Mera knark så blir du stark

Det sägs att ett glas vin om dagen är bra för magen, likaså ett äpple. Fast jag vet vad som verkligen är bra för magen: tre små piller med åtta timmars mellanrum. Mediciner gör underverk mot sjukdomar ibland. Jag är inte helt frisk än, men på en dag gick jag från att vara ett feberfrossande vrak som med möda tvingade i mig några sönderkokta nudlar till mitt mer vanliga jag som pluggar frisk och frossar i fullkornspasta och tomatsås.



Men allt måste tas med måtta. Av för många glas vin blir man full, av för många äpplen får man magknip - fast av för många piller blir man världens bäst betalda baseboll-spelare. Den stora snackisen på staternas tavernor, bodegor och lunchrum är inte President Obamas enorma stimulans-paket (som det borde vara), utan att New York Yankees Alex Rodriguez har erkänt att han dopat sig åren 2001-03. Det var innan ligan införde regelbundna tester för stereoider och amfetaminer.

A-Rod blev historisk förra året då han med en fantasi-årslön på 28 miljoner dollar (224 miljoner kronor) blev den bäst betalde basebollspelaren genom tiderna. Han tjänar mer än vad hela Florida Marlins spelartrupp gör tillsammans för att utöva en sport där du kastar lite boll, svingar lite bollträ och springer någon gång i bland. Tänk på det nästa gång ni klagar på Jan Hlavacs månadslön på 800 000. Det är kaffepengar i jämförelse och då måste Janne ändå brunka i sarghörn, riskera tänderna och bråka om utrymme med 110-kilos kolosser beväpnade med hockeyklubbor, sylvassa skridskoskenor och noll empati. Ack, det är synd om proffsidrottarna.

Yours Truly,

Gustav

Anti-Svennis konspiration

Eftersom jag och mina rumskompisar ar antingen a) for lata, b) for snala eller c) a och b kombinerade for att skaffa kabel-TV, maste jag ta mig till nagon vans hushall med den amerikanska fotbollintresserades Heliga Graal FOX Soccer Channel for att se pa fotboll. Jag ar precis hemkommen fran en av dessa vanner , Kristoffer Grahn, dar jag nyss sett USA besegra Sven Goran Erikssons Mexiko med 1-0 i Concacafs VM-kval. Det var en av de trakigaste matcherna jag har sett. 

Mexiko var helt viljelost och sag inte ens ut att forsoka, trots att det handlar om en match med samma rivalitet mellan motstandarna som den mellan Sverige och Danmark. Anda sedan det blev klart att Svennis skulle ta over Mexikos landslag har han varit ifragasatt av mexikanska journalister, folket och till och med nagra av spelarna. Efter en rad forluster har pressen bara okat och det ryktades att vid egenskap av forlust mot USA sa skulle han ryka. Tro mig, att doma av de mexikanska spelarnas insats ikvall sa forsoker de fa Svennis sparkad. 

Yours Truly, 

Gustav

Allmän misär

Jag trodde jag var frisk och kry efter helgens sjukdom, men icke. Natten mellan måndag och tisdag började jag frysa trots att jag borde varit varm, låg och skakade hela natten. Mådde skit hela tisdagen, fick en god natts sömn och mådde bättre i morse (onsdag). Därför gick jag till skolan, men under första lektionen började jag svettas och hade svårt att koncentrera mig. Det var då själva, tänkte jag, jag brukar ju aldrig vara sjuk. Med misstanke om infektion och behov av pencillin gick jag till doktorn hos Swedish Covenant Hospital nerför gatan (studenter på North Park får gratis undersökningar). Diagnos: feber och maginfluensa. Doktorns anvisningar: vila och mediciner mot feber, magont och diarré till ett värde av 20 dollar. Det här kom inte precis lägligt då jag har ett stort prov på fredag och en ännu större uppsats som ska lämnas in på måndag.

Som om det inte vore nog har det knyckfulla Chicago-vädret visat upp sig från sin värsta sida idag. De senaste dagarnas vårvärme har bytts ut mot några ynkliga plusgrader kryddade med hällregn och snålblåst. Dessutom säger prognosen att det bara kommer bli värre.

