U2 på Soldier Field

När livet är tungt och man ligger och deppar i sin säng ackompanjerad av Moneybrothers To Die Alone en tråkig bakis-söndag, är det inte då härligt när det plingar till på MSN och en god vän berättar att han har en biljett över till en slutsåld konsert?

Precis det hände mig, så det var bara att skjuta på läxberget, dra på sig finskjortan (nåja, en otvättad t-shirt) och hoppa på det fullpackade "El"-tåget tvärs genom stan till Chicagos klassiska arena Soldier Field. Efter en månads uppehåll efter sommarsvängen i Europa sparkade U2 igång sin Nordamerika-sejour av sin 360-Tour på nämnda arena i lördags. Jag befann mig således på den andra konserten.

Eftersom timman är sen och lektionerna börjar tidigt orkar jag inte med något långt referat (det fick ni väl ändå nog av efter Expressbladets överanalys av Bono & Boysens dubbelspelning i Göteborg i somras). Men bilder har jag ryktesvägen hört att folk tycker om att titta på, så håll till godo.


Kameran är inte den vassaste, men ni ser nog ändå vad de föreställer. Utanför Soldier Field. Arenan är maffig, tar in i runda slängar 65 000 huvuden, men samtidigt ganska ful sedan den osymmetriska utbyggnaden för halvdecenniet sedan. Det enda Sverige-relevanta jag kan komma på är att här hölls invigningen till VM-94, och det är inte så lite relevant det. Det borde skrivas in i grundlagen att alla svenska medborgare ska kunna recitera VM-krönikan-94 utantill, åtminstone Arne Hegerfors kommentarer: "Straff för Ryssland....Gomorron!", "Ett-ett står det på tröjan, 1-1 står det också i matchen" och "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Dome!" för att nämna några klassiker från Ryssland-matchen.

In på arenan och där möts man av det här monstret. Världens störta och dyraste scenbygge någonsin, slår Rolling Stones tidigare rekord från A Bigger Bang-turnén med en hästlängd eller tre (minns inte alla fakta just nu, det kan ni faktiskt kolla upp själva).Vi sitter nästan längst upp på läktaren, men ändå har vi överdelen av scenen rakt framför oss. Bono kallade den för sitt rymdskepp, och jag är benägen att hålla med.

Jag och svensken P-J Eriksson, en levande fotbollslegend på North Park. Han har för övrigt haft Jonas Thern som tränare i Värnamo, nu när vi ändå är inne på VM-94. Ber om ursäkt för mitt patetiska försök till skäggodling. Tyckte det såg ganska bra ut i spegeln, men efter att jag sett den här bilden rök det ganska fort.
Tog en kissepaus och passade på att föreviga Chicagos skyline för femtielfte gången. Tröttnar banne mig aldrig på att titta på den.

Man kunde hyra kikare....
...men det kändes ganska överflödiga när helhetsbilden såg ut så här. Grymmaste ljusshow jag sett live, tror dock jag fortfarande rankar Pink Floyds Pulse-DVD från Royal Albert Hall 1994 snäppet högre. Fast då är jag i och för sig extremt partisk.
Den cirkulära jätteskärmen gick tydligen att dra isär också. Ja, varje dag ser man något nytt.

Snabbgenomgång:

Bästa låt: Den vänstervridna delen av mig säger Sunday, Bloody Sunday till ett bildspel av de grönklädda aktivisterna i Iran, mäktig-allsångs-älskaren i mig säger Still Haven´t Found What I´m Looking For, tätt efter One.

Bästa ögonblick: Gåshuden när 65 000 klämmer i "Love is a temple, love is a higher law" i bryggan i ovan nämnda One. Klass med...ja, jag vet faktiskt inte. Och då jag ändå några konserter under bältet.

Bästa minne för någon annan: Den lilla grabben som fick följa med Bono på en joggingtur runt "löparbanan" som omgav scenen.

Mäktigaste syn: Typ 65 000 kameror som lyser upp arenan i sista extranumret. Se sista videon, men det gör det inte på långa vägar rättvisa.

Videoklipp har jag också hört är roliga, så här har ni tre att gotta er i.



Beautiful Day var inte så jävla dålig den heller. Varken ljud eller bildkvalité är något vidare, men ni får i alla fall ett hum av hur det såg ut och var vi satt. Inte direkt någon risk att fånga en trumpinne eller ett plektrum.



Diggade den här killen ordentligt. Han slog ett hejdundrande slag för tesen vita män kan inte dansa.



Det är så nära man kan komma en stjärnhimmel i Chicago. Lyssna hur Bonos röst brister när han säger: "Wow, thats the most beutiful sight of all..."


Sådärja, nu kan jag checka av U2 från listan Stora rockakter man måste se, hur gamla, nedknarkade eller värdelösa de än blivit. Som tur var behöver U2 inte oroa sig för att sålla sig till den värdelösa skaran riktigt än.

Yours Truly,

Gustav