Thank God Its Friday

Livet är ganska bra just nu: det är fredag, jag har inget akut skolarbete i helgen, jag är frisk, kry, mätt och belåten. Lite tråkigare är det dock för vissa statsanställda i världens åttonde största (beroende på hur man räknar) ekonomi Kalifornien. Finanskrisen har slagit så hårt mot Kalifornien att guvernör Arnold Schwarzenegger har bestämt att helt stänga ner vissa officiella departement och avdelningar varannan fredag fram till mitten av 2010, bland annat Department of Motor Vehicles (Vägverket) som har han om alla körkort och bortbogserade bilar. Beslutet drabbar 238 000 anställda och förväntas spara 1.3 miljarder dollar över en 17-månadersperiod. Hårda bud i Mellerud.

---------------------

Häromdagen var jag och mina roomies väldigt uttråkade, så vi bestämde oss för att bota tristessen med lite konstskapande. Titta vad roligt man kan ha med en UV-lampa, en märkpenna och en kamera.

Elliot fick sig en temporär tribal på armen.

Min lite mer permanenta tatuering gjorde sig också bra självlysande.

Skål och in i dimman

Gustav

En snabbguide till Obamas stimulanspaket

I och med President Obamas signatur i tisdags trädde det 787 miljarder stora räddningspaketet för ekonomin i laga kraft. Det har varit ett kontroversiellt beslut och beroende på om det lyckas eller inte kommer det med största sannolikhet avgöra Obamas framtida popularitet. En del kritiker går så långt och säger att om planen misslyckas kommer Obama redan ha misslyckats som president. För all del, känn ingen press.

Vad jag har förstått har pengar redan börjat distribueras till olika projekt som ska skapa jobb och få fart på spenderandet. När det handlar om nära 800 miljarder dollar som ska delas ut är risken stor för korruption, bedrägerier och slöseri, därför har Vita Huset tagit stora säkerhetsåtgärder för att allt ska gå rätt till. Bland annat har de tillsatt internutredare till de olika federala departementen som har ansvar att dela ut pengar, samt startat en hemsida, recovery.org, där amerikanerna kan hålla koll på till vilka och till pengarna går. Dessutom ger lagen skydd till så kallade whistle-blowers, dvs privata anställda som anmäler misstanke om korruption och bedrägeri i de högre leden till federala myndigheter. De kan inte få sparken om de tjallar.

Den skarpaste kritiken har kommit från republikanskt håll i kongressen. De hävdar att paketet är alldeles för stort, har en för stor riskfaktor för slöseri av skattebetalarnas pengar och att för många miljarder är öronmärkta till projekt som inte kommer generera nya jobb (bland annat amnesti för illegala invandrare). De är också rädda att Obama-administrationen får för mycket kontroll (eftersom paketet trätt i laga kraft har kongressen inget att säga till om längre). Kritiken grundar sig de fundementala ideologiska skillnaderna mellan demokrater och republikaner.

Adam Smith, t.v, och John Locke, t.h. Grundare av det amerikanska sättet att tänka (fast det vet inte amerikanerna själva.

Amerikaner i allmänhet och republikaner i synnerhet har en annorlunda syn på regeringens roll än vi svenskar. Vi går med på att betala höga skatter eftersom vi litar på att regeringen tillgodoser oss med sjukvård, utbildning och fungerande kollektivtrafik, polis, brandkår etc. Det republikanska synsättet, däremot, är baserat på filosoferna John Lockes och Adam Smiths idéer. Locke ansåg att varje människa har rätt till liv, frihet och egendom och att det är regeringens roll att skydda dem rättigheterna. I praktiken innebär det att regeringen bland annat ska tillhandahålla en stark militärmakt som skyddar landets gränser från utländska hot, skydda privatpersoners egendom, men hålla fingrarna borta från densamma (det är därför republikaner hatar att betala skatt lite mer än demokrater). Republikanerna predikar också Adam Smiths syn på ekonomi; de vill ha en så fri och avreglerad ekonomisk marknad som möjligt där den starkaste överlever. De motsätter sig därför stimulanspaketet eftersom det innebär att regeringen går in och bestämmer vilka företag som ska överleva, inte marknadskrafterna. De ser finanskrisen som ett resultat av för många dåliga ekonomiska beslut och att det nu är upp till marknaden, inte regeringen, att hitta en lösning.

