Detroit-montage

En bild sager ju mer an tusen ord, som det sa vackert heter. Som utlovat kommer har ett litet ihopklipp av bilder fran kanske varldens storsta spokstad Detroit. Ber om ursakt for den ibland skakiga kamerahallningen, men det mesta ar filmat ur en akande bil. Bildkvaliten ar det ocksa lite si och sa med eftersom jag var tvungen att komprimera filen till under 100 Mb for att Blogger ska lata mig lagga upp den. Har inte lagt ner nagon tid pa redigering och klippning, bara enkla overgangar. Ljudet ar original ocksa, tankte det kunde vara intressant for er att hora vad som sags och lyssnas pa under en biltur i Detroit.

Det syns inte alltid pa utsidan, men alla hus i den har videon ar overgivna. Och da pratar vi inte om en fjarran overgiven landsortshala, utan i downtown Detroit. I de flesta andra stader ar sana lagen guld varda. Nagra har forsokt gora nagot vettigt av situationen och skapat Heidelberg-projektet. De har helt enkelt tagit over nagra kvarter overgivna hus och gjort samhallskritiska konstverk av dem. Ni forstar nar ni ser dem.

Yours Truly,

Gustav

Pågår det ett OS?

Det är väldigt svårt att följa OS från USA om man har svenskintresse. Det enda jag egentligen bryr mig om är Tre Kronor, men eftersom yanks inte bryr sig om hockey i allmänhet eller svensk hockey i synnerhet så visar de knappt några matcher. Det räcker med att det är en avdankad, amerikansk curlingföredetting som spelar för att NBC ska visa det före, säg, Ryssland - Tjeckien. Visserligen har NBC ett gäng kabelkanaler där de visar OS, men eftersom jag är för fattig har jag inte råd med det.

Men som tur är har jag lyckats leta fram en TV-apparat med tillhörande kanal som visar Sverige-Slovakien klockan 23 onsdag kväll, 6 på torsdag morgon för er. Så, heja Mange Johansson!

Yours Truly,

Gustav

Back from Motown

Kom tillbaka från min lilla utflykt till Michigan igår. Hälsade på några nära vänner som bor i en förort till Detroit och det var en mycket angenäm helg med en lagom mix fest och sightseeing. Intressantast var att kolla in Detroit. Helt otroligt att en stad i ett i-land kan vara så förfallen. Det vi såg på nyheterna under SAAB-cirkusen var bara den skinande GM-skrapan, men resten av stan är till stora delar en spökstad. Det blev också en dagtripp på söndagen över gränsen till Kanada och staden Windsor. Så nu kan man kryssa av Kanada från listan av länder att besöka. Jag har tyvärr inte så mycket bilder, men en hel del filmat så jag kan klippa ihop ett litet montage och lägga upp här senare under veckan.

Detroits fönsterlösa gamla tågstation. Byggnaden har stått övergiven i 35 år, enligt pappan i familjen jag var med. Han sa att när han var ung sade folk: "Snart så vänder det. Detroit kommer blomstra igen." Det var 40 år sedan.

Turister i Kanada. Min goda vän Sarah till vänster, Yours Truly i mitten och Sarahs lillasyrra Ellen till höger. Bron över Detroit-floden var en gång i tiden världens längsta hängbro. Där ser man...

Detroits skyline. GM-skrapan tornar längst till höger.

Windsor.

Detroit till vänster, Windsor till höger.

Fick lite problem när vi skulle tillbaka in i USA. Jag hade med mig pass med tillhörande visum, men jag hade glömt att ta med mitt I-20, ett dokument som visar att jag studerar lagligt i USA. Så en gränsvakt som var lite för kär i sig själv konstaterade strängt "well, thats a problem" och så fick vi snällt slå oss ned med ett gäng kanadensiska pundare och vänta på att de skulle kolla upp mina uppgifter. Killen bakom disken var trevlig, men förstår inte varför det ska ta 45 minuter att knappa in lite data och ställa några frågor. USA:s gränspolis måste ha världens långsammaste mjukvara eller världens Facebook-gladaste arbetsstyrka.

