Domarna

Som ni säkert minns bråkade jag med "Chicagos finest" för några veckor sedan. För er som inte minns; jag och två av mina amerikanska polare, vi kan kalla de Anders och Måns, hade varit ute på lokal och skulle pallra oss hem. Lite glada i hågen så knallade vi nerför gatan mot tågstationen, höll på och dumma oss som man brukar. Jag gick lite framför de och vad jag förstår knuffar Anders Måns lite för hårt in i ett skyltfönster (som inte fick en skråma). Jag såg en manlig och kvinnlig polis framför oss som ropade i sina trevligaste tonlägen: "Hey, motherfuckers, what the fuck are you doing? Get your motherfucking hands on this motherfucking car!" Vi var varken redlösa, odrägliga eller en fara för någon annan, men vi blev nedtvingade på knä och satta i handklovar. Eftersom jag höll käften klarade jag mig undan med en tillsägelse, men Anders, och speciellt Måns, var inte lika kalla utan de fick åka med till stationen. De släppte Anders direkt, men Måns blev misshandlad och fick stanna över natten.

Blir man gripen måste man på rättegång och idag var Dagen D för båda två. I Chicago funkar det så att man får ingen utsatt tid, utan bara ett datum då man ska befinna sig i rätten. Domaren betar av fall efter fall och man får snällt vänta på sin tur. De kom båda, som väntat, lindrigt undan. Domare tycker bara såna här fall är onödigt pappersarbete. Anders fick 60 dollar i böter och Måns sex månaders övervakning, det vill säga, strular han till det inom ett halvår så blir det troligtvis fängelse. Självklart satt de båda snutarna i salen och flinade.

Det sorgligaste med hela historien är inte att deras orättvisa behandling av polisen, utan deras fall var långt ifrån unikt. Måns pratade med en kinesisk kille som satt och väntade, frågade vad han hade gjort. För att göra en lång historia kort; han hade hamnat i bråk med ett gäng vita killar. Två vita poliser kom till platsen, gissa vem den enda de tog in var?

Yours Truly,

Gustav

Om censuren

Det finns sju fula ord du inte kan säga på amerikansk nätverks-TV eller -radio:

• Shit
• Piss
• Cunt
• Cocksucker
• Motherfucker
• Fuck
• Tits

Listan är inte officiellt utgiven från granskningsorganet FCC (Federal Communications Commission) utan kommer från en monolog från 1972 av komikern George Carlin. Det är inte förbjudet enligt lag att säga de här orden och utan listan är ett resultat av självcensur från mediebranschen. FCC granskar bara fall av oanständighet som anmäls av tittare eller lyssnare. Som en följd av några stämningar har Högsta Domstolen beviljat nätverken att sända oanständigt material (men inte obscent) mellan 22 och 6, tider då barn vanligtvis sover.

FCC har ingen makt över betalkanaler och kabel-TV, de får säga och visa vad de vill, när de vill. Det är lätt att lista ur vilka av de amerikanska TV-program vi har i Sverige som producerats för betal-TV och vilka som producerats för det allmänna TV-nätet. Till exempel, i ABC-produktion Lost, eller ännu bättre Prison Break, finns aldrig ett"fuck" i manuset. Mycket märkligt, kan man tycka, eftersom kåkfarare brukar traditionellt inte vara så noga med språket. I nätverksprogram där det svärs en hel del, till exempel Cops, döljs svordomarna av ett pip-ljud, bakgrundsoväsen eller bara lämnas tyst. Jämför det med Sopranos, en HBO-produktion, där svärs det mest hela tiden.

Men trots att de är fria att sända vad de vill är graden av självcensur hög bland många betalkanaler, speciellt de som riktar sig mot ungdomar. MTV till exempel klipper ur svordomar och annat de anser opassande i låttexter och filmer de visar. Jag såg Kill Bill Vol. 2 på MTV i fredags och lade märke till följande, högst irriterande småändringar.

- I scenen när Bud får sparken från strippbaren kallar hans chef honom "as useless as an asshole right here" och pekar på sin armbåge. I MTV-versionen är "asshole" utbytt mot "eyehole."

- För att vara en Tarrantino-film sägs det förvånansvärt lite "fuck" i Kill Bill Vol.2. Men de få som är där är bortplockade. Till exempel, chefen klagar på Buds cowboyhatt och mumlar ett ohörbart "that.....fhhmmhh....hat" istället för "that fucking hat". Samma sak när Beatrix Kiddo blir skjuten i benet med ett sanningsserum: "What the...fffmmuh...did you just shoot me with?!"

