Bilder från Friendsgiving

Såg att Erik lagt upp några bilder från Thanksgiving på sin blogg, så jag tar mig friheten att publicera de här också. Kul att se att slutspelskägget i alla fall fastnar på bild (till skillnad från den fjuniga muschen), mindre kul att se hur förbannat fult det verkligen är. Usch, måste klippa mig också, tror den där frisyren gick ur modet samtidigt som Pink Floyd släppte Wish You Were Here.

Från vänster: YT, Nikki, Brittni, Zorin

Och Erik ska ju såklart få vara med också.

--------------------------

Mitt i uppsatsskrivnings-misären så kan man ju i alla fall glädja sig åt att Barca gjorde sitt mot det vidriga fascistlaget från huvudstaden. Zlatan i all ära, men stoooor matchhjälte var mannen med bindeln, Carles Puyol.

Yours Truly,

Gustav

Världens största gatugäng

Ett återkommande tema på bloggen i höst är Chicagos korrupta poliskår. Jag har liknat de vid stadens värsta gatugäng och den här dokumentären visar precis vad jag pratar om.Även fast Chicago troligtvis är värst är staden tyvärr inte unik. Det är personerna i filmen som har skrivit brevet och jag vill varna känsliga tittare för starka bilder. Också, jag är medveten om att filmen är hypervinklad så se den med ett kritiskt öga.

The Largest Street Gang in America

BoilingFrogs | MySpace Video

Skrämmande eller hur?

Yours Truly,

Gustav

Friendsgiving

I torsdags var det Thanksgiving igen. De tidigare två åren har jag följt med min gamla roomie Steve till hans mosters monstervilla i Indianapolis och sedan vidare till hans hemstad Danville, Illinois. Det har inneburit bowling, öl och pizza på en 80 banor stor bowlinghall och sedan middag med hela tjocka släkten. I år skulle jag åkt till Kansas City och hälsat på den förlorade vännen Nathan, men finanserna tillät inte det, så jag blev kvar i Chicago. Men jag sörjer inte för det. Mina goda vänner Nikki och Brittni bjöd in mig på middag, så jag tog med mig lillebrorsan Erik, vars Thanksgiving-planer spruckit i sista minuten. Vi fyra plus en Brittni kompis rumänen Sorin, ekonomi-lärare vid prestigefyllda Northwestern University i Chicago-förorten Evanston, åt god mat, drack gott vin, billig bärs och förde trevliga samtal om allt från kärleksbekymmer och orakade ben till Henry Kissingers Diplomacy och straffdramat i VM-94 (likt för oss svenskar är VM-94 rumänernas främsta fotbollsminne, dock med ett bittrare slut). Jag rankar den här Thanksgiving-dagen som den bästa av mina tre, utan tvekan. Jag antar att det är mycket trevligare att kunna vara helt ärlig och skratta bland vänner, än att behöva fejksmila sig genom en middag full av främlingar du aldrig kommer träffa igen.

Erik tog lite bilder från kvällen, ska se till att lägga vantarna på de.

Yours Truly,

Gustav

Skön lärare

Idag, eller rättare sagt igår eftersom det kommer vara torsdag morgon i Sverige när ni läser det här, var det sista dagen i skolan innan Thanksgiving-lovet. På min morgonlektion vid 9.15 var vi tre av 12 på plats, så vår lärare professor Koeller bestämmer sig för att ge oss ett quiz med tre frågor:

1. Vad är ditt namn?

2. Vad är ditt uppdrag?

3. Vilken är din favoritfärg?

Sen lät han oss gå. Vem var det som sa att doktorer är stela?

---------------------

För er som inte fattar referensen:

Happy Thanksgiving everyone!

Yours Truly,

Gustav

Carl von Linné förespråkade faktiskt marijuana

Aftonbladet slog på stort härom veckan när ett SVT-barnprogram porträtterade Carl von Linné rökandes en cannabis-joint med Bob Marley.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6162007.ab

Bladet frågede en Linné-kännare om den gamle Blomsterkungen faktist rökte gräs, vilket hon säger inte är troligt. Eftersom jag skriver en uppsats om Linnés ekonomiska planer så bestämde jag mig för att gräva lite i det, se om någon av mina källor nämner någonting om hans puffar-vanor.



För precis en minut sedan hittade jag den här passagen i boken Linnaeus: Nature and Nation skriven av Harvard-professorn Lisbeth Koerner. På sida 132 står följande (Linnés ord inom citationstecken, tagna från sida 41 av 1952:s version av Linnés avhandling Herbationes Upsalienses):

Earlier, Linnaues had endorsed marihuana, "which has the same effect as aquavit, chasing away melancholy" and making you "happy and funny."

...för er som inte är så slängda i engelska:

Tidigare hade Linné förespråkat marijuana, "som har samma effekt som aquavit, jagar bort melankoli" och gör dig "glad och rolig."


Det här bevisar inte att Linné själv faktiskt rökte på, men det bevisar att han förespråkar cannabis som ett substitut för brännvin som han ansåg tog upp för stor del av Sveriges sädesproduktion. Så SVT:s producenter var inte helt ute och cyklade.

Yours Truly,

Gustav

Skjut mig

Visst är det härligt att komma hem vid midnatt efter att ha lökat 8 timmar i biblioteket och komma på att man har 40 sidor Rousseau att läsa till 9.15 imorgon bitti?

