November har blivit december, hoppas att julkalendern är bra där hemma. Jag sitter vid datorn och går igenom bilder på bravaderna från den gånga helgens Thanksgiving-firande i Indianapolis, Danville, Illinois, och Champaign, Illinois. Är trött och sliten, men vid liv. Klockan är 00.34 natten mellan söndag och måndag och det är hög tid att sova. Är inte peppad för de sisat två veckornas slutspurt i skolan, jobbigt och eländigt kommer det bli, men jag kommer klara det.
Kommer knåpa ihop en mening eller två om den gångna helgen och publicera i morgon kväll. Sov gott,
Gustav
söndag 30 november 2008
tisdag 25 november 2008
Tack för kaffet
Idag åker min roomie Steve, Elliot och jag till Indianapolis för att fira Thanksgiving med fyra generationer av släktingar på Steves morsas sida. På bilden ser vi familjens matriark Grandma Wayland. Eftersom Steves släktingar kommer till varje hemmamatch vi spelar så träffar jag henne ofta. Hon är för härlig, varje gång vi ses påpekar hon oroligt att jag har gått ner i vikt (hon har ett jädra öga för det där).
Det är roligt det där, hur den äldsta generationen till skillnad från alla andra tycker det är positivt att man lagt på sig. Samma sak hände i somras då jag kom hem till Sverige igen. Efter fyra månader av intensivt studentliv och amerikansk delikat smalmat hade jag gått upp ett kilo eller fem. Morsans nya mans 80-åriga farsa sade till mig när vi träffades: "Jag ser att du har lagt på dig lite. Har blivit rundare i ansiktet". Jaha, tänkte jag, stött som en fjortonåring; som om jag inte visste det. "Det är bra", fortsatte han, och då insåg jag att det var en ärligt menad komplimang (till skillnad om någon från min egen ironiska generation hade sagt det). Jag antar att när de växte upp i böldpestens och misskördarnas tidearv så var det ett sundhetstecken att ha lite extra hull. Tänk så tiderna förändras, eller vad säger ni ungdomar?
Det här är andra året jag åker med Steve till Thanksgiving, förra året var det Pete the Russian som följde med iställer för Elliot. Om en timme plockar Steves moster Susan upp oss och jag har fortfarande lite packning att göra. Nu ska det ätas och drickas i dagarna fyra, så förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite så jag gör Grandma Wayland nöjd. Jag kommer tillbaka på söndag, så om ni inte hör från mig tidigare så kommer jag publicera en rapport och lite bilder senast måndag.
Er fyllning i kalkonen
Gustav
"If you have a problem, don´t call the police..."
USA:s infrastruktur, speciellt på landsorten, är uppbyggd kring bilen och därför är körkortsåldern 16 år här. Enligt vad jag minns från min körkortsutbildning står unga, manliga nyblivna körkortsinnehavare för ungefär 300 procent av alla olyckor i Sverige, tänk er då hur statistiken ser ut i USA med hundratusentals pubertala, hormonmaskiner härjande på vägarna. Även förarna i min ålder är överlag värdelösa, trots att alla bilar är automatväxlade. Mer än en gång har jag bett en stilla bön när jag blivit skjutsad.
Somliga klarar inte ens att vänta till 16. Härom dagen när jag och mina rumskompisar huttrade oss tillbaka till vår lya såg vi en bil svänga in på en enkelriktad gata. Problemet var att bilen körde i fel färdriktning, för att i nästa sekund nästan frontalskrota med en polisbil som kom körande i rätt riktning. Den antagligen panikslagna föraren hade problem med backningen och rörde sig inte en millimeter. Man kunde höra hur det kämpades att få i backväxeln. Till slut slängdes polisbilens passagerardörrupp och ut stormade en väldig poliskvinna, troligtvis 190 cm lång, och röt: "That's it get out of the car!". Ut kom en vettskrämd latinotjej, tre äpplen hög och inte äldre än tolv år.
Polizilla tvingade henne att slänga upp labbarna på bakluckan, sära på benen, började muddra och fråga ut henne på bredaste och hotfullaste Chicago-dialekt: "Were´s ya license? Ar ya wearin anything ya shouldn´t? Any guns? Cocaina maybe? A knife?". Det var ungefär som på TV-programmet Cops, fast att white trash-drugdealern i bar överkropp var utbytt mot en 135 cm livrädd latina som knappt når ner till pedalerna. Stackars liten hade säkert bara varit ute och handlat mjölk åt morsan. Visserligen körde hon utan körkort och bröt mot några trafikregler, men det är inte skäl nog att ge henne mardrömmar för livet. Hulkina gick tillbaka till sin polisbil, slängde in lilltjejen i baksätet och ringde bärgningsbilen. De hann sedan köra tio meter innan de tvärnitade, Queen Kong hoppade ut igen och, bara för att vara extra jävlig, slängde hon dit böteslappar på två parkerade bilar som polisen nio gånger av tio inte skulle bry sig om (därför att om inte ägaren är där så finns det ingen möjlighet att få sig en muta). Ibland är det värre att hamna i Chicago-polisens klor än vårt lokala gatugäng The Latin Kings.
Somliga klarar inte ens att vänta till 16. Härom dagen när jag och mina rumskompisar huttrade oss tillbaka till vår lya såg vi en bil svänga in på en enkelriktad gata. Problemet var att bilen körde i fel färdriktning, för att i nästa sekund nästan frontalskrota med en polisbil som kom körande i rätt riktning. Den antagligen panikslagna föraren hade problem med backningen och rörde sig inte en millimeter. Man kunde höra hur det kämpades att få i backväxeln. Till slut slängdes polisbilens passagerardörrupp och ut stormade en väldig poliskvinna, troligtvis 190 cm lång, och röt: "That's it get out of the car!". Ut kom en vettskrämd latinotjej, tre äpplen hög och inte äldre än tolv år.
Polizilla tvingade henne att slänga upp labbarna på bakluckan, sära på benen, började muddra och fråga ut henne på bredaste och hotfullaste Chicago-dialekt: "Were´s ya license? Ar ya wearin anything ya shouldn´t? Any guns? Cocaina maybe? A knife?". Det var ungefär som på TV-programmet Cops, fast att white trash-drugdealern i bar överkropp var utbytt mot en 135 cm livrädd latina som knappt når ner till pedalerna. Stackars liten hade säkert bara varit ute och handlat mjölk åt morsan. Visserligen körde hon utan körkort och bröt mot några trafikregler, men det är inte skäl nog att ge henne mardrömmar för livet. Hulkina gick tillbaka till sin polisbil, slängde in lilltjejen i baksätet och ringde bärgningsbilen. De hann sedan köra tio meter innan de tvärnitade, Queen Kong hoppade ut igen och, bara för att vara extra jävlig, slängde hon dit böteslappar på två parkerade bilar som polisen nio gånger av tio inte skulle bry sig om (därför att om inte ägaren är där så finns det ingen möjlighet att få sig en muta). Ibland är det värre att hamna i Chicago-polisens klor än vårt lokala gatugäng The Latin Kings.
Er sedelbunt i polishatten
Gustav
måndag 24 november 2008
Never A City So Real
Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden. Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave (kolla inlägget Hopp om mänskilgheten). Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
Yours Truly,
Gustav
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden. Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave (kolla inlägget Hopp om mänskilgheten). Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
Yours Truly,
Gustav
söndag 23 november 2008
Nu tändas tusen juleljus...
Julen är USA:s högtid. Den symboliserar amerikanernas allra viktigaste ideal: familj, konsumption och någon stans där i periferin hyllandet av Kristi födelse. Hela landets ekonomi är beroende av julhandeln, månaderna oktober-november-december är livsviktiga för de flesta företag eftersom utan dem skulle de gå under. De första julreklamerna började rulla på TV i slutet av oktober och i många fönster och trädgårdar är redan julpyntade till absurdum, speciellt i rika Chicago-förstäder som Wheaton, Lombard och Naperville (någonstans där ligger huset från den första Ensam Hemma-filmen, om ni vill veta). Downtown Chicago vill inte vara sämre och i lördags var det dags för det årliga tändandet av de en miljon ljusen längs med huvudgatan Michigan Avenue, också känd som The Magnificent Mile på grund av alla dess magnifika byggnader. Självklart var jag er man på plats.
När termometern visade noll grader och klockan stod på 18.00 sparkade den stora paraden igång under stort pompa och ståt. På första vagnen stod Musse Pigg och sade "Happy Holidays" en månad i förväg, ljusen tändes och folk började dansa och sjunga. Michigan Avenue kantades uppskattningsvis av hundratusentalet människor.
Blinded by the lights...
Porten till The Tribune Building, tidningen Chicago Tribunes hemvist. Chicago är världsberömt för att vara den amerikanska arkitekturens hemstad, mycket på grund av - eller tack vare - att en svår eldssvåda ödelade nästan hela staden 1871. Kvar lämnades en tom målarduk för arkitekter och stadsplanerare, och ur återuppbyggnadsprocessen växte världsstaden Chicago upp. Utan The Great Chicago Fire hade Chicago idag troligtvis varit en medelmåttig amerikansk stad som St. Louis eller Cleveland, men istället blev den en av USA:s viktigaste städer. Här föddes den moderna skyskraparn och under framförallt den första halvan av 1900-talet tävlade staden med New York om vem som kunde bygga högst, bäst, vackrast och snabbast.
Correns hus på Badhusgatan må vara mysigt och bra, men det framstår som ett skjul jämfört med Chicago Tribunes kåk.
Chicagos landmärken hjälper till att sprida julstämning. Julfärgerna rött och grönt kommer lysa i toppen av Wrigley Building (bilden), John Hancock Center, Sears Tower och de övriga fram till jul. Under valdagen var det det patriotiskt rött, vitt och blått som gällde, övriga dagar av året har jag sett vitt, lila, rosa, grönt eller blått. Jag antar att det är en Chicago-grej.
Åter till paraden. Stora uppblåsbara julfigurer var populära, här en snögubbe. Diverse artister som tydligen ska vara kända drog också förbi på sina företagssponsrade vagnar och sjöng föga övertygande playback.
Vi svenskar vet ju bättre än de flesta att Disney och jul är i princip samma sak. Det är också sant i USA. Tätt förföljda av en jättepolkagris stod Kalle och Kajsa och pussade varandra på sin vagn. Jag blev lite smått konfunderad över detta; jag trodde hela idén med Ankeborg var en värld av platonisk kärlek där alla barn kommer med storken (vilket förklarar varför Kalle inte behöver några byxor). Ingen är pappa eller mamma till någon, Kalle och Kajsa eller Mimmi och Musse kysser aldrig varandra, i alla fall inte på munnen. Så vitt kan jag minnas har jag aldrig sett en munkyss i en enda Disney-produktion, men att ha sett Kajsa och Kalle hångla loss på sin paradvagn ändrade min Disney-världsbild i grunden.
Och så kom han till sist till alla barns enorma glädje. Kommersens skyddshelgon: Jultomten.
När Santa Claus hade dragit förbi avslutades festligheterna med ett sjuhelsikes fyrverkeri över Chicago-floden. Det var en riktigt maffig syn när blixtarna reflekterades i de omringande höghusens glasfasader.
När termometern visade noll grader och klockan stod på 18.00 sparkade den stora paraden igång under stort pompa och ståt. På första vagnen stod Musse Pigg och sade "Happy Holidays" en månad i förväg, ljusen tändes och folk började dansa och sjunga. Michigan Avenue kantades uppskattningsvis av hundratusentalet människor.Blinded by the lights...
Porten till The Tribune Building, tidningen Chicago Tribunes hemvist. Chicago är världsberömt för att vara den amerikanska arkitekturens hemstad, mycket på grund av - eller tack vare - att en svår eldssvåda ödelade nästan hela staden 1871. Kvar lämnades en tom målarduk för arkitekter och stadsplanerare, och ur återuppbyggnadsprocessen växte världsstaden Chicago upp. Utan The Great Chicago Fire hade Chicago idag troligtvis varit en medelmåttig amerikansk stad som St. Louis eller Cleveland, men istället blev den en av USA:s viktigaste städer. Här föddes den moderna skyskraparn och under framförallt den första halvan av 1900-talet tävlade staden med New York om vem som kunde bygga högst, bäst, vackrast och snabbast.Correns hus på Badhusgatan må vara mysigt och bra, men det framstår som ett skjul jämfört med Chicago Tribunes kåk.
Chicagos landmärken hjälper till att sprida julstämning. Julfärgerna rött och grönt kommer lysa i toppen av Wrigley Building (bilden), John Hancock Center, Sears Tower och de övriga fram till jul. Under valdagen var det det patriotiskt rött, vitt och blått som gällde, övriga dagar av året har jag sett vitt, lila, rosa, grönt eller blått. Jag antar att det är en Chicago-grej.
Åter till paraden. Stora uppblåsbara julfigurer var populära, här en snögubbe. Diverse artister som tydligen ska vara kända drog också förbi på sina företagssponsrade vagnar och sjöng föga övertygande playback.
