Titt som tätt åkte vi förbi små samhällen av slitna, lutande och vindpiande hus mitt ute i träsket, precis bredvid motorvägen utan tillstymmelse till bullerskydd. Stora hål i väggarna, flagnade färg, skräpiga trädgårdar (eller vad man ska kalla det) och en båt parkerad utanför. Inbjudande? Inte bästa bilden, men den bästa översiktsbilden av New Orleans skyline. Längst till höger ser ni Superdome, NFL-laget Saints hemmaarena, som fick agera flyktingförläggning åt Katrina-offren. Vi hann inte se så mycket av var Katrina härjade som värst, men jag har fått berättat för mig att det fortfarande, nästan fyra år efteråt, finns det områden som är totalförstörda.

Efter att ha cirkulerat ungefär fem gånger på de enkelriktade gatorna och nästan blivit skrotade från sidan av en argt tutande SUV hittade vi tillslut vårt hotell Ann Marie Antoinette (vad annars?) i hjärtat av French Quarter, ett stenkast från ökända festgatan Bourbon Street. Trikoloren vajade stolt precis utanför vårt fönster.

New Orleans sägs vara USA:s mest unika stad vilket Yours Truly är den första att skriva under på. Staden grundades 1718 av fransoserna och nämndes efter dåvarande kungen Phillippe II, Duc d´Orléans. Spanjorerna tog över kolonin 1763, men den kom tillbaka i fransk ägo 1801 tills Napoleon sålde området till jänkarna 1803. Det mesta av den överlevande arkitekturen i de Franska Kvarteren Vieux Carré kommer från perioden av spanskt styre.

Efter att ha trängt in oss i det, för att använda inrednings- och damtidningars favoritord, pittoreska hotellrummet drog vi ut på promenad. Man kunde lika gärna ha knallat runt i Paris eller Barcelonas gamla stadsdelar: trånga gator, stålbalkonger, kaféer, högljudda inkastare, restauranger, öppna välkomnande barer och ett avloppsystem som lämnar en hel del att önska. Dofterna skiftade mellan cajun-kryddor, utspilld öl och Hulsfreds-lera. Pittoreskt var ordet!

Gatorna bär alla franska namn som Toulouse, Conti och den berömdaste av de alla, Bourbon, nämnd efter solkungen Ludvig XIV fisförnäma familj. Hela gatan andas fest och kantas med barer som alla erbjuder 2 drinkar för priset av 1 eller 3 för 1, ingen tar inträde och den ena med en mer övertygande inkastare än den andra. Det kryllar också av klubbar av olika moralisk karaktär: dans-, jazz-, blues- och framför allt, strippklubbar. Barnfamiljer gör sig icke besvär.


Typiskt kreolsk arkitektur. Stålbalkonger med franska liljor på framsidan, stora innergårdar på baksidan.

Yours Truly poserar som en sann turist på Bourbon Street. New Orleans är världsberömd för sin jazz- och bluesscen, bland andra legendernas legend Louis Armstrong är här ifrån. En av de mest berömda bluesklubbarna, Bourbon Street Blues Company, till höger.

De skäms inte för sig och skyltar öppet med sina syndiga affärsidéer. Bland annat har porrkungen Larry Flynt två klubbar några kvarter från varandra.

Som sagt, de blygar inte. Den här skyltningen är dock ganska snäll om man jämför med några jag har bilder på. Sexistiskt värre, namnet är ganska fyndigt: "Tusentals snygga tjejer och tre fula".
Den här gatuskylten ser man inte på många ställen i USA. Polisen är stenhårda på att dricka alkohol offentligt, det strängt förbjudet leder ofta till stränga böter. Men inte i New Orleans. I Franska Kvarteren kan du dricka ute på gatan så länge du inte har några flaskor eller glas. Alla barer erbjuder dig "drinks to go" och man kan köpa en öl på ett ställe, knalla nerför gatan och slå sig ned på nästa. Ytterst bekvämt och angenämt.

New Orleans är starkt influerat av den katolska kyrkan, vilket syns i många av dess franska och spanska kulturella traditioner. Mest välkänd är festivalen Mardi Gras som firas monumentalt i staden. 35 procent av befolkningen är katolsk och på bilden ser vi den berömda St. Louis-katedralen som den förra påven predikat i.

En häftig kontrast; klassisk europeisk 1700-tals arkitektur i förgrunden med 1900-talets moderna amerikanska skyskrapor i bakgrunden. Canal Street, downtowns huvudgata. De av oss i sällskapet som varit i Las Vegas sade att den påminde om The Strip. 25 grader solsken värmde gott.
Polisbil i New Orleans. Det finns en jäkla massa olika polisenheter i USA: federal polis (FBI och U.S. Marshals) som kan ingripa i hela landet, statlig polis (State Troopers) och så stadspoliser. Något som är lagligt i en stat kan vara olagligt i någon annan eller enligt federal lag. Ta till exempel Kalifornien: marijuana är i princip lagligt där eftersom användandet är så utspritt att den statliga polisenheten inte längre gör resurskrävande tillslag eller arresterar dig för innehav. Men om en federal polis tar dig med en påse gräs på fickan så är det kört.

Men nog om det, efter att ha knallat runt, käkat och tagit en tupplur i en park drog vi tillbaka till hotellet för att förbereda oss för en kväll på stan. Efter att ha sänkt några Budweisers vid vårt hotells pittoreska innergårds-pool var det dags att för mitt hjärta länge längtat efter. En natt på Bourbon Street.

Som jag skrev i ett tidigare, trilla inte av pinn utan att ha upplevt The Big Easy om natten. Vi gick ut en vanlig måndagkväll precis efter Mardi Gras-säsongen, men det var ändå fullt med folk ute. Vi började kvällen på en countrybar där Kristoffer försökte brottas med den mekaniska tjuren. De gick väl ungefär som det för LHC mot Skellefteå.

Bourbon Street by night.

Vi drog vidare till en rockbar där ett grymt coverband lirade. Lite skillnad från trubadurafton på stadshotellet. Jag har en hel drös bilder från kvällen och ville lägga upp en på oss alla fem, men efterssom någon (förutom jag då) alltid gör en obscen gest eller något annat olämpligt så passar de inte att publiceras. Men det är väl bäst för morsan så.

Kvällen avslutade med en pizza och promenad till Missisippis strand. Dimman låg tät och mystiskt och ljusen från skylinen kämpade med att ta sig igenom.

Dagen efter drog vi ut på båttur i träsken och sen vidare till Corpus Christi, Texas, men med facit i hand var det resans enda miss. Vi skulle ha stannat minst en dag till i New Orleans, men det är ju alltid lätt att vara efterklok som det berömt heter. Sammanfattningsvis är New Orleans kanske den bästa staden jag någonsin varit i. Av det lilla jag hann se verkar det som om den har allt; mat, kultur, musik, väder och nattliv. Den enda jag kan komma på som konkurrerar är Barcelona. Jag vill tillbaka!

I nästa inlägg: träsksafari.

Yours Truly,

Gustav