Yours Truly,

Gustav

Off to Detroit

Jag drar till Detroit-området i helgen. En kompis bor där och hans flickvän har huset för sig själv, så det är risk för att en och annan kall slinker ned. Därför kommer det vara tunt med bloggande i helgen, återkommer med rapport på måndag. Ska ta försöka ta reda på om talessättet "Detroit has no windows" verkligen stämmer.

Yours Truly

Gustav

En dag på ett Social Security Office

Eftersom jag börjat jobba på campus måste jag skaffa mig ett amerikanskt personnummer - social security number - för att kunna få betalt. Så med rekommendationsbrev, intyg och pass i hand var det bara att snällt knalla ner för Lawrence till mitt lokala kontor. Det var ungefär precis så tråkigt som ni kan föreställa sig. Först möttes jag av ett urinluktande väntrum fullt av familjer som skulle få sina skrikande nyfödda registrerade. Jag gick upp till disken och tog en kölapp, nummer S297. Kollade på skärmen vilket nummer som fick hjälp just då - S264. Självklart.

Så det var bara att slå sig ned bredvid en mamma och hennes skrikande bebis, ta fram min bok och tänka på annat. När det till slut blev min tur en och en halv timme senare var det nära att jag missade uppropet. Tro mig, den som uppfinner ett högtalarsystem för väntrum, bussar, tåg och flygplatser där man faktiskt hör var som sägs kommer bli stenrik. Sen gick jag fram till lucka nummer 10 och där väntade världens tråkigaste dam. Jag berättade mitt ärende, lämnade fram mina papper och hon nickade inte ens till svar. Hon började knappa på sin dator utan att ens kolla på mig, tittade inte ens upp när hon mumlade en fråga som jag tror handlade om min adress. Hon fortsatte knappa ett tag, lämnar sin stol och kommer sen tillbaka. Knappeli-knappell-knapp igen, sen skickade hon fram ett kvitto och sade: "Two weeks in the mail." Inte ens ett "have a good day" fick man, utan det var jag tvungen att säga själv.

Jag fattar inte, hade jag haft ett sånt tråkigt jobb skulle jag försöka göra vad som helst för att liva upp det. Småprata, fråga varför man söker, var jag kommer ifrån. Stämningen skulle bli så mycket trevligare och så svårt ska det väl inte vara att multitaska?

Och en grej till. På vägen hem tänkte jag köpa grädde för att svänga ihop en bacon-carbonara till middag. Gick in på två Wahlgreen´s. Båda sålde mjölk, ost och smör, men inte grädde. Jag fattar inte!

Yours Truly,

Gustav

Min hjärna är mos

Var och såg Avatar i 3D på Chicagos Imax-biograf ikväll. Jävlar i min låda vilket spektakel! Har aldrig upplevt något mäktigare, köttigare och färgrikare i filmväg. Jack Blacks klassiska replik från Tenacious D: The Pick of Destiny beskriver upplevelsen ganska väl: "....turn your brains into shit!".Visserligen innehöll filmen lite för mycket fjantig dialog mot slutet och var en halvtimme för lång, men det är förlåtligt. Hade jag spenderat en halv miljard dollar på en film så vill man klämma in så mycket som möjligt.

Yours Truly,

Gustav

I lobbyisternas värld

Min lärare i kursen American Government berättade en rolig historia om hur det kan se ut i Washington. Han jobbade som tjänsteman i kongressen för en massa år sedan och i jobbeskrivningen ingår att svara på brev halva dagen, svara i telefon resten, samt någon gång ibland gå på branschorganisationers lobbyfester. Dessa möten följer alla samma mallar: man går dit, skakar tass, ler falskt, lyssnar på tråkiga tal, politiskt skitsnack och käkar gratis buffé.

Men ibland får de en extra tvist, till exempel USA:s fläskproducenters årliga möte. När de kom in i det hyrda hotellkonferens-rummet fick alla gäster en vit bomullshandske. Sedan var det bara att ta för sig av fett-och såsdrypande revbensspjäll, hela skinkstycken, fläskkorvar och andra nyttigheter. Måste varit en grann syn: ett gäng politiker och grisuppfödare som står och snackar framtidsbudgeter och valfjäskar medan de likt grottmänniskor gnager på ett köttben. Parodiskt, indeed.

-----------------------------------------

Insåg brutalt i helgen att man börjar bli gammal. Var på husfest med apfulla freshman-tjejer och douchebags som härjade vid beerpong-bordet. När Miley Cyrus låt "Party in the USA" spelades och festen tog skruv insåg jag att det är dags att börja hänga med folk i min egen ålder. Trodde bara det var tolvåringar som lyssnade på henne, men tydligen inte.

Yours Truly,

Gustav

Talk to the hand

Palin haller tal pa en Tea Party-samling...

...men har lite svart att komma ihag vad hon ska saga.

Sarah Palin har lyckats igen. I ett tal for ett gang konservativa aktivister (jag havdar fortfarande att man inte kan vara en konservativ aktivist, men i alla fall) hade hon svart att komma ihag vad hon skulle saga. Darfor tog hon till ett gammalt beprovat mellanstadieknep: stodord i handflatan. Hon hade skrivit ned "energy", "budget cuts" och "lift American spirit." Ordet "budget" hade dessutom kryssats for och ersatts med "tax." Hennes low-tech hjalpmedel har snabbt fatt namnet "a Hillbilly Palm Pilot."

Obama administrationens talesman var inte sen att gora narr av henne:

Sarah Palin tanker troligtvis ga med i presidentracet 2012. Vi far verkligen hoppas det, eftersom Obama kommer ata upp henne levande. Redan i forra kampanjen visade hon gang pa gang prov pa usel mediahantering. Trots det har hon kallad Obama for en "en karismatisk kille med en teleprompter," med passning att hon tycker det ar mycket snack och lite verkstad. Han har i alla fall vett nog att anvanda den senaste tekniken.

Nasta val kommer inte avgoras av Demokrater eller Repblikaner, utan de oberoende valjarna. Palin kommer inte locka manga av deras roster om hon inte ens sjalv tror pa sin politik tillrackligt mycket for att memorera den.

Yours Truly,

Gustav

Var det någon som sa segregation?

Ibland kan man vara främling i sin egen stad. Fick mig till livs en anekdot som är ganska talande för hur segregerad Chicago är. Har tre vita vänner som bor tillsammans i en lägenhet en bit nedför gatan. De vita vännerna har en svart vän och i fredags fick de besök av två av hans vänner från röda linjens ändstation 95th/Ryan. Djupare ner på sydsidan kommer man inte.

Besökarna från söder kliver in i huset, den ena tänder genast en Newport-cigarett. Den lite mer världsvana av de två rycker den ur munnen på honom och förklarade ytterst pedagogiskt: "Nej, så där kan du inte göra. I en del hem är det inte okej att röka inomhus." Förövaren blev skamsen: "Oj, förlåt, jag visste inte."

Det var första gången någon av dem var norr om downtown. De hade aldrig tidigare besökt den "rika, lyxiga" nordsidan av Chicago. För de att ta den bruna linjen norrut är som om jag skulle ta flyget till New York eller Los Angeles, en helt annan stad. Att de sedan besökte Albany Park, ett av nordsidans ruttnare kvarter spelade mindre roll.

Yours Truly,

Gustav

Nu skulle jag VERKLIGEN vilja vara på Bourbon Street

År 2010:s största fest har precis startat och kommer fortsätta i flera veckor. Bourbon Street i New Orleans kommer vara packat med festande Saints-fans fram till Mardi Gras i mars. 31-17 i slutresultat, sällan har en seger varit så välförtjänt.