-----------------------

Fick idag höra ännu en solskensanekdot med Chicago-snuten i huvudrollen. Min kompis Matt var på väg hem i sin vid två-tiden härom natten. Han gör en högersväng in under en järnvägsbro och vad skådar han om inte sex patrullbilar med tillhörande poliser som står uppradade och blockerar högerfilen. Eftersom der ser ut som de ligger i beredskap för ett knarktillslag eller något annat viktigt vill Matt komma därifrån så fort som möjligt, så han börjar köra förbi de till vänster, fullt lagligt. I precis samma sekund dyker från någonstans en sjunde polisbil upp, gör en vänstersväng och möter Matts bil. Matt lägger i backen och för att komma ur vägen, men då ser han att en åttonde polisbil kör upp bakom honom och ställer sig i vägen.

Matt vevar ner rutan och frågar artigt vad som händer. En polis bilen framför springer ut och han får till svar: "Hey, kid, get out of here, NOW!" När han försöker förklarar att han kommer inte kunna backa ut utan att antingen skrapa i polisbilen eller bropelaren, svarar Herr Konstapeln: "No, you´re fine! Come on, get the fuck out of here!"

Okej, tänker Matt, om ni säger det så. Han börjar backa så försiktigt han kan, noga med att inte träffa pelaren - och skrapar därför i polisbilen. Snutarna hugger som kobror: "TURN YOUR ENGINE OFF, REMOVE THE KEYS FROM THE IGNITION AND PUT YOUR HANDS ON THE WHEEL!!" Därefter får han gå ut, sätta händerna mot motorhuven och den vanliga Chicago-proceduren med muddring, hån och trakasserier tar vid. Matt påpekar det absurda i att de faktiskt sade till honom att köra därifrån trots att det inte fanns plats och att det tydligen inte var ett alternativ för snubbarna i den bakre bilen att flytta sig några meter, men allt han får till svar är ytterligare spydigheter och hånskratt. Till slut låter de honom åka, utan att ens göra ett alkotest.

Den här historien får en att undra; var poliserna verkligen ute och spanade efter något, eller låg de bara i lur och väntade på att få jävlas med någon som tidsfördriv? Är de så dumma eller så smarta? Jag vet inte riktigt vad som är värst. Känns som att välja mellan Springfields finest Chief Wiggum och South Parks dito Officer Barbrady.

Jag tror jag skiter i Rousseau. God natt!

Yours Truly,

Gustav

Islamofobi

Sedan dödskjutningen på Fort Hood den 5 november har, tyvärr föga förvånande, hatbrotten mot muslimer ökat markant, speciellt i Chicago. Två dagar efter dådet stod en 28-årig muslimsk kvinna klädd i den traditionella slöjan i kassakön i en matbutik i förorten Tinley Park. Hon hörde en arg röst bakom sig, tillhörande en 54-årig medelålders kvinna: "Så, jag hörde att mannen som sköt de där människorna i Texas var från Mellanöstern." Sekunden senare drog hon hårt i 28-åringens slöja bakifrån, försökte dra av den men misslyckades. Polisen kallades till platsen, 54-åringen greps och står nu inför rätta. Hon riskerar upp till tre år i fängelse och 25 000 dollar i böter.

Det kan tyckas som ett ganska hårt straff för att rycka lite i ett klädesplagg, men man måste se det i ett större perspektiv. För det första är 54-åringens uttalande helt felaktigt, gärningsmannen major Nidal Malik Hasan var amerikan, född och uppvuxen i Virginia. För det andra och huvudsakligen är det ett utlopp för den utspridda rädsla för muslimer som genomsyrar västvärlden i allmänhet, USA i synnerhet. Att dra i en muslims kvinnas slöja är en attack på hennes kulturella tillhörighet, på hennes identitet. Symboliken är uppenbar - det är inte en attack mot en person, utan en attack på en hel religion, baserad på falsk information, fördomar, förakt och generalisering. Vi har länge haft ett kraftfullt och effektivt uttryck - antisemitism - för diskriminering mot världens 14 miljoner judar. Det är dags att uttrycket för diskriminering mot världens 1.3 miljarder muslimer - islamofobi - f

år samma genomslagskraft.

------------------------------------

På tal om islamofober - Sarah Palin är på krigsstigen igen. Hon har cirkulerat i media och folk är rädda vad som kommer hända med världen om hon ställer upp i presidentvalet 2012. Saturday Night Live har svaret:

--------------------

Odlar slutspelskägg just nu, för tur skull tänker inte raka mig för

rän sista punkten på sista slutprovet är satt. Bild kommer kanske upp, beroende på hur manlig jag ser ut. Till skillnad från farsan, som kunde köpa ut på Systemet när han var 16, har jag belönats med med ankdun i ansiktet.

-------------------------

Angående Twilight: New Moon-hysterin. Det här är allt jag har att säga.

Vampyrer är inte inblandade i sliskiga kärlekshistorier. De äter småtjejer. Punkt.

Yours Truly

Gustav

Ekonomen Carl von Linné och Chicago

Jag vill börja med att be om ursäkt för att texten är helt ur fas och i olika storlekar. Blogger jävlas med mig och jag har ingen aning om varför. Hoppas ni kan tyda vad det står ändå.