- I originalet, när Beatrix rycker ut ögat på Elle Driver och lämnar henne att dö i Buds husvagn släpper hon ögat och trampar sönder det på vägen ut. Men inte på MTV.

Som sagt, jag finner det fruktansvärt irriterande, även fast det är gjort med ganska bra kvalité. Värre var det när jag tittade på Menace II Society på en annan kabelkanal. De överdubbade svordomarna, till exempel "heck" istället för "hell" och "frick" istället för "fuck", hade oftast helt andra röster och tonläge än originalskådespelarna.

USA:s moralpanik över fula ord är ganska ironisk och visar på dubbelmoralen i deras våldsfokuserade samhälle. Våldet genomsyrar hela mediesamhället, från Hollywood-filmer till barnprogram. Ofta handlar det om oprovocerat övervåld på bästa sändningstid, men jag antar att det är okej, så länge våldet riktas mot icke-amerikaner och att offren inte svär när de blir slagna. För det skulle ju verkligen fördärva ungdomen.

----------------------------

Om ni inte sett den innan, kolla in George Carlins berömda monolog. Definitionen av strålande satir.

Yours Truly,

Gustav

Back to reality

Det är svårt att återvända till vardagen när man varit på semester. Lika svårt är det att ta upp skolarbete igen efter att man festat och varit turist i sin egen stad i två veckor - men det måste göras. Eftersom ni redan har sett ett gäng bilder från Linus visit så lägger jag upp några andra. Om inte annat så får ni lite sightseeing-tips.

NBC-skrapan. Här spelades fram till för några månader sedan den högkvalitativa Jerry Springer Show in. Tänkte ta med Linus dit eftersom biljetterna är gratis, men enligt snubben i receptionen har de flyttat till Connecticut på grund av mer förmånliga skattevillkor.

Dark Knight. Jag kan inte gå under ed på det, men jag tror att det var i de här tunnlarna under Michigan Avenue som de spelade in biljaktscenen i The Dark Knight.

Skor. Ni som gillar att shoppa skor måste åka till Belmont Army Surplus på Belmont Avenue. Butiken har fem våningar; en med nya kläder, en skejtbutik, en skovåning, en second hand och...

...en våning med överskott från militären. Du kan shoppa en fullt funktionsduglig nazi-hjälm om du vill, men jag misstänker att det är en replika.

Navy Pier. Visserligen något av en turistfälla, men det finns en hel del att göra, bland annat båtturer, parisarhjul, museer och IMAX-biograf.
Pampig exteriör.

Pampig interiör.

Sears, förlåt, Willis Tower. Troligtvis Chicagos största turistfälla, men det måste ändå ses. Jag planerar att när jag blir rik och berömd ska jag smälla upp en 400-meters skyskrapa i Linköping bara för att jag kan. Skogens Center klingar inte så illa, faktiskt.

Jordan-statyn utanför United Center. När jag var sex-sju år någonting visste jag ingenting om basket. Hade ingen aning om reglerna eller knappt var det spelades. Det enda jag visste var att jag ville ha en Chicago Bulls-keps eftersom det var där Michael Jordan spelade. Om han var så stor för mig, gissa då hur stor han är i Chicago.

Inskriptionen lyder: "The best there ever was. The best there ever will be." Inte så dåligt omdöme, faktiskt.

H-O-C-K-E-Y, HOCKEY!! Blackhawks måste också ses, speciellt nu. På nytt födda Chicago hade NHL:s bästa publiksnitt förra säsongen med 22 247, nästan tre fullsatta Cloetta Center. Dessutom ger det maffiga introt gåshud av den högre skolan, speciellt om man är Blackhawks-supporter.

Jag kommer ihåg när jag kom hit för två år sedan. 2007 låg Chicago näst sist i publikligan med endast 12 722 åskådare i snitt. Det gick att få tag i biljetter till Blackhawks-Detroit samma dag för tio dollar. Nu, två säsonger senare, måste jag punga ut 45 dollar för samma platser - mot LA Kings. Chicago kryllar av medgångssupportrar och slipsarna i ledningen vet hur man mjölkar en framgångsvåg.