Yours Truly,

Gustav

Prioriteringar

I över en veckas tid har vi plågats av att tvingas höra på turerna kring artisten Chris Browns misshandel av flickvännen, tillika sångerskan, Rihanna. Skvallerprogrammet TMZ har varje dag frågat kändisar vad de tycker om Brown/Rihanna-situationen (och JA, jag skäms för att jag vet det). Hur ska det gå med förhållandet? Hur ska det gå med Chris Browns karriär? Hur ska Rihanna kunna välja mellan rättvisan och kärleken till Chris? Håhå jaja, så många frågor, så få svar. Vem bryr sig om om den utbredda dolda kvinnomisshandeln, verkningslösa besöksförbud, konsekvenserna av Obamas stimulanspaket, den genomkorrupta Illinois-politiken, de tiotusentals jobb som försvinner varje dag, eller att USA befinner sig i två orättfärdiga krig? För igen, vad kan vara viktigare än hur Chris Brown ska rädda karriären?

För övrigt, innan misshandeln uppdagades såg man den här reklamfilmen för Wrigley Doublemint på TV stup i kvarten, men inte en enda gång den senaste veckan. Likt Kellogg´s inte vill förknippas med gräsrökande olympiska guldmedaljörer antar jag att Wrigley inte tycker det är bra för affärerna att förknippas med en skönsjungande kvinnomisshandlare.



Titta vad glad och cool man blir av att tugga dubbelminttuggummi i det nya slimpack. Uschaan, bara reklamen i sig är så olagligt dålig och töntig att Brown förtjänar fängelse.

---------------

Roland Burris har ännu inte avgått, men det är nog en tidsfråga.

Peace, Love and Understanding

Gustav

Man slutar förvånas

Dags för ett nytt kapitel av cirkusen kring Illinois förre guvernör Rod Blagojevich. Som ni säkert minns försökte han först sälja President Obamas lediga plats i den federala senaten, han åkte fast och sen trotsade han hela etablissemanget genom att utnyttja sin guvernörliga rätt att utse Ronald Burris till ny Illinois-senator bredvid Dick Durbin (varje stat representeras av två senatorer). Det är den nye killen som nu är i blåsväder.

Rod Blagojevich till vänster och Roland Burris till höger.

Först svor Burris dyrt och heligt att han inte hade haft någon kontakt med Blago innan skandalen uppdagades. Under ed bedyrade han sin oskuld inför Representantshuset utfrågnings-kommitté. Senare ändrade han sig, även denna gång under ed, och sade att han hade haft ett samtal med Blago. Idag avslöjade tidningen Chicago Sun-Times att Burris har haft minst sagt extensiv kontakt med Blagos administration. I tur och ordning har han pratat med först och främst Blagos stabschef Lon Monk, sedan med några av Blagos närmaste rådgivare John Harris, Doug Scofield och John Wyrma. Till sist har han bytt några ord med Blagos brorsa och kassör Rob Blagojevich som övertygade Burris att försöka samla in pengar till Blagojevichs kampanj. Alltså, Burris tidigare relation med Blagojevich gick från obefintlig till att vara en av hans finansiärer inom loppet av några oärliga vittnesmål.

Attorney General, Illinois högsta åklagarenhet, har nu startat en utredning mot Burris för att se om han har begått mened. Så har även Senatens Etiska Kommitté. Röster som begär Burris avgång höjs nu från alla håll - tidningsredaktörer, politiker och folket. Burris själv välkomnar utredningarna och säger: "Jag är oskyldig och har inget att dölja". Det har har varit Illinois-politikernas mantra på senaste tiden.

Yours Truly,


Gustav

Vad är verkligt i mediavärlden?

Det är ingen nyhet att vi nås av tusentals mediameddelanden varje dag via annonser, TV-reklamer, tidningar, TV-program etc. Det är helt galet mycket information vi måste bearbeta och det är omöjligt för oss att aktivt lyssna till varje meddelande, analysera och värdera det. Det problemet löser vi genom att sätta hjärnan på autopilot och filtrera bort nästan alla meddelanden vi möter. Jättebra och effektivt, problemet är att bara att vi riskerar att missa de meddelanden som skulle kunna ha betydelse för oss och berika våra liv.