Vi svenskar vet ju bättre än de flesta att Disney och jul är i princip samma sak. Det är också sant i USA. Tätt förföljda av en jättepolkagris stod Kalle och Kajsa och pussade varandra på sin vagn. Jag blev lite smått konfunderad över detta; jag trodde hela idén med Ankeborg var en värld av platonisk kärlek där alla barn kommer med storken (vilket förklarar varför Kalle inte behöver några byxor). Ingen är pappa eller mamma till någon, Kalle och Kajsa eller Mimmi och Musse kysser aldrig varandra, i alla fall inte på munnen. Så vitt kan jag minnas har jag aldrig sett en munkyss i en enda Disney-produktion, men att ha sett Kajsa och Kalle hångla loss på sin paradvagn ändrade min Disney-världsbild i grunden.
Och så kom han till sist till alla barns enorma glädje. Kommersens skyddshelgon: Jultomten.
När Santa Claus hade dragit förbi avslutades festligheterna med ett sjuhelsikes fyrverkeri över Chicago-floden. Det var en riktigt maffig syn när blixtarna reflekterades i de omringande höghusens glasfasader.
Innan jag och sällskap hoppade på tåget hem gick vi in på varuhuset Macy's för att uppsöka hemlighuset. Då julen är en glädjens högtid för de flesta finns det dem som kommer spendera den ensammare än någonsin utomhus under Michican Avenue-bron i temperaturer neråt -30 celsius med vindfaktorn. Mitt bland julruschande hemmafruar på Starbucks satt två av dem och sov. I julhysterin får man inte glömma att det finns många förlorare i kapitalismens lotteri.
--------------------------------------
Till sist tänkte jag passa på att göra lite reklam för mig själv. I årets sista nummer av fotbollstidningen Offside har jag skrivit en tvåsidig artikel med bilder om mitt North Park Vikings match mot ärkerivalerna Wheaton Thunder tidigare i höst. Spring och köp!
Yours Truly,
Gustav
lördag 22 november 2008
Att sålla agnarna från vetet
Till skillnad från McCain-kampanjen var det inga kontroverser kring Obama, mycket tack vare hur han noggrant sållade bland folket han valde till sina närmaste medarbetare. Obama-teamet tog reda på alla deras mörkaste hemligheter så att inget oväntat kunde dyka upp som kunde störa kampanjen. När Obama nu väljer sina ministrar måste de gå igenom samma process och det spekuleras i att det skrämmer bort många välkvalificerade potentiella kandidater.
Endast de mest syndfria topp-exemplaren av homo sapiens klarar de hårda kriterierna. Förutom att Obama-teamet gör en grundlig bakgrundskoll måste de påtänkta kandidaterna fylla i ett sju sidor långt frågeformulär de de måste avslöja allt från kriminell bakgrund, gamla dagböcker och blogginlägg till avlägsna slätkingars ekonomiska aktivitet. Allt för att undvika onödig turbulens a la Palin. Det här har gjort att många har hoppat av av rädsla för att information om deras fel och brister ska komma på avvägar. Senast i raden Chicago-miljardären Penny Pritzker som var påtänkt för handelsminister. Enligt CNN.com vill hon inte att detaljerad finansiell information om hennes företag ska läcka ut och att hennes familj, en av Chicagos mest prominenta, ska synas i sömmarna.
Tycka vad man vill om Obamas metoder, men tyvärr är han så illa tvungen. Så funkar det här; du döms efter vilka du umgås med och minsta lilla snatteri en minister gjorde som grabb kan slå tillbaks mot Obamas person (dessutom vill han inte riskera att bli skjuten när han jagar hjort). I USA:s politiska värld döms du hårt för dina mänskliga brister.
Ert agnade såll
Gustav
Endast de mest syndfria topp-exemplaren av homo sapiens klarar de hårda kriterierna. Förutom att Obama-teamet gör en grundlig bakgrundskoll måste de påtänkta kandidaterna fylla i ett sju sidor långt frågeformulär de de måste avslöja allt från kriminell bakgrund, gamla dagböcker och blogginlägg till avlägsna slätkingars ekonomiska aktivitet. Allt för att undvika onödig turbulens a la Palin. Det här har gjort att många har hoppat av av rädsla för att information om deras fel och brister ska komma på avvägar. Senast i raden Chicago-miljardären Penny Pritzker som var påtänkt för handelsminister. Enligt CNN.com vill hon inte att detaljerad finansiell information om hennes företag ska läcka ut och att hennes familj, en av Chicagos mest prominenta, ska synas i sömmarna.
Tycka vad man vill om Obamas metoder, men tyvärr är han så illa tvungen. Så funkar det här; du döms efter vilka du umgås med och minsta lilla snatteri en minister gjorde som grabb kan slå tillbaks mot Obamas person (dessutom vill han inte riskera att bli skjuten när han jagar hjort). I USA:s politiska värld döms du hårt för dina mänskliga brister.
Ert agnade såll
Gustav
torsdag 20 november 2008
Den svenska stereotypen
Likt vi svenskar har stereotyper och förutfattade meningar om amerikaner har dem detsamma om oss. Vi är långa, blonda, kalla, ordningsamma och vi bär stickade koftor och pratar ett konstigt, guturalt språk. Alla män heter Sven och alla kvinnor Inga. Amerikanska mobiloperatören AT & T har använt denna stereotyp i en otroligt rolig reklamfilm.
Er kofta i vargavintern
Gustav
onsdag 19 november 2008
"Share it fairly but don´t take a slice of my pie"...
Vad är bättre än att en Groundhog day-ig onsdag när läxorna är gjorda, kvällsmaten uppäten, tvätten ilagd och TV:n visar mitt kära Chicago Bulls ligga under under med 30 poäng borta mot Portland Trailblazers (det är länge sedan Jordans glansdagar) fördriva tiden med att lira lite bloggskrivande? Jag tänkte plocka upp tråden från förra inlägget och bena lite i jänkarnas förhållande till skattebetalning.
För den oinsatte är det bäst att kortfattat förklara hur skattesystemet i USA fungerar, men eftersom jag inte har riktigt grepp om det själv tar jag hjälp av en rapport skriven av Markus Zackrisson vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (var nu det ligger):
"Förutom att skatterna är lägre i USA, är skattesystemet i högre grad anpassat till småföretag. I Sverige är skattesystemet neutralara och beskattar alla typer av företag ungefär enligt samma regler".
Summan av kardemumman är att Sveriges skattesystem är utformat med syftet att finansiera välfärdsystemet där tanken är att alla medborgare ska han en social trygghet. USA:s system däremot grundas i Adam Smiths teorier att det som är bra för företagen är bra för alla, att vinsten indirekt kommer regna ner på alla medborgare. Skattesatsen för individen i USA skiftar beroende på inkomst och andra faktorer (det finns hur många avdrag som helst), som mest kan man betala cirka 35 %. Många svenskar betalar mer än hälften av lönen i skatt. Dessutom är den amerikanska momsen inte i närheten av de svenska 25 procenten (och till min stora irritation ingår inte momsen på prislapparna).
Tro mig, vilken amerikan du än frågar hatar att betala skatt. För det första är själva betalningsättet ett jävla projekt i det här landet; det är inte arbetsgivaren som betalar in en del av lönen direkt till staten utan man måste själv hålla koll på vad man är skyldig och se till att det blir inbetalt i april varje år. För det andra förstår de generellt inte varför de ska jobba hårt för att sedan ge bort sina pengar till de lata fattiga som bara sitter på soffan och tar emot socialbidrag.
Amerikanerna har också en ganska knepig relation till sin regering och den offentliga sektorn. De tycker den ska hålla fingrarna borta från deras surt fördärvade slantar samtidigt som de förväntar sig att de ska driva skolor, bota fattigdom, skydda deras gränser från terrorister, skydda deras egendom och liv med en fungerande polis-och brandkår, samt skicka skurkar i finkan. Dock förstår dem inte att höjda skatter är i princip det enda effektiva sättet att lösa problemen med USA:s underfinansierade skolor som har läroböcker från 1850 och skriver med gåspennor och bläck, milsvida klassklyftor, korrupta poliser och brottskolor till fängelser. De beskyller regeringen för att de inte löser problemen, men de är inte villiga att ge dem de extra resurserna att lösa dem. Alla presidenter har vetat det här och därför skulle det vara politiskt självmord att ens tänka på att höja skatterna. Det förknippas med socialism och det är inte bra i ett land där socialist är ett skällsord.
Även då jag själv många gånger svurit högt över Sveriges höga skatter har jag sett så mycket elände i här att jag insett att vårt välfärdsystem -hur urholkat det än blivit- vida överträffar USA:s system. Den sociala tryggheten är värd att betala för. Du kan inte bli lika snuskigt rik i Svedala som i USA, samtidigt som det inte går att bli lika urblottat fattig. I ärlighetens namn tycker jag inte synd om uteliggare i Sverige, det finns alldeles för många sociala skyddsnät man måste klippa sönder för att nå botten. I USA däremot, räcker det med att din fabrik läggs ner, du gör ett misstag på jobbet och får sparken, du föds av fel föräldrar, du har fel hudfärg, du blir blåst av din affärspartner, eller att din oförsäkrade dotter får cancer för att du ska tvingas ut på gatan.
Ert mynt i stadskassan,
Gustav
För den oinsatte är det bäst att kortfattat förklara hur skattesystemet i USA fungerar, men eftersom jag inte har riktigt grepp om det själv tar jag hjälp av en rapport skriven av Markus Zackrisson vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (var nu det ligger):
"Förutom att skatterna är lägre i USA, är skattesystemet i högre grad anpassat till småföretag. I Sverige är skattesystemet neutralara och beskattar alla typer av företag ungefär enligt samma regler".
Summan av kardemumman är att Sveriges skattesystem är utformat med syftet att finansiera välfärdsystemet där tanken är att alla medborgare ska han en social trygghet. USA:s system däremot grundas i Adam Smiths teorier att det som är bra för företagen är bra för alla, att vinsten indirekt kommer regna ner på alla medborgare. Skattesatsen för individen i USA skiftar beroende på inkomst och andra faktorer (det finns hur många avdrag som helst), som mest kan man betala cirka 35 %. Många svenskar betalar mer än hälften av lönen i skatt. Dessutom är den amerikanska momsen inte i närheten av de svenska 25 procenten (och till min stora irritation ingår inte momsen på prislapparna).
Tro mig, vilken amerikan du än frågar hatar att betala skatt. För det första är själva betalningsättet ett jävla projekt i det här landet; det är inte arbetsgivaren som betalar in en del av lönen direkt till staten utan man måste själv hålla koll på vad man är skyldig och se till att det blir inbetalt i april varje år. För det andra förstår de generellt inte varför de ska jobba hårt för att sedan ge bort sina pengar till de lata fattiga som bara sitter på soffan och tar emot socialbidrag.
Amerikanerna har också en ganska knepig relation till sin regering och den offentliga sektorn. De tycker den ska hålla fingrarna borta från deras surt fördärvade slantar samtidigt som de förväntar sig att de ska driva skolor, bota fattigdom, skydda deras gränser från terrorister, skydda deras egendom och liv med en fungerande polis-och brandkår, samt skicka skurkar i finkan. Dock förstår dem inte att höjda skatter är i princip det enda effektiva sättet att lösa problemen med USA:s underfinansierade skolor som har läroböcker från 1850 och skriver med gåspennor och bläck, milsvida klassklyftor, korrupta poliser och brottskolor till fängelser. De beskyller regeringen för att de inte löser problemen, men de är inte villiga att ge dem de extra resurserna att lösa dem. Alla presidenter har vetat det här och därför skulle det vara politiskt självmord att ens tänka på att höja skatterna. Det förknippas med socialism och det är inte bra i ett land där socialist är ett skällsord.
Även då jag själv många gånger svurit högt över Sveriges höga skatter har jag sett så mycket elände i här att jag insett att vårt välfärdsystem -hur urholkat det än blivit- vida överträffar USA:s system. Den sociala tryggheten är värd att betala för. Du kan inte bli lika snuskigt rik i Svedala som i USA, samtidigt som det inte går att bli lika urblottat fattig. I ärlighetens namn tycker jag inte synd om uteliggare i Sverige, det finns alldeles för många sociala skyddsnät man måste klippa sönder för att nå botten. I USA däremot, räcker det med att din fabrik läggs ner, du gör ett misstag på jobbet och får sparken, du föds av fel föräldrar, du har fel hudfärg, du blir blåst av din affärspartner, eller att din oförsäkrade dotter får cancer för att du ska tvingas ut på gatan.
Ert mynt i stadskassan,
Gustav
tisdag 18 november 2008
Otack är den armes lön
Att USA:s privata sjukvårdsystem är värdelöst vet alla som sett Micheal Moore's Sicko; 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och de som har det får inte alltid den vård de betalat för när de behöver den. De privata vinstintresset har skapat ett cyniskt system där försäkringsbolagen försöker maximera sin profit på bekostnad av sina försäkringskunders hälsa och liv. I USA har bra sjukvård blivit de rikas privilegium istället för allmänhetens rättighet.
