En lustig Norge-historia

Barack Obama får Nobels fredspris. Grattis! säger jag. Varför? undrar jag.

Han sa det till och med själv: "Jag förtjänar inte det här priset." Obama har visioner om en värld av rättvisa och värdighet, men det är ju just det - bara visioner. Han har inte åstadkommit eller sagt något annat än vad som förväntas av honom som USA:s president. Jag får känslan att Oslos Nobel-kommitté väljer Obama bara för att de vill få honom att komma till Norge så att Skandinavien ska få sola sig lite i hans stjärnglans.

Jag är på Northen Iowa University på en konferens om Israel-Palestina-konflikten. Här har Obama ett gyllene läge att verkligen göra något för världsfreden: sluta hålla Israel om ryggen. Mellan 1972 och 2006 har USA lagt in 42 veton mot FN-aktioner kritiska mot Israel. Fyrtio-jävla-två. Jag har inte lyckats hitta någon säker information, men jag skulle kunna sätta min vänstra tumme på att det har varit exakt 42 stycken fall på FN:s bord.

Förra veckan kom det ut en rapport av en judisk sydafrikansk domare - Richard Goldstone - om krigsbrott från både israeliskt och palestinskt håll i det senaste Gaza-kriget. Föga förvånande försöker både USA och Israel skjuta den under mattan. Jag kan sätta min högra tumme på att Israel är överrepresenterade i den rapporten.

Utan att vara alltför insatt tycker jag priset skulle gått till den jordanska prinsen och professorn i islamsk filosofi Ghazi bin Mohammad. Han jobbar hårt för att skapa samtal mellan olika religioner, fred i mellanöstern-regionen, samt motverka terrorism. Fast vad kan man förvänta sig av norrmän?

Yours Truly,

Gustav