Nyss hemkommen från Grant Park sitter jag här i min lägenhet mitt i natten och försöker bearbeta vad jag har fått uppleva ikväll. Jag har svårt att greppa innebörden av denna historiska dag då USA:s medborgare valde sin första afro-amerikanska president. Den 4 november 2008 kommer bli ett lika viktigt datum i USA:s - tillika världens- historia som en 11 september 2001. Om tjugo år sitter jag kanske och berättar för mina barn om den här dagen då de sitter och pluggar inför sitt historiaprov.
Just nu har jag varken ork eller nog med tankeverksamhet att analysera varför Obama vann eller spekulera i vad som kommer hända härnäst. Det väntar jag med tills vidare. Istället tänkte jag berätta lite om min dag.
Så fort jag blev klar med dagens lektioner vid klockan tre skyndade jag och min biljettinnehavande vän Jeff Lucco nedför Kedzie Avenue till tågstationen. Där hoppade vi på bruna linjen mot The Loop, som Chicago-invånarna kallar sin stadskärna. Grindarna skulle inte öppna förrän 20.30, men en dag som denna vill man vara ute i god tid.
Det är speciellt att åka kollektiv tågtrafik i Chi-town eftersom rälsen går över marken istället för under. Downtowns skyskrapor tronar sig högt över takåsarna.
Vi klev av vid Quincy-stationen och knallade söderut längs med stadens huvudgata Michigan Avenue ned till ingången till Grant Park. Via en första biljettkontroll gick vi över bron som ledde in mot den avspärrade parken till en andra biljettkontroll. Uppskattningsvis femtusen människor hängde redan vid 17.30 på låset.
I förgrunden ser vi bron till den del av parken de utan biljett ska hålla till. Skylinen erbjuder en mäktig kuliss.
Arrangörerna öppnade insläppet strax efter 17.30, knappt tre timmar före vad som sagts innan. Efter den andra biljettkontollen leddes vi likt boskap i fåror till en tredje, därefter en fjärde för att sedan komma till vad killen med megafonen beskrev som "den längsta kö till en flygplatssäkerhetskontroll vi någonsin stått i". Vid ingången till själva området hade de radat upp ett femtontal metalldetektorer och precis som på flygplatsen var man tvungen att tömma alla fickor. Dock fick man behålla sina skor på och vakterna var på förvånansvärt glatt humör.
Visst kan det verka som en jobbig köprocess för vanliga dödliga, men för en som har stått med lera upp till knäna, alldeles för mycket packning och fyra flak öl att balansera i ingången till Roskilde-07 var den en barnlek
Officiella T-shirts, knappar och stickers såldes till humana priser., till skillnad från de flesta musikevenemang.
Många Obama-supportrar ser honom som en frälsare och en hjälte. Speciellt dessa två.
Väl inne på området började nu den långa väntan. Klockan var nu 18.00 och de första valresultaten skulle inte komma in förrän tidigast 20.00. På en uppskattningsvis 20 gånger 20 meter stor TV-skärm visades CNN:s valrapportering.
Jeff Lucco.
Folk fortsatte att strömma in och till slut var alla 65 000 plus 7 500 pressfolk och frivilliga funktionärer på plats. Vi hamnade ganska exakt i mitten av folkmassan, uppskattningsvis sextio meter från scenen där Obama senare på kvällen höll sitt segertal i en talarstol beskyddad av skottsäkert glas. Framför oss hade vi några riktigt sköna, äldre damer som var medlemmar Trinity-kyrkan, Obamas förra pastor den kontroversielle Jeremiah Wrights församling. Bakom oss hade vi en svenskättlad familj från Chicago som tyckte det var otroligt spännande att jag var från Sverige.
Min lagkamrat från Kongo, Nyenemo Sanguma, är den mest engagerade Obama-supportern jag har träffat. Även fast man inte kan rösat själv så kan man se till att andra gör det.
Denna man hade troligtvis varenda Obama-pin på marknaden fastsatt i sin keps. Ber om ursäkt att bilden hamnade på sniskan.
Amerikanska flaggor var ett återkommade tema.
Man får ta seden dit man kommer. God bless America!
Gay-pride flaggor var inte lika vanligt förekommande, dock lyckades jag hitta en.
I takt med att valresultaten kom in blev det allt klarare att segern skulle gå till Obama. Det jublades enormt när han CNN annonserade att han skulle vinna nyckelstater som Pennsylvania, Ohio och framför allt Virginia, en stat som demokraterna vann senast 1964. Det bäddade för en jordskredsseger.
Det är klart! När vallokalerna stängde på västkusten klockan 22 lokal tog detm ganska exakt tre minuter innan CNN annonserade att Obama är USA:s näste president. Jublet visste verkligen inga gränser och, som klyschan lyder, hade det funnits ett tak hade det lyft. 70 000 människor fick glädjefnatt och brast ut i dans, sång, skratt och glädjetårar. Gåshud och rysningar är bara förnamnet och jag ljuger om jag säger att mina ögon var torra. Helt jävla otroligt makalöst, jag önskar att ni alla kunde varit med mig där!
När ruset hade lagt efter ett tag fick vi se McCain erkänna sig besegrad i ett ädelt förlusttal. I väntan på Obamas segertal höll vi oss varma (vilket inte var svårt i den 15-gradiga luften) med dans till diverse svängiga låtar, bland andra Blues Brothers-klassikern Sweet Home Chicago.
Först kom en pastor ut och bad en bön, sedan sjöngs nationalsången och till sist kom han som alla väntat på: USA:s nästa president Barack Obama. Han fick ett minst sagt helvetiskt varmt välkomnande och han tackade med ett tal som kommer folk kommer minnas länge. Mantrat "Yes we can" är redan lika berömt som "I Have A Dream". Jag lyckades spela in hela talet med min kamera, men av någon anledning kärvar bloggen och låter mig inte lägga upp det. Jag lovar att försöka igen senare.
Jag hade tur; trots att en kameraman från CNN gjorde sitt bästa att skymma vår sikt kunde jag se hela Obamas framträdande (tro mig, 198 cm skadar inte). Värre var det för mina kortare vänner som var tvugna att hoppa och stångas för att ens få en skymt av honom. Herregud, gåshuden kommer tillbaka när jag sitter här och skriver om det.
Direkt efter att Obama, Biden och familjer lämnat scenen begav vi oss mot utgången, något som många andra också tyckte var en bra idé. Michigan Avenue har sällan varit så folktät.
Förvånansvärt snabbt kom vi på tåget hem, jag hann dessutom inhandla en t-shirt på vägen. Jag och Jeff kom tillbaka till North Park vid 1-hugget, gick raka vägen J & A (vårt lokala systembolag), inhandlade den billigaste skumpan vi kunde hitta, mötte upp med Jeffs rumskompis Steve McKinnon och skålade för segern i deras lägenhet. Ett perfekt slut på en historisk dag...
I skrivande stund har klockan hunnit bli 5.41 på morgonen och det är hög tid att kissa och gå till sängs. Jag är så full av tankar och intryck att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, det är ett enda stort gytter i huvudet. Jag tror att det är bäst att sova på saken.
En sak är jag dock säker på: nu har jag en "jag var där"-historia som troligtvis ingen kommer kunna bräcka, inte ens Martin Holeby.
Från Er man i världshistorien
Gustav
2 kommentarer:
Yes we can! Måste varit helt fanntastiskt. Gillar din blogg
Så fantastiskt roligt att läsa, du var verkligen där! Härligt, häftigt och grattis världen!
Skicka en kommentar