Andersonville. Sista dagen Linus var i stan tog vi en turné till den gamla svenskstadsdelen Andersonville. De första svenska immigranterna bosatte sig nära downtown, i Swedetown. Svenskarna var tredje största folkgruppen i Chicago i slutet av 1800-talet och det stråk av Chicago-avenue som gick genom Swedetown kallades i folkmun för Bondegatan. I den stora branden 1871 förstördes hela Swedetown och eftersom det efter branden var förbjudet att bygga trähus i Chicago flyttade svenskarna utanför stadsgränsen. De flesta flyttade norrut till området kring korsningen Clark och Foster, kärnan i vad som skulle bli Andersonville. Nu bor det inte så många svenskar kvar där, men området, främst tack vare The Swedish-American Museum, har lyckas hålla sitt svenska arv vid liv. Bland annat med en dalahäst.

Ericssons Delicatessen har funnits sedan 1930-talet. Direkt från Sverige importerar de knäckebröd, kaviar, sill, Ekströms fruktsoppa, Marabou-chokla, digestive-kex, ärtsoppa, bruna bönor, köttbullar, prinskorv, falukorv, you name it. Nedför gatan ligger Restaurang Svea, Simons Tavern och the Swedish Bakery.

Andersonville har ett stort HBT-community. Vi käkade på burgarstället Hamburger Mary´s som är inrett i regnbågens alla färger och där de flesta i personalen inte direkt är straighta som linjaler. Vår kypare blygade inte med komplimanger och skamlösa förslag, han var speciellt förtjust i Erik Kinnhammar som inte riktigt visste var han skulle ta vägen. I vilket fall som helst, det var den bästa burgaren jag någonsin käkat, deras hembryggda pale ale var inte så dålig den heller. Hamburger Mary´s och Andersonville är ett måste om ni kommer till Chitown.

Yours Truly,

Gustav

Omoraliskt mätt

Ledsen att det blivit lite blygsamt med bloggande de senaste två veckorna. Som ni kanske har förstått har min polare Linus varit och hälsat på, så all tid har gått åt till skolarbete och att underhålla honom. Imorgon drar han hem och vi har nyss firat av honom med en stor, svulstig Chicago-style deep dish-pizza. Uscha-an, det är moraliskt olagligt att vara så här mätt. Speciellt efter man fått det levererat till dörren.


Tänker summera hans vistelse med ett svep av bilder och anekdoter imorgon...kanske.

----------------------------------

Jag är fullt medveten om att jag inte har kommenterat dödsskjutningen på Fort Hood i Texas, vilket jag borde gjort som USA-bloggare. Jag har helt enkelt glömt av det, och nu känner jag att det mesta redan har sagts. Det enda jag vill poängtera är att fokuset på att den misstänkta skytten är muslim är farligt överdrivet. Hans muslimska tro behöver inte ha någonting direkt med hans gärningar att göra, tills motsatsen har bevisats kunde han lika gärna varit kristen. Man ska inte, som amerikansk media gör, beskriva honom som "en troende muslim" eftersom det späder bara på den illasinnade bilden av muslimer som redan genomsyrar det amerikanska samhället. Förstärker terroriststereotypen helt enkelt.

-----------------------------------

I måndags var vi och såg Blackhawks bonka bävern ur Los Angeles Kings med 4-1, trots stundtals slarvigt och ofokuserat spel. Kul att Linus fick se en bra hockeymatch i en av världens största hockeyarenor. United Center tar in drygt 21,000, i måndags var det strax över 20,000. Lite skillnad mot den match jag tog med min norrländska kusin en gång i tiden i Cloetta Center: LHC - Luleå, 0-0, inför knappa 6 500 sömniga åskådare.


United Center är speciellt även på andra sätt. Målfirandet är det ett sinnesjukt drag i:





Och nationalsången sjungs inte mäktigare någon annan amerikansk NHL-arena. Det är helt omöjligt att höra texten på grund av allt vrål.




Visserligen är det så där blint patriotiskt som bara jänkare kan vara, men jävlar, men nackhåren reser sig så man kan spetsa en buffel på dem och man kan slipa en diamant med gåshuden. Måste upplevas av alla hockeyälskare.

Blackhawks ungblod är en ruggig lagmaskin denna säsong. De ligger trea i Western Conference, leder Central Division och ligger nia totalt i NHL. Detta trots att de till skillnad från de övriga topplagen inte har någon dominerande poänggörare. Deras bästa, Patrick Kane, ligger på 30:e plats i poängligan och 17:e i assistligan. Chicago har ingen bland de 30 bästa målskyttarna och endast en med i +/- statistiken, Brent Seabrook, 21:a plats med +7. Lagmaskin var ordet.