Trots systemets tydliga ihålighet sätter sig de flesta amerikaner surt på tvären när ämnet allmän sjukvård tas upp. De största motargumenten är att det leder till höjda skatter (de värsta jänkarna vet), långa väntetider, ineffektiv vård, ökad byråkrati och, kanske den största styggelsen, till socialism.
Att det flesta av argumenten har en giltig poäng kan väl alla som bor i Sverige hålla med om; skattesatsen är hög, vi är ett relativt socialistiskt land, ibland får man spendera flertalet timmar på akuten och man skickas ibland till flera instanser. Dock är byråkratidelen långt krångligare i staterna.
En kompis till mig Joe Cindric blev attackerad av en hund i hans gamla skola Western Michigan Univeretys hemstad Kalamazoo. Hunden bet honom över ögat och slet med sig undre delen av ögonlocket. De ringde 911 och ambulansen kom till slut, men de tog inte med honom direkt. Stackars Joe fick snäll sitta där med ögonlocket hängande ögat blottat klockan 4 på morgonen och skriva på tre papper och bevisa att han var försäkrad innan de lät honom åka med till sjukhuset. I väntrummet fick han skriva på ytterligare två dokument innan han fick komma in. Till saken hör att Joe anses välförsäkrad.
Väl inne sydde en plastikkirurg ihop honom och skickade sedan med en massa piller för endast 8 dollar (troligtvis 80 dollar för den oförsäkrade). Väl hemma i Chicago var han tvungen att skicka in papper till försäkringsbolaget och sedan boka tid med en lokal kirurg som kan ta bort stygnen när såret läkt. Han ringde det närmaste sjukhuset för att få prata med en kirurg, men se det gick inte för sig eftersom de accepterade inte hans försäkringsbolag. Översatt till Kapten Haddock-svordomar bad han då både sekreteraren och systemet att: "Anfäkta och anamma, dra åt fanders era vedervärdigt tjyvaktigta ärkebovar och banditskojare!".
Sveriges sjukvård må vara ineffektiv och långsam, men hellre dålig sjukvård åt alla än perfekt sjukvård till några få priviligerade och värdelös eller ingen åt resten. Det är otroligt naivt att tro att privata intressen ser till allmänhetens bästa.
Ert dropp i armen,
Gustav
Trots systemets tydliga ihålighet sätter sig de flesta amerikaner surt på tvären när ämnet allmän sjukvård tas upp. De största motargumenten är att det leder till höjda skatter (de värsta jänkarna vet), långa väntetider, ineffektiv vård, ökad byråkrati och, kanske den största styggelsen, till socialism.
Att det flesta av argumenten har en giltig poäng kan väl alla som bor i Sverige hålla med om; skattesatsen är hög, vi är ett relativt socialistiskt land, ibland får man spendera flertalet timmar på akuten och man skickas ibland till flera instanser. Dock är byråkratidelen långt krångligare i staterna.
En kompis till mig Joe Cindric blev attackerad av en hund i hans gamla skola Western Michigan Univeretys hemstad Kalamazoo. Hunden bet honom över ögat och slet med sig undre delen av ögonlocket. De ringde 911 och ambulansen kom till slut, men de tog inte med honom direkt. Stackars Joe fick snäll sitta där med ögonlocket hängande ögat blottat klockan 4 på morgonen och skriva på tre papper och bevisa att han var försäkrad innan de lät honom åka med till sjukhuset. I väntrummet fick han skriva på ytterligare två dokument innan han fick komma in. Till saken hör att Joe anses välförsäkrad.
Väl inne sydde en plastikkirurg ihop honom och skickade sedan med en massa piller för endast 8 dollar (troligtvis 80 dollar för den oförsäkrade). Väl hemma i Chicago var han tvungen att skicka in papper till försäkringsbolaget och sedan boka tid med en lokal kirurg som kan ta bort stygnen när såret läkt. Han ringde det närmaste sjukhuset för att få prata med en kirurg, men se det gick inte för sig eftersom de accepterade inte hans försäkringsbolag. Översatt till Kapten Haddock-svordomar bad han då både sekreteraren och systemet att: "Anfäkta och anamma, dra åt fanders era vedervärdigt tjyvaktigta ärkebovar och banditskojare!".
Sveriges sjukvård må vara ineffektiv och långsam, men hellre dålig sjukvård åt alla än perfekt sjukvård till några få priviligerade och värdelös eller ingen åt resten. Det är otroligt naivt att tro att privata intressen ser till allmänhetens bästa.
Ert dropp i armen,
Gustav
måndag 17 november 2008
Det ljuva studentlivet
Efter att ha plågat er med en radda långrandiga och mer eller mindre djupa analyser så tänkte jag bjuda på något mera världsligt och lättsmält. Eftersom jag har hört att folk tycker om att titta på bilder tänkte jag bjuda på en liten illustrerad guide - inte speciellt välorganiserad dock - om hur livet kan se ut för en student i Chicago.
Musikutbudet går inte att klaga på; förutom en drös blues-, rock- och jazzklubbar är Chicago ett obligatoriskt stopp för alla stora turnéer. Förra hösten var jag och såg Bossen Springsteen och hans E Street Band rocka röven av United Center. Jag fick en biljett i sista minuten tre rader bakom den öppna scenen, inte helt fel. Ett annat kärt konsertminne var när jag såg Robyn spela på Park West Theater i våras.
North Parks basketlag (vita) har en anrik historia, under 70- och 80-talen vann de inte mindre än fem NCAA Div. III National Championships. Dagens lag är lite mer medelmåttiga.
Musikutbudet går inte att klaga på; förutom en drös blues-, rock- och jazzklubbar är Chicago ett obligatoriskt stopp för alla stora turnéer. Förra hösten var jag och såg Bossen Springsteen och hans E Street Band rocka röven av United Center. Jag fick en biljett i sista minuten tre rader bakom den öppna scenen, inte helt fel. Ett annat kärt konsertminne var när jag såg Robyn spela på Park West Theater i våras.
North Parks basketlag (vita) har en anrik historia, under 70- och 80-talen vann de inte mindre än fem NCAA Div. III National Championships. Dagens lag är lite mer medelmåttiga.
North Parks cheerleaders är inte lika anrika; tänk på alla stereotyper ni har om amerikanska cheerleaders och föreställ er motsatsen.
Eftersom North Park grundades av svenskättlingar så är vi många svenskar här. Här poserar The Swedes, fr v: Undertecknad, Anders Vass, Nate Mehari och Jonathan Eriksson. Jag förklarar min fula min och glansiga blick med att det var sent på kvällen, eller tidig morgon, vilket ni föredrar.
Den berömda skylten till Wrigley Field, det omåttligt populära basebollaget Chicago Cubs hemmaarena. Cubs håller till på North Side, Chicago White Sox (Obamas favoritlag) på South Side och rivaliteten är brutal. Det sägs att en Cubs-match på Wrigley Field är bland det roligaste du kan göra i den här stan så jag ser fram emot i vår då den 150 matcher långa säsongen drar igång igen.
Med åttiotalet omgångar per säsong så finns det gott om tillfällen att gå och se Chicago Blackhawks spela i United Center. Jag har inte gått än i år, men i fjol såg jag tre matcher; två mot ärkerivalerna Detroit (den första när Mange Johansson fortfarande spelade här) och en mot Minnesota Wild.
The Kingston Mines är en riktigt grym bluesbar belägen i Chicago Blues Center på North Halsted Avenue. Söndag till onsdag är det gratis inträde för collegestudenter så en hel del värdefull pluggtid har gått till spillo här, speciellt eftersom stället stänger först fem på morgonen. På scenen jammar Andre Taylor & The Blues Alley Cats.
Ett annat favorithak är The Spot. Bilden är från min roomate Steves (han hade dreads då) 21-årsdag i oktober i fjol, hela fotbollslaget plus diverse annat löst folk var ute och firade. Ett ord: legendariskt. Fr v: Jonathan Eriksson, Alex Schulman, Steve Hosch, Dan Kasnick, Jeff Lucco och Nathan Ryan.
Chicago har en hel del sightseeing att erbjuda. Tuggummiföretaget Wrigley, ni vet de som gör Extra, Hubba Bubba och Spearmint bland andra, grundades i Chicago för hundratalet år sedan. De har sitt högkvarter i den sprakande vita Wrigley-building.
Michigan Avenue-bron. Eftersom Chicago-floden rinner genom stadskärnan behövs det broar, broar, broar för att komma till andra sidan.
Vy in mot downtown nära flodens utlopp i Lake Michigan. Som Stångån, fast köttigare....
Chicago Riverwalk. De två senaste Batman-filmerna Batman Begins och The Dark Knight spelades in i Chi-town och många av stadens vyer finns med. Håll utkik efter de två "majskolvarna" till höger nästa gång ni ser dem.
The Lakefront. Den diamantformade Smurfit-Stone Building kallas i folkmun för "The Vagina Building". Enligt en vandringssägen designade en kvinnlig arkitekt den som en feministisk motvikt till alla fallos-symboler runt omkring. Skaparna arkitektfirman A. Epstein and Sons dementerar det ryktet.
Scenen i Millenium Park, perfekt för en Pink Floyd-konsert.
Millenium Park kryllar av modern konst. Chicago-borna kallar den för Bönan, konstnären själv säger att det ska föreställa ett moln. Döm själva.
Invånarna i det här huset har en hel del springande i trappor framför sig om det börjar brinna. I det här området, The Loop, spelade dem in paradscenen i The Dark Knight.
North Parks fotbollslag i Ocean City, Maryland, på östkusten nära Washington. Vi flög dit i början av september för att spela en miniturnering. Säsongen tog slut för två veckor sedan efter att vi åkt ur i Conference-semin mot Wheaton College.
Å det ljuva studentlivet. Förfest med mina roomies och gäster (Nicki på bilden) i mitt crib; god stämning och glada skratt, Kleerup i stereon och en tysk St.Pauli Girl i näven.
Mina rumskamrater; Steve Hosch, Erik Sanchez och Dan Moffet.
Det går att hitta allt möjligt roligt i det lokala systembolaget. Hendrix-fanet i mig kunde inte motstå att köpa denna brygd.
Det första jag gjorde när jag flyttade in var att hänga upp min kära LHC-flagga på hederplats i vardagsrummet. FORZA CLUBEN!
Eftersom North Park grundades av svenskättlingar så är vi många svenskar här. Här poserar The Swedes, fr v: Undertecknad, Anders Vass, Nate Mehari och Jonathan Eriksson. Jag förklarar min fula min och glansiga blick med att det var sent på kvällen, eller tidig morgon, vilket ni föredrar.
Den berömda skylten till Wrigley Field, det omåttligt populära basebollaget Chicago Cubs hemmaarena. Cubs håller till på North Side, Chicago White Sox (Obamas favoritlag) på South Side och rivaliteten är brutal. Det sägs att en Cubs-match på Wrigley Field är bland det roligaste du kan göra i den här stan så jag ser fram emot i vår då den 150 matcher långa säsongen drar igång igen.
Med åttiotalet omgångar per säsong så finns det gott om tillfällen att gå och se Chicago Blackhawks spela i United Center. Jag har inte gått än i år, men i fjol såg jag tre matcher; två mot ärkerivalerna Detroit (den första när Mange Johansson fortfarande spelade här) och en mot Minnesota Wild.
The Kingston Mines är en riktigt grym bluesbar belägen i Chicago Blues Center på North Halsted Avenue. Söndag till onsdag är det gratis inträde för collegestudenter så en hel del värdefull pluggtid har gått till spillo här, speciellt eftersom stället stänger först fem på morgonen. På scenen jammar Andre Taylor & The Blues Alley Cats.
Ett annat favorithak är The Spot. Bilden är från min roomate Steves (han hade dreads då) 21-årsdag i oktober i fjol, hela fotbollslaget plus diverse annat löst folk var ute och firade. Ett ord: legendariskt. Fr v: Jonathan Eriksson, Alex Schulman, Steve Hosch, Dan Kasnick, Jeff Lucco och Nathan Ryan.
Chicago har en hel del sightseeing att erbjuda. Tuggummiföretaget Wrigley, ni vet de som gör Extra, Hubba Bubba och Spearmint bland andra, grundades i Chicago för hundratalet år sedan. De har sitt högkvarter i den sprakande vita Wrigley-building.
Michigan Avenue-bron. Eftersom Chicago-floden rinner genom stadskärnan behövs det broar, broar, broar för att komma till andra sidan.
Vy in mot downtown nära flodens utlopp i Lake Michigan. Som Stångån, fast köttigare....
Chicago Riverwalk. De två senaste Batman-filmerna Batman Begins och The Dark Knight spelades in i Chi-town och många av stadens vyer finns med. Håll utkik efter de två "majskolvarna" till höger nästa gång ni ser dem.
The Lakefront. Den diamantformade Smurfit-Stone Building kallas i folkmun för "The Vagina Building". Enligt en vandringssägen designade en kvinnlig arkitekt den som en feministisk motvikt till alla fallos-symboler runt omkring. Skaparna arkitektfirman A. Epstein and Sons dementerar det ryktet.
