fredag 14 november 2008

"It's been a long time coming but I know change is gonna come"

Sam Cooks textrad är mer relevant än på länge. Många jänkare slår sig nu för bröstet eftersom de ser valet av en svart president som det ultimata beviset att USA inte längre är ett rasisiskt och segregerat land; att svarta har lika stora möjligheter att lyckas som alla andra. Verkligheten är inte fullt så enkel.

Även fast svarta blev lika inför lagen efter 60-talets framgångsrika Medborgarrättsrörelse så är racismen i samhället fortfarande djupt cementerad. Den vita, övre medelklassen och deras värderingar dominerar fortfarande i USA, de är de som anses viktigast, de är normen i samhället som alla andra döms efter. Traditionellt amerikanska värden är det som gäller; kärnfamilj, individualitet, hårt arbete, patriotism, konsumera duktigt eftersom framgång mäts i materiell rikedom, vad du kan köpa. De symboliserar den amerikanska drömmen.

TV:n är utan tvekan det kulturellt mest inflytelserika och normsättande mediet i USA; TV:s historia är USA:s historia. De stora amerikanska succéserierna är de som resonerar bäst med ovan nämnda värden, som The Brady Bunch, Huset Fullt, Vänner, Lassie och Bonanza (Bröderna Cartwright). Mediandustrin producerar TV-program som de tror rimmar väl med den dominerande klassens världsbild och värdesystem; det har köpkraften och sådana program genererar snuskiga mängder reklampengar. TV skapar en skev världsbild, en bild som favoriserar den vita medelklassen vars livstil, som sagt, är normen i samhället.

Negativa stereotyper av afro-amerikaner genomsyrar hela den amerikanska samhällsstrukturen. Genom att undersöka hur svarta har porträtterats genom TV-historien är det lätt att se var de kommer ifrån. I TV:s begynnelse var alla svarta karaktärer uteslutande clownartade, lata, korkade eller husmödrar som verkade omåttligt tacksamma att tjäna sin vita familj. Svarta porträtterades enligt de vitas syn på dem, som andra klassens medborgare, och det var ingen som höjde på ögonbrynen. Det var ju liksom så de ska vara.
Ett litet genombrott kom i och med The Nat King Cole Show som var den första talkshowen med en svart värd. Den var mäkta populär eftersom den vita publiken accepterade Coles gentemannamässiga uppträdande, han var inte provocerande. Dock blev folk i södern alldeles upp över öronen förskräckta att en svart man intervjuade vita gäster med tittarstorm och uppror som följd. Det blev omöjligt för producenterna att hitta en nationell sponsor och showen lades ner efter en säsong.

Under och efter Medborgarrättsrörelsen började svarta framställas i rutan som integrerade istället för andra klassens medborgare. Flera shower lockade stora tittarskaror som Julia om en ensamstående mamma och sjuksköterska och I, SPY där Bill Cosby spelade en charmigt hemlig agent tillsammans med en vit partner. Problemet med dem här showerna var att de skapade bilden av "The White Negro", svarta karaktärer som levde, bodde och betedde sig precis som den vita medelklassen, istället för att representera verkligheten för svarta i Amerika. I 1960-talets program existerade inte rasproblem eller Vietnam-kriget. Två olika bilder av det svarta USA skapades; nyhetsändningar visade svarta som protesterade och stod upp mot segregationen; Prime-time-TV visade en felaktig bild av integrerad harmoni.



Under 1980-talet led omåttligt populära The Cosby Show av samma problem. Den visade en framgångsrik svart famlj och sände ut signaler att med hårt arbete kan vem som helst nå hur långt som helst, även svarta. Den amerikanska drömmar inte längre bara en dröm. Igen, det speglade inte verkligheten: Ronald Reagans teorier att om man släppte marknadskrafterna fria skulle det regna ner på alla fungerade inte. Klyftan mellan rika och fattiga ökade markant under denna period och varannat svart barn föddes i fattigdom. En myt hade fötts att Medborgarrättsrörelsen hade löst alla rasproblem och att fattiga svarta bara var lata.



Lustigkurren JJ i Good Times

Dock hade det funnits svarta program som låg lite närmare verkligheten, så kallade "ghetto sitcoms". Good Times handlade om en svart underklassfamilj av kärnmodell som nätt och jämt levde i en av Chicagos South Sides miljonprojekt-lägenheter. Programmet var både en stor framgång och en stort nederlag. Framgången var att för första gången kunde majoriteten av USA:s svarta kunde känna igen livet i de innerstaden, även fast ghettorna framställdes som glada platser när de i verkligheten närmast liknade koncentrationsläger. Nederlaget var att skaparna tog bort all politisk slagkraft ur programmet eftersom de för att attrahera de vita tittarna hade med en svart clownkaraktär som spelade på stereotyperna av den lata, lustiga afro-amerikanen.

Det har också funnits serier som på ett osminkat sätt tagit upp riktiga rasproblem; Frank´s Place har ansetts vara det bästa svarta programmet eftersom den visade flera olika sidor av det svarta USA. East Side/West Side speglade istället för den amerikanska drömmen USA:s ofta mardrömslika verklighet. Båda lades ner efter en säsong på grund av för låga tittarsiffror. En serie som hade en lite längre livstid var Rootsm, en extremt populär serie, både bland vita och svarta, som likställde afro-amerikaner med andra mer socialt accepterade invandrargrupper som irländare, tyskar och polacker. De visade positiva bilder av USA:s svartas historia och framgång, hur de kom till den amerikanska kontinenten, genom slaveriet och hur de slagits för sina mänskliga rättigheter.
Även fast afro-amerikaners status på TV har höjts markant så är fortfarande de gamla fördomarna och stereotyperna djupt rotade i det amerikanska medvetandet. TV har en skyldighet att representera alla aspekter av sitt land, inte bara den dominerande klassens syn på samhället, men det krävs mer än en svart stjärna i en sitcom för att ändra 300 år av exploatering.

Eftersom TV-innehåll följer samhällets utveckling och inte tvärtom så måste förändring ske i den verkliga världen. Igen, segregation och racism är fortfarande brett och djupt förekommande, speciellt i södern, men även i norr. Min stad, Chicago, har historiskt sett varit USA:s kanske mest segregerade och är det kanske fortfarande. Det finns områden i South Side Chicago där situationen är illa att polisen inte ens åker dit längre och där du kan bli mördad över en iPod eller ett par Air Jordans.

Obama försöker med sin skatteplan där skattehöjningar bara kommer drabba de som tjänar mer än 250 000 dollar/år att få lite bukt på problemet, men det är bara 5% av USA:s befolkning som tjänar så mycket. För att underklassen ska kunna ta sig ur fattigdomen måste medelklassen vara beredd att ändra livstil. Där har Obama en tuffare nöt att knäcka, om det ens går. I vilket fall som helst så har han redan ingjutit hopp i en hopplös skara.

Er mast i etern

Gustav

Inga kommentarer: