Dagen före Matchen

Imorgon, söndag den 1 februari, är det dags för den 43:e upplagan av Super Bowl. Den spelas mellan Arizona Cardinals och Pittsburgh Stealers i Tampa Bay, Florida. Bäst av allt är att Bossen Springsteen står för pausunderhållningen. Super Bowl är ett evenamang av monumentala mått och betyder allt för jänkarna, och för att ni ska förstå lite bättre vad det hela handlar om lägger jag upp en artikel jag skrev inför förra årets match. Det är inte den bästa, men håll till godo.

SUPER BOWL - BÅDE PÅ GOTT OCH ONT
Super Bowl - finalen av amerikanska footballigan NFL - ses av 800 miljoner människor världen över. I sportens hemland handlar dock matchen om så mycket mer än vilket lag som koras som mästare. Den 3 februari 2008 klockan 18.30, efter flera veckors uppladdning, sparkar årets största amerikanska mediahändelse igång. Välkomna till Super Bowl XLII.

På söndag möter de hittills på säsongen överlägsna New England Patriots skrällaget New York Giants i Glendale, Arizona, i den fyrtioandra upplagan av Super Bowl. Storfavoriten New England, med härförande quarterbacken Tom Brady, har radat upp 18 segrar på lika många matcher och vinner de på lördag blir de det andra laget sedan Miami Dolphins 1972 att prestera en perfekt säsong. De enda lag som nu stor i vägen mellan Patrioterna och historieböckerna är uppstickaren New York Giants, där framförallt quarterbacken Eli Manning har presterat över alla förväntningar. Denna match har särskild betydelse för Eli eftersom att han under hela sin karriär stått i skuggan av sin äldre bror Peyton Manning, som i egenskap av quarterback för Indianapolis Colts vann Super Bowl i fjol. New York fick verkligen slita i semifinalen i vilken de mötte Green Bay Packers från Wisconsin på bortaplan. Giants kicker Lawrence Tynes avgjorde på övertid den tredje kallaste mathen i NFL:s historia. Med vindfaktorn inräknad visade termometern -30 grader Celsius.

En inofficiell nationell högtid

Dock är den sportsliga aspekten av Super Bowl långt ifrån den viktigaste för USA:s invånare. Eftersom den amerikanska kulturen i grunden är väldigt familjeorienterad skapar Super Bowl ett tillfälle för människor att samlas och känna gemenskap. John Born, 36, från Brookfield, Wisconsin berättar:
- Vilket lag som vinner betyder egentligen ingenting för den gemene amerikanen, förutom om du bor i någon av de städerna som lagen som spelar tillhör. Super Bowl är en inofficiell nationell högtid fullt jämförbar med Thanksgiving eller nationaldagen. Man bjuder in familj och vänner till fester där det äts pizza och dricks öl i kopiösa mängden.
Han fortsätter:
- För att göra själva matchen intressantare anordnas vadslagningar om allt möjligt; första lag att ta poäng, halvtidsresultat och, förstås, slutresultatet. Fast som sagt, matchen i sig är inte det viktiga, och många är till och med mer intresserade av reklamerna i spelavbrotten än själva spelet.

“Årets största mediaevenemang”

Bolag betalar mångmiljonbelopp för att få chansen att synas under Super Bowl-sändningen; 30 sekunders reklamtid kostar 2.7 miljoner dollar, vilket motsvarar drygt 17.1 miljoner kronor.
- Super Bowl är utan tvekan årets största evenemang för mediaindustrin, dess betydelse är enorm, säger Margaret Heafner, 50, doktor i kommunikation och marknadsföring som undervisar vid North Park University i Chicago.
- Förutom att företag måste betala dyrt för själva reklamtiden satsas grova pengar i själva produktionsfasen av reklamfilmerna. Filmerna måste vara nyskapande och originella, inget annat duger. Reklamfilmerna som visas under Super Bowl sätter standarden för resten av året.
Med tittarsiffror högre än något annat program i USA (ungefär 93.2 miljoner amerikaner såg 2007 års match) är det ingen tvekan om att exponera sitt företag under sändningen ger effekt. Till exempel: år 1999 sändes en speciellt uppmärksammad reklamfilm från företaget Monster.com, en jobbsökmotor på internet. Filmen visade barn som drömskt berättar om sina framtidsyrken, men istället för att de vanliga svaren att de vill bli brandman, polis eller författare var svaren mer verklighetsbaserade: “Jag vill bli underbetald”, ”ostimulerad” eller som i en liten flickas fall ”få sämre betalt för samma jobb”. Miljoner människor kände igen sig och tog åt sig av barnens hånande kommentarer, och filmen fick ett enormt genomslag. Minuterna efter matchen var över gjorde Monster.com 2 900 jobbsökningar per minut, drygt två och en halv gånger mer än deras tidigare högsta notering. Enligt Monster.coms dåtida VD Jeff Taylor var reklamfilmen huvudanledningen till att företaget gick med 40 miljoner dollar i vinst det året.