Annars vill jag skryta med att jag prickade in fyra av fem låtar av The Whos spellista. Jag tippade så här för några veckor sedan:

1.Who Are You?

2. My Generation

3. Pinball Wizard

4. Baba O´Riley

5. Won´t Get Fooled Again

Så här såg låtlistan ut i halvtidsshowen:

1. Pinball Wizard

2. Baba O´Riley (CSI: New York)

3. Who Are You? (Original-CSI)

4. See Me, Feel Me, Hear Me

5. Won´t Get Fooled Again (CSI: Miami)

Tyvärr hade hade jag rätt att det blev ett CSI-medley, men vad kunde man förvänta sig. Daltrey och Townshend bjöd på en mycket bra show, men det märks att de börjar bli till åren. Hade gärna sett att de hade dammat av den här gamla pärlan gömd på magnifika albumet Who's Next?....

...men det hade nog varit lite för mycket begärt. Förra året Bruce Springsteen & The E Street Band, i år The Who. Det enda som kan toppa det nästa år är en återförening av Pink Floyd. De har i alla fall alla originalmedlemmar vid liv.

Yours Truly,

Gustav

Big Game Sunday

Idag är det den Stora Matchen (Bridgestone har ensamrätt på varumärket Super Bowl så ingen annan får använda det i sin marknadsföring). Indianapolis Colts mot New Orleans Saints, ett möte där alla utom Colts-fansen håller på Saints. De har blivit USA:s adoptivlag, alla tycker att de förtjänar att vinna efter all skit som förknippats med Katrina.

Min vana, och lathet, trogen i Super Bowl-tider lägger jag upp en artikel jag skrev för två år sedan om den mest amerikanska av högtider. Lagen som spelar är olika, men budskapet detsamma.

SUPER BOWL - BÅDE PÅ GOTT OCH ONT
Super Bowl - finalen av amerikanska footballigan NFL - ses av 800 miljoner människor världen över. I sportens hemland handlar dock matchen om så mycket mer än vilket lag som koras som mästare. Den 3 februari 2008 klockan 18.30, efter flera veckors uppladdning, sparkar årets största amerikanska mediahändelse igång. Välkomna till Super Bowl XLII.

På söndag möter de hittills på säsongen överlägsna New England Patriots skrällaget New York Giants i Glendale, Arizona, i den fyrtioandra upplagan av Super Bowl. Storfavoriten New England, med härförande quarterbacken Tom Brady, har radat upp 18 segrar på lika många matcher och vinner de på lördag blir de det andra laget sedan Miami Dolphins 1972 att prestera en perfekt säsong. De enda lag som nu stor i vägen mellan Patrioterna och historieböckerna är uppstickaren New York Giants, där framförallt quarterbacken Eli Manning har presterat över alla förväntningar. Denna match har särskild betydelse för Eli eftersom att han under hela sin karriär stått i skuggan av sin äldre bror Peyton Manning, som i egenskap av quarterback för Indianapolis Colts vann Super Bowl i fjol. New York fick verkligen slita i semifinalen i vilken de mötte Green Bay Packers från Wisconsin på bortaplan. Giants kicker Lawrence Tynes avgjorde på övertid den tredje kallaste mathen i NFL:s historia. Med vindfaktorn inräknad visade termometern -30 grader Celsius.

En inofficiell nationell högtid

Dock är den sportsliga aspekten av Super Bowl långt ifrån den viktigaste för USA:s invånare. Eftersom den amerikanska kulturen i grunden är väldigt familjeorienterad skapar Super Bowl ett tillfälle för människor att samlas och känna gemenskap. John Born, 36, från Brookfield, Wisconsin berättar:
- Vilket lag som vinner betyder egentligen ingenting för den gemene amerikanen, förutom om du bor i någon av de städerna som lagen som spelar tillhör. Super Bowl är en inofficiell nationell högtid fullt jämförbar med Thanksgiving eller nationaldagen. Man bjuder in familj och vänner till fester där det äts pizza och dricks öl i kopiösa mängden.
Han fortsätter:
- För att göra själva matchen intressantare anordnas vadslagningar om allt möjligt; första lag att ta poäng, halvtidsresultat och, förstås, slutresultatet. Fast som sagt, matchen i sig är inte det viktiga, och många är till och med mer intresserade av reklamerna i spelavbrotten än själva spelet.

