En dag på ett Social Security Office

Eftersom jag börjat jobba på campus måste jag skaffa mig ett amerikanskt personnummer - social security number - för att kunna få betalt. Så med rekommendationsbrev, intyg och pass i hand var det bara att snällt knalla ner för Lawrence till mitt lokala kontor. Det var ungefär precis så tråkigt som ni kan föreställa sig. Först möttes jag av ett urinluktande väntrum fullt av familjer som skulle få sina skrikande nyfödda registrerade. Jag gick upp till disken och tog en kölapp, nummer S297. Kollade på skärmen vilket nummer som fick hjälp just då - S264. Självklart.

Så det var bara att slå sig ned bredvid en mamma och hennes skrikande bebis, ta fram min bok och tänka på annat. När det till slut blev min tur en och en halv timme senare var det nära att jag missade uppropet. Tro mig, den som uppfinner ett högtalarsystem för väntrum, bussar, tåg och flygplatser där man faktiskt hör var som sägs kommer bli stenrik. Sen gick jag fram till lucka nummer 10 och där väntade världens tråkigaste dam. Jag berättade mitt ärende, lämnade fram mina papper och hon nickade inte ens till svar. Hon började knappa på sin dator utan att ens kolla på mig, tittade inte ens upp när hon mumlade en fråga som jag tror handlade om min adress. Hon fortsatte knappa ett tag, lämnar sin stol och kommer sen tillbaka. Knappeli-knappell-knapp igen, sen skickade hon fram ett kvitto och sade: "Two weeks in the mail." Inte ens ett "have a good day" fick man, utan det var jag tvungen att säga själv.

Jag fattar inte, hade jag haft ett sånt tråkigt jobb skulle jag försöka göra vad som helst för att liva upp det. Småprata, fråga varför man söker, var jag kommer ifrån. Stämningen skulle bli så mycket trevligare och så svårt ska det väl inte vara att multitaska?

Och en grej till. På vägen hem tänkte jag köpa grädde för att svänga ihop en bacon-carbonara till middag. Gick in på två Wahlgreen´s. Båda sålde mjölk, ost och smör, men inte grädde. Jag fattar inte!

Yours Truly,

Gustav