Beklagansvärd utveckling

För företagen är Super Bowl-spektaklet en nästan outtömlig kassako, men denna utveckling beklagas av många amerikaner. James Derrick, 22, historiastuderande från Harrisburg, Pennsylvania, riktar skarp kritik mot kommersialiseringen av Super Bowl:
- Football är full av skicklighet, passion och viktigast av allt, styrka, och därför är det den ultimata amerikanska sporten. Därför är Super Bowl, matchen då mästarna ska koras, en av de mest efterlängtade årliga händelserna.
Han suckar och fortsätter:
- Just därför blir jag så besviken på att Super Bowl synnerhet och sporten i allmänhet överskuggas av kommersiella intressen. Matchen har förvandlats till en bolagsproduktion. Varför måste evenemanget översvämmas av reklamfilmer för mångmiljonbelopp? Varför kan man inte längre uppskatta en match med det sportsliga intresset som enda syfte?

Manifestation i nationell stolthet

Kommersialiseringen till trots, Super Bowl är en instutition i det amerikanska samhälllet. På frågan varför Super Bowl betyder så otroligt mycket för amerikanerna, svarar John Born:
- Både på gott och ont, evenemanget är en manifestation i nationell stolthet. Football är USA:s absolut populäraste sport och 99 procent av spelarna i NFL är inhemska. Visserligen dyker det ibland upp en utländsk spelare, som till exempel Atlanta Falcons danske kicker Morten Andersen, men alla stjärnor är amerikaner. Det är något som många här känner sig stolta över, till skillnad från baseboll-ligan där många lag bärs upp av utländska importer.
Dock är även Born inne på samma spår som James Derrick när det gäller själva arrangemanget kring matchen:
- Den amerikanska patriotismen i samband Super Bowl går ofta till överdrift, och kommersen runt omkring är nästan vulgär. Det symboliserar det jag skäms mest för som amerikan; köphysterin vårt samhälle är byggt på.
Han blir tyst för en stund.
-Super Bowl är allt som är rätt och allt som är fel med USA under fyra timmar.
Jag avslutar med att fråga vilket lag han tror vinner på söndag:- New England, så klart. Men vem bryr sig egentligen?

Yours Truly,

Gustav

Pat Quinn ny guvernör i Illinois

Rod Blagojevich behagade idag att masa sig ner till Springfield och närvara vid sin egen förtroenderättegång. Han gavs en och en halv timme att lägga fram sitt försvar, men en utnyttjade bara 47 minuter. Jag såg inte hans tal själv, fast alla rapporter vittnar om att det var väldigt intetsägande. Han körde samma rutin som han gjort i New Yorks TV-studior i veckan: gav inga direkta svar, bedyrade sin oskuld och tackade för sig runt klockan 12.

Blagojevich i talarstolen...

...men senatorerna var ungefär så här intresserade av vad han hade att säga.

Efter det fick åklagaren David Ellis en halvtimme att lägga fram sin slutplädering, därefter fick de senatorer som ville fem minuter var att säga sitt. Sedan röstades det och för några minuter sedan, klockan 16.51 lokal tid, offentliggjordes resultatet; med en minst sagt överväldigande majoritet, 59-0, röstade Illinois senatorer för att avsätta Blago med omedelbar verkan. Därmed är han nu den historiska första Illinois-guvernören som fått sparken. Resultatet mottogs med en stående ovation.

Citat som fångats på band hade tryckts upp på stora plakat som bevismaterial. Det här har Blagojevich sagt om Obamas lediga stol i amerikanska senaten i Washington, D.C. Charmigt...

--------------------

Ända sedan i morse har Chicago-medierna följt Blagos sista dag på kontoret. Tonvis med reportrar hade tagit posto utanför hans hus (som för övrigt ligger bara ner för gatan från där jag bor) och sedan följdes hans bilfärd till flygplatsen med helikopter. Jag kollade på Fox News Chicago och det var underhållande att se nyhetsankarnas illa dolda förtjusning att demokraten Blago nu skulle minsann åka dit. För er som inte vet är Fox en nästan pinsamt konservativt vriden kanal. Tydligen är deras minne kort eftersom Blagos företrädare, republikanen George Ryan, just nu avtjänar ett långt fängelsestraff för korruption. Det var ingen som tyckte att det var värt att notera det minst sagt oroväckande faktumet Illinois två senaste guvernörer har bedragit folket som valde dem. Nu är det bara att hoppas att den nya guvernören Patrick Quinn kan rädda lite av Illinois-demokraternas ansikte.

Yours Truly,

Gustav

Roadtrip!

North Parks spring break infaller mellan den 7 och 15 mars i år och jag planerar att ge mig ut och trippa lite väg i goda vänners lag. Fast vi tänker inte göra den vanliga väst- eller östkusttrippen utan bege oss ut på hillbilly-äventyr i den djupaste södern. Rutten ser ut som följer: Chicago-Nashville-Memphis-New Orleans-Dallas-Kansas City-Chicago.


View Larger Map

Just nu är vi bara tre, så om jag har någon polare där hemma med några tusen extra på kontot så är han eller hon otroligt välkommen att följa med.

Också, är det någon som varit i städerna vi ska till som har några tips på saker vi inte får missa? Släng in en kommentar i så fall.



Going to Graceland,



Gustav

Skrattar bäst som skrattar sist

Idag diskuterade vi fallet Blagojevich i min kurs Media Ethics och jag måste ta tillbaka det jag sa i förra inlägget om den gode Blago. Inte det om att han är en patetisk människa, utan att han var otroligt dum. Han är faktiskt det precis motsatta; helt otroligt slug. Här är varför.