“Årets största mediaevenemang”

Bolag betalar mångmiljonbelopp för att få chansen att synas under Super Bowl-sändningen; 30 sekunders reklamtid kostar 2.7 miljoner dollar, vilket motsvarar drygt 17.1 miljoner kronor.
- Super Bowl är utan tvekan årets största evenemang för mediaindustrin, dess betydelse är enorm, säger Margaret Heafner, 50, doktor i kommunikation och marknadsföring som undervisar vid North Park University i Chicago.
- Förutom att företag måste betala dyrt för själva reklamtiden satsas grova pengar i själva produktionsfasen av reklamfilmerna. Filmerna måste vara nyskapande och originella, inget annat duger. Reklamfilmerna som visas under Super Bowl sätter standarden för resten av året.
Med tittarsiffror högre än något annat program i USA (ungefär 93.2 miljoner amerikaner såg 2007 års match) är det ingen tvekan om att exponera sitt företag under sändningen ger effekt. Till exempel: år 1999 sändes en speciellt uppmärksammad reklamfilm från företaget Monster.com, en jobbsökmotor på internet. Filmen visade barn som drömskt berättar om sina framtidsyrken, men istället för att de vanliga svaren att de vill bli brandman, polis eller författare var svaren mer verklighetsbaserade: “Jag vill bli underbetald”, ”ostimulerad” eller som i en liten flickas fall ”få sämre betalt för samma jobb”. Miljoner människor kände igen sig och tog åt sig av barnens hånande kommentarer, och filmen fick ett enormt genomslag. Minuterna efter matchen var över gjorde Monster.com 2 900 jobbsökningar per minut, drygt två och en halv gånger mer än deras tidigare högsta notering. Enligt Monster.coms dåtida VD Jeff Taylor var reklamfilmen huvudanledningen till att företaget gick med 40 miljoner dollar i vinst det året.

Beklagansvärd utveckling

För företagen är Super Bowl-spektaklet en nästan outtömlig kassako, men denna utveckling beklagas av många amerikaner. James Derrick, 22, historiastuderande från Harrisburg, Pennsylvania, riktar skarp kritik mot kommersialiseringen av Super Bowl:
- Football är full av skicklighet, passion och viktigast av allt, styrka, och därför är det den ultimata amerikanska sporten. Därför är Super Bowl, matchen då mästarna ska koras, en av de mest efterlängtade årliga händelserna.
Han suckar och fortsätter:
- Just därför blir jag så besviken på att Super Bowl synnerhet och sporten i allmänhet överskuggas av kommersiella intressen. Matchen har förvandlats till en bolagsproduktion. Varför måste evenemanget översvämmas av reklamfilmer för mångmiljonbelopp? Varför kan man inte längre uppskatta en match med det sportsliga intresset som enda syfte?