Scenen i Millenium Park, perfekt för en Pink Floyd-konsert.
Millenium Park kryllar av modern konst. Chicago-borna kallar den för Bönan, konstnären själv säger att det ska föreställa ett moln. Döm själva.
Invånarna i det här huset har en hel del springande i trappor framför sig om det börjar brinna. I det här området, The Loop, spelade dem in paradscenen i The Dark Knight.
North Parks fotbollslag i Ocean City, Maryland, på östkusten nära Washington. Vi flög dit i början av september för att spela en miniturnering. Säsongen tog slut för två veckor sedan efter att vi åkt ur i Conference-semin mot Wheaton College.
Å det ljuva studentlivet. Förfest med mina roomies och gäster (Nicki på bilden) i mitt crib; god stämning och glada skratt, Kleerup i stereon och en tysk St.Pauli Girl i näven.
Mina rumskamrater; Steve Hosch, Erik Sanchez och Dan Moffet.
Det går att hitta allt möjligt roligt i det lokala systembolaget. Hendrix-fanet i mig kunde inte motstå att köpa denna brygd.
Det första jag gjorde när jag flyttade in var att hänga upp min kära LHC-flagga på hederplats i vardagsrummet. FORZA CLUBEN!
På TV:n ser ni frågesportprogrammet Are you smarter than a 5ft-grader där deltagarna kan vinna en miljon dollar genom att svara rätt på frågor om saker du ska har lärt dig i femte klass, typ som Vi i femman fast med enklare frågor och äldre och dummare tävlande.
Utsikt från vårt tak. Ni får på en höft en uppfattning om vart jag bor i förhållande till downtown.
Efter Budweiser är Bud Light USA:s mest sålda öl, fast att kalla det öl är att ta i. Om EU hade haft ett finger med i spelet hade Bud Light sålts under samma etikett som Päron-Loka och andra smaksatta, kolsyrade vattenprodukter.
Beer-pong är USA:s universitets inofficiella nationalsport. Det gäller att träffa sin motståndares ölfyllda muggar med en pingisboll. Varje mugg ens motståndare träffar måste man ta ur spel och dricka ur och den först träffar alla den andras muggar vinner. Beerpong kallas också "spelet där alla vinner".
Utsikt från vårt tak. Ni får på en höft en uppfattning om vart jag bor i förhållande till downtown.
Efter Budweiser är Bud Light USA:s mest sålda öl, fast att kalla det öl är att ta i. Om EU hade haft ett finger med i spelet hade Bud Light sålts under samma etikett som Päron-Loka och andra smaksatta, kolsyrade vattenprodukter.
Beer-pong är USA:s universitets inofficiella nationalsport. Det gäller att träffa sin motståndares ölfyllda muggar med en pingisboll. Varje mugg ens motståndare träffar måste man ta ur spel och dricka ur och den först träffar alla den andras muggar vinner. Beerpong kallas också "spelet där alla vinner".
Sådär, hoppas ni uppskattade min lilla bildkavalkad och att ni fortsätter att titta förbi. Även fast kommentarerna inte duggar tätt har jag enligt rapporterna hemifrån (morsan och farsan) hört att det ändå är folk som läser bloggen. Otroligt roligt att jag predikar för döva öron. Take care!
Er pingisboll i muggen
Gustav
söndag 16 november 2008
Det ska inte alltid börjas i tid
Lazy Sunday Afternoon. Det är lugnet före pluggstormen och hela söndagen har spenderats i horisontalläge på soffan. Enda gången jag gick ut i årets första snöfall var för att gå till Subway och köpa käk. Det blev en footlong The Feast; ett 30 cm långt monster till macka med två sorters salami, två sorters skinka, kalkon, rostbiff, ost, sallad, tomat, sweet onion-sås, majonäs, gurka, paprika, lök, olja, vinäger och kryddor. Kalaset gick på nio välspenderade dollar. Det hade egentligen inte varit nödvändigt att lämna huset; det bästa med USA är att du kan få i princip vilken mat som helst levererad till dörren.
Dagen bjöd också på lite av det sämsta med USA. Marijuana är lika socialt accepterat i collegekretsar som att ta en bärs och många i min umgängeskrets puffar ganja varje dag. Att ansvarsfulla, självständiga individer röker har jag inget problem med, utan att drogbruket kryper ner i åldrarna- långt ner. När jag låg på soffan och glodde på senaste Family Guy-avsnittet kom två av mina polare, som jag inte tänker nämna vid namn - man vet ju inte med FRA och FBI vem som läser detta- in genom bakdörren, kollade på mig, skakade på sina huvuden och utbrast: "Dude, what is the world coming to?"
Polarna i fråga kom precis från en lägenhet vars innehavare är välkända dealers. De hade suttit i deras vardagsrum och rökt när sex Latino-ungar mellan 7 och 14 år kom in. De hade hjälpt dem som bodde där att bära in matkassar och nu ville de bli höga: "Heeey, are ya smokin´, man? That´s cool , look at these dudes, they´re gettin´ high, hahaha. Do ya got any weed to sell?". Stämningen blev minst sagt krystad.
Det är en sak att sälja till 20-åriga collegeungdomar, en helt annan att sälja till 7-åriga barn. Mina polare blev äcklade och drog så fort de bara kunde utan att verka otrevliga. Utanför porten stod två uppskattningsvis 6-åringar och chillade vid sina trehjulingar och delade på en cigg. Man kan tycka att de skulle sagt eller gjort något, men de var inte säkra att langarna verkligen skulle sälja till ungarna. Dessutom får man tänka på att de blev så tagna av situationens absurditet att de bara ville därifrån så fort som möjligt.
Jag har själv sett hur barn åldras mycket fortare idag, speciellt i Chicago. När jag och Jeff lämnade hans lägenhet för att åka ner till Obamas tillställning förra tisdagen stod fem-sex ungar i tio-årsåldern och hängde i gränden. En av dem skröt till sina vänner: "Yeah, bro, I finger fuck that girl all the time". Jag hajade till. Hörde jag verkligen rätt? För att bekräfta mina farhågor vände jag mig om och mötte Jeffs blick och vi hade båda ett "Vafan sa ungjäveln?"-uttryck i ansiktet. Vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta.
Än värre; Jeff som jobbar frivilligt med barn från Chicagos ghetton hör historier om nio- till elvaåringar som utför oralsex. Om historierna är sanna eller inte spelar egentligen mindre roll, att sånt här ens existerar i ett barns tankevärld är vad som är djupt störande och oroväckande. När en annan var tio lekte en med lego, byggde kojor och hade inte en tanke på att få händerna innanför tjejers trosor. Tjejbaciller var ju värre än döden! Vem vet, kanske är min generation den sista som fick uppleva en riktig barndom?
Ert varnande finger
Gustav
Dagen bjöd också på lite av det sämsta med USA. Marijuana är lika socialt accepterat i collegekretsar som att ta en bärs och många i min umgängeskrets puffar ganja varje dag. Att ansvarsfulla, självständiga individer röker har jag inget problem med, utan att drogbruket kryper ner i åldrarna- långt ner. När jag låg på soffan och glodde på senaste Family Guy-avsnittet kom två av mina polare, som jag inte tänker nämna vid namn - man vet ju inte med FRA och FBI vem som läser detta- in genom bakdörren, kollade på mig, skakade på sina huvuden och utbrast: "Dude, what is the world coming to?"
Polarna i fråga kom precis från en lägenhet vars innehavare är välkända dealers. De hade suttit i deras vardagsrum och rökt när sex Latino-ungar mellan 7 och 14 år kom in. De hade hjälpt dem som bodde där att bära in matkassar och nu ville de bli höga: "Heeey, are ya smokin´, man? That´s cool , look at these dudes, they´re gettin´ high, hahaha. Do ya got any weed to sell?". Stämningen blev minst sagt krystad.
Det är en sak att sälja till 20-åriga collegeungdomar, en helt annan att sälja till 7-åriga barn. Mina polare blev äcklade och drog så fort de bara kunde utan att verka otrevliga. Utanför porten stod två uppskattningsvis 6-åringar och chillade vid sina trehjulingar och delade på en cigg. Man kan tycka att de skulle sagt eller gjort något, men de var inte säkra att langarna verkligen skulle sälja till ungarna. Dessutom får man tänka på att de blev så tagna av situationens absurditet att de bara ville därifrån så fort som möjligt.
Jag har själv sett hur barn åldras mycket fortare idag, speciellt i Chicago. När jag och Jeff lämnade hans lägenhet för att åka ner till Obamas tillställning förra tisdagen stod fem-sex ungar i tio-årsåldern och hängde i gränden. En av dem skröt till sina vänner: "Yeah, bro, I finger fuck that girl all the time". Jag hajade till. Hörde jag verkligen rätt? För att bekräfta mina farhågor vände jag mig om och mötte Jeffs blick och vi hade båda ett "Vafan sa ungjäveln?"-uttryck i ansiktet. Vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta.
Än värre; Jeff som jobbar frivilligt med barn från Chicagos ghetton hör historier om nio- till elvaåringar som utför oralsex. Om historierna är sanna eller inte spelar egentligen mindre roll, att sånt här ens existerar i ett barns tankevärld är vad som är djupt störande och oroväckande. När en annan var tio lekte en med lego, byggde kojor och hade inte en tanke på att få händerna innanför tjejers trosor. Tjejbaciller var ju värre än döden! Vem vet, kanske är min generation den sista som fick uppleva en riktig barndom?
Ert varnande finger
Gustav
fredag 14 november 2008
"It's been a long time coming but I know change is gonna come"
Sam Cooks textrad är mer relevant än på länge. Många jänkare slår sig nu för bröstet eftersom de ser valet av en svart president som det ultimata beviset att USA inte längre är ett rasisiskt och segregerat land; att svarta har lika stora möjligheter att lyckas som alla andra. Verkligheten är inte fullt så enkel.
Under 1980-talet led omåttligt populära The Cosby Show av samma problem. Den visade en framgångsrik svart famlj och sände ut signaler att med hårt arbete kan vem som helst nå hur långt som helst, även svarta. Den amerikanska drömmar inte längre bara en dröm. Igen, det speglade inte verkligheten: Ronald Reagans teorier att om man släppte marknadskrafterna fria skulle det regna ner på alla fungerade inte. Klyftan mellan rika och fattiga ökade markant under denna period och varannat svart barn föddes i fattigdom. En myt hade fötts att Medborgarrättsrörelsen hade löst alla rasproblem och att fattiga svarta bara var lata.
Lustigkurren JJ i Good Times
Även fast svarta blev lika inför lagen efter 60-talets framgångsrika Medborgarrättsrörelse så är racismen i samhället fortfarande djupt cementerad. Den vita, övre medelklassen och deras värderingar dominerar fortfarande i USA, de är de som anses viktigast, de är normen i samhället som alla andra döms efter. Traditionellt amerikanska värden är det som gäller; kärnfamilj, individualitet, hårt arbete, patriotism, konsumera duktigt eftersom framgång mäts i materiell rikedom, vad du kan köpa. De symboliserar den amerikanska drömmen.
TV:n är utan tvekan det kulturellt mest inflytelserika och normsättande mediet i USA; TV:s historia är USA:s historia. De stora amerikanska succéserierna är de som resonerar bäst med ovan nämnda värden, som The Brady Bunch, Huset Fullt, Vänner, Lassie och Bonanza (Bröderna Cartwright). Mediandustrin producerar TV-program som de tror rimmar väl med den dominerande klassens världsbild och värdesystem; det har köpkraften och sådana program genererar snuskiga mängder reklampengar. TV skapar en skev världsbild, en bild som favoriserar den vita medelklassen vars livstil, som sagt, är normen i samhället.
Negativa stereotyper av afro-amerikaner genomsyrar hela den amerikanska samhällsstrukturen. Genom att undersöka hur svarta har porträtterats genom TV-historien är det lätt att se var de kommer ifrån. I TV:s begynnelse var alla svarta karaktärer uteslutande clownartade, lata, korkade eller husmödrar som verkade omåttligt tacksamma att tjäna sin vita familj. Svarta porträtterades enligt de vitas syn på dem, som andra klassens medborgare, och det var ingen som höjde på ögonbrynen. Det var ju liksom så de ska vara.
Ett litet genombrott kom i och med The Nat King Cole Show som var den första talkshowen med en svart värd. Den var mäkta populär eftersom den vita publiken accepterade Coles gentemannamässiga uppträdande, han var inte provocerande. Dock blev folk i södern alldeles upp över öronen förskräckta att en svart man intervjuade vita gäster med tittarstorm och uppror som följd. Det blev omöjligt för producenterna att hitta en nationell sponsor och showen lades ner efter en säsong.