Blagojevich vet att hans politiska karriär är i princip över. Därför bryr han sig inte om att dyka upp och försvara sig i sin egen impeachment trial. Utan istället drog han på en mediaturné (för övrigt anledningen att att hans egen advokat övergav honom). Han har anlitat samma PR-byrå som Drew Peterson, en man vars samtliga tre äktenskap har slutat i att hustrun har mördats eller försvunnit spårlöst. Peterson har fortfarande inte blivit arresterad, vilket säger en hel del om hur skickliga de här grabbarna är.

Vad Blagojevich nu försöker göra är att skapa en hype kring sig själv, måla upp sig själv som ett oskyldigt offer och hävda att rättegången mot honom inte är rättvis. Med andra ord, han rustar för en civil karriär efter avtjänat, troligt fängelsestraff. Han vill bli en mediepersonlighet och signera ett guldkantat kontrakt för rättigheten att publicera hans memoarer. All publicitet är god publicitet, som det så vackert heter.

Det är journalisterna som inte gör sitt jobb. De spelar Blago rätt i händerna. Eftersom han väntar på sitt kriminella åtal kan han inte yttra sig. Allt han säger kan användas mot honom, därför svarar han "Inga kommentarer"på alla grillande frågor om anklagelserna han står inför. Därför är det ganska poänglöst att ha honom med i TV-soffor och intevjuer. Självklart har han rätt att få berätta sin sida av historien. Det problematiska är att han är den enda som inte har något att säga, samtidigt som han är den enda media lyssnar på. Media fungerar oavsiktligt som hans språkrör.

De stora nyhetsorganisationerna borde istälelt fokusera på faktumet att en guvernör står inför en impeachment trial. Det är nämligen så extremt ovanliga (se förra inlägget för förklaring om vad det innebär). Min mediaprofessor Dr. Margaret Haefner sade idag att under hennes 52-åriga livstid har det endast hänt tre gånger; mot president Richard Nixon efter Watergate-skandalen på 70-talet, mot Bill Clinton efter Lewinsky-skandalen i slutet på 90-talet och nu mot Rod Blagojevich. Majoriteten av den amerikanska allmänheten har troligtvis ingen aning om vad en impeachment trial är och hur det går till. Det finns otroligt många viktiga frågor för media att besvara: Vad är processen? Vad kommer hända? Vem röstar? Vad röstar dem om? Möjliga utgångar? Fördelar och nackdelar? De borde intevjua advokater, domare, senatorer - vem som helst som sitter inne på nyttig information -, men icke.

Varje nyhetsorganisation med självrespekt borde ha minst en person på plats i Illinois huvudstad Springfield just nu, men rapporteringen därifrån är ytterst sparsmakad. De rapporterar bara lösryckt information utan att grundligt förklara dess sammanhang. På grund av journalisternas slarv förlorar allmänheten. Vinnaren stavas Rod Blagojevich.

-----------------------

I sann amerikanskt journalistisk anda ska jag avsluta det allvarliga med något mer alldagligt. Tog några vintriga bilder från mitt kära område Albany Park idag och tänkte att jag kan dela med mig.

North Parks träningsplan River Park är snötäckt förutom straffpunkten och mållinjen vid ena målet. Den stora andelen latinamerikaner i området älskar fotboll och under vår, sommar och höst spelas det i praktiken dygnet runt. Tydligen var det några som inte kunde hålla sig från att träna straffar i den nästan 20-gradiga kylan. Längst i bakgrunden skymtar läktaren och elljusen på vår matcharena Holmgren Field.

River Park har fått sitt namn eftersom Chicago-flodens norra gren flyter igenom den. Vy mot sydöst och längst bort i horisonten stoltserar Sears Tower. På våren när vattnet blir lite mer humant tempererat planerar jag att paddla kanot nerför floden. Förhoppningsvis hinner man hela vägen till downtown innan farbror blå får syn på en.
Samma vy som ovan fast på natten.

Yours Truly,

Gustav

Blagojevich-såpan fortsätter

Illinois-guvernören Rod Blagojevich skulle igår, måndag, varit i statens huvudstad Springfield för att närvara vid Illinois-senatens så kallade impeachment trial (översätts bäst som "riksrättsåtal") mot honom. Sådana åtal riktas mot personer som håller officiella ämbeten som haft sattyg för sig, i detta fall guvernören som försökte sälja President Obamas plats i den federala senaten i Washington till högstbjudande. Åtalet är inte att förvirra med en kriminell rättegång, utan det är en utfrågning av berörda parter och vittnen som ska avgöra om den folkvalda ska få behålla eller fråntas sin position.

Den smartaste taktiken för Blagojevich vore att hålla en låg profil och med mössan i hand infinna sig och svara snällt på åklagaren David Ellis frågor, men icke då. Den gode Blago har en känsla för det dramatiska. Istället för att bedyra sin oskuld i hörsalen tycker han det är smartare att ge sig ut på en PR-turne där han sitter i diverse TV-soffor och framställer sig som ett oskyldigt offer för en illvillig politisk komplott mot hans person. I en intervju med NBC jämförde han sig själv med andra förföljda storheter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Jr. och Mohatma Gandhi. Han saknar ju inte självförtroende i alla fall.

Han har hunnit med de flesta stora TV-kanalers morgonprogram och imorse när han skulle varit i Springfield satt han istället i ABCs "The View" i New York och munhöggs med ankaret Barbara Walters på länk från Los Angeles. Som den skickliga politiker han är lyckades han undvika att svara på direkta frågor om anklagelsarna mot honom. Vad han dock bekräftade var att han ett tag seriöst funderade på att utse Chicagos pratshow-drottning Oprah Winfrey som Obamas ersättare i amerikanska senaten. Jag vet inte vad som är mest patetiskt: Blagojevich eller Blagojevichs tupé?

