Det är okej om man kommer undan med det

Ledsen om det här inlägget är lite slarvigt när det kommer till stavning och meningsbyggnad, men jag är dödstrött och orkar inte korrekturläsa.

------------------------

Nu är det risk att jag generaliserar och att ni läsare tycker att svenskar är precis likadana, men under mina två och ett halvt år i staterna har jag observerat att amerikaner, främst unga, har ett annorlunda tänk kring det här med etik och moral än vad svenskar gör. När svenskar lider samvetskval över den där tubsockan de glömde betala för eller den där gången för 20 år sedan då de rev sönder tant Nilssons tulpanrabatt, skulle amerikanerna inte ägna det en tanke så länge de inte dit. När de ställs inför ett etiskt dilemma så är det inte samvetet, vad som är rätt att göra, som guidar valet utan de gör istället en riskkalkyl: hur stor är risken att avslöjas?

Jag har sett det här tankesättet i många situationer:

Rattfylla: Flera gånger har jag haft vänner som utan tvekan satt sig bakom ratten på fyllan. De oroar sig inte för att köra ihjäl sig själva, någon annan eller skrota bilen, utan om det kommer stå några poliser längst vägen. Att sedan gränsen för rattfylla är 0.8 promille i USA är en absurditet i sig.

Akademiskt fusk: Den fuskar sig igenom skolan och kommer undan med det är smart, den som pluggar sig till A:n är dum eftersom han/hon inte tog den lätta utvägen att fuska. Ibland förvånas jag över hur mycket tankeverksamhet amerikaner lägger ner på att finna smarta fusk istället för att läsa en sida eller två då och då. Jag känner några som tagit examen utan en aning om ens den mest fundamentala kunskapen om deras inriktning.

Politisk korruption: Politik i det här landet, speciellt i stater som New Jersey och Illinois, är som vilken karriär som helst. För många människor blir inte politiker för att förändra, utan för att sko sig själva på allmänhetens bekostnad. Det är alldeles för mycket pengar inblandade i USA:s politik. Jag är glad att Sveriges stadsminister inte tjänar mer än en skicklig civilekonom eller läkare, riksdagsmän mindre än så, eftersom då söker personer ämbeten på grund av politisk övertygelse, inte monetär framgång.

Poliskåren: Jag kan ju egentligen bara prata om hur korrupt Chicago-polisen är och den ska vi inte ens prata om.

Lojalitet: I Sverige vet man vilka ens riktiga vänner är, i USA är det inte alltid lika tydligt. Känner många här som säger att de skulle ta en kula för min skull, men som jag vet att om de fick chansen inte skulle tveka att utnyttja mig eller sno min fru om jag hade en.

Otrohet: Många av mina bekanta skulle inte tveka på att vara otrogna mot sina respektive om de var säkra på att komma undan med det. Tumregeln är att om partnern bor i en annan postkod är det bara tuta och köra. Har man pengar och makt förväntas man nästan att vänstra, Tiger Woods är ett typexempel. Självklart är otrohet fruktansvärt vanligt i Sverige också, men den är av en annan sort. Där gör man mer ett medvetet val att svