Ajabaja Bossen

Mitt i påskfirandet nåddes jag av nyheten att Bruce Springsteen anklagas för att varit otrogen mot sin fru, tillika bandmedlem, Patti Scialfa. Det är en affärsman vid namn Arthur J. Kelly från New Jersey-området som i sin skilmässoansökan angett att Bossen har haft en affär med hans snart föredetta fru Ann (tydligen också rödhårig likt Patti). Den gode Arthur hävdar bestämt att han inte är ute efter att slå mynt av Springsteens kändisskap och hävdar att han knappt vet vem han är (yeah right, det är ungefär lika troligt som att bo granne med Graceland i Memphis och inte veta vem Elvis är).

´Det är alltid svårt när ens stora rockgudar hamnar i blåsväder, man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig. Jag tycker det är oförlåtligt att bedra sin fru, men samtidigt kan jag ju inte kasta bort alla min Springsteen-album och radera varje inpräntad textrad från minnet. Herregud, utan saxofonsolot från Springsteens Jungleland skulle VM-krönikan-94 vara helt antiklimaktisk.

Nu är det ju inte säkert att Bruce är skyldig och ett äktenskapligt snedsteg är egentligen ingenting i jämförelse mot vad min andra gitarrgud i livet The Who's Pete Townshend gjorde sig skyldig till. För några år sedan dömdes han för barnpornigrafibrott. Jag blev äcklad, besviken, men lik förbannat stod jag där en meter från scenen vid Roskilde -07 och tillbad hans gudomlighet. Igen, jag kan inte bortse från en hel rockera som gett mig så mycket glädje. Dessutom har jag inte lyssnat på ett The Who-album gjort efter 1982, så jag intalar mig själv att hans persversitet kom efteråt. Jag antar att jag i slutändan får ta till en gammal biblisk klyscha: älska syndaren, men hata synden.

Rock on

Gustav