Usch, tyck synd om mig!

Yours Truly,

Gustav

En låt på hjärnan

Efter att ha kollat på Weeds hela helgen så har jag de senaste dagarna gått runt och sjungit och visslat på introlåten: Little Boxes med Malvina Reynolds. Mina närmaste hatar mig. Låten skrevs av Malvina Reynolds 1962. Det är en känga mot det borgeliga förortslivet med stora villor, SUV:s, föräldramöten, hemmafruar och allmän konformitet med konsumtionssamhällets värderingar. För er som inte vet, Weeds handlar om en hemmafru som hastigt och olustigt blir änka och för att försörja familjen börjar hon sälja marijuana till den rika Los Angeles förorten Agrestics invånare.




Den kanske mest kända versionen av låten spelades in av Pete Seeger 1963, men min favoritversion är med en av mina hjältar i livet; den chilenske folksångaren och frihetskämpen Victor Jara. Han mördades 1973 i samband med militärkuppen i Chile som satte Augusto Pinochet vid makten.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

F�rtydliganden

Jag har f�tt n�gra mejl och kommentarer om mitt f�rra inl�gg om kristna hycklare. Det verkar som jag uttryckt mig lite klumpigt vilket lett till missf�rst�nd. Jag t�nker inte be om urs�kt eftersom jag st�r f�r det jag sa, men jag t�nker g�ra n�gra f�rtydliganden.

Jag menade inte att p� Alex Schulmanskt vis klanka p� ner p� svenska kristna, tv�rtom, de har min fullaste respekt. Jag anv�nde den svenska stereotypen som en f�rklaring till varf�r jag t�nker som jag t�nker om amerikanska kristna jag tr�ffar. Ens tankar grundar sig i till stor del i den kultur man v�xt upp i, dvs det svenska sekul�ra samh�llet.

Po�ngen med inl�gget var att beskriva dubbelmoralen hos m�nga unga kristna amerikaner jag har m�tt h�r. Till skillnad fr�n de flesta svenska kristna jag har m�tt (en del i min n�rmaste bekantskapskrets) lever de inte alltid i enlighet med den tro de predikar. M�nga g�nger har de moraliserat �ver mina religi�sa tillkortakommanden, n�stan tyckt synd om mig att jag inte tror p� Gud. �nd� lever de n�stan precis likadana liv som mitt, p� gott och ont. Samma synder och samma dygder. De st�ller sig of�rst�ende n�r jag h�vdar att jag inte beh�ver n�gon �verm�nsklig makts v�gledning f�r att leva ett r�ttf�rdigt liv och behandla mina medm�nniskor v�l.

Ett perfekt exempel kommer fr�n en av mina allra n�rmaste v�nner. Han h�vdar att homosexualitet �r fel, emot Guds vilja, onaturligt, omoraliskt och allt det d�r (han blev arg p� mig att jag f�r det f�rsta sett Brokeback Mountain, och n�stan f�rbannand att jag tyckte den var skitbra). Det �r samma kille som naglat upp en stor poster av Tanya Chalkins ber�mda foto The Kiss p� v�ggen.

N�r jag d� f�rs�ker argumentera att det minsann �r homosexualitet �ven n�r tv� tjejer kysser varandra s� svarar han: "N� det �r bara manligt homosex som �r fel. Tv� tjejer �r bara sexigt". Jaha, vad svarar man p� det? Det �r sv�rt att f�ra ett logiskt argument n�r det bara �r en spelare p� banan.

Yours Truly,

Gustav

Ett rättfärdigt liv?

Eftersom North Park är ett privat, kristet universitet så anordnas varje söndag i skolans kapell något som heter Collegelife. Det är en tillställning i Guds ära med sång, bön, tal och predikan som ska vägleda skolans elever och lärare i rätt riktning i livet. Trots att jag nu är inne på min fjärde termin så har jag aldrig varit där. Som den trolösa hedning jag är så har jag inte riktigt känt mig manad, men någon gång ska ju vara den första. Efter att ha spenderat min söndag med sju timmar Call of Duty och tredje säsongen av Weeds så kunde jag lika gärna göra något produktivt. Därför hakade jag på några vänner till Collegelife för att se vad de har för sig där.