En stor fördel med det amerikanska skolsystemet är att man kan förutom de obligatoriska kurserna i sitt program välja och vraka bland andra kurser som intresserar en. Tillsammans med musik, film och fotboll är historia ett av mina stora nördområden, så därför har jag tagit en hel del historiekurser vid sidan av mina journalistik-, media-och filmkurser. Att vara tvåspråkig svensk har i nämnda historiekurser sina fördelar eftersom man kan i sina slutuppsatser kan skriva om svenska historiska personligheter och använda svenskspråkiga källor. Förra terminen betade jag av vår narcissistiska, maktgalna och machiavelliska landsfader Gustav Vasa. Den här terminen plöjer jag igenom mer eller mindre alla filosofer från Upplysningstiden i idéhistoria-kursen Inventing the Modern Mind, och vad passar då bättre än att tillägna sin slutgiltiga femton-sidare Upplysningens mest kände svensk, vårkäre blomsterkung på 100-lapparna - Carl von Linné.

Carl von Linné (1707-1778)

Carl von Linné, eller Carl Linnaeus som han är känd internationellt, är utan tvekan mest känd för sitt könsorienterade system att organisera växter och den latinska binära nomenklaturen som fortfarande är standard i biologin. Den traditionella bilden av Linné är en gudfruktig man var största drivkraft var att organisera Guds skapelse. Under sin livstid kategoriserade han 4400 djur och över 7000 växter och han hade ett ego av samma paritet som hans verk, illustrerad av hans ödmjuka citat om sig själv vi tredje person: "Gud skapade, Linné ordade".

Likt de flesta vetenskapsmän under hans samtid var Linné mångsysslare. Han hade stort inflytande på många av Upplysningstidens stora filosofer; Jean-Jacque Rousseau såg honom som världens största man och Johann Wolfgang von Göthe lär ha sagt: "Jag har bara tre lärare - Shakespeare, Spinoza och Linneaus....fast inte i biologi!" Världens säkraste källa, Wikipedia, listar Linné som forskare i botanik, medicin, geologi, pedagogik och zoologi, men de missar det som troligtvis var hans största drivkraft: ekonomi.

I de efterforskningar jag har gjort och de jag argumenterar i min uppsats såg Linné sig själv först och främst som ekonom, inte naturforskare. Under 1700-talet var Sveriges ekonomi körd i botten. Det hade kostat på att bygga 1600-talets baltiska imperium och när Karl XII trillade av pinn i Norge var Sveriges stadskassa dränerad. Lägg där till några år av missväxt så förstår man att situationen inte var så munter. I korthet, med tysk kameralism som förebild ville Linné råda bot på läget genom att göra Sverige ekonomiskt oberoende av andra stater. Han ville utnyttja landets egna resurser till max och inom dess gränser skapa en självgående ekonomi som inte behövde importera från utlandet.

För att åstadkomma detta ville Linné utveckla jordbruket och industrin. Linné var övertygad att alla jordens växter kunde frodas i Sverige och hade stora planer på att förvandla Lapplands outnyttjade vidder till kanel- och téodlingar. Han försökte finna och utveckla substitut för importerat kaffe, medicinska örter och färgämnen. Anledningen att han blev adlad var att han lyckades odla pärlor i svenska musslor för exportsyfte. Det primära syftet med hans resor genom Sverige och hans apostlars resor till jordens alla hörn var inte att katalogisera, utan att utforska växters ekonomiska nytta och finna exemplar att skicka hem till Sverige för anpassning till det svenska klimatet. Hans mest kända livsverk, binära nomenklaturen, gjordes utav nödvändighet för att enkelt hålla koll på de olika växterna och deras ekonomiska nytta.

Det ska sägas att ingen av Linnés ekonomiska planer blev verklighet, men det ger en bild av hur vetenskap bedrevs back in the days. Som sagt, nästan alla vetenskapsmän och filosofer var verksamma i flera områden, och det var inte alltid de som de blivit mest kända för som var deras främsta drivkraft. Ta Isaac Newton till exempel, denna symbol för intellektuell insikt som förvandlade oss människor från slavar under religionens förtryck till moderna, fritt tänkande varelser. Han upptäckte och förklarade gravitationen, men hans kanske största passion var den ädla konsten alkemi; att tillverka guld. Idag förlöjligar vi alkemisterna, men när det begav sig var det en erkänd vetenskap och Europas nationer tävlade i vilka som kunde framställa guld först. Tänk så tokigt...

----------------------------------------------

Eftersom det här är en Chicago-baserad USA-blogg så passar det väl in i sammanhanget att berätta om Carl von Linnés Chicago-anknytning. Svenskarna var Chicagos tredje största folkgrupp runt slutet av 1800-talet. I den stora parken Lincoln Park hade polackerna, tyskarna, irländarna och till och med norrmännen rest monument över nationalhjältar. Svenskarna ville inte vara sämre och ville ha en egen staty rest lagom till världsutställningen i Chicago 1893.

Drivande bakom projektet var Johan Enander, redaktör för svenskspråkiga tidningen Hemlandet, och Andrew Landquist, den svenska arkitekten som bland annat har kända Chicago-landmärken Wrigley Field och Wrigley Buidling på sitt samvete. Debatten var livlig vilken svensk storhet som skulle får äran att bli staty. Konservative Enanders första förslag Gustav II Adolf väckte stort motstånd från de som tyckte det var en befängd idé att resa en staty över en krigshungrig kung i en republik. Andra som var uppe för diskussion var kemisten och naturforskaren Jöns Jacob Berzelius och John Eriksson, en svensk krigshjälte i amerikanska inbördeskriget. Till slut enades svenskarna om att Carl von Linné skulle göra sig bra i brons; han är ju trots allt Sveriges kanske största vetenskapsman genom tiderna, dessutom tilltalade hans epitet Blomsterkonungen den monarkistiska falangen.