Manifestation i nationell stolthet

Kommersialiseringen till trots, Super Bowl är en instutition i det amerikanska samhälllet. På frågan varför Super Bowl betyder så otroligt mycket för amerikanerna, svarar John Born:
- Både på gott och ont, evenemanget är en manifestation i nationell stolthet. Football är USA:s absolut populäraste sport och 99 procent av spelarna i NFL är inhemska. Visserligen dyker det ibland upp en utländsk spelare, som till exempel Atlanta Falcons danske kicker Morten Andersen, men alla stjärnor är amerikaner. Det är något som många här känner sig stolta över, till skillnad från baseboll-ligan där många lag bärs upp av utländska importer.
Dock är även Born inne på samma spår som James Derrick när det gäller själva arrangemanget kring matchen:
- Den amerikanska patriotismen i samband Super Bowl går ofta till överdrift, och kommersen runt omkring är nästan vulgär. Det symboliserar det jag skäms mest för som amerikan; köphysterin vårt samhälle är byggt på.
Han blir tyst för en stund.
-Super Bowl är allt som är rätt och allt som är fel med USA under fyra timmar.
Jag avslutar med att fråga vilket lag han tror vinner på söndag:- New England, så klart. Men vem bryr sig egentligen?

----------------------

Let´s go, The Who!

Yours Truly,

Gustav

Är vi i krig?

Skrev en artikel för skolans tidning North Park Press om vad studenter här egentligen vet om kriget i Afghanistan. Nyhetsmedia droppade det från radarn för ungefär fem år sedan och det är först de senaste månaderna när Obama valt att skicka in 30 000 nya soldater som kriget fått uppmärksamhet. Här får ni en chans att träna engelsk läsförståelse.

Are We In a War?

Despite claiming to follow the news, North Park students have a hazy knowledge why American troops fight in Afghanistan.

"I don´t know, but I assume it has to do with 9/11."Something about Al-Qaeda.""War on terror…to get oil maybe?" These were the hesitant ballpark guesses from a sophomore, a senior and a junior who retrospectively wanted to remain anonymous.

The ongoing conflict began in October 2001 when, in response to the 9/11 terrorist attacks, United States and coalition forces entered Afghanistan to destroy the terrorist organization Al Qaeda, find its leader Osama bin Laden, and remove the totalitarian Taliban regime from power. Today, United States troops battle a growing Taliban opposition while trying to secure free elections.

Knowledge and opinions about the war progress and Barack Obama’s decision to send in 30, 000 more troops are also fuzzy. "I don´t know, but I guess we´re doing badly," said a female North Park junior. "Are we still looking for bin Laden?" asked a sophomore female, and "What? I thought we were taking troops out!" said a surprised male senior.

Probably, this lack of knowledge is the result of a combination of factors. According to Dr. Margaret Haefner, professor in the Media Studies-department at North Park, the media does not continuously cover the war, she said, students do not know where to look for information, or are just not interested.

"Without a crisis in Afghanistan to grab the public’s attention, it’s hard [for the news media] to make it seem other than old news," Haefner says. Recently, however, the conflict has made the news. For example, CNN.com ran a story on January 25 about the devastation of the country and reports of the Taliban changing their public relations tactics appeared in many outlets a few weeks ago. But still, student awareness is low. "Perhaps the students’ just don’t see Afghanistan as an important enough topic to cue in when news and information does become available," said Haefner.

Also, Haefner points out, there are many alternative information sources out there, but people need to dig them out. But sadly, she said NPU students, like Americans in general, do not dig "despite the fact that many people are dying and hurt in the war, and that billions of tax dollars are going to support the war."

In addition, students may not care because they have no personal connection with the war. Monica Thomas, 27, graduated from NPU in December 2009. Before college, she served four years in the U.S. army and hold strong opinions about the Afghanistan war. "I believe we finally are in a place we need to be," she said, comparing the Afghan war to Iraq. "Many soldiers, including an ex-classmate of mine, died [there] for no reason at all."

However, Thomas stresses she never promotes war. "I don´t believe any war is just," but, she said, if the objective is to stop Al Qaeda, there might be a reason for it. "We should be there along with other troops around the world. This is not just our war."

This article was written by Gustav Skogens

-----------------

Sorgligt att studenterna inte bryr sig mer, för att de har all anledning att göra det. En soldat kostar skattebetalarna en miljon dollar om året. De nya trupperna kostar alltså 30 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till....hmm, vad vet jag...allmän sjukvård?

Yours Truly,

Gustav

Sned logik...

