R.I.P Oasis

I dagens hyperdirekta mediedrev inser jag att det här inlägget kommer minst en dag för sent, men här kommer det i alla fall:

Så då skedde det till slut, legendariska Oasis splittrades efter att Noel Gallagher fått nog av brorsan Liam. Det är väl inte så mycket att sörja egentligen, som Kristin Lundell på SvD uttryckte det: "Ett band som var så lysande på sitt 90-tal, och som har skapat britpoppärlor som få andra, förtjänar ett bättre slut än att oengagerat harva ihjäl sig i ishallar". Det enda jag tycker är tråkigt är att jag aldrig fick chans att se dem live. Jag var för ung när det begav sig på mitten av 90-talet och på senare år har dem inte varit så mycket att se i alla fall. Min polare var och såg dem här i Chicago härom året, men det var tydligen klippt odugliga. Håglösa, slöa och gnälliga. De tyckte ljudet sög, avbröt mitt i låtar och gick helt sonika av scenen efter 45 minuter.

Nähäpp, det är bättre att YouTuba sig tillbaka och minnas dem i sitt essé. Som den här versionen av Cigaretts & Alcohol från Earls Court, London, 1995.



Magi...

Yours Truly,

Gustav