Till det nätta priset av 40 000 dollar beställdes en kopia av Frithiof Kjellbergs Linné-monument i Stockholm. Statyn färdigställdes och fraktades från Stockholm via Swinemünde och New York till Chicago. Den kom fram den 1 augusti 1890 och avtäckningsceremonin i Lincoln Park ägde rum den 23 maj 1891, vilket ledde till en fullkomlig Linné-feber i stadens svenska kretsar. 1976, när kungen kom på besök till Chicago, flyttades statyn till anrika University of Chicago där den står än idag.

----------------------------------------------

Mr. Kinnhammar skickade den här länken om Knark von Linné till mig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6162007.ab

Jag tycker att skämtet är roligt och ganska harmlöst. Jag håller på producenternas linje, att klippet där Linné puffar gräs med Bob Marley är så kort att barn inte hinner uppfatta det. Och om de gör det så är det föräldrarnas roll att informera de om farorna med att röka gräs.

Yours Truly,

Gustav

A day in the life

Uret är närmare två på nattkvisten, jag sitter i sängen med datorn och en skål med hemmasnickrade chili fries i knät och tänkte berätta om min dag. Jag är egentligen dödligt allergisk mot hjärndöda vardagsbloggar, ni vet såna där "idag har ja inte gjort någe speciellt, hihi=) kolla på film, Twilight, dne var ASBRA! sen kom älskliiiiingen över o dä va myys =), vi hörs tingeling!"-bloggar som ingen bryr sig om och som bara tar upp onödigt serverutrymme, men just idag känner jag att det varit en sån där typisk men ändå händelserik vardag som inträffar med ojämna mellanrum.

Vaknar 8:30, snoozar till 9, pallrar mig upp och in i duschen. Duschar på fem minuter, borstar tänderna, tänker "fan, det var ju dumt, jag har ju inte käkat frukost än", på med kläder, svänger ihop lite havregrynsgröt, på med socker, kanel och mjölk, käkar medan jag som ett sant barn av tiden kollar min Facebook. På med jackan, ut i Chicago-rusket och bort mot biblioteket till dagens enda lektion Video Production I, lyssnar på gästtalare Dan Andies - energisk producent och dokumentärfilmare, blir inspirerad.

Klockan 11.30 grabbar jag min tripod och kamera och ger mig ut i vad som gått från rusk till pissregn. Hoppar på bussen mot Andersonville, hoppar av vid korsningen Clark/Foster, eftersom det regnar kan jag inte filma exteriör, knallar istället till Swedish-American Museum, filmar ett gäng stillbilder, hälsar glatt på några barn. Ut igen i rusket, kommer på "fan, jag har bara en femma och måste växla till bussen", traskar över gatan till Ericssons Delikatessen och köper ett paket Ballerina-kex.

Hopp på bussen igen 14.00, tillbaka till North Park, svänger förbi Student Services och droppar av några signerade papper till min praktik nästa termin. Masch mot bibblan igen, ner i källaren, slår mig ned vid dator, börjar ladda in det jag precis filmat, kollar Facebook, svarar på meddelanden, börjar klippa när allt har laddats in. Börjar klippa film 15.00, trixar bland annat ihop ett montage med bilder på utvandrade och utvandringsstatistik per län mellan 1851 och 1930, häpnas över att det från Östergötlands län utvandrade över 70, 000 människor till USA, Kristoffer ringer 18.30 och säger att jag ska komma över eftersom han bjuder på käk. Gratis är gott tänker jag och avslutar klippandet för dagen.

19.00, över till Kristoffer som bjuder på en sweet chili-kryddad köttfärssås med pasta som älskar med mina smaklökar, Nate och TJ är också där. Snackar lite skit på svenska, bjuder Krille på Ballerina-kex, tackar för mig och går iväg 19.45 till skolans kapell där Louise A. Cainkar ska tala, författare av boken Homeland Insecurity, en bok som berättar hur arabiska- och muslimska amerikaner i Chicago fick utstå hela diskriminationsspektrat på hemmaplan efter 9/11. Är mycket intresserad, blir äcklad över hur trångsynta och rent ondskefulla människor kan vara.

21.00 applåderar, drar hem igen, byter om till fotbollsgrejer, går över till grannen och slänger

in en välbehövlig laddning tvätt. Till gymmet, klockan 22, får reda på att vår match har blivit

inställd eftersom de andra laget är för fega, lirar ändå fotboll till 23.30. Tillbaka igen, slänger in

tvätten i torktumlaren, kollar på CHicago Bulls få stryk mot LA Lakers, känner på tvätten,

fortfarande blöt, låter den köra en halvtimme till. 01.00, tvätten klar, häver ner den i korgen,

tackar för mig, går hem, nu sitter jag här.

Det har varit en sån där dag man verkligen får saker gjorda, en sån där dag som får stressen att

släppa. Hade varjedag varit sådan hade man varit både astronaut och fotbollsstjärna vid det här

laget (eller om man inte upptäckt hur gått öl smakar eller hur roligt det är med TV-spel). Vi får

hålla tummarna för en likadan imorgon.

----------------------------

Här kommer ett visdomsord om värdet av distans till popkultur och tänka för sig själv. Den har

visserligen legat ute några år, men jag har inte sett den förrän Linus visade mig den för några

veckor sedan.

Min livsinställning in eine Nuttenscholl, eller Nötenschale,....