Otis McDonald

I Chicago är det sedan 28 år tillbaka totalförbjudet att äga handeldvapen (pistoler, avsågade hagelgevär, korta gevär samt maskingevär). Efter att Washingtons förbud upphävdes i Högsta Domstolen i ett uppmärksammat rättsfall för ett tag sedan är Chicagos anti-handeldvapen-lag den tuffaste i landet. Är du inte polis eller någon annan licensierad yrkesgrupp, typ privatdetektiv, så kan man inte köpa vapen inom Chicagos gränser, trots att USA:s konstitution ger varje medborgare den rätten.

Det ser dock inte ut som att det kommer bli ett 29:e år. Den 2 mars tar Högsta Domstolen upp fallet McDonald v. City of Chicago vilket ska undersöka om Chicago har rätt att neka sina medborgare rätten till handeldvapen. Lagen är skriven så att vapen som lätt går att gömma är förbjudna och eftersom domstolen upphävde lagen i Washington kommer de med all sannolikhet göra det i Chicago också.

Otis McDonald, en 75-årig svart man från svårt kriminella området Morgan Park, har stämt staden för att han anser att han behöver en pistol för att skydda sig från hans kvarters stökiga ungdomar och dealers (som om det inte räcker med de två hagelgevären han redan äger). McDonald gör inte det här på eget bevåg dock. Han har blivit handplockad av en organisation vapenrättsaktivister (är inte hela konceptet bakåtsträvande aktivist en oxymoron?) för att visa att det minsann inte bara är sydstats-rednecks och konstitutions-fundamentalister ur den vita medelklassen som vill ha vapen, utan även svarta storstadsbor. Problemet är att det är just en redneck-fråga. Frågar de resten av de laglydiga svarta som bor i Chicagos ghetton så vill de nog inte ha fler vapen på sina gator.

Logiken kring fallet och USA:s vapenlagar är helt åt helvete. För det första, att tolka konstitutionen bokstavligt över 200 år efter den skrevs är absurt. Landsfäderna levde i en värld av mynningsladdade flintlåsrevolvrar och musköter som krävde en separat påse krut, sköt ett skott i taget, laddades om i fem minuter, klickade hälften av gångerna, omöjliga att sikta med och om man träffade så var en stärkt pyjamas en fullgod skottsäker väst. Dessutom var rånarligor och indianer (de senare hade all rätt att vara det) fortfarande ett reellt hot mot nybyggarfamiljernas liv, hem och boskap. Idag däremot finns det automatpistoler som vilket spädbarn som helst kan lära sig skjuta med och som förvandlar en människas insida till blandfärs vid träff.

För det andra, ett lagligt vapen är farligare än ett olagligt. Det är 22 gånger större risk att ett vapen i hemmet skadar en familjemedlem än en inkräktare.

För det tredje, det är för att konstitutionen är skriven som den är vapenproblemet är så stort som det är. Det kommer alltid finnas olagliga vapen, men det löser inte problemet att öka antalet lagliga. Utgår man istället ifrån att alla vapen är olagliga så blir det lättare att få bukt på problemet.

Till sist, nu ger man bara rånare och annat löst folk ännu större anledning att beväpna sig själva. De kommer inte tveka att skjuta dig bara för att du kanske har en pistol, det kommer istället få större anledning att bara göra det. De försvarar ju, på ett vridet sätt, också sig själva. Det följer den klassiska logiken; skaffar de knogjärn, skaffar vi knivar, skaffar de pistoler, skaffar vi hagelgevär, skaffar de halvautomatiska gevär skaffar vi helautomatiska. Bekämpa eld med eld funkar inte i det här fallet.

Det känns dock tryggt att veta att även fast lagen troligtvis kommer upphävas så kommer vi nog inte få se en lavinartad ökning av vapen på Chicagos gator. Borgmästare Richard J. Daley och hans administration kommer med största säkerhet ersätta den med benhårda restriktioner.

Yours Truly,

Gustav