Ett vinnande koncept

Hoppas att ni inte misstycker att jag tog en dag ledigt från bloggandet, fingertopparna började blöda och hjärnan var tom efter den senaste veckans intensiva valspurt. Dessutom hade jag en hel del skolarbete att ta igen, men eftersom det är klart nu så kan jag återigen ägna bloggen lite kärlek.



Jag har hunnit samla tankarna lite efter tisdagens bravader. När jag vaknade på onsdagen skrammlade det till i mobilens sms-inkorg; det var från Jeff:"Hey Skogs! MY PRESIDENT IS BLACK!". Hur otroligt underbart, revolutionerande och världshistoriskt det än är med att USA fått sin första svarta president, det gör detsamma om han är vit, gul, brun, blå, röd, grön eller orange om han inte klarar att leva upp till de astronomiskt höga förväntningarna.



Enligt alla politiska analytiker i det här landet så är smekmånaden nu över för Obama och nu börjar allvaret. Han har nu två månader på sig att få ordning på torpet innan han stämplar in i Vita Huset. Ministrar ska tillsättas, budgetar planeras och planer smidas så att vallöfterna kan hållas. Hans första och största utmaning kommer att vara att få fason på ekonomin, och någonstans där i periferin har han bland andra trivialiteter två krig, usel sjukvård, ökande arbetslöshet och ett obefintlig internationellt anseende att ta hand om.



I sitt segertal påstod Baracken att hans segertåg har varit den mest framgångsrika politiska kampanjen någonsin, och jag är beredd att hålla med honom. Från början var det ingen som trodde att han ens skulle ha en chans att bli demokraternas kandidat, än mindre sluta som president. Geom att bygga en gräsrotsorganisation där hundratusentals frivilliga knackade dörr, ringde telefonsamtal, sålde kaffe, anordnade möten, delade ut knappar skrammlade med bössor blev hans kampanj till en folkrörelse. Obama fick dem att tro så mycket på hans ideér att de blev villiga att spendera åtaliga timmar åt att kampanja för honom, vilket visade sig vara ovärderligt. Självklart lyssnar folk mer på vad sina grannar och vänner säger om en politiker än vad politikern säger om sig själv i en TV-reklam.



Obama lyckades också övertyga de unga väljarna. Problemet för republikarnerna är att för många av de som röstade på McCain i år var förstagångsväljare när Ronald Reagan vann 1980. GOP har inte lyckats vinna årets förstagångsväljare, det vill säga de som inte ens var födda 1980 och har haft George W. Bush som president under större delen av deras tonår. Och vi vet ju alla hur arga och missnöjda med världen tonåringar kan vara. Republikanerna har alltså en hel generation att ta igen till 2012.



GOP missade också att attrahera Latino-amerikanerna som till två tredjedelar lade sina röster på Obama. Valdeltagandet bland latinos har traditionellt varit lågt, men inför årets val har stora insatser gjorts från olika företag och organisationer att få dem att resa sig från sofflocket. Insatserna var lyckade och så vitt jag har förstått har var årets latino-valdeltagande det största någonsin. Obama roffade åt sig latino-kakan och lämnade bara smulorna åt McCain.



Som sagt, förväntningarna som ställs på Obama är nu skyhöga. Tre av hans mest prominenta ledord under kampanjen har varit "hope", "we can" och "change". Än så länge Barack Obama lyckats gjutit hopp bland de tvivlande och bevisat att de kan; nu återstår bara förändringen.



---------------------------



Förutom talet spelade jag i tisdags också in några kortare videoklipp som jag tänkte lägga upp, men blogger fortsätter att krångla. Eller kanske är det något med filerna. Men jag antar att om ni glider in på YouTube kommer ni säkert hitta 5 000 andra videor från Grant Park att välja bland.



Yours Truly,



Gustav