Friendsgiving

I torsdags var det Thanksgiving igen. De tidigare två åren har jag följt med min gamla roomie Steve till hans mosters monstervilla i Indianapolis och sedan vidare till hans hemstad Danville, Illinois. Det har inneburit bowling, öl och pizza på en 80 banor stor bowlinghall och sedan middag med hela tjocka släkten. I år skulle jag åkt till Kansas City och hälsat på den förlorade vännen Nathan, men finanserna tillät inte det, så jag blev kvar i Chicago. Men jag sörjer inte för det. Mina goda vänner Nikki och Brittni bjöd in mig på middag, så jag tog med mig lillebrorsan Erik, vars Thanksgiving-planer spruckit i sista minuten. Vi fyra plus en Brittni kompis rumänen Sorin, ekonomi-lärare vid prestigefyllda Northwestern University i Chicago-förorten Evanston, åt god mat, drack gott vin, billig bärs och förde trevliga samtal om allt från kärleksbekymmer och orakade ben till Henry Kissingers Diplomacy och straffdramat i VM-94 (likt för oss svenskar är VM-94 rumänernas främsta fotbollsminne, dock med ett bittrare slut). Jag rankar den här Thanksgiving-dagen som den bästa av mina tre, utan tvekan. Jag antar att det är mycket trevligare att kunna vara helt ärlig och skratta bland vänner, än att behöva fejksmila sig genom en middag full av främlingar du aldrig kommer träffa igen.

Erik tog lite bilder från kvällen, ska se till att lägga vantarna på de.

Yours Truly,

Gustav