Glädjande statistik, men det som gör mig allra gladast är att dynggänget från Detroit ligger 11:a i Konferensen, 3:a i Divisionen och endast 19:e i Ligan. Detta är revanschens säsong, sanna mina ord.

Yours Truly,

Gustav

Tepåsar mot hälsovårdsreform

Teabagger-rörelsen är en ultrakonservativ protestgrupp mot mer eller mindre allt Obama försöker genomföra. De är ledda av Michelle Bachman, en republikan från Minnesota som sitter i House of Representatives. Namnet "teabaggers" är en referens till The Boston Teaparty 1773 då amerikanska revolutionärer protesterade mot brittiska kronan genom att symboliskt hälla ut några skeppslaster importerat te i vattnet.

Igår samlades tusentals teabaggers i Washington, D.C. på Capitol Hills västra sida för att protestera mot hälsovårdsreformen, med slagord som "Kill the Bill" och flera smaklösa plakat som liknar Obama vid en marxistisk, socialistisk, nazisiskt, muslimskt terrorist (läsa en historiebok, någon?). Självklart var Bachmann där och talade. Hon tackade alla som kommit till denna "heliga mark för frihet" och under stort bifall citerade hon en av USA:s landsfäder Thomas Jefferson:

"Tomas Jefferson sa att en revolution då och då är en bra sak. Vad tycker ni?"

Jefferson förespråkade en konstant förändring av samhället, att lagarna skulle skrivas om för varje ny generation, det vill säga ungefär vart nittonde år. Visserligen praktiskt omöjligt, men det var ändock en del av hans vision för Amerika. Här står nu en ultrakonservativ grupp av människor vars politiska åsikter grundar sig i en fundamental, literär tolkning av den amerikanska konstitutionen. Deras hela agenda är därför högst anti-Jeffersonsk: den bygger på anti-revolution, på att bibehålla status quo och förändring ska ske långsamt, fast helst inte alls. De är väldigt skeptiska till tillägg till konstitutionen som tillkommit på senare tid.

Det här gör hela spektaklet skrattretande ironiskt och visar på hur dålig koll de har på begreppen. Först när riktigt förändring verkligen är på gång så motsätter de sig den genom att helt missförstå vad revolution betyder. Att "revolutionera" sig tillbaka till det gamla, korrupta, förfallna systemet var inte riktigt vad Mr. Jefferson hade tänkt sig.

Igår var inte första gången Teabaggarna protesterade i D.C. Den 12 september i år samlades de på samma plats för att spy ut sitt oinformerade hat mot Obama-administrationen. Filmen är gjord av Max Blumenthal och visar hur protestanterna dumförklarar sig själva.



Man blir ju mörkrädd. IQ Lipton Earl Grey?


Yours Truly,



Gustav

Högflygande turistaktiviteter

Trots att jag har bott i Chicago i två år har jag gjort, förutom de olika bardistrikten, förhållandevis lite klassiskt turistande. Inställningen har alltid varit: "jag ska vara här så länge, jag kommer ha tid att göra det sen." Men nu när examenshägringen börjar ta form vid horisonten inser jag att det är alldeles för många landmärken jag inte sett och museer som jag inte varit på. Eftersom Linus är här bestämde jag mig för att göra slag i saken och i alla fall beta av det kanske mest välkända: Willis Tower, the skyscraper formerly known as Sears Tower.

Sears Tower stod klart 1973, stoltserar med 442 meter (527 med antennerna), 108 våningar och 24 år på tronen som världens högsta byggnad. 2003 gick Sears namnrättigheter till byggnaden ut och London-baserade försäkringsbolaget Willis Group Holdings köpte de i mars i år. Sedan den 16 juli har bygget officiellt hetat Willis Tower, men i folkmun är det fortfarande good ol´Sears.



Fasaden. Tanken är att det ska påminna om cigaretter utskakade ur ett paket.

Vy norrut. På 103 våningen finns ett observatorium. 15 pikadollers går resan på och de försöker sälja all sorters krimskrams på vägen, men utsikten är definitivt något man inte ser i Linköping.
Nordöst. En sketen digitalkamera gör det inte rättvisa.
Sydöst.