--------------------

Chicago Police Department håller huvudet högt och gör bort sig igen. En 14-årig grabb knallade idag in på en polisstation klädd i full uniform. Han rapporterade för tjänstgöring klockan 13.30 vid distriktet Grand Crossings polisstation. Han hävdade att han kom från ett annat distrikt, men att han just idag hade blivit instruerad att han skulle patrullera trafiken i Grand Crossing. Ingen misstänkte något och grabben följde helt sonika med en annan konstapel ut på patrull i en bil. Han lyckades till och med kvittera ut en polisradio och ett bötesblock. Som tur var var han aldrig beväpnad. Det känns så otroligt tryggt och lugnt att man bor i en stat där man varken kan lita på politikerna eller lagens väktare. Kling och Klang skulle nog göra sig bra som polischefer i mitt kära Chitown.

Peace, Love and Understanding

Gustav

Det var då själva....

...järnspikar. Sveriges C-lag fick stryk mot USA:s B-lag igår och det var inge roligt att sitta på fotbollsbar i Sverigetröja då. Vi var sex svenskar och resten jänkare som hade bänkat oss på The Globe Pub i Irving Park för att bevittna tillställningen. Vi försökte hålla låda så gott det gick, men det var svårt att komma i stämning. Delvis för att Fox Soccer Channel visade reklam under nationalsångerna så vi fick inte en chans att klämma i för kung och fosterland, men också för att Sverige var pinsamt dåliga. Att vi fick måljubla och sjunga "In med bollen i mål" och "Stå upp, vi är gul och blå" tröstade litegrann mitt i misären.

Fy fan vad jag hatar att förlora mot amerikaner. Engelsmän, tyskar, spanjorer, portugiser och till och med danskar kan man sitta ned och ha ett sakligt fotbollsnack med. Man kan skåla, prata, sjunga, berömma och pika varandra, men ändå ta i hand och tacka för en god match. När man är med jänkare däremot tvingas man lyssna på deras värdelösa hån till ramsor i klass med "Upp och nicka, sockerdricka!": "Sweden Sucks!, "USA, ALL THE WAY" och "Lets go, US!". Dock lyckades jag tysta dem genom att säga: "So, how many World Cup-finals have you played in?"

Yours Truly,

Gustav

Måstematch

En kille i fotbollslaget har en flickvän med en riktigt grym lya downtown precis vid Sears Tower och igår ställde hon till med galej. En mycket angenäm tillställning som avslutades med att jag, min rummis Steve, min svenske polare Kristoffer Grahn och hans rummis Joe hamnade på Momma Hubbard´s sportbar med en hink Bud Light, en pizza och ett gäng brutalt starka kycklingvingar på bordet.

I skrivande stund sitter jag med Sverige-tröjan på och värmer upp stämbanden inför kvällens träningslandskamp mellan Lagerbäcks b-lag och USA. Avspark är satt till klockan 20.30 Chicago-tid. För er därhemma kan matchen tyckas obetydlig, men för mig är det en måstematch. Är det något jag verkligen hatar förutom barnporr, krig, miljöförstöring och förtyck så är det att förlora i fotboll mot USA, speciellt när man har ett gäng brölande "USA-all-the-way"-jänkare i sin bekanstskapskrets med obefintliga fotbollskunskaper. De är lika värdelösa vinnare som förlorare eftersom ödmjukhet är något som bögar och kommunister sysslar med.

STÅ UPP FÖR SVERIGE!!

Yours Truly,

Gustav

Chicago-kyla

"On a cold Chicago-morning a poor little baby child is born in the Ghetto. In the Ghetto.

And his momma cries. Cause´is there one thing that she don´t need is it another hungry mouth to feed in the Ghetto. In the Ghetto".

Chicago-kylan har slagit till igen. Efter några behagliga dagar med temperaturer kring nollan har nu blivit djävulsk kallt igen. Föreställ er en snötäckta trottoarer (snöröjningen bryr sig mer om bilarna än oss gångtrafikanter), 20 minusgrader och en isvind från Lake Michigan som får det att kännas som minus 30. Då förstår ni precis hur kall den där morgonen är som den där ghetto-ungen föds på som Elvis sjunger om.

Från en textrad till en annan. USA är tydligen tillåtna att prata med indielegendaren och den gamla Smiths-sångaren Morrissey nu. I låten America Is Not The World från 2004 års album You Are The Quarry sjunger han:

"And where the president is never black, female or gay. And until that day you got nothing to say to me to make me believe in America".

Ja, det är väl bara för President Obama att plocka upp luren och höra om Morrisey har återfått tron.

Yours Truly,

Gustav

En vanlig dag i Illinois-politikens värld

Kommer ni ihåg att jag skrev precis före jul om att Illinois guvernör Rod Blagojevich arresterades anklagad för grov korruption? Bland annat hade han försökt sälja den plats i senaten som Obama lämnade. Förundersökningen pågår fortfarande och han riskerar uppemot 30 år i fängelse. När jag kom hem till Sverige släppte jag allting och därför missade jag uvecklingen i storyn. Tydligen hände det en hel del runt Blago efter att jag åkt.