Yours Truly,

Gustav

Domarna

Som ni säkert minns bråkade jag med "Chicagos finest" för några veckor sedan. För er som inte minns; jag och två av mina amerikanska polare, vi kan kalla de Anders och Måns, hade varit ute på lokal och skulle pallra oss hem. Lite glada i hågen så knallade vi nerför gatan mot tågstationen, höll på och dumma oss som man brukar. Jag gick lite framför de och vad jag förstår knuffar Anders Måns lite för hårt in i ett skyltfönster (som inte fick en skråma). Jag såg en manlig och kvinnlig polis framför oss som ropade i sina trevligaste tonlägen: "Hey, motherfuckers, what the fuck are you doing? Get your motherfucking hands on this motherfucking car!" Vi var varken redlösa, odrägliga eller en fara för någon annan, men vi blev nedtvingade på knä och satta i handklovar. Eftersom jag höll käften klarade jag mig undan med en tillsägelse, men Anders, och speciellt Måns, var inte lika kalla utan de fick åka med till stationen. De släppte Anders direkt, men Måns blev misshandlad och fick stanna över natten.

Blir man gripen måste man på rättegång och idag var Dagen D för båda två. I Chicago funkar det så att man får ingen utsatt tid, utan bara ett datum då man ska befinna sig i rätten. Domaren betar av fall efter fall och man får snällt vänta på sin tur. De kom båda, som väntat, lindrigt undan. Domare tycker bara såna här fall är onödigt pappersarbete. Anders fick 60 dollar i böter och Måns sex månaders övervakning, det vill säga, strular han till det inom ett halvår så blir det troligtvis fängelse. Självklart satt de båda snutarna i salen och flinade.

Det sorgligaste med hela historien är inte att deras orättvisa behandling av polisen, utan deras fall var långt ifrån unikt. Måns pratade med en kinesisk kille som satt och väntade, frågade vad han hade gjort. För att göra en lång historia kort; han hade hamnat i bråk med ett gäng vita killar. Två vita poliser kom till platsen, gissa vem den enda de tog in var?

Yours Truly,

Gustav

Om censuren

Det finns sju fula ord du inte kan säga på amerikansk nätverks-TV eller -radio:

• Shit
• Piss
• Cunt
• Cocksucker
• Motherfucker
• Fuck
• Tits

Listan är inte officiellt utgiven från granskningsorganet FCC (Federal Communications Commission) utan kommer från en monolog från 1972 av komikern George Carlin. Det är inte förbjudet enligt lag att säga de här orden och utan listan är ett resultat av självcensur från mediebranschen. FCC granskar bara fall av oanständighet som anmäls av tittare eller lyssnare. Som en följd av några stämningar har Högsta Domstolen beviljat nätverken att sända oanständigt material (men inte obscent) mellan 22 och 6, tider då barn vanligtvis sover.

FCC har ingen makt över betalkanaler och kabel-TV, de får säga och visa vad de vill, när de vill. Det är lätt att lista ur vilka av de amerikanska TV-program vi har i Sverige som producerats för betal-TV och vilka som producerats för det allmänna TV-nätet. Till exempel, i ABC-produktion Lost, eller ännu bättre Prison Break, finns aldrig ett"fuck" i manuset. Mycket märkligt, kan man tycka, eftersom kåkfarare brukar traditionellt inte vara så noga med språket. I nätverksprogram där det svärs en hel del, till exempel Cops, döljs svordomarna av ett pip-ljud, bakgrundsoväsen eller bara lämnas tyst. Jämför det med Sopranos, en HBO-produktion, där svärs det mest hela tiden.

Men trots att de är fria att sända vad de vill är graden av självcensur hög bland många betalkanaler, speciellt de som riktar sig mot ungdomar. MTV till exempel klipper ur svordomar och annat de anser opassande i låttexter och filmer de visar. Jag såg Kill Bill Vol. 2 på MTV i fredags och lade märke till följande, högst irriterande småändringar.

- I scenen när Bud får sparken från strippbaren kallar hans chef honom "as useless as an asshole right here" och pekar på sin armbåge. I MTV-versionen är "asshole" utbytt mot "eyehole."

- För att vara en Tarrantino-film sägs det förvånansvärt lite "fuck" i Kill Bill Vol.2. Men de få som är där är bortplockade. Till exempel, chefen klagar på Buds cowboyhatt och mumlar ett ohörbart "that.....fhhmmhh....hat" istället för "that fucking hat". Samma sak när Beatrix Kiddo blir skjuten i benet med ett sanningsserum: "What the...fffmmuh...did you just shoot me with?!"

- I originalet, när Beatrix rycker ut ögat på Elle Driver och lämnar henne att dö i Buds husvagn släpper hon ögat och trampar sönder det på vägen ut. Men inte på MTV.

Som sagt, jag finner det fruktansvärt irriterande, även fast det är gjort med ganska bra kvalité. Värre var det när jag tittade på Menace II Society på en annan kabelkanal. De överdubbade svordomarna, till exempel "heck" istället för "hell" och "frick" istället för "fuck", hade oftast helt andra röster och tonläge än originalskådespelarna.

USA:s moralpanik över fula ord är ganska ironisk och visar på dubbelmoralen i deras våldsfokuserade samhälle. Våldet genomsyrar hela mediesamhället, från Hollywood-filmer till barnprogram. Ofta handlar det om oprovocerat övervåld på bästa sändningstid, men jag antar att det är okej, så länge våldet riktas mot icke-amerikaner och att offren inte svär när de blir slagna. För det skulle ju verkligen fördärva ungdomen.