Under och efter Medborgarrättsrörelsen började svarta framställas i rutan som integrerade istället för andra klassens medborgare. Flera shower lockade stora tittarskaror som Julia om en ensamstående mamma och sjuksköterska och I, SPY där Bill Cosby spelade en charmigt hemlig agent tillsammans med en vit partner. Problemet med dem här showerna var att de skapade bilden av "The White Negro", svarta karaktärer som levde, bodde och betedde sig precis som den vita medelklassen, istället för att representera verkligheten för svarta i Amerika. I 1960-talets program existerade inte rasproblem eller Vietnam-kriget. Två olika bilder av det svarta USA skapades; nyhetsändningar visade svarta som protesterade och stod upp mot segregationen; Prime-time-TV visade en felaktig bild av integrerad harmoni.
Under 1980-talet led omåttligt populära The Cosby Show av samma problem. Den visade en framgångsrik svart famlj och sände ut signaler att med hårt arbete kan vem som helst nå hur långt som helst, även svarta. Den amerikanska drömmar inte längre bara en dröm. Igen, det speglade inte verkligheten: Ronald Reagans teorier att om man släppte marknadskrafterna fria skulle det regna ner på alla fungerade inte. Klyftan mellan rika och fattiga ökade markant under denna period och varannat svart barn föddes i fattigdom. En myt hade fötts att Medborgarrättsrörelsen hade löst alla rasproblem och att fattiga svarta bara var lata.
Lustigkurren JJ i Good Times
Dock hade det funnits svarta program som låg lite närmare verkligheten, så kallade "ghetto sitcoms". Good Times handlade om en svart underklassfamilj av kärnmodell som nätt och jämt levde i en av Chicagos South Sides miljonprojekt-lägenheter. Programmet var både en stor framgång och en stort nederlag. Framgången var att för första gången kunde majoriteten av USA:s svarta kunde känna igen livet i de innerstaden, även fast ghettorna framställdes som glada platser när de i verkligheten närmast liknade koncentrationsläger. Nederlaget var att skaparna tog bort all politisk slagkraft ur programmet eftersom de för att attrahera de vita tittarna hade med en svart clownkaraktär som spelade på stereotyperna av den lata, lustiga afro-amerikanen.
Det har också funnits serier som på ett osminkat sätt tagit upp riktiga rasproblem; Frank´s Place har ansetts vara det bästa svarta programmet eftersom den visade flera olika sidor av det svarta USA. East Side/West Side speglade istället för den amerikanska drömmen USA:s ofta mardrömslika verklighet. Båda lades ner efter en säsong på grund av för låga tittarsiffror. En serie som hade en lite längre livstid var Rootsm, en extremt populär serie, både bland vita och svarta, som likställde afro-amerikaner med andra mer socialt accepterade invandrargrupper som irländare, tyskar och polacker. De visade positiva bilder av USA:s svartas historia och framgång, hur de kom till den amerikanska kontinenten, genom slaveriet och hur de slagits för sina mänskliga rättigheter.
Även fast afro-amerikaners status på TV har höjts markant så är fortfarande de gamla fördomarna och stereotyperna djupt rotade i det amerikanska medvetandet. TV har en skyldighet att representera alla aspekter av sitt land, inte bara den dominerande klassens syn på samhället, men det krävs mer än en svart stjärna i en sitcom för att ändra 300 år av exploatering.
Eftersom TV-innehåll följer samhällets utveckling och inte tvärtom så måste förändring ske i den verkliga världen. Igen, segregation och racism är fortfarande brett och djupt förekommande, speciellt i södern, men även i norr. Min stad, Chicago, har historiskt sett varit USA:s kanske mest segregerade och är det kanske fortfarande. Det finns områden i South Side Chicago där situationen är illa att polisen inte ens åker dit längre och där du kan bli mördad över en iPod eller ett par Air Jordans.
Obama försöker med sin skatteplan där skattehöjningar bara kommer drabba de som tjänar mer än 250 000 dollar/år att få lite bukt på problemet, men det är bara 5% av USA:s befolkning som tjänar så mycket. För att underklassen ska kunna ta sig ur fattigdomen måste medelklassen vara beredd att ändra livstil. Där har Obama en tuffare nöt att knäcka, om det ens går. I vilket fall som helst så har han redan ingjutit hopp i en hopplös skara.
Er mast i etern
Gustav
torsdag 13 november 2008
Angående amerikanska lagnamn
Som välbekant består klubblagsnamn i Sverige och övriga världen generellt av orten de hör hemma, samt en förkortning av det fullständiga klubbnamnet. Välkända exempel är IFK Göteborg, Kalmar FF, Hjulsbro IK, Smedby AIS, FC Barcelona, Linköpings HC.
I USA fungerar det annorlunda; istället för en bokstavskombination lägger man till något flashigt plural, förslagsvis ett djur, yrke, mytologiskt väsen eller folkslag som gärna är representativt för orten där man hör hemma. Detta leder ofta till förvirring för en utomstående då sportkommentantatorer och dylika hellre nämner lagen vid deras tilläggsnamn än staden de faktiskt kommer ifrån. Till exempel, säger någon att han är ett Chiefs-fan så förväntas du att veta att han menar Kansas Citys amerikanska fotbollslag. Varje sportintreserad amerikan med självrespekt bör kunna alla lag, från alla städer, i alla ligor. Förutom NHL. Efter ett drygt år i USA har jag nu fått någorlunda grepp på virrvarret och tänkte dela med mig av denna enorma kunskapskälla. Låt oss nu gå på upptäktsfärd i faunan av amerikanska lagnamn.
Djurreferenser är som sagt populära i alla sporter och ligor, desto vildare desto bättre; i NBA har vi bland andra Chicago Bulls, Millwaukee Bucks, Memphis Grizzlies och Toronto Raptors. I NFL huserar till exempel Chicago Bears, Cincinatti Bengals, Detroit Lions, Denver Broncos och Jacksonville Jaguars. NHL vill inte vara sämre; Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Florida Panthers och Anaheim Ducks hittar vi där.
Genom att titta på en stads lagnnamn kan man lista ut vilka industrier som har varit eller är viktiga för staden: stålstaden Pittsburghs NFL-lag heter Steelers, bryggeritäta Millwaukees basebollag lyssnar till Brewers, bilstaden Detroits basketlag heter Pistons och Houstons dito går under benämningen Rockets eftersom att NASAs högkvarter ligger i staden.
Ibland får lag namn efter etniciteter/folkslag som historiskt sett har präglat deras stad. Även här finns många exempel; Minnesota Vikings efter de många svenskättlingarna i staten, Boston Celtics efter de stora antalet irländare där, likaså Universitetet Notre Dame vars olika lag heter Fighting Irish, New England Patriots eftersom där grundades Amerika. Speciellt många kanadensiska hockeylags namn refererar till att vara kanadensare: Canucks, Canadiens, Maple Leafs och klassiska Nordiques.
Fast det allra populäraste folkslaget att döpa sig efter är indianerna. Exemplen är otaliga; Kansas City Chiefs, Chicago Blackhawks, University of Illinois Fighting Illinii, Washington Redskins, Cleveland Indians och Cincinatti Reds. Av förståeliga skäl har det här retat gallfeber på många av nordamerikas kvarvarande indianstammar. Här kan vi verkligen tala om den rätta innebörden av modeordet kränkt.
Joe Kerley, en kille i fotbollslaget, berättade en rolig anekdot med anknytning till detta fenomen. Ett gäng indianättlingar, eller rättare sagt amerikanska ursprungsinvånare, på hans high school skulle starta ett fotbollslag. Som protest mot etablissemanget ville de döpa sig till Whitemen. Det gick inte alls för sig.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om ämnet, men det börjar bli dags att avrunda. Amerikanska lagnamn är intressanta; ibland blir det bra (Dallas Cowboys), fyndigt (Buffalo Bills), töntigt (Cleveland Browns), korkat (Minnesota Lakers flyttar till Los Angeles där det inte finns några sjöar), tufft (Calgary Flames) eller bara oförklarligt (Kansas City Royals och Los Angeles Kings i ett land som aldrig haft en monark). Ibland försöker svenska lag på sig samma sak, men de gör sig bara själva till åtlöje (MIF Redhawks).
I USA fungerar det annorlunda; istället för en bokstavskombination lägger man till något flashigt plural, förslagsvis ett djur, yrke, mytologiskt väsen eller folkslag som gärna är representativt för orten där man hör hemma. Detta leder ofta till förvirring för en utomstående då sportkommentantatorer och dylika hellre nämner lagen vid deras tilläggsnamn än staden de faktiskt kommer ifrån. Till exempel, säger någon att han är ett Chiefs-fan så förväntas du att veta att han menar Kansas Citys amerikanska fotbollslag. Varje sportintreserad amerikan med självrespekt bör kunna alla lag, från alla städer, i alla ligor. Förutom NHL. Efter ett drygt år i USA har jag nu fått någorlunda grepp på virrvarret och tänkte dela med mig av denna enorma kunskapskälla. Låt oss nu gå på upptäktsfärd i faunan av amerikanska lagnamn.
Djurreferenser är som sagt populära i alla sporter och ligor, desto vildare desto bättre; i NBA har vi bland andra Chicago Bulls, Millwaukee Bucks, Memphis Grizzlies och Toronto Raptors. I NFL huserar till exempel Chicago Bears, Cincinatti Bengals, Detroit Lions, Denver Broncos och Jacksonville Jaguars. NHL vill inte vara sämre; Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Florida Panthers och Anaheim Ducks hittar vi där.
Genom att titta på en stads lagnnamn kan man lista ut vilka industrier som har varit eller är viktiga för staden: stålstaden Pittsburghs NFL-lag heter Steelers, bryggeritäta Millwaukees basebollag lyssnar till Brewers, bilstaden Detroits basketlag heter Pistons och Houstons dito går under benämningen Rockets eftersom att NASAs högkvarter ligger i staden.
Ibland får lag namn efter etniciteter/folkslag som historiskt sett har präglat deras stad. Även här finns många exempel; Minnesota Vikings efter de många svenskättlingarna i staten, Boston Celtics efter de stora antalet irländare där, likaså Universitetet Notre Dame vars olika lag heter Fighting Irish, New England Patriots eftersom där grundades Amerika. Speciellt många kanadensiska hockeylags namn refererar till att vara kanadensare: Canucks, Canadiens, Maple Leafs och klassiska Nordiques.
Fast det allra populäraste folkslaget att döpa sig efter är indianerna. Exemplen är otaliga; Kansas City Chiefs, Chicago Blackhawks, University of Illinois Fighting Illinii, Washington Redskins, Cleveland Indians och Cincinatti Reds. Av förståeliga skäl har det här retat gallfeber på många av nordamerikas kvarvarande indianstammar. Här kan vi verkligen tala om den rätta innebörden av modeordet kränkt.
Joe Kerley, en kille i fotbollslaget, berättade en rolig anekdot med anknytning till detta fenomen. Ett gäng indianättlingar, eller rättare sagt amerikanska ursprungsinvånare, på hans high school skulle starta ett fotbollslag. Som protest mot etablissemanget ville de döpa sig till Whitemen. Det gick inte alls för sig.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om ämnet, men det börjar bli dags att avrunda. Amerikanska lagnamn är intressanta; ibland blir det bra (Dallas Cowboys), fyndigt (Buffalo Bills), töntigt (Cleveland Browns), korkat (Minnesota Lakers flyttar till Los Angeles där det inte finns några sjöar), tufft (Calgary Flames) eller bara oförklarligt (Kansas City Royals och Los Angeles Kings i ett land som aldrig haft en monark). Ibland försöker svenska lag på sig samma sak, men de gör sig bara själva till åtlöje (MIF Redhawks).
Till sist vill jag ge mitt eget North Park Vikings ett hedersomnämnande. Eftersom vi är en svenskgrundad skola tyckte någon att vi skulle heta Vikings. Inget fel med det, men nu är det ju så att North Park också är en kristen skola, och som vi alla vet var vikingarna väldigt förtjusta i att våldta nunnor, döda munkar och plundra och bränna ner kloster. Som kronan på det ironiska verket föreställer vårt emblem ett vikingaskepp med ett kors på seglet. Det får mig att tänka på Peter Dalles misslyckade uppfinnare i Lorry/Yrrol: "Jag tänkte inte på det".
Er vind i vikingaseglet
Gustawulf
onsdag 12 november 2008
Hopp om mänskligheten
På grund av uppslagstorka tänkte jag att jag kan lika gärna berätta en liten historia som jag redan publicerat på min förra blogg. Den är lite lång, men tro mig, ni kommer tycka världen är en liten bättre plats efter ni har läst den. Mycket nöje!
---
Av barmhärtighetsskäl, framför allt med morsans känsliga psyke i åtanke, brukar jag inte publicera detaljer om mina utekvällar och mitt festande. Men igår (läs 10 oktober) hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.
Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue i Wicker Park, nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.
"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."
Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen norrut och sedan bruna linjen hemåt. Eftersom Chicago är uppbyggt som ett rutnät och en del gator sträcker sig flera mil så ligger röda linjens Chicago-station ungefär 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.
Jag gick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som ett bi sparkade jag först vändkorset, sedan en godisautoman, gick upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower (med sina 442 meter världens högsta byggnad fram till 1997) i fjärran och började knalla emot det.
Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till hörnet av Foster och Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.
Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. Jag brast ut i ett avgrundvrål: "FUUUUCK!!!", följt av diverse väl valda svenska motsvarigheter.
Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag knackade på en av Chicago Tribunes tidningsbilars ruta och bad om skjuts, men de skulle självklart till Midway-flygplatsen på andra sidan stan. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände min kompis Kyle förra året i Wrigleyville bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Han försökte springa ifrån en taxi i ett rödljus, chauffören hoppade ut, tog fatt honom i en gränd, slog honom blodig, rånade honom och lämnade honom att dö i det iskalla november-regnet. Han vaknade sex på morgonen, ramlade ut på gatan och fick tag i en polis som körde hem honom. Han överlevde och var nu en plånbok, en mobil och en sko fattigare, men två lila ögon, ett svullet ansikte, en stukad fot, en hjärnskakning och en förkylning rikare.
Jag kunde, likt Kyle, bett en polis om hjälp, men jag var rädd att de skulle ta mig till Cook County-jail istället för hem. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.
Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".
Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street. Han frågade om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna, mörda eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara halvvilsen, ensam, pank och smådragen en kylig oktoberkväll i downtown Chicago var inga normala omständigheter.
Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i skyskrapesmeten. Ena minuten irrade jag runt på The Windy City's gator, nästa satt jag i Daves soffa med grymmaste utsikten över downtown Chicago, en bärs i näven och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.
Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa, tog en bärs till och fortsatte snacka. Till slut sade han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. My fianceé will be back soon. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me".
Dave, likt jag, tror stenhårt på karma. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människan igen. Om jag inte får ut något annat av mina år här så har jag i alla fall två grymma historier att berätta för barnbarnen. Det är värt alla de surt förvärvade CSN-pengar som jag spenderar på min utbildning.
-----
Från Er kompass i mörkret
Gustav
---
Av barmhärtighetsskäl, framför allt med morsans känsliga psyke i åtanke, brukar jag inte publicera detaljer om mina utekvällar och mitt festande. Men igår (läs 10 oktober) hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.
Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue i Wicker Park, nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.
"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."
Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen norrut och sedan bruna linjen hemåt. Eftersom Chicago är uppbyggt som ett rutnät och en del gator sträcker sig flera mil så ligger röda linjens Chicago-station ungefär 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.
Jag gick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som ett bi sparkade jag först vändkorset, sedan en godisautoman, gick upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower (med sina 442 meter världens högsta byggnad fram till 1997) i fjärran och började knalla emot det.
Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till hörnet av Foster och Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.
Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. Jag brast ut i ett avgrundvrål: "FUUUUCK!!!", följt av diverse väl valda svenska motsvarigheter.
Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag knackade på en av Chicago Tribunes tidningsbilars ruta och bad om skjuts, men de skulle självklart till Midway-flygplatsen på andra sidan stan. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände min kompis Kyle förra året i Wrigleyville bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Han försökte springa ifrån en taxi i ett rödljus, chauffören hoppade ut, tog fatt honom i en gränd, slog honom blodig, rånade honom och lämnade honom att dö i det iskalla november-regnet. Han vaknade sex på morgonen, ramlade ut på gatan och fick tag i en polis som körde hem honom. Han överlevde och var nu en plånbok, en mobil och en sko fattigare, men två lila ögon, ett svullet ansikte, en stukad fot, en hjärnskakning och en förkylning rikare.
Jag kunde, likt Kyle, bett en polis om hjälp, men jag var rädd att de skulle ta mig till Cook County-jail istället för hem. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.
Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".
Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street. Han frågade om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna, mörda eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara halvvilsen, ensam, pank och smådragen en kylig oktoberkväll i downtown Chicago var inga normala omständigheter.
Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i skyskrapesmeten. Ena minuten irrade jag runt på The Windy City's gator, nästa satt jag i Daves soffa med grymmaste utsikten över downtown Chicago, en bärs i näven och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.
Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa, tog en bärs till och fortsatte snacka. Till slut sade han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. My fianceé will be back soon. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me".
Dave, likt jag, tror stenhårt på karma. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människan igen. Om jag inte får ut något annat av mina år här så har jag i alla fall två grymma historier att berätta för barnbarnen. Det är värt alla de surt förvärvade CSN-pengar som jag spenderar på min utbildning.
-----
Från Er kompass i mörkret
Gustav
"It's been a long time coming but I know change is gonna come"
Sam Cooks textrad är mer sann än någonsin. Många jänkare slår sig nu för bröstet eftersom de ser valet av en svart president som det ultimata beviset att USA inte längre är ett rasisiskt och segregerat land; att svarta har lika stora möjligheter att lyckas som alla andra. Verkligheten är inte fullt så enkel.
Även fast svarta blev lika inför lagen efter 60-talets framgångsrika Medborgarrättsrörelse så är racismen i samhället fortfarande djupt cementerad. Den vita, övre medelklassen och deras värderingar dominerar fortfarande i USA, de är de som anses viktigast, de är normen i samhället som alla andra döms efter. Traditionellt amerikanska värden är det som gäller; kärnfamilj, individualitet, hårt arbete, patriotism, konsumera duktigt eftersom framgång mäts i materiell rikedom, vad du kan köpa. De symboliserar den amerikanska drömmen.
TV:n är utan tvekan det kulturellt mest inflytelserika och normsättande mediet i USA; TV:s historia är USA:s historia. De stora amerikanska succéserierna är de som resonerar bäst med ovan nämnda värden, som The Brady Bunch, Huset Fullt, Vänner, Lassie och Bonanza (Bröderna Cartwright). Mediandustrin producerar TV-program som de tror rimmar väl med den dominerande klassens världsbild och värdesystem; det har köpkraften och sådana program genererar snuskiga mängder reklampengar. TV skapar en skev världsbild, en bild som favoriserar den vita medelklassen vars livstil, som sagt, är normen i samhället.
Negativa stereotyper av afro-amerikaner genomsyrar hela den amerikanska samhällsstrukturen. Genom att undersöka hur svarta har porträtterats genom TV-historien är det lätt att se var de kommer ifrån. I TV:s begynnelse var alla svarta karaktärer uteslutande clownartade, lata, korkade eller husmödrar som verkade omåttligt tacksamma att tjäna sin vita familj. Svarta porträtterades enligt de vitas syn på dem, som andra klassens medborgare, och det var ingen som höjde på ögonbrynen. Det var ju liksom så de ska vara.
Ett litet genombrott kom i och med The Nat King Cole Show som var den första talkshowen med en svart värd. Den var mäkta populär eftersom den vita publiken accepterade Coles gentemannamässiga uppträdande, han var inte provocerande. Dock blev folk i södern alldeles upp över öronen förskräckta att en svart man intervjuade vita gäster med tittarstorm och uppror som följd. Det blev omöjligt för producenterna att hitta en nationell sponsor och showen lades ner efter en säsong.
Under och efter Medborgarrättsrörelsen började svarta framställas i rutan som integrerade istället för andra klassens medborgare. Flera shower lockade stora tittarskaror som Julia om en ensamstående mamma och sjuksköterska och I, SPY där Bill Cosby spelade en charmigt hemlig agent tillsammans med en vit partner. Problemet med dem här showerna var att de skapade bilden av "The White Negro", svarta karaktärer som levde, bodde och betedde sig precis som den vita medelklassen, istället för att representera verkligheten för svarta i Amerika. I 1960-talets program existerade inte rasproblem eller Vietnam-kriget. Två olika bilder av det svarta USA skapades; nyhetsändningar visade svarta som protesterade och stod upp mot segregationen; Prime-time-TV visade en felaktig bild av integrerad harmoni.
Under 1980-talet led omåttligt populära The Cosby Show av samma problem. Den visade en framgångsrik svart famlj och sände ut signaler att med hårt arbete kan vem som helst nå hur långt som helst, även svarta. Den amerikanska drömmar inte längre bara en dröm. Igen, det speglade inte verkligheten: Ronald Reagans teorier att om man släppte marknadskrafterna fria skulle det regna ner på alla fungerade inte. Klyftan mellan rika och fattiga ökade markant under denna period och varannat svart barn föddes i fattigdom. En myt hade fötts att Medborgarrättsrörelsen hade löst alla rasproblem och att fattiga svarta bara var lata.
Lustigkurren JJ i Good Times
Dock hade det funnits svarta program som låg lite närmare verkligheten, så kallade "ghetto sitcoms". Good Times handlade om en svart underklassfamilj av kärnmodell som nätt och jämt levde i en av Chicagos South Sides miljonprojekt-lägenheter. Programmet var både en stor framgång och en stort nederlag. Framgången var att för första gången kunde majoriteten av USA:s svarta kunde känna igen livet i de innerstaden, även fast ghettorna framställdes som glada platser när de i verkligheten närmast liknade koncentrationsläger. Nederlaget var att skaparna tog bort all politisk slagkraft ur programmet eftersom de för att attrahera de vita tittarna hade med en svart clownkaraktär som spelade på stereotyperna av den lata, lustiga afro-amerikanen.
Även fast afro-amerikaners status på TV har höjts markant så är fortfarande de gamla fördomarna och stereotyperna djupt rotade i det amerikanska medvetandet. Det krävs mer än en svart stjärna i en sitcom för att ändra 300 år av exploatering. TV har en skyldighet att representera alla aspekter av sitt land, inte bara den dominerande klassens syn på samhället.
Eftersom TV-innehåll följer samhällets utveckling och inte tvärtom så måste förändring ske i den verkliga världen. Segregation och racism är fortfarande brett och djupt förekommande, speciellt i södern, men även i norr. Min stad, Chicago, har historiskt sett varit USA:s kanske mest segregerade och är det kanske fortfarande. Det finns områden i South Side Chicago där situationen är illa att polisen inte ens åker dit längre och där du kan bli mördad över en iPod eller ett par Air Jordans.
Obama försöker med sin skatteplan där skattehöjningar bara kommer drabba de som tjänar mer än 250 000 dollar/år att få lite bukt på problemet, men det är bara 5% av USA:s befolkning som tjänar så mycket. För att underklassen ska kunna ta sig ur fattigdomen måste medelklassen vara beredd att ändra livstil. Där har Obama en tuffare nöt att knäcka, om det ens går. I vilket fall som helst så har han redan ingjutit hopp i en hopplös skara.
Er mast i etern
Gustav
måndag 10 november 2008
"Another beer, Barack?" "Yes, please, Georgie-boy!"
En hel drös amerikanska tidningar tyckte inte att det var speciellt kul att McCain förlorade valet. En gick så långt att de inte ville låtsas om att det hänt. Daily Herald i Sepulpa, Oklahoma, nämnde inte ens Obamas historiska seger utan nöjde med att trycka en notis om att McCain minsann hade starkt stöd i Oklahoma. De försvarade sig med att alla redan visste vem som vann timmar innan de gick i tryck och att de ville fokusera på lokala nyheter. Tydligen insåg dem inte att Obama kommer var Sepulpa-bornas president också. Kritikerna skriker racism, och jag kan tyvärr bara hålla med. Oklahoma är inte direkt berömt för sin gästvänlighet mot svarta.
Tvärtom verkar der dock ha varit idag när The Obamas var på vänlighetsvisit hos W. Busharna i Vita Huset. Enligt rapporterna fördes samtalen i en städad, vänlig, konstruktiv och respektfull ton, även fast de verkligen har flera anledningar att hata varandra. Obama-kampanjen har nästan likställt Bush med Anrikrists högra hand och vilket borde ha lett till ont blod mellan de två. Man undrar om det båda brinner inombords eftersom de måste låtsas vara vänliga mot sin antagonist i flera timmar, eller om de utav respekt för varandra och förståelse för politikeryrkets spelregler faktiskt uppskattar att träffas sådär på tu-man-hand?
Besöket var också första gången Obama kunde spana in sin nya lya. Enligt ett grävande reportage av Chicagos lokala TV-kanal WGN9 så kommer fru Obama få nätta $250 000 att inreda och renovera för, herr Obama planerar att bygga om Nixons gamla bowlingbana till en basketplan och på grund av deras hälsosammare kosthållning än Busharna kommer de anställa en ny kock. Det ryktas, hör och häpna, om att de ska knipa Oprah Winfreys personliga köksnisse. Det skulle bli ett ganska schysst MTV Cribs-avsnitt.
Säkerheten kommer vara brutal kring de nya presidentparet. Bland annat kommer varje toabesök övervakas och varje dricksglas förstöras direkt efter använding så att ingen terrorist kan få tag i fingeravtryck eller DNA. Obamas kodnamn kommer vara "Renegade" -varför Secret Service släpper det till media vet jag inte -och han kommer få fort han lämnar huset färdas i en karavan av upp till 12 identiska bilar. Antar att det är okej att tumma lite på miljötänket när man är president.
På tal om miljö så har ju den globala uppvärmningens effekter varit på tapeten ett tag. Den senaste tidens ovanligt bipolära Chicago-väder ger fog för Al Gore & Co:s oro. I början av november hade vi sommarvärme, sen slog det om och de senaste dagarna har varit de kallaste på 13 år. Till helgen väntas snö.
