Gurra Vasa - en hyvens man?

Sitter mitt uppe i jätteuppsats nummer två den här veckan - en 15-sidare för min historiakurs History of the Atlantic World. Vi fick välja fritt bland ämnen och det slog mig hur lite jag vet om vår landsfader Gustav Vasa (eller Gustav Eriksson alternativt Gustav I som han korrekt heter). Jag lärde mig aldrig om honom ordentligt i skolan och jag tror att jag nu listat ut varför. Han var inte den noble, ädle och glorifierade första Vasaloppsvinnaren den svenska folksjälen inbillar sig att han var, utan egentligen skrupelfri, äregirig, brutal och maktgalen. Precis som en medeltida monark ska vara.


På samma sätt som vi pratar tyst om att Alfred Nobel faktisk uppfann dynamit och troligtvis har orsakat mer död än liv, likadant gäller för vår kära Ärke-Knug. Jag har jämfört Gustav Vasa med den italienska statsvetaren Niccolo Machiavellis idealhärskare från boken Fursten. Det vill säga, en ledare som är ytterst flexibel när det kommer till etik och moral. Det gäller att genom hänsynslösa metoder skapa ett enat rike. Fördelaktigt är om folket tycker om dig, men om inte kan du gott slå ihjäl dem. Religion är bara en maktverktyg, och att ljuga, svika, bedra, lönnmörda och hugga sina allierade i ryggen är vedertagen praxis. Eller som Percy Nilegård en gång sa: "Management by fear".

Utan att påstå att jag är den första som påpekat det här, men det har visat sig att Gustav Vasa var väldigt machiavellisk i sin ledarstil. Bland annat införde en ny svensk kyrka baserad på Martin Luthers protestantiska idéer endast så han kunde konfiskera den gamla kyrkans samtliga egendomar, han förrådde Lübeck och dalakarlarna som tack för hjälpen i upprorer mot Kristian Tyrann och han hade inte direkt lust att lyssna på vad Nils Dacke och grabbarna hade att säga. Jag antar att ingen mellanstadielärare hade lust att berätta det för mig. Jag menar, han gav oss ju trots allt Vasaloppet.

Cyniska hälsningar,

Gustav