----------------------------

Om ni inte sett den innan, kolla in George Carlins berömda monolog. Definitionen av strålande satir.

Yours Truly,

Gustav

Back to reality

Det är svårt att återvända till vardagen när man varit på semester. Lika svårt är det att ta upp skolarbete igen efter att man festat och varit turist i sin egen stad i två veckor - men det måste göras. Eftersom ni redan har sett ett gäng bilder från Linus visit så lägger jag upp några andra. Om inte annat så får ni lite sightseeing-tips.

NBC-skrapan. Här spelades fram till för några månader sedan den högkvalitativa Jerry Springer Show in. Tänkte ta med Linus dit eftersom biljetterna är gratis, men enligt snubben i receptionen har de flyttat till Connecticut på grund av mer förmånliga skattevillkor.

Dark Knight. Jag kan inte gå under ed på det, men jag tror att det var i de här tunnlarna under Michigan Avenue som de spelade in biljaktscenen i The Dark Knight.

Skor. Ni som gillar att shoppa skor måste åka till Belmont Army Surplus på Belmont Avenue. Butiken har fem våningar; en med nya kläder, en skejtbutik, en skovåning, en second hand och...

...en våning med överskott från militären. Du kan shoppa en fullt funktionsduglig nazi-hjälm om du vill, men jag misstänker att det är en replika.

Navy Pier. Visserligen något av en turistfälla, men det finns en hel del att göra, bland annat båtturer, parisarhjul, museer och IMAX-biograf.
Pampig exteriör.

Pampig interiör.

Sears, förlåt, Willis Tower. Troligtvis Chicagos största turistfälla, men det måste ändå ses. Jag planerar att när jag blir rik och berömd ska jag smälla upp en 400-meters skyskrapa i Linköping bara för att jag kan. Skogens Center klingar inte så illa, faktiskt.

Jordan-statyn utanför United Center. När jag var sex-sju år någonting visste jag ingenting om basket. Hade ingen aning om reglerna eller knappt var det spelades. Det enda jag visste var att jag ville ha en Chicago Bulls-keps eftersom det var där Michael Jordan spelade. Om han var så stor för mig, gissa då hur stor han är i Chicago.

Inskriptionen lyder: "The best there ever was. The best there ever will be." Inte så dåligt omdöme, faktiskt.

H-O-C-K-E-Y, HOCKEY!! Blackhawks måste också ses, speciellt nu. På nytt födda Chicago hade NHL:s bästa publiksnitt förra säsongen med 22 247, nästan tre fullsatta Cloetta Center. Dessutom ger det maffiga introt gåshud av den högre skolan, speciellt om man är Blackhawks-supporter.

Jag kommer ihåg när jag kom hit för två år sedan. 2007 låg Chicago näst sist i publikligan med endast 12 722 åskådare i snitt. Det gick att få tag i biljetter till Blackhawks-Detroit samma dag för tio dollar. Nu, två säsonger senare, måste jag punga ut 45 dollar för samma platser - mot LA Kings. Chicago kryllar av medgångssupportrar och slipsarna i ledningen vet hur man mjölkar en framgångsvåg.

Andersonville. Sista dagen Linus var i stan tog vi en turné till den gamla svenskstadsdelen Andersonville. De första svenska immigranterna bosatte sig nära downtown, i Swedetown. Svenskarna var tredje största folkgruppen i Chicago i slutet av 1800-talet och det stråk av Chicago-avenue som gick genom Swedetown kallades i folkmun för Bondegatan. I den stora branden 1871 förstördes hela Swedetown och eftersom det efter branden var förbjudet att bygga trähus i Chicago flyttade svenskarna utanför stadsgränsen. De flesta flyttade norrut till området kring korsningen Clark och Foster, kärnan i vad som skulle bli Andersonville. Nu bor det inte så många svenskar kvar där, men området, främst tack vare The Swedish-American Museum, har lyckas hålla sitt svenska arv vid liv. Bland annat med en dalahäst.

Ericssons Delicatessen har funnits sedan 1930-talet. Direkt från Sverige importerar de knäckebröd, kaviar, sill, Ekströms fruktsoppa, Marabou-chokla, digestive-kex, ärtsoppa, bruna bönor, köttbullar, prinskorv, falukorv, you name it. Nedför gatan ligger Restaurang Svea, Simons Tavern och the Swedish Bakery.

Andersonville har ett stort HBT-community. Vi käkade på burgarstället Hamburger Mary´s som är inrett i regnbågens alla färger och där de flesta i personalen inte direkt är straighta som linjaler. Vår kypare blygade inte med komplimanger och skamlösa förslag, han var speciellt förtjust i Erik Kinnhammar som inte riktigt visste var han skulle ta vägen. I vilket fall som helst, det var den bästa burgaren jag någonsin käkat, deras hembryggda pale ale var inte så dålig den heller. Hamburger Mary´s och Andersonville är ett måste om ni kommer till Chitown.

Yours Truly,

Gustav

Omoraliskt mätt

Ledsen att det blivit lite blygsamt med bloggande de senaste två veckorna. Som ni kanske har förstått har min polare Linus varit och hälsat på, så all tid har gått åt till skolarbete och att underhålla honom. Imorgon drar han hem och vi har nyss firat av honom med en stor, svulstig Chicago-style deep dish-pizza. Uscha-an, det är moraliskt olagligt att vara så här mätt. Speciellt efter man fått det levererat till dörren.


Tänker summera hans vistelse med ett svep av bilder och anekdoter imorgon...kanske.