Tvärtom verkar der dock ha varit idag när The Obamas var på vänlighetsvisit hos W. Busharna i Vita Huset. Enligt rapporterna fördes samtalen i en städad, vänlig, konstruktiv och respektfull ton, även fast de verkligen har flera anledningar att hata varandra. Obama-kampanjen har nästan likställt Bush med Anrikrists högra hand och vilket borde ha lett till ont blod mellan de två. Man undrar om det båda brinner inombords eftersom de måste låtsas vara vänliga mot sin antagonist i flera timmar, eller om de utav respekt för varandra och förståelse för politikeryrkets spelregler faktiskt uppskattar att träffas sådär på tu-man-hand?
Besöket var också första gången Obama kunde spana in sin nya lya. Enligt ett grävande reportage av Chicagos lokala TV-kanal WGN9 så kommer fru Obama få nätta $250 000 att inreda och renovera för, herr Obama planerar att bygga om Nixons gamla bowlingbana till en basketplan och på grund av deras hälsosammare kosthållning än Busharna kommer de anställa en ny kock. Det ryktas, hör och häpna, om att de ska knipa Oprah Winfreys personliga köksnisse. Det skulle bli ett ganska schysst MTV Cribs-avsnitt.
Säkerheten kommer vara brutal kring de nya presidentparet. Bland annat kommer varje toabesök övervakas och varje dricksglas förstöras direkt efter använding så att ingen terrorist kan få tag i fingeravtryck eller DNA. Obamas kodnamn kommer vara "Renegade" -varför Secret Service släpper det till media vet jag inte -och han kommer få fort han lämnar huset färdas i en karavan av upp till 12 identiska bilar. Antar att det är okej att tumma lite på miljötänket när man är president.
På tal om miljö så har ju den globala uppvärmningens effekter varit på tapeten ett tag. Den senaste tidens ovanligt bipolära Chicago-väder ger fog för Al Gore & Co:s oro. I början av november hade vi sommarvärme, sen slog det om och de senaste dagarna har varit de kallaste på 13 år. Till helgen väntas snö.
Studentbostäderna Andersson Hall (bilden) och Burgh Hall, samt Magnuson Campus Center, översvämmades
Global uppvärmning sägs också vara boven till de senaste årens många orkaner som drabbat USA. Jag själv fick ju en uppkallad efter mig. För två månader sedan kom resterna min efterföljare Ike hit och det regnadem totalt 210 mm på tre dagar, de värsta regnen på jag kommer inte ihåg hur många år. North Parks område, Albany Park, drabbades självklart värst och tre byggnader tvingades evakueras, alternativt stängas av.
Regards,
Gustav
söndag 9 november 2008
Sunday Morning Comin' Down
Efter en helg av intensivt studentliv sitter jag nu i skolans bibbla och försöker komma ikapp verkligheten, det vill säga skolarbete som skjutits till morgondagen eftersom jag hellre tittade djupt i glaset än i textboken två dagar i rad. Orsak och verkan.
I fredags tog Jeff med mig och Steve till en rockklubb i det coola området Wicker Park, The Subterreanean. Bandet Portugal Demand (kolla in dem!) från Portland, Oregon, spelade och Jeff kände keyboardisten Ryan sedan barndomen. Efter konserten bjöds vi på pappaläsk, bullar och t-shirts backstage i utbyte mot att vi hjälpte till att bära bandets utrustning till deras skåpbil. Dealio! Sedan bar det av i en taxi hem till Albany Park och fortsatta festligheter.
Den dynamiska duon i matchande outfits. Jag är en sucker för t-shirts, speciellt om de är gratis.
Collegestudenter gillar temafester och i lördags var det ett "stop-light"-party som gällde. Det fungerar som ett trafikljus; om man är singel klär man sig i grönt, om man har någon men är öppen för förslag tar man på sig gult och om man kilar stadigt så är det rött som gäller. Vad jag hade på mig är hemligstämplad information.
---------------------------------------------------
Livet efter valet går sin gilla gång; Wal-Mart har börjat annonsera inför julhandeln, och Obama-teamet går igenom Bushens alla beslut och kollar vilka de ska behålla, vilka de ska ändra och vilka de ska ta bort helt. Dessutom började de titta på ministerposterna och det spekuleras vilt vilka namn som hamnar var. Inget är officiellt än, men John Kerry som förlorade mot Bush i valet 2004 ses som en het kandidat till utrikesministerposten.
Obamas valseger har tagits emot med blandande känslor bland North Parks elever; de liberala, föga oväntat, är otroligt glada och säger att de återfått sitt hopp om USA. Bland den konservativa, kristna högern är tongångarna inte alls lika muntra. Innan valet hade jag många diskussioner med en av dessa, Samantha, en typisk "USA-All the way"-tjej. Hon är en mycket god vän till mig, men på grund av våra politiska meningsskiljaktigheter tog våra samtal många gånger våldsamma vändningar.
Dagen efter valet kunde jag inte låta bli att fråga henne:"Så hur känns det att ha en muslimsk, kommunistisk terrorist som president?". Med illa dold bitterhet i rösten svarade hon:"Jag vill inte prata om det, men jag kan iallafall trösta mig med att Gud fortfarande bestämmer i längden". Det leder ju mig då osökt in på följdfrågan: "Men då måste det ju ha varit Guds vilja att rätta till sitt misstag att låta Bush regera i åtta år och nu ersätta honom med Obama". Jag säger då det, om blickar kunde döda hade det bara varit en rykande askhög kvar av mig.
Till sist: SM-guld till Kalmar, fan vad gött! Med brist på elitfotboll i Linköping får man sträcka sig till sina kalmaritiska rötter för att hitta ett favoritlag.
Till sistast: Jag har hört på avvägar att det trots allt är några stycken där hemma som läser min blogg. För att boosta mitt ego så skulle det vara lite trevligt om ni droppade en kommentar eller två.
Peace, Love and Understanding,
Gustav
fredag 7 november 2008
FOXy lady
Det verkar som att stämningen inom McCain/Palin-kampanjen var mycket värre än vad folk har trott. De senaste dagarna har flera uppgifter från personer på insidan läckt ut, bland annat om Palins bristande geografi-kunskaper.
Kolla in det här klippet från FOX News.
http://www.youtube.com/watch?v=p3dkiWncf2k&feature=related
Extremt högervridna FOX News har ägnat de senaste dagarna att analysera varför McCain förlorade och hitta en syndabock istället för varför Obama vann. Lägg märke till kanalens topptyckare Bill O'Reillys bitterhet och försök att tona ner det negativa.
Ironisk nog är kanalens slogan "Fair and Balanced". Yeah, right. Alla vet hur opartiska FOX News har blivit efter att Rupert Murdoch köpte kanalen och de själva är de enda som vägrar erkänna det. Om ni får möjlighet; kolla in dokumentären Outfoxed.
Det har varit ute några dagar nu, men kolla också in det här klippet när Palin blir lurad av en kanadensisk radiostation. Hon tror hon talar med Frankrikes president Sarkozy. Obetalbart!
http://www.youtube.com/watch?v=iNhA9W9IgFc
Man fattar att McCain-kampanjen inte ville att hon skulle prata utan manus.
--------------------
Dagens lektioner är slut och efter säsongens sista träning idag så blir det skål och in i dimman ikväll. Det är risk för att det blir en stadium-size bakispizza imorgon.
Kom ihåg: Livet är en fest!
/Gustav
Kolla in det här klippet från FOX News.
http://www.youtube.com/watch?v=p3dkiWncf2k&feature=related
Extremt högervridna FOX News har ägnat de senaste dagarna att analysera varför McCain förlorade och hitta en syndabock istället för varför Obama vann. Lägg märke till kanalens topptyckare Bill O'Reillys bitterhet och försök att tona ner det negativa.
Ironisk nog är kanalens slogan "Fair and Balanced". Yeah, right. Alla vet hur opartiska FOX News har blivit efter att Rupert Murdoch köpte kanalen och de själva är de enda som vägrar erkänna det. Om ni får möjlighet; kolla in dokumentären Outfoxed.
Det har varit ute några dagar nu, men kolla också in det här klippet när Palin blir lurad av en kanadensisk radiostation. Hon tror hon talar med Frankrikes president Sarkozy. Obetalbart!
http://www.youtube.com/watch?v=iNhA9W9IgFc
Man fattar att McCain-kampanjen inte ville att hon skulle prata utan manus.
--------------------
Dagens lektioner är slut och efter säsongens sista träning idag så blir det skål och in i dimman ikväll. Det är risk för att det blir en stadium-size bakispizza imorgon.
Kom ihåg: Livet är en fest!
/Gustav
torsdag 6 november 2008
Ett vinnande koncept
Hoppas att ni inte misstycker att jag tog en dag ledigt från bloggandet, fingertopparna började blöda och hjärnan var tom efter den senaste veckans intensiva valspurt. Dessutom hade jag en hel del skolarbete att ta igen, men eftersom det är klart nu så kan jag återigen ägna bloggen lite kärlek.
Jag har hunnit samla tankarna lite efter tisdagens bravader. När jag vaknade på onsdagen skrammlade det till i mobilens sms-inkorg; det var från Jeff:"Hey Skogs! MY PRESIDENT IS BLACK!". Hur otroligt underbart, revolutionerande och världshistoriskt det än är med att USA fått sin första svarta president, det gör detsamma om han är vit, gul, brun, blå, röd, grön eller orange om han inte klarar att leva upp till de astronomiskt höga förväntningarna.
Enligt alla politiska analytiker i det här landet så är smekmånaden nu över för Obama och nu börjar allvaret. Han har nu två månader på sig att få ordning på torpet innan han stämplar in i Vita Huset. Ministrar ska tillsättas, budgetar planeras och planer smidas så att vallöfterna kan hållas. Hans första och största utmaning kommer att vara att få fason på ekonomin, och någonstans där i periferin har han bland andra trivialiteter två krig, usel sjukvård, ökande arbetslöshet och ett obefintlig internationellt anseende att ta hand om.
I sitt segertal påstod Baracken att hans segertåg har varit den mest framgångsrika politiska kampanjen någonsin, och jag är beredd att hålla med honom. Från början var det ingen som trodde att han ens skulle ha en chans att bli demokraternas kandidat, än mindre sluta som president. Geom att bygga en gräsrotsorganisation där hundratusentals frivilliga knackade dörr, ringde telefonsamtal, sålde kaffe, anordnade möten, delade ut knappar skrammlade med bössor blev hans kampanj till en folkrörelse. Obama fick dem att tro så mycket på hans ideér att de blev villiga att spendera åtaliga timmar åt att kampanja för honom, vilket visade sig vara ovärderligt. Självklart lyssnar folk mer på vad sina grannar och vänner säger om en politiker än vad politikern säger om sig själv i en TV-reklam.
Obama lyckades också övertyga de unga väljarna. Problemet för republikarnerna är att för många av de som röstade på McCain i år var förstagångsväljare när Ronald Reagan vann 1980. GOP har inte lyckats vinna årets förstagångsväljare, det vill säga de som inte ens var födda 1980 och har haft George W. Bush som president under större delen av deras tonår. Och vi vet ju alla hur arga och missnöjda med världen tonåringar kan vara. Republikanerna har alltså en hel generation att ta igen till 2012.
GOP missade också att attrahera Latino-amerikanerna som till två tredjedelar lade sina röster på Obama. Valdeltagandet bland latinos har traditionellt varit lågt, men inför årets val har stora insatser gjorts från olika företag och organisationer att få dem att resa sig från sofflocket. Insatserna var lyckade och så vitt jag har förstått har var årets latino-valdeltagande det största någonsin. Obama roffade åt sig latino-kakan och lämnade bara smulorna åt McCain.
Som sagt, förväntningarna som ställs på Obama är nu skyhöga. Tre av hans mest prominenta ledord under kampanjen har varit "hope", "we can" och "change". Än så länge Barack Obama lyckats gjutit hopp bland de tvivlande och bevisat att de kan; nu återstår bara förändringen.
---------------------------
Förutom talet spelade jag i tisdags också in några kortare videoklipp som jag tänkte lägga upp, men blogger fortsätter att krångla. Eller kanske är det något med filerna. Men jag antar att om ni glider in på YouTube kommer ni säkert hitta 5 000 andra videor från Grant Park att välja bland.
Yours Truly,
Gustav
Jag har hunnit samla tankarna lite efter tisdagens bravader. När jag vaknade på onsdagen skrammlade det till i mobilens sms-inkorg; det var från Jeff:"Hey Skogs! MY PRESIDENT IS BLACK!". Hur otroligt underbart, revolutionerande och världshistoriskt det än är med att USA fått sin första svarta president, det gör detsamma om han är vit, gul, brun, blå, röd, grön eller orange om han inte klarar att leva upp till de astronomiskt höga förväntningarna.