Linus svävar. Senaste tillskottet i observatoriet är tre stora burar i plexiglas som skjuter ut några meter från fasaden. Har man tillräckligt stark mage är bildmöjligheterna är grymma.
Yours Truly. En stilla undran: är det inte väldigt talande för tiden att det första man tänker på när man tagit en sån här bild är vilken grym profilbild det blir på Facebook?

När vi var klara med Willis i skymningstid började det klia i bärstarmen, och vad bättre sätt att klia tillbaka än att knalla till andra sidan stan till John Hancock Center, ta hissen till baren på 95:e våningen och i goda vänners lag avnjuta den lokala delikatessen Goose Island 312 till ett gravt överpris och diskutera livets väsentligheter?

Söderut. Nattlig vy från Hancock. Igen, svårt att göra det rättvisa med en vanlig digitalkamera, men det är en läcker kontrast mellan stadens oändliga ljus och Lake Michigans beckmörker.
Västerut. Ja ni, raka gator verkar vara ett vinnande koncept.
Gotham City. Det är lätt att första varför Chicago valdes att representera Gotham City i Christopher Nolans Batman Begins och The Dark Knight.
Navy Pier. Det var på nöjespirens Imax-biograf vi var och såg Where The Wild Things Are.

Får se vad nästa turistmål blir, men troligtvis Chinatown eller Wicker Park.

Vi hörs!

Yours Truly,

Gustav

Hallowen bland bögaaaaairghrna i Boystown

Bästa polaren Linus är här och hälsar på i två veckor så det har inte blivit mycket tid över till bloggande (eller skolarbete). Men någon gång ibland sådär kan man ju lägga upp en bild. Helgen vigdes åt monumentalt Halloween-firande i dagarna två, men innan dess har vi gjort popkulturell sightseeing.

Linus och Chicago Theatre. Skylten känns igen från musikalen Chicago....duh..

Linus och Buckingham Fountain. Vyn återfinns i introt till Married With Children, eller som traditionen av dåliga svenska översättningar bjuder: Våra Värsta År. Därav Linus Al Bundy-pose.Linus under bruna/röda linjens tågräls, Near North Side. Det är här som Christian Bale a.k.a. Bruce Wayne skrotar med sin Lamborghini in i polisbilen i The Dark Knight.

Lite vanlig sightseeing blev det också. Här en sten från Kungliga Slottet i Stockholm som sitter i väggen på Tribune-skrapan.

Ikväll fortsätter vi det popkulturella temat med ett återbesök till The Green Mill. Förutom Capone-referenserna har en en del scener från High Fidelity spelats in där.

Igår var vi på Chicagos Imax-biograf och såg filmatiseringen av barndomens favoritbok: Maurice Sendaks Where the Wild Things are (I Fablernas Värld på svenska, kategori "godkända översättningar"). Gå och se den! Det är en film som berör, speciellt soundtracket är helt magnifikt.

-------------------------------------------------

Linus a.k.a Ace Ventura; Sara a.k.a Pippi Långstrump; Yours Truly a.k.a Världshavens skräck. I brist på inspiration tog jag till en klassisk piratkostym. Funkar alla gånger.

Halloween då. Som ni säkert vet har det i USA ingenting med att minnas sina döda längre, utan bara att skrämmas, vara läskig, klä ut sig och supa. Man tar ju seden dit man kommer, eller hur?

På fredagen begav vi oss ett stort gäng till Wrigleyville där det alltid är drag på Halloween. Roligt.

Lördagen däremot började med ett gäng collegefester och slutade med att jag, Linus och Sara hamnade vid korsningen Halsted och Belmont, a.k.a Boystown. Fruktansvärt roligt.

Dåligt med kvinnlig fägring, men det positiva är att konkurrensen inte är så stor kring de få som finns.
Träffade Någonting Mattson a.k.a Fred Astaire. Han bor i Andersonville, är svenskättling och en jävel på att steppa.

Med risk för att spela på stereotypen av den frigjorda bögen, men det är en väldigt avslappnad och välkomnande miljö i Boystown. Du får vara precis den du är, här passar alla in som inte passar in någon annanstans. Det är en skön kontrast mot alfahanne-metropolen Wrigleyville där snubbar, på icke-Halloween-kvällar vill säga, har försökt bråka med mig på grund av jag matchar mina strumpor med t-shirten, ofta bär scarf och inte ser ut som en marinsoldat i håret. En helt vanlig svensk kille alltså, men där är jag antingen "bög", "gay", "homo", "Kanye West" eller allt det ovanstående.

Yours Truly,

Gustav