Sweet Home Chicago

Jag damp ner pa Chicago-flygplatsen O'Hares frusna landningsbana for narmare fem timmar sedan och har nu hunnit aterinstallera mig i lagenheten. Eftersom jag sitter vid en lanad dator sa far ni fantisera ihop prickar och ringar dar det verkar passande. Jag lamnade ett behagligt plusgradigt Sverige klockan 10.20 och nio timmar senare, klockan 12.30 lokal tid, steg jag rakt ut i en halvmeter sno och 22 minusgrader. Fy fan, att anlagga en stad har var ungefar en lika bra ide som att tvinga palestinierna maka pa sig for israelernas skull. 

Jag har nu gjort resan Stockholm-Chicago fyra ganger och jag tanker aldrig flyga nagot annat an direkt med SAS igen. Innan har jag flugit med United, Delta och American vilket har inneburit jobbiga mellanlandningar, otrevlig personal, daligt benutrymme, daliga filmer pa en sorglig skarm langst fram i stolsraden, fem dollar for en bars och nagon sorts grot de forsoker lura i en ar lasagne till mat. SAS daremot har rymliga saten, rent aptitlig mat, jattegosig personal, rejala filtar, rejala horlurar, TV i stolarna och bast av allt, en fri alkoholdryck som ar overderlig for att ett nervvrak som mig ska kunna sova. Aven vi stackars fattiga satar i ekonomiklass fick gotta oss med en varm handduk. Jag var sa nojd och tillfreds att jag inte ens lat mig storas av den vilda trearingen och det skrikande spadbarnet hos familjen som satt framfor mig. Fast samtidigt som det var min bekvamaste flygresa nagonsin var den ocksa den varsta. Ni som kanner mig vet varfor. 

Just nu ar man inte sadar superpeppad pa att borja plugga igen, speciellt inte nar man behover bjornpals och snoskoter for att ta sig levande till lektionerna. Fast hur kall och javlig Chitown an ar pa vintern, lika underbart harlig ar den pa varen. Laten Sweet Home Chicago skrevs Robert Johnson, men den har kommit att bli synonym med blueslegenden Buddy Guy. Speciellt bra blir det nar Eric Clapton hjalper till. 

Ert vedtra i brasan

Gustav