----------------------------------

Jag är fullt medveten om att jag inte har kommenterat dödsskjutningen på Fort Hood i Texas, vilket jag borde gjort som USA-bloggare. Jag har helt enkelt glömt av det, och nu känner jag att det mesta redan har sagts. Det enda jag vill poängtera är att fokuset på att den misstänkta skytten är muslim är farligt överdrivet. Hans muslimska tro behöver inte ha någonting direkt med hans gärningar att göra, tills motsatsen har bevisats kunde han lika gärna varit kristen. Man ska inte, som amerikansk media gör, beskriva honom som "en troende muslim" eftersom det späder bara på den illasinnade bilden av muslimer som redan genomsyrar det amerikanska samhället. Förstärker terroriststereotypen helt enkelt.

-----------------------------------

I måndags var vi och såg Blackhawks bonka bävern ur Los Angeles Kings med 4-1, trots stundtals slarvigt och ofokuserat spel. Kul att Linus fick se en bra hockeymatch i en av världens största hockeyarenor. United Center tar in drygt 21,000, i måndags var det strax över 20,000. Lite skillnad mot den match jag tog med min norrländska kusin en gång i tiden i Cloetta Center: LHC - Luleå, 0-0, inför knappa 6 500 sömniga åskådare.


United Center är speciellt även på andra sätt. Målfirandet är det ett sinnesjukt drag i:





Och nationalsången sjungs inte mäktigare någon annan amerikansk NHL-arena. Det är helt omöjligt att höra texten på grund av allt vrål.




Visserligen är det så där blint patriotiskt som bara jänkare kan vara, men jävlar, men nackhåren reser sig så man kan spetsa en buffel på dem och man kan slipa en diamant med gåshuden. Måste upplevas av alla hockeyälskare.

Blackhawks ungblod är en ruggig lagmaskin denna säsong. De ligger trea i Western Conference, leder Central Division och ligger nia totalt i NHL. Detta trots att de till skillnad från de övriga topplagen inte har någon dominerande poänggörare. Deras bästa, Patrick Kane, ligger på 30:e plats i poängligan och 17:e i assistligan. Chicago har ingen bland de 30 bästa målskyttarna och endast en med i +/- statistiken, Brent Seabrook, 21:a plats med +7. Lagmaskin var ordet.

Glädjande statistik, men det som gör mig allra gladast är att dynggänget från Detroit ligger 11:a i Konferensen, 3:a i Divisionen och endast 19:e i Ligan. Detta är revanschens säsong, sanna mina ord.

Yours Truly,

Gustav

Tepåsar mot hälsovårdsreform

Teabagger-rörelsen är en ultrakonservativ protestgrupp mot mer eller mindre allt Obama försöker genomföra. De är ledda av Michelle Bachman, en republikan från Minnesota som sitter i House of Representatives. Namnet "teabaggers" är en referens till The Boston Teaparty 1773 då amerikanska revolutionärer protesterade mot brittiska kronan genom att symboliskt hälla ut några skeppslaster importerat te i vattnet.

Igår samlades tusentals teabaggers i Washington, D.C. på Capitol Hills västra sida för att protestera mot hälsovårdsreformen, med slagord som "Kill the Bill" och flera smaklösa plakat som liknar Obama vid en marxistisk, socialistisk, nazisiskt, muslimskt terrorist (läsa en historiebok, någon?). Självklart var Bachmann där och talade. Hon tackade alla som kommit till denna "heliga mark för frihet" och under stort bifall citerade hon en av USA:s landsfäder Thomas Jefferson:

"Tomas Jefferson sa att en revolution då och då är en bra sak. Vad tycker ni?"

Jefferson förespråkade en konstant förändring av samhället, att lagarna skulle skrivas om för varje ny generation, det vill säga ungefär vart nittonde år. Visserligen praktiskt omöjligt, men det var ändock en del av hans vision för Amerika. Här står nu en ultrakonservativ grupp av människor vars politiska åsikter grundar sig i en fundamental, literär tolkning av den amerikanska konstitutionen. Deras hela agenda är därför högst anti-Jeffersonsk: den bygger på anti-revolution, på att bibehålla status quo och förändring ska ske långsamt, fast helst inte alls. De är väldigt skeptiska till tillägg till konstitutionen som tillkommit på senare tid.

Det här gör hela spektaklet skrattretande ironiskt och visar på hur dålig koll de har på begreppen. Först när riktigt förändring verkligen är på gång så motsätter de sig den genom att helt missförstå vad revolution betyder. Att "revolutionera" sig tillbaka till det gamla, korrupta, förfallna systemet var inte riktigt vad Mr. Jefferson hade tänkt sig.

Igår var inte första gången Teabaggarna protesterade i D.C. Den 12 september i år samlades de på samma plats för att spy ut sitt oinformerade hat mot Obama-administrationen. Filmen är gjord av Max Blumenthal och visar hur protestanterna dumförklarar sig själva.



Man blir ju mörkrädd. IQ Lipton Earl Grey?


Yours Truly,



Gustav

Högflygande turistaktiviteter

Trots att jag har bott i Chicago i två år har jag gjort, förutom de olika bardistrikten, förhållandevis lite klassiskt turistande. Inställningen har alltid varit: "jag ska vara här så länge, jag kommer ha tid att göra det sen." Men nu när examenshägringen börjar ta form vid horisonten inser jag att det är alldeles för många landmärken jag inte sett och museer som jag inte varit på. Eftersom Linus är här bestämde jag mig för att göra slag i saken och i alla fall beta av det kanske mest välkända: Willis Tower, the skyscraper formerly known as Sears Tower.