Det debatterades om Blagojevich skulle få behålla sin rätt att utse Obamas ersättare och alla sade "Nej, nej, det går icke för sig". Men som trotsigt långfinger i allas ansikte gjorde Blagojevich precis just det; den 31 december annonserade han att den gamle chefsåklagaren Roland Burris blir Illinois näste senator. Folket blev chockade, media blev galna och U.S. attorney Patrick Fitzgerald vansinnig. Demokraterna i senaten sade att de vägrade godkänna Burris, till och med Barack Obama stödde dem och sade att Blagojevichs utnämnande skulle slutgiltigen ogiltigförklaras. Men de kunde inget göra. Blagojevich hade lagen på sin sida; eftersom han inte är dömd än behåller han fortfarande alla sina guvernörliga rättigheter och åtaganden. Han skrattade nog väldigt gott och gör det nog fortfarande. I alla fall till om tre månader då hans dom faller.

Det här är Illinois-politk i ett nötskal, i synnerhet Chicago. Allt och alla kan köpas, inget är förbjudet så länge du inte åker fast. Mutor är allmän och vedertagen praxis (liksom att dricka vin med TV-reportrar, provsmaka lösgodis, sno en Toblerone eller köpa handväskor på statens kreditkort). De hederliga politikerna överlever inte länge. Här ger du dig inte in i politikens för att du vill förändra saker och ting, utan för att det är lätt att tjäna sig en hacka. Det är en karriär som vilken som helst. Är det inte den ultimata ironin att USA:s kanske två största politiker genom tiderna, Abraham Lincoln och Barack Obama, är just från Illinois?

Yours Truly,

Gustav

Best of Bush

Lika vedertaget som det är att jorden är rund, att himlen är blå och att solen lyser är att George W. Bush har samma retoriska förmåga som en femåring. Kolla in det här klippet. Helt obetalbart, trots de irriterande fejkade skratten.



Han är en idiot. Punkt. Att amerikanerna valde honom som president två gånger är ett mysterium störra än Bermudatriangeln.

Yours Truly,

Gustav

Slita hund

Igår började förssäsongsträningen och idag har jag fått betala för att jag inte har lyft en vikt sedan maj i fjol. Jag har sådan träningsvärk i armarna att jag inte ens kan räta ut dem. Uschaaan...

Från en sak till en annan. President Obamas första hela dag på jobbet har enligt rapporterna varit intensiv. Det är skönt att se att han direkt tar itu med Bushens största misslyckanden och skamfläckar; de två krigen i Iraq och Afghanistan mot det oförgörbara konceptet terrorism. Han har haft möten med sina militära rådgivare för att planera hur han ska uppfylla sitt vallöfte att alla amerikanska trupper ska vara ute ur Iraq inom 16 månader. En del av trupperna ska förflyttas till Afghanistan. Han har också stoppat rättegångar vid fängelset Guantanamo Bay i 120 dagar för att gå igenom fallen och de ytterst tveksamma rättsprocedurerna som försiggår där. Lägg därtill att han fryst Bush-administrationens order i deras sista dagar så att de också kan ses över. Han har också hunnit med möten med sina ekonomiska rådgivare. Än så länge håller han iallafall fast vid sina lovord om förändring. Han har kommit bra iväg från startblocket, nu gäller det bara att inte snubbla på häckarna.




------------

Stort scoop på WGN:s nyhetssändning. Familjen Obama har nu gallrat ner urvalet av raser deras nya hund ska vara. Kvar i tävlingen är labrador, golden retreiver och någon sorts tax om jag inte minns fel. Olidligt spännande, jag kan inte bärja mig att få veta. Jag har haft svårt att sova om nätterna...

Yours Truly,

Gustav

Första dagen på jobbet

Då har då USA officiellt fått sin första svarta president. Med ödesmättade röster guidade ABC:s kommentatorer oss tittare genom ceremonin. Jag satt och mös i soffan, kände mig helt upprymd av att få bevittna världshistoria, om än bara på TV. Alla var där: Guvernör Schwarzenegger, gammel-Busharna, Oprah Winfrey, Jesse Jackson, Joe Bidens 92-åriga morsa, Obamas svåger, Hillary och Bill Clinton, Jimmy Carter, gamle basketlegenden Magic Johnson och jag tror även att Fan och hans moster skymtade till. Alla hade de kommit för att se Barack Obama svära presidenteden och hålla tal.

Som Sverige stod still när Stenmarck åkte skidor stod USA idag still runt klockan 12.00 lokal tid i Washington, D.C. En boxningspresentatörsröst presenterade alla dignitärer som knallade likt pikadorer och bandiljärer ut på Capitoleums västra terrass. Först kom Michelle Obama med döttrar, sedan de gamla presidenterna (när George W kom ut hördes spridda burop) och deras respektive, och till sist, stoltast av dem alla, Barack Hussein Obama. Efter att Aretha Franklin sjungit "My counrty ´tis of thee", någon präst sagt bön, en orkester spelat ett musikstycke av Star Wars-kompositören John Williams och Joe Biden svurit vice-presidentseden var det således dags. Med en fasad av amerikanska flaggor i bakgrunden tog Obama podiet, lade handen på samma bibel som Abe Lincoln svurits in med, chief justice John G. Roberts (Obama röstade faktiskt emot Roberts tillträde när han satt i senaten, det är första gången en president svurits in av en chief justice han inte röstat på) började läsa eden och Obama repeterade. Han verkade påtagligt nervös och snubblade på orden några gånger, men det gick bra till slut. Sedan var då dags för Talet.

