Tack för kaffet

Idag åker min roomie Steve, Elliot och jag till Indianapolis för att fira Thanksgiving med fyra generationer av släktingar på Steves morsas sida. På bilden ser vi familjens matriark Grandma Wayland. Eftersom Steves släktingar kommer till varje hemmamatch vi spelar så träffar jag henne ofta. Hon är för härlig, varje gång vi ses påpekar hon oroligt att jag har gått ner i vikt (hon har ett jädra öga för det där).

Det är roligt det där, hur den äldsta generationen till skillnad från alla andra tycker det är positivt att man lagt på sig. Samma sak hände i somras då jag kom hem till Sverige igen. Efter fyra månader av intensivt studentliv och amerikansk delikat smalmat hade jag gått upp ett kilo eller fem. Morsans nya mans 80-åriga farsa sade till mig när vi träffades: "Jag ser att du har lagt på dig lite. Har blivit rundare i ansiktet". Jaha, tänkte jag, stött som en fjortonåring; som om jag inte visste det. "Det är bra", fortsatte han, och då insåg jag att det var en ärligt menad komplimang (till skillnad om någon från min egen ironiska generation hade sagt det). Jag antar att när de växte upp i böldpestens och misskördarnas tidearv så var det ett sundhetstecken att ha lite extra hull. Tänk så tiderna förändras, eller vad säger ni ungdomar?

Det här är andra året jag åker med Steve till Thanksgiving, förra året var det Pete the Russian som följde med iställer för Elliot. Om en timme plockar Steves moster Susan upp oss och jag har fortfarande lite packning att göra. Nu ska det ätas och drickas i dagarna fyra, så förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite så jag gör Grandma Wayland nöjd. Jag kommer tillbaka på söndag, så om ni inte hör från mig tidigare så kommer jag publicera en rapport och lite bilder senast måndag.

Er fyllning i kalkonen

Gustav