En annan fälla med autopiloten och den väldiga mängden information gör att vi tror att vi är informerade, vilket vi i själva verket inte är. Vi bombarderas av samma sorts information igen och igen och igen, vilket bara förstärker det vi redan vet, vilket egentligen inte är så mycket. Samtidigt kan vi också tro att vi är i kontroll över vårt mediauttövande eftersom vi väljer själva vilken TV-kanal vi vill titta på, vilken tidning vi vill köpa och läsa eller vilken musik vi vill lyssna på. Det är också felaktigt, eftersom i själva verket har vi inte alls kontroll eftersom mediaindustrin styr våra val genom att de bestämmer vad som ska finnas tillgängligt för oss. Vi tror att det är vi som väljer när vi i själva verket genom åratal av mediaexponering har blivit programmerade i våra konsumtionsvanor. Precis som de vill ha det.

Det här märker jag själv när jag varje dag går in på internet. Efter att ha kollat mina två mejlkonton besöker jag alltid samma fåtalet sidor: Aftonbladet för sportnyheter, DN för andra nyheter, Corren för lokala nyheter, blarf.nu för underhållning, bloggen för arbete. Sällan kollar jag in en amerikansk nyhetssajt när jag i själva verkat borde ha koll på flera eftersom jag trots allt är i USA och läser om just det amerikanska mediasystemet. Jag är programmerad, och trots att jag nu vet att jag borde göra något åt det så fortsätter jag i samla gamla mönster dag ut och dag in. Slarv, brist på viljestyrka eller bevis på medias kontrollerande kraft?

Allt du ser på TV, även nyheter, är en konstruktion. Inget program är 100 procent verklighet i den mening att det exakt representerar verkligheten som den ser ut. Själva poängen med att besöka mediavärlden är ju att fly sin egen verkliga värld, till den så kallade next-step-reality. I en serie i skolmiljö vill man inte se lärare hålla långa föreläsningar för eleverna (så som verkligheten ser ut) utan man vill se konflikter och debatt i klassrummet (next-step-reality - det händer, men inte lika ofta som i TV-serierna). För att bedöma hur verkligt ett TV-program är använder kan man använda sig av följande frågor: 1) Vad är det som verkligen händer? 2) Hur troligt är det att det som händer även händer i verkligheten? 3 ) Hur ofta händer det som händer även i verkligheten? 4) Hur trolig är handlingen?

Att till exempel händelserna i sitcoms och serier som Lost inte representerar verkligheten håller nog de flesta med om, men hur är det ställt med dokusåpor? De är ju riktiga personer som medverkar och inte skådespelare, det finns inget manus och man dokumenterar bara vad som händer. Fast är dem verkligen verkliga? Visst, det är riktigta personer och förhållandevis oregisserade samtal. MEN hela situationen att sätta tio människor i ett hus eller på en öde ö i en tävlingsinriktad miljö där en miljon eller två står på spel är helt absurd och saknar helt verklighetsförankring. Det är en konstruktion. Dessutom sitter ju någon och väljer vad som ska visas och hundratals timmar av material måste klippas ner till några en timme långa avsnitt. Därför är även dokusåpor väldigt långt ifrån verkligeten.

Men nyhetsprogram då? De skildrar ju verkliga händelser. Låt mig säga så här; om nyhetsprogram representerade verkligheten så skulle mord, våldtäkter, skolskjutningar och naturkatastrofer vara de mest vanligt förekommande händelserna. Nyheter är inte en representation, det är en konstruktion, och eftersom jag vet det kan jag inte ens titta på en nyhetssändning längre utan att analysera och bryta ner innehållet i kognitiva atomer.

Hoppas jag inte har gjort er helt förvirrade. Den här bloggen är förresten ett perfekt exempel på next-step-reality; om mitt syfte med bloggen var att verkligen beskriva min hur collegelivet är så skulle ni få långa utläggningar om toalettbesök, sega lektioner, tunga träningspass, ändlöst skitsnackande i cafeterian, tandborstande, klagande på vädret, sömnbrist, stress, press, nudlar, bärs, bakfylla och allmän vardagstristess. Fast eftersom sådan läsning skulle få er att kremera av tristess så skriver jag istället om Springsteen-konserter, svarta presidenters segertal, korrupta poliser, korrupta politiker, spring break-planer och Chicago-livets allmäna underbarhet. Visserligen är de alla verkliga händelser och upplevelser, men som sagt, de representerar inte min vardagliga verklighet. Förstår ni?