President Obama hade skrivit det själv. Det varade i knappa 20 minuter, var välbalanserat och egentligen ganska avskalat, nästan antiklimaktiskt. Jag är ingen retorikexpert, men det verkar som han velat undvika lättciterade retoriska knep. Det var väldigt värmande, sakligt och summerade känslan: Nu ska vi fan vända det här, allihop tillsammans. Imponerande, kort och gott. De närmaste dagarna kommer bli otroligt spännande.

----------

The Obamas slösar ingen tid. Precis när Obama anlänt till ceremonin visade ABC bilder på lastbilar med tillhörande flyttgubbar som lassade ur deras flyttkartonger vid Vita Huset.

----------

Allt var perfekt förutom fru Obamas klänning. Den amerikanska pressen står enad: hennes eldiga kreation var gräslig. Snacka om en icke-nyhet som skrämmande nog låg högst upp på Chicago Tribunes hemsida.

Yours Truly,

Gustav

Jaha, då var det dags

Klockan är 9.37, jag vaknade för en timme sedan och har nyss satt i mig en stor skål havregrynsgröt. ABC:s sändningar från Obamas installationsceremoni står på, men man hade kunnat välja vilken kanal som helst eftersom alla sänder live. Klockan 11.30 tar Obama podiet, men jag vet inte om det är Chicago-tid eller lokal tid. Eftersom Washington ligger i den östra tidszonen ligger dem en timme framför oss. Min rumskompis Steve ligger och sover. Jag väckte honom och sa att han måste upp och titta, trots att han röstade på McCain. "Shut the fuck up, Goose" fick man till svar. Jag är lite sur på honom; det är ju trots allt ett historiskt ögonblick i hans lands historia och han väljer att sova bort det. Fast i och för sig, han har ungefär samma sömnvanor som katter och skulle lätt kunna sova igenom en kärnvapenattack.

Emellan reportrarnas eviga pladder med kändisar och vanligt folk visas flygbilder på de gigantiska folkmassor som samlats i allén mellan Capetolium i öst, Washington-monumentet i mitten (ni vet den där spetsiga fallossymbolen) och längst västerut Lincolns minnesmonument. En 64-årig kvinna hade på grund av trängselns i tunnelbanan blivit knuffad framför ett tåg så de var tvungna att stänga flera stationer. 20 000 poliser, lika många soldater som i Afghanistan, uppges vara i staden för att hålla koll på den två miljoner huvuden starka folkmassan. Det låter kanske tryggt, men tänk om någon skulle vara fräck nog att lyckas skjuta Obama när han står där i talarstolen? Hur ska de kunna stoppa ett upplopp när det går 100 arga demonstranter per polis?

Förresten, om ni är intresserade att titta på talet så livestreamas det på CNN.com. Vet inte om det funkar att titta i Sverige, men det är ju värt ett försök.

Yours Truly,

Gustav

Dan före dopparedan

I skrivande stund är klockan 19.00 i Chicago. Imorgon den 20 januari ca klockan 11.30 svärs Barack Obama med handen på bibeln in som president i Washington, D.C. vid Capetoliums västra terrass. Ni vet redan den historiska betydelsen av händelsen och de monumentala förväntningarna på Obama. Många amerikaner ser honom nästan som Messias och hans förväntas hålla ett tal värdigt en gudagrabb imorgon. Ni som sett hans redan historiska "Yes We Can"-tal i Chicago den 4 november (fy fan, gåshuden kommer tillbaka när jag tänker på det) vet redan vad han går för. Det kommande talet är det mest emotsedda på årtionden. Det förväntas stå två miljoner människor i publiken och min kongo-kompis Nyenemo Sanguma som var med mig på valdagen kommer vara en av dem.

Så vad ska han då prata om? Rapporterna säger att temat kommer bli att USA är på väg in i en ny ansvarsfull era där amerikanerna måste börja sätta laget före jaget. Sluta tänka i "mig först"-banor. Han kommer troligtvis också återknyta till Abraham Lincoln (passande nog är det i år 200 år sen han föddes), faktum är att hela temat för ceremonin är "Birth of a New Freedom", en rad tagen från ett av Lincolns många berömda tal. Många bevingade ord har levererats vid installationsceremonin. När Teddy Roosevelt svors in mitt under brinnande depressionen sade han "all we have to fear is fear itself". John F. Kennedy drog till med "don´t ask what your country can do for you. Ask what you can do for your country". Vilket Obama-citat som kommer etsa sig fast i den amerikanska folksjälen vet vi imorgon eftermiddag.

-----------------------------------

Läser också att Israel tänker lägligt nog dra sig ur Gaza imorgon innan Obama har svurits in. De är klipska. Den största anledningen till att världen låter Israel hållas är att USA kliar dem på ryggen. De skulle verkligen ligga brunt till om USA:s nya president skulle välja att fördömma deras handlande, speciellt nu när hela världens ögon är vända mot Washington, D.C. Därför fick de tydligen väldigt brått att dra sig ur, trots att det troligtvis finns många smuggeltunnlar kvar att rasera, många Hamas-ledare att ta kål på och det finns ju trots allt närmare 1 500 000 miljoner civila som fortfarande lever.