Det var länge sedan jag kände mig så obekväm. Gudstjänsen började med att ett band av elever sjöng lovsånger i stil med "Hallelujiah, God is glorious", "Let us worship Jesus", och "God is Divine, Infinite and the Best", alla med det underliggande budskapet att vi människor är små och värdelösa och endast Herren Skaparen kan guida oss rätt i våra ynkliga liv. Sen talade den kanske smartaste teologen på North Park, Dr. Boaz Johnsson, (han pratar typ 15 språk och var med och översatte Döda Havs-rullarna) om något jag inte riktigt greppade. Efter att han pladdrat i 40 minuter var det dags för bandet och ta scenen igen. Bandet sjöng och predikade om Guds storhet, de trehundra närvarnande sjöng med och jag klarade inte av mer hjärntvätteri så jag lämnade innan det var över.

Fast det är inte budskapet i sig jag har problem med, jag respekterar folks tro och de får praktisera den hur det vill så länge de respekterar mitt avståndstagande till religion. Det som stör mig är att samma personer som jag ser redslöst fulla i jakt på utomäktenskapligt sex på lördag kväll är samma personer som på söndag kväll står med slutna ögon, armarna upp i skyn och inlevelsefullt sjunger med i "Oh, Lord, I wanna yearn You and You make me whole, etc". Det är ett stort, jävla hyckleri.

Må så vara att min uppväxt i världens kanske mest sekulariserade land kan gett mig en mer än lite skev bild av hur kristna människor bör bete sig. Stereotypen av svenska kristna är den 65-åriga, bibelkramande frikyrkotanten i brun polokofta och brun ankellång kjol som knypplar dagarna i ända, går och lägger sig klockan åtta, aldrig rört en droppe alkohol och har haft sex lika många gånger som antal barn hon har. Föreställ er tanten femtiotalet år yngre så har ni stereotypen av den svenska kristna ungdomen. Det hjälper ju inte heller att Carola är den kändaste svenska kristna personligheten eller att den enda gången kristna får nyhetsutrymme är när de Knutby-mördar varandra.

Men ändå, det hycklas en hel del kring religion i USA, speciellt bland mång av mina kristna vänner som inte lever i enlighet med sin tro. De väljer att lyssna på de delar av den kristna läran som passar dem. De utformar sin tro eftersin livsstil, inte tvärtom. De super, knarkar och knullar runt och använder sedan Collegelife som något sorts katolsk botbrev. Så länge man prisar Gud en timme varje söndag så är det lugnt att synda friskt resten av veckan.

--------------------------

Den amerikanska stereotypen. Min roomie och bästa vän Steve Hosch sitter och myser med ett dussin munkar från Dunkin Donuts i knät. Svältande barn i Afrika, någon?

Yours Truly,

Gustav

Te och Weeds

Jag har varit lite småkrasslig ända sedan jag kom tillbaka till skolan, men igår bröt det ut på allvar. Natten spenderades i feberyra och jag var tvungen att gå upp på toa tre gånger och göra onämnbara gärningar. Mådde skit när jag vaknade på riktigt runt elva. Hela dagen har jag legat i vår trasiga soffa och varvat grönt te, havrgrynsgröt, Call of Duty, två säsonger av den grymma TV-serien Weeds och ytterliga besök på hemlighuset. Usch, det är såna här dagar man önskar att man vore sju år igen och hade en morsa som pysslade om en. Kommer med varm blåbärssoppa, puffar till kudden och låter en titta på Power Rangers för en gångs skull.

Det hjälpte nog inte att jag var ute på galej igår heller, trots att jag kände mig lite tjyvtjock. Det var en trevlig kväll iallafall eftersom jag träffade de nya utbytessvenskarna för första gången. Eftersom de kommer från Södra Vätterbygdens Folkhögskola i Jönköping är de mest en massa HV-fans i och för sig, men ingen är ju perfekt. Att en av dem var från Askeby utanför Linköping vägde dock upp lite grann.

Yours Truly,

Gustav