Att ta en för laget

Efter att ha legat på soffan och på sant Kalle Anka-språk käkat snask och druckit läskeblask i en månad är det på torsdag dags att återvända till vardagen, nudlarna och studiesliten i Chicago. Bloggandet kommer komma igång på allvar igen från och med fredag. Ipoden är laddad med tusentalet nya låtar så flygresan ska väl inte bli för långtråkig. Speciellt favoritbandet från Göteborg The Soundtrack Of Our Lives nya album Communion kommer spelas varm. Ebbots mannar har gått tillbaka till rötterna och levererar på plattan återigen deras unika blandning av psykadelia och tung-gungs-rock. Rekommenderas varmt!

Skönt att några håller den svenska musikindustrins fana högt i en tid då Idol-fjantarna i E.M.D vinner en grammis för årets låt. Jag satt förresten på samma flyg som dem till Atlanta i höstas och hoppades nästan att planet skulle skrota nosen före ner i ett isberg i kallaste Atlanten så att världen skulle slippa deras avskräde till musik. Jag var beredd att ta den för laget. Fast sen insåg jag att de är säkert jättetrevliga grabbar inombords (trots att en källa på insidan av TV4:as Körslaget vittnar om Snygg-Erik är en riktigt dryg jävel) och vem är jag att, som Gandalf skulle sagt, dela ut död och domar? Det finns det redan tillräckligt många regeringar i världen som tror att de har rätt att göra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Musik var bättre förr. Bruce Springsteen & The E Street band visste hur den berömda slipstenen skulle dras och var det berömda skåpet skulle stå på Hammersmith Odeon 1975 (och det gör de fortfarande). Det görs inte låtar som Spirit in the Night längre. Den skulle kunna få en hedersgrammis för världens bästa låt någonsin om det inte varit för Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond.



Ert ljudspår i livet

Gustav