Yours Truly,

Gustav

Super Bowl Sunday

Det är varken jul eller Thanksgiving som är den ultimata amerikanska högtiden, utan det är Super Bowl Sunday i februari varje år. När finalen i den mest patriotiska av sporter spelas stannar amerika och under fyra timmar summeras den amerikanska själen. Befolkningen frossar i goda vänners sällskap i öl och skräpmat, jätteföretagen spenderar miljoner för en halvtimmes reklamtid under sändningen, familjer samlas och att vara amerikan är den bästa känslan i världen.

Den 43:e upplagan av detta röd-vit-blåa spektakel går av stapeln den 1 februari i år. Matchen spelas i Tampa Bay om jag inte missminner mig. Arizona Cardinals besegrade idag Philadelphia Eagels i ena semin och tog sig således till sin första Super Bowl någonsin. Cardinals har egentligen bara hushållit sig i Arizona sedan 1988. Innan dess hette de St. Louis Cardinals och än dessförinnan höll de till i Chicago. De amerikanska sportsystemet tillåter att lag kan säljas och flytta lite hur som helst. Till skillnad från klubbsystemet i Europa kan amerikanska professionella lag jämföras med företag, dotterbolag till jättekoncernen NFL. I den andra semin besegrade Pittsburgh Steelers Baltimore Ravens och blir utan konstigheter då Cardinals första Super Bowl-motståndare.

Den här NFL-säsongen har också blivit historisk för Detriot Lions. Som om det inte vore nog med att staden kallas USA:s armhåla och att den står och faller med sin konkurshotade bilindustri, deras footballag blev i år historiens sämsta med efter att ha förlorat säsongens samtliga 16 matcher. Enda gången det har hänt tidigare var när Tamba Bay Buccanners stod för samma bedrift någon gång på 70-talet, men då spelades det bara 14 matcher i grundserien. Grattis Detroit!

Yours Truly,

Gustav

Slow train comin´

På tisdag svärs Barack Obama in som USA:s 44:e president med stort pompa och ståt i Washington. Obama har uppnått rockstjärnestatus och han ligger verkligen rätt i tiden; den ca två timmar långa ceremonin förväntas dra några miljoner människor på plats och resten av USA kommer följa den live (en sändning som sponsras av Facebook för övrigt). Och han försöker inte direkt dämpa förväntningarna utan tycker om det där med dramaturgi. Han anlände idag med tåg till Washington, precis som Abraham Lincoln gjorde en gång i tiden. Hans retorik anknyter också till historien och han pratar om att få amerikanerna på rätt spår genom att stå enade och fullända unionen som Lincoln påbörjade. Genom hårt arbete ska USA:s sargade anseénde och självförttroende återuppbyggas. Det är inte direkt ett bastubygge i källaren den gode Baracken står inför.

Vicepresident Joe Biden har också varit med på resan. Ända sedan hans första fru och ettåriga dotter dog i en bilkrasch för trettio år sedan har han tågpendlat från sin hemstad Wilmington, Delaware, till sitt jobb i senaten i Washington D.C. Som tack utsågs han av Amtrak till deras "no. 1 commuter" när ekipaget stannade till i Wilmington. Jaha, där ser man. Undrar vad som krävs för att bli Östgötatrafikens bästa pendlare?

Håll er på spåret,

Gustav

På andra sidan häcken

Medan den svenska rapporteringen från kriget i Gaza fokuserar på palistiniernas lidande och omvärldens fördömande av Israels agerande är det lilla jag hunnit se av amerikansk rapportering definitivt mer Israel-vinklat. Det är inte uppenbart, men man kan se det i de små detaljerna som nyhetsprioritet, ordval och nyansering.

Till exempel, idag på CNN:s hemsida berättar en lång artikel om den senaste dagens våldsamheter. Den isrealiska vinklingen är tydlig redan från början; den isrealiska armen beskrivs i med positiva eller neutrala militärtermer; de kallas "battle forces" och deras krig "en kampanj" eller "militär operation". Hamas-soldaterna däremot benämns med betydligt mer negativt laddade "armed gunmen","militants" eller "Islamic militatant group".

Faktumet att CNN inleder artikeln med det officiella uttalandet från Israles armé gör det ganska uppenbart vilka de tar sin information ifrån. CNN nöjer sig med en publicera att det enligt Isreal inte finns några uppgifter på skakade och döda isrealer, även fast de enkelt hade kunde höra vad den andra sidan eller FN säger. Hur många palestinier som antas ha strukit med bryr de sig inte ens om att skriva. Stort fokus ligger också på att Israel agerar i självförsvar. Att 15 palestinska raketer sköts mot Isrealiska städer kommer högt upp i artikeln. Att den palestinska dödsiffran har passerat 1000, varav hälften uppges vara civila offer, kommer däremot inte förrän i näst sista stycket. I DN hade det varit rubriken.

Hur krig rapporteras i ett lands media kan förklara väldigt mycket med hur många av dess invånare ser på konflikten. De flesta svenskar, inklusive vår oppositionsledare, lider med det palistinska folket medan de flesta amerikaner törs jag nästan säga ser dem som frihetshatande terrorister. De ser Israels krig som en akt av självförsvar medan svenskarna tycker, inklusive Yours truly, att det är en omänsklig massaker. Testa själva; läs en DN-artikel och en CNN-artikel om samma händelser och ser om ni märker någon skillnad.