Yours Truly,

Gustav

Finkultur

Jag övergav min plan att fira Alla Hjärtans Dag likt Al Capone. K-pistar är lätta att komma över (en barnlek i USA), likaså polisuniformer (speciellt i Chicago) och trenchcoats, men planen föll på att jag inte kunde hitta något gäng vars område är värt att ta över. Vårt lokala latino-gäng The Latin Kings är dessutom för farliga och att slå till mot the Mighty Gaylords (helt ärligt, de är ett seriöst gäng på Chicagos North Side) ger mig inte direkt någon street-cred.

Så istället gick jag i glada vänners lag på kontsmuseeum. The Art Institute of Chicago har vad jag förstått en av världens mest respekterade kollektioner av tavlor och skulpturer, bland annat en hel drös med Monet och andra franska impressionister. Det var faktiskt riktigt roligt att knalla runt bland gallerierna och jag ska verkligen åka dit igen.

Gata i Paris en regning dag av den franske impressionisten Gustave Caillebotte hänger stor och präktig i ett av de främre rummen.



De har också en av van Goghs 24 självporträtt (fast Detroit har ett av dem så det är kanske inte så mycket att skryta med). Den målades tydligen med prickteknik, mycket fascinerande.

--------------------------------

John McCain har höjt sin kritiska stämma mot President Obama. Det är det 780 miljarder dollar stora stimulanspaketet som är subjekt för kritiken, eller rättare sagt hur det röstades igenom. Obama vidhöll i sin kamanj och vallöften att sammarbete över partigränserna är ett måste, att republikaner och demokrater ska sätta sig ner och diskutera, jobba bipartisant med landets bästa i sikte. Vad jag förstått så har förslaget röstats igenom utan en enda republikansk röst och det är ju det McCain nu kallar "en dålig start för President Obama". Det ligger onekligen något i det han säger.

Yours Truly,

Gustav

Bloody Valentine

I skrivande stund är det fredag den trettonde och då passar Hollywood på att släppa ytterligare en remake av Friday the 13th. Denna gång kretsar handlingen kring något så orginellt som massmördaren Jason som slaktar campande collegeungdomar vid en stuga belägen vid en avlägsen sjö mitt ute i ingenstans. Jag bara måste gå och se den....eller inte.

Imorgon (eller idag som det troligtvis kommer vara när de flesta av er läser det här) är det Alla Hjärtans Dag och när jag för en gång skull har anledning att fira denna kommersialisering av kärleken så är det ironiskt nog ett världshav mellan mig och flickvännen. Eftersom jag inte har någon flickvän att mysa med så kan ju berätta om hur man firar högtidsdagen Chicago-style.

I år är det exakt 80 år sedan USA:s mest ökände gangster Al Capone beordrade vad som har gått till historien som The St.Valentine's Day Massacre. Den 14 februari 1929 avrättades sju personer ur "Bugs" Morans irländska gäng i ett garage i Lincoln Park på Chicagos norra sida, bland andra Morans kassör Adam Heyer, hans högra hand James Clark och hans två toppsoldater bröderna Peter och Frank Gusenberg. Bugs Morans gäng kontrollerade norra sidan och Al Capones italienska gäng den södra. Efter massakern tog Capone (som var i Florida på semester under tiden) kontroll över hela Chicagos undre värld.

Planen var väldigt utstuderad. Fyra av Capones män anlände klockan 10.30 till SMC Cartage Companys garage i två bilar; en Cadillac och en Peerless. Två av dem var utklädda till poliser och två av dem bar klassiska, långa gangster-trenchcoats. Morans män var redan inne i garaget, enligt några källor hade de blivit ditlurade i tron att de skulle köpa ett stort parti smuggelwhiskey från Detroit (vilket inte förklarar varför de alla var klädda i sina finaste kläder). Det här var under förbudstidens USA och olaglig spritförsäljning var en stor det av maffians levebröd. Folk var väldigt törstiga.

De polisklädda männen rusade in och radade upp Morans män mot väggen (tanken var att Bugs Moran själv skulle vara där, men han dök aldrig upp). De trodde att de var riktiga poliser och att det här bara var ett försök av Chicagos bespottade poliskår att få lite god publicitet i tidningarna. Men istället för att bli tagna downtown till Cook County-jail så mejades de ner med 75 maskingevärskott och två hagelbrakar-salvor. Ja , det är ju också ett sätt att fira Alla Hjärtans Dag.

Kropparna bärs ut till nyfikna blickars beskådan

Alphonse Gabriel Capone.

Peace, Love and Understanding,

Gustav