Svenska Chicago och ny premiärvisning

Mytbilden av den svenska Amerika-emigranten är en stursk Wilhelm Mobergsk bonde som bygger nytt på Minnesotas milsvida prärier. Ganska riktigt, förvisso, men sanningen är den att Chicago har historiskt sett varit USA:s största svenskstad. Åren kring förra sekelskiftet hade endast Stockholm en större svensk befolkning. År 1900 fanns det 144 000 första- och andragenerations-svenskar i staden, ungefär en tredjedel av hela Chicago befolkning.

Jag har tagit på mig att upplysa de olärda - eftersom Andersonville ligger alldeles runt knuten ska jag som slutprojekt i min filmkurs göra en dokumentär om Chicagos gamla svenskstadsdel i synnerhet och svenskimmigrationen i allmänhet. Resultatet får ni se någon gång i december.


Så länge får ni hålla till godo med min grupps andra uppgift; en film om en busshållplats. Det här projektet var mycket svårare än det första. Vi skulle gå till en busshållplats och filma folk som väntar på bussen, sedan berätta en historia med det vi spelade in. Vi var tvungna att få med när bussen anländer, när vårt objekt stiger på och när bussen åker - inte helt lätt med bara en kamera, ett försök och "skådespelare" som bara vill gå och gömma sig. Dessutom fick vi inte zooma.

Vi trodde att vi fått med det vi behövde, men när vi skulle klippa insåg vi att det saknades en hel del och mycket av det vi hade var skit. Den är inte riktigt färdig än, det ska in titel och eftertexter, men klippningen gjorde jag klart idag. Fast de vet inte de andra i gruppen än, får se om de gillar det jag gjort eller blir sura att jag tog saken i egna händer. Kände att det var lika bra eftersom de ville göra saker med scener vi inte hade, och eftersom jag inte gillar att köra över folk gick jag lite taktiskt bakom ryggen på dem istället.

I vilket fall som helst, jag fick ta till några stumfilmsberättargrepp för att fylla igen hålen i kontinuiteten, och tycker jag lyckades ganska bra till slut. Men, för att använda ett dött citat, inte ens mästerkockar kan laga god man om det finns en klick bajs i ingredienserna. The Kinks fick stå för soundtracket, så det är i alla fall lite konstnärlighet i filmen.

Håll till godo!




Yours Truly,

Gustav Fellini