Yours Truly

Gustav

Sweet Home Chicago

Jag damp ner pa Chicago-flygplatsen O'Hares frusna landningsbana for narmare fem timmar sedan och har nu hunnit aterinstallera mig i lagenheten. Eftersom jag sitter vid en lanad dator sa far ni fantisera ihop prickar och ringar dar det verkar passande. Jag lamnade ett behagligt plusgradigt Sverige klockan 10.20 och nio timmar senare, klockan 12.30 lokal tid, steg jag rakt ut i en halvmeter sno och 22 minusgrader. Fy fan, att anlagga en stad har var ungefar en lika bra ide som att tvinga palestinierna maka pa sig for israelernas skull. 

Jag har nu gjort resan Stockholm-Chicago fyra ganger och jag tanker aldrig flyga nagot annat an direkt med SAS igen. Innan har jag flugit med United, Delta och American vilket har inneburit jobbiga mellanlandningar, otrevlig personal, daligt benutrymme, daliga filmer pa en sorglig skarm langst fram i stolsraden, fem dollar for en bars och nagon sorts grot de forsoker lura i en ar lasagne till mat. SAS daremot har rymliga saten, rent aptitlig mat, jattegosig personal, rejala filtar, rejala horlurar, TV i stolarna och bast av allt, en fri alkoholdryck som ar overderlig for att ett nervvrak som mig ska kunna sova. Aven vi stackars fattiga satar i ekonomiklass fick gotta oss med en varm handduk. Jag var sa nojd och tillfreds att jag inte ens lat mig storas av den vilda trearingen och det skrikande spadbarnet hos familjen som satt framfor mig. Fast samtidigt som det var min bekvamaste flygresa nagonsin var den ocksa den varsta. Ni som kanner mig vet varfor. 

Just nu ar man inte sadar superpeppad pa att borja plugga igen, speciellt inte nar man behover bjornpals och snoskoter for att ta sig levande till lektionerna. Fast hur kall och javlig Chitown an ar pa vintern, lika underbart harlig ar den pa varen. Laten Sweet Home Chicago skrevs Robert Johnson, men den har kommit att bli synonym med blueslegenden Buddy Guy. Speciellt bra blir det nar Eric Clapton hjalper till. 

Ert vedtra i brasan

Gustav

Att ta en för laget

Efter att ha legat på soffan och på sant Kalle Anka-språk käkat snask och druckit läskeblask i en månad är det på torsdag dags att återvända till vardagen, nudlarna och studiesliten i Chicago. Bloggandet kommer komma igång på allvar igen från och med fredag. Ipoden är laddad med tusentalet nya låtar så flygresan ska väl inte bli för långtråkig. Speciellt favoritbandet från Göteborg The Soundtrack Of Our Lives nya album Communion kommer spelas varm. Ebbots mannar har gått tillbaka till rötterna och levererar på plattan återigen deras unika blandning av psykadelia och tung-gungs-rock. Rekommenderas varmt!

Skönt att några håller den svenska musikindustrins fana högt i en tid då Idol-fjantarna i E.M.D vinner en grammis för årets låt. Jag satt förresten på samma flyg som dem till Atlanta i höstas och hoppades nästan att planet skulle skrota nosen före ner i ett isberg i kallaste Atlanten så att världen skulle slippa deras avskräde till musik. Jag var beredd att ta den för laget. Fast sen insåg jag att de är säkert jättetrevliga grabbar inombords (trots att en källa på insidan av TV4:as Körslaget vittnar om Snygg-Erik är en riktigt dryg jävel) och vem är jag att, som Gandalf skulle sagt, dela ut död och domar? Det finns det redan tillräckligt många regeringar i världen som tror att de har rätt att göra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Musik var bättre förr. Bruce Springsteen & The E Street band visste hur den berömda slipstenen skulle dras och var det berömda skåpet skulle stå på Hammersmith Odeon 1975 (och det gör de fortfarande). Det görs inte låtar som Spirit in the Night längre. Den skulle kunna få en hedersgrammis för världens bästa låt någonsin om det inte varit för Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond.



Ert ljudspår i livet

Gustav

Nytt år, nya möjligheter, nya klyschor

Vill börja med att tacka alla på Afrodite för en ytterst angenämt nyårstillställning igår. Gott sällskap, god mat, god dryck, en god cigarr, god trollerikonst, krossade tallrikar och zorba-dans är ett alldeles förträffligt sätt att fira in det nya året på.

Tydligen är nyårsdagen pizzeriornas stora dag och undertecknad har ju självklart stöttat Lambohovs lokala pizzanäring idag. Förutom familj och vänner är en stor, svettig kebabpizza det jag saknar mest i Chicago. Önskar att jag vore i Chi-town ikväll eftersom mitt kära Blackhawks spelar mot ärkerivalen Detroit Red Wings utomhus på basebollarenan Wrigley Field och det är väldigt tråkigt att jag missar det. Inget går upp mot att glo på hockey i 15 minus med 45 000 likasinnade. Undrar om det skulle gå att få med sig en bandyportfölj in?

Nu är det 2009 alltså, ett årtal med en väldigt futuristisk klang. Var det inte meningen att vi vid det här laget skulle glida runt i flygande bilar, ha en robot i varje hem, botat cancer, uppnått världsfred, bo på månen, koloniserat Mars och upptäckt meningen med livet? Mänskligheten har verkligen legat på latsidan. Fast å andra sidan har vi ju det där kärnvapenkriget inte heller brutit ut.

Yours truly,

Gustav