tisdag 22 september 2009

Brottsoffers anonymitet

I lördags skedde ett dubbelmord i mina kvarter Albany Park. Ett par, en nittonårig tjej och en 24-årig kille, blev skjutna i sin lägenhet. Troligtvis var det ett drogrelaterat beställningsjobb; mördaren hade sparkat in dörren och helt sonika avrättat paret i sängen. Det har senare kommit fram att polisen hittat marijuana och kokain för försäljning i lägenheten.

Mord är alltid hemskt, men det är inte ovanligt med sådana här i Chicago. Staden tog förra året över den föga hedervärda titeln "USA:s mordhuvudstad". Den har fler mord än New York och Los Angeles, trots att NY har 5 miljoner fler invånare och LA 800 000. I ärlighetens namn höjer man knappt på ögonbrynen längre.

Det som däremot är väldigt intressant med det här fallet är att det tjänar som ett perfekt exempel på skillnader mellan hur amerikansk media och svensk media rapporterar brott. Läs själva artikeln och se det tillhörande inslaget:

http://cbs2chicago.com/local/albany.park.fatals.2.1197187.html

Som ni säkert märker smäller man upp namn, adress och bild på offren, utan någon som helst hänsyn till de anhöriga. Man börjar se mer och mer av det i Sverige också, framförallt från kvällstidningshåll, men fortfarande anser jag att svenskt media är ett etiskt föredöme. Det finns inget som helst allmänintresse av att veta identiteten på brottsoffer, förutom som en sista utväg om polisutredningen kör fast och det är nödvändigt för att få in uppgifter om brottet i fråga.

Corren,
till exempel, hade det svettigt i sommar med en strid ström av Linköpings-relaterade mord, men de skötte rapporteringen exemplariskt. Offren i midsommarmordet på Öland och Lambohovs-mordet har, förutom åldern, hållits anonyma i tryck, trots att deras identitet ligger ute på flera sajter för dem som är intresserade. Att vara anhörig är svårt nog som det är utan att din mördade sons/dotters/vän/frus/mans/flickväns/kusins/mammas/pappas namn och bild ligger på alla frukostbord i stan.

-----------------------------


Premiärer och vuxenpoäng fortsätter att fullkomligt bara forsa in i mitt liv. I går plöjde jag amerikansk motorväg för första gången då jag åkte till IKEA i förorten Schaumburg alldeles själv,det också för första gången. Köpte skrivbord, kontorsstol, lampor och dörrmattor. Dessutom bröt jag mot min första amerikanska trafikregel då jag glömde stanna vid en stoppskylt, plus att jag tog fel motorväg på hemvägen och hamnade till slut mitt i West Side-ghettot. Precis som ni föreställer er ett afro-amerikanskt slumkvarter, precis så såg det ut. Segregationen i Chicago är för jävlig...



Arbetsstationen Hajdeby och stolen Karsten.

I vilket fall som helst, jag kom hem till slut och satte där ihop mina allra första IKEA-möbler - helt själv och utan krångel. Fast då är jag ju något av universums härskare....


Yours Truly


Gustav


3 kommentarer:

Anna sa...

Wow, nu ser det ju riktigt hemtrevligt ut. Men det där att köra fel på motorvägen kan ha ödestigra konsekvenser. En roman av en berömd amerikansk författare, (glömt namnet men något med Michinger), börjar precis så.

Gustav sa...

haha, jag vet precis vilken du menar, men fan, jag har också glömt bort namnet. jag har till och med läst delar av den....


ska ta reda på det så småningom...vi höres!

Anna sa...

Han heter Tom Wolfe