Sears Tower stod klart 1973, stoltserar med 442 meter (527 med antennerna), 108 våningar och 24 år på tronen som världens högsta byggnad. 2003 gick Sears namnrättigheter till byggnaden ut och London-baserade försäkringsbolaget Willis Group Holdings köpte de i mars i år. Sedan den 16 juli har bygget officiellt hetat Willis Tower, men i folkmun är det fortfarande good ol´Sears.



Fasaden. Tanken är att det ska påminna om cigaretter utskakade ur ett paket.

Vy norrut. På 103 våningen finns ett observatorium. 15 pikadollers går resan på och de försöker sälja all sorters krimskrams på vägen, men utsikten är definitivt något man inte ser i Linköping.
Nordöst. En sketen digitalkamera gör det inte rättvisa.
Sydöst.

Linus svävar. Senaste tillskottet i observatoriet är tre stora burar i plexiglas som skjuter ut några meter från fasaden. Har man tillräckligt stark mage är bildmöjligheterna är grymma.
Yours Truly. En stilla undran: är det inte väldigt talande för tiden att det första man tänker på när man tagit en sån här bild är vilken grym profilbild det blir på Facebook?

När vi var klara med Willis i skymningstid började det klia i bärstarmen, och vad bättre sätt att klia tillbaka än att knalla till andra sidan stan till John Hancock Center, ta hissen till baren på 95:e våningen och i goda vänners lag avnjuta den lokala delikatessen Goose Island 312 till ett gravt överpris och diskutera livets väsentligheter?

Söderut. Nattlig vy från Hancock. Igen, svårt att göra det rättvisa med en vanlig digitalkamera, men det är en läcker kontrast mellan stadens oändliga ljus och Lake Michigans beckmörker.
Västerut. Ja ni, raka gator verkar vara ett vinnande koncept.
Gotham City. Det är lätt att första varför Chicago valdes att representera Gotham City i Christopher Nolans Batman Begins och The Dark Knight.
Navy Pier. Det var på nöjespirens Imax-biograf vi var och såg Where The Wild Things Are.

Får se vad nästa turistmål blir, men troligtvis Chinatown eller Wicker Park.

Vi hörs!

Yours Truly,

Gustav

Hallowen bland bögaaaaairghrna i Boystown

Bästa polaren Linus är här och hälsar på i två veckor så det har inte blivit mycket tid över till bloggande (eller skolarbete). Men någon gång ibland sådär kan man ju lägga upp en bild. Helgen vigdes åt monumentalt Halloween-firande i dagarna två, men innan dess har vi gjort popkulturell sightseeing.

Linus och Chicago Theatre. Skylten känns igen från musikalen Chicago....duh..

Linus och Buckingham Fountain. Vyn återfinns i introt till Married With Children, eller som traditionen av dåliga svenska översättningar bjuder: Våra Värsta År. Därav Linus Al Bundy-pose.Linus under bruna/röda linjens tågräls, Near North Side. Det är här som Christian Bale a.k.a. Bruce Wayne skrotar med sin Lamborghini in i polisbilen i The Dark Knight.

Lite vanlig sightseeing blev det också. Här en sten från Kungliga Slottet i Stockholm som sitter i väggen på Tribune-skrapan.

Ikväll fortsätter vi det popkulturella temat med ett återbesök till The Green Mill. Förutom Capone-referenserna har en en del scener från High Fidelity spelats in där.

Igår var vi på Chicagos Imax-biograf och såg filmatiseringen av barndomens favoritbok: Maurice Sendaks Where the Wild Things are (I Fablernas Värld på svenska, kategori "godkända översättningar"). Gå och se den! Det är en film som berör, speciellt soundtracket är helt magnifikt.

-------------------------------------------------

Linus a.k.a Ace Ventura; Sara a.k.a Pippi Långstrump; Yours Truly a.k.a Världshavens skräck. I brist på inspiration tog jag till en klassisk piratkostym. Funkar alla gånger.

Halloween då. Som ni säkert vet har det i USA ingenting med att minnas sina döda längre, utan bara att skrämmas, vara läskig, klä ut sig och supa. Man tar ju seden dit man kommer, eller hur?

På fredagen begav vi oss ett stort gäng till Wrigleyville där det alltid är drag på Halloween. Roligt.

Lördagen däremot började med ett gäng collegefester och slutade med att jag, Linus och Sara hamnade vid korsningen Halsted och Belmont, a.k.a Boystown. Fruktansvärt roligt.

Dåligt med kvinnlig fägring, men det positiva är att konkurrensen inte är så stor kring de få som finns.
Träffade Någonting Mattson a.k.a Fred Astaire. Han bor i Andersonville, är svenskättling och en jävel på att steppa.

Med risk för att spela på stereotypen av den frigjorda bögen, men det är en väldigt avslappnad och välkomnande miljö i Boystown. Du får vara precis den du är, här passar alla in som inte passar in någon annanstans. Det är en skön kontrast mot alfahanne-metropolen Wrigleyville där snubbar, på icke-Halloween-kvällar vill säga, har försökt bråka med mig på grund av jag matchar mina strumpor med t-shirten, ofta bär scarf och inte ser ut som en marinsoldat i håret. En helt vanlig svensk kille alltså, men där är jag antingen "bög", "gay", "homo", "Kanye West" eller allt det ovanstående.

Yours Truly,

Gustav