Enligt alla politiska analytiker i det här landet så är smekmånaden nu över för Obama och nu börjar allvaret. Han har nu två månader på sig att få ordning på torpet innan han stämplar in i Vita Huset. Ministrar ska tillsättas, budgetar planeras och planer smidas så att vallöfterna kan hållas. Hans första och största utmaning kommer att vara att få fason på ekonomin, och någonstans där i periferin har han bland andra trivialiteter två krig, usel sjukvård, ökande arbetslöshet och ett obefintlig internationellt anseende att ta hand om.
I sitt segertal påstod Baracken att hans segertåg har varit den mest framgångsrika politiska kampanjen någonsin, och jag är beredd att hålla med honom. Från början var det ingen som trodde att han ens skulle ha en chans att bli demokraternas kandidat, än mindre sluta som president. Geom att bygga en gräsrotsorganisation där hundratusentals frivilliga knackade dörr, ringde telefonsamtal, sålde kaffe, anordnade möten, delade ut knappar skrammlade med bössor blev hans kampanj till en folkrörelse. Obama fick dem att tro så mycket på hans ideér att de blev villiga att spendera åtaliga timmar åt att kampanja för honom, vilket visade sig vara ovärderligt. Självklart lyssnar folk mer på vad sina grannar och vänner säger om en politiker än vad politikern säger om sig själv i en TV-reklam.
Obama lyckades också övertyga de unga väljarna. Problemet för republikarnerna är att för många av de som röstade på McCain i år var förstagångsväljare när Ronald Reagan vann 1980. GOP har inte lyckats vinna årets förstagångsväljare, det vill säga de som inte ens var födda 1980 och har haft George W. Bush som president under större delen av deras tonår. Och vi vet ju alla hur arga och missnöjda med världen tonåringar kan vara. Republikanerna har alltså en hel generation att ta igen till 2012.
GOP missade också att attrahera Latino-amerikanerna som till två tredjedelar lade sina röster på Obama. Valdeltagandet bland latinos har traditionellt varit lågt, men inför årets val har stora insatser gjorts från olika företag och organisationer att få dem att resa sig från sofflocket. Insatserna var lyckade och så vitt jag har förstått har var årets latino-valdeltagande det största någonsin. Obama roffade åt sig latino-kakan och lämnade bara smulorna åt McCain.
Som sagt, förväntningarna som ställs på Obama är nu skyhöga. Tre av hans mest prominenta ledord under kampanjen har varit "hope", "we can" och "change". Än så länge Barack Obama lyckats gjutit hopp bland de tvivlande och bevisat att de kan; nu återstår bara förändringen.
---------------------------
Förutom talet spelade jag i tisdags också in några kortare videoklipp som jag tänkte lägga upp, men blogger fortsätter att krångla. Eller kanske är det något med filerna. Men jag antar att om ni glider in på YouTube kommer ni säkert hitta 5 000 andra videor från Grant Park att välja bland.
Yours Truly,
Gustav
onsdag 5 november 2008
En dag inte riktigt som alla andra
Nyss hemkommen från Grant Park sitter jag här i min lägenhet mitt i natten och försöker bearbeta vad jag har fått uppleva ikväll. Jag har svårt att greppa innebörden av denna historiska dag då USA:s medborgare valde sin första afro-amerikanska president. Den 4 november 2008 kommer bli ett lika viktigt datum i USA:s - tillika världens- historia som en 11 september 2001. Om tjugo år sitter jag kanske och berättar för mina barn om den här dagen då de sitter och pluggar inför sitt historiaprov.
Just nu har jag varken ork eller nog med tankeverksamhet att analysera varför Obama vann eller spekulera i vad som kommer hända härnäst. Det väntar jag med tills vidare. Istället tänkte jag berätta lite om min dag.
Så fort jag blev klar med dagens lektioner vid klockan tre skyndade jag och min biljettinnehavande vän Jeff Lucco nedför Kedzie Avenue till tågstationen. Där hoppade vi på bruna linjen mot The Loop, som Chicago-invånarna kallar sin stadskärna. Grindarna skulle inte öppna förrän 20.30, men en dag som denna vill man vara ute i god tid.
Det är speciellt att åka kollektiv tågtrafik i Chi-town eftersom rälsen går över marken istället för under. Downtowns skyskrapor tronar sig högt över takåsarna.
Just nu har jag varken ork eller nog med tankeverksamhet att analysera varför Obama vann eller spekulera i vad som kommer hända härnäst. Det väntar jag med tills vidare. Istället tänkte jag berätta lite om min dag.
Så fort jag blev klar med dagens lektioner vid klockan tre skyndade jag och min biljettinnehavande vän Jeff Lucco nedför Kedzie Avenue till tågstationen. Där hoppade vi på bruna linjen mot The Loop, som Chicago-invånarna kallar sin stadskärna. Grindarna skulle inte öppna förrän 20.30, men en dag som denna vill man vara ute i god tid.
Det är speciellt att åka kollektiv tågtrafik i Chi-town eftersom rälsen går över marken istället för under. Downtowns skyskrapor tronar sig högt över takåsarna.
Vi klev av vid Quincy-stationen och knallade söderut längs med stadens huvudgata Michigan Avenue ned till ingången till Grant Park. Via en första biljettkontroll gick vi över bron som ledde in mot den avspärrade parken till en andra biljettkontroll. Uppskattningsvis femtusen människor hängde redan vid 17.30 på låset.
I förgrunden ser vi bron till den del av parken de utan biljett ska hålla till. Skylinen erbjuder en mäktig kuliss.
I förgrunden ser vi bron till den del av parken de utan biljett ska hålla till. Skylinen erbjuder en mäktig kuliss.
Arrangörerna öppnade insläppet strax efter 17.30, knappt tre timmar före vad som sagts innan. Efter den andra biljettkontollen leddes vi likt boskap i fåror till en tredje, därefter en fjärde för att sedan komma till vad killen med megafonen beskrev som "den längsta kö till en flygplatssäkerhetskontroll vi någonsin stått i". Vid ingången till själva området hade de radat upp ett femtontal metalldetektorer och precis som på flygplatsen var man tvungen att tömma alla fickor. Dock fick man behålla sina skor på och vakterna var på förvånansvärt glatt humör.
Visst kan det verka som en jobbig köprocess för vanliga dödliga, men för en som har stått med lera upp till knäna, alldeles för mycket packning och fyra flak öl att balansera i ingången till Roskilde-07 var den en barnlek
Officiella T-shirts, knappar och stickers såldes till humana priser., till skillnad från de flesta musikevenemang.
Jeff Lucco.
Folk fortsatte att strömma in och till slut var alla 65 000 plus 7 500 pressfolk och frivilliga funktionärer på plats. Vi hamnade ganska exakt i mitten av folkmassan, uppskattningsvis sextio meter från scenen där Obama senare på kvällen höll sitt segertal i en talarstol beskyddad av skottsäkert glas. Framför oss hade vi några riktigt sköna, äldre damer som var medlemmar Trinity-kyrkan, Obamas förra pastor den kontroversielle Jeremiah Wrights församling. Bakom oss hade vi en svenskättlad familj från Chicago som tyckte det var otroligt spännande att jag var från Sverige.
Min lagkamrat från Kongo, Nyenemo Sanguma, är den mest engagerade Obama-supportern jag har träffat. Även fast man inte kan rösat själv så kan man se till att andra gör det.
Denna man hade troligtvis varenda Obama-pin på marknaden fastsatt i sin keps. Ber om ursäkt att bilden hamnade på sniskan.
Många Obama-supportrar ser honom som en frälsare och en hjälte. Speciellt dessa två.
Väl inne på området började nu den långa väntan. Klockan var nu 18.00 och de första valresultaten skulle inte komma in förrän tidigast 20.00. På en uppskattningsvis 20 gånger 20 meter stor TV-skärm visades CNN:s valrapportering.
Jeff Lucco.
Folk fortsatte att strömma in och till slut var alla 65 000 plus 7 500 pressfolk och frivilliga funktionärer på plats. Vi hamnade ganska exakt i mitten av folkmassan, uppskattningsvis sextio meter från scenen där Obama senare på kvällen höll sitt segertal i en talarstol beskyddad av skottsäkert glas. Framför oss hade vi några riktigt sköna, äldre damer som var medlemmar Trinity-kyrkan, Obamas förra pastor den kontroversielle Jeremiah Wrights församling. Bakom oss hade vi en svenskättlad familj från Chicago som tyckte det var otroligt spännande att jag var från Sverige.
Min lagkamrat från Kongo, Nyenemo Sanguma, är den mest engagerade Obama-supportern jag har träffat. Även fast man inte kan rösat själv så kan man se till att andra gör det.
Denna man hade troligtvis varenda Obama-pin på marknaden fastsatt i sin keps. Ber om ursäkt att bilden hamnade på sniskan.Amerikanska flaggor var ett återkommade tema.
Man får ta seden dit man kommer. God bless America!
Gay-pride flaggor var inte lika vanligt förekommande, dock lyckades jag hitta en.
I takt med att valresultaten kom in blev det allt klarare att segern skulle gå till Obama. Det jublades enormt när han CNN annonserade att han skulle vinna nyckelstater som Pennsylvania, Ohio och framför allt Virginia, en stat som demokraterna vann senast 1964. Det bäddade för en jordskredsseger.
Det är klart! När vallokalerna stängde på västkusten klockan 22 lokal tog detm ganska exakt tre minuter innan CNN annonserade att Obama är USA:s näste president. Jublet visste verkligen inga gränser och, som klyschan lyder, hade det funnits ett tak hade det lyft. 70 000 människor fick glädjefnatt och brast ut i dans, sång, skratt och glädjetårar. Gåshud och rysningar är bara förnamnet och jag ljuger om jag säger att mina ögon var torra. Helt jävla otroligt makalöst, jag önskar att ni alla kunde varit med mig där!
Direkt efter att Obama, Biden och familjer lämnat scenen begav vi oss mot utgången, något som många andra också tyckte var en bra idé. Michigan Avenue har sällan varit så folktät.
Man får ta seden dit man kommer. God bless America!
Gay-pride flaggor var inte lika vanligt förekommande, dock lyckades jag hitta en.
I takt med att valresultaten kom in blev det allt klarare att segern skulle gå till Obama. Det jublades enormt när han CNN annonserade att han skulle vinna nyckelstater som Pennsylvania, Ohio och framför allt Virginia, en stat som demokraterna vann senast 1964. Det bäddade för en jordskredsseger.
Det är klart! När vallokalerna stängde på västkusten klockan 22 lokal tog detm ganska exakt tre minuter innan CNN annonserade att Obama är USA:s näste president. Jublet visste verkligen inga gränser och, som klyschan lyder, hade det funnits ett tak hade det lyft. 70 000 människor fick glädjefnatt och brast ut i dans, sång, skratt och glädjetårar. Gåshud och rysningar är bara förnamnet och jag ljuger om jag säger att mina ögon var torra. Helt jävla otroligt makalöst, jag önskar att ni alla kunde varit med mig där! När ruset hade lagt efter ett tag fick vi se McCain erkänna sig besegrad i ett ädelt förlusttal. I väntan på Obamas segertal höll vi oss varma (vilket inte var svårt i den 15-gradiga luften) med dans till diverse svängiga låtar, bland andra Blues Brothers-klassikern Sweet Home Chicago.
Först kom en pastor ut och bad en bön, sedan sjöngs nationalsången och till sist kom han som alla väntat på: USA:s nästa president Barack Obama. Han fick ett minst sagt helvetiskt varmt välkomnande och han tackade med ett tal som kommer folk kommer minnas länge. Mantrat "Yes we can" är redan lika berömt som "I Have A Dream". Jag lyckades spela in hela talet med min kamera, men av någon anledning kärvar bloggen och låter mig inte lägga upp det. Jag lovar att försöka igen senare.
Jag hade tur; trots att en kameraman från CNN gjorde sitt bästa att skymma vår sikt kunde jag se hela Obamas framträdande (tro mig, 198 cm skadar inte). Värre var det för mina kortare vänner som var tvugna att hoppa och stångas för att ens få en skymt av honom. Herregud, gåshuden kommer tillbaka när jag sitter här och skriver om det.
Direkt efter att Obama, Biden och familjer lämnat scenen begav vi oss mot utgången, något som många andra också tyckte var en bra idé. Michigan Avenue har sällan varit så folktät.Förvånansvärt snabbt kom vi på tåget hem, jag hann dessutom inhandla en t-shirt på vägen. Jag och Jeff kom tillbaka till North Park vid 1-hugget, gick raka vägen J & A (vårt lokala systembolag), inhandlade den billigaste skumpan vi kunde hitta, mötte upp med Jeffs rumskompis Steve McKinnon och skålade för segern i deras lägenhet. Ett perfekt slut på en historisk dag...
I skrivande stund har klockan hunnit bli 5.41 på morgonen och det är hög tid att kissa och gå till sängs. Jag är så full av tankar och intryck att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, det är ett enda stort gytter i huvudet. Jag tror att det är bäst att sova på saken.
En sak är jag dock säker på: nu har jag en "jag var där"-historia som troligtvis ingen kommer kunna bräcka, inte ens Martin Holeby.
Från Er man i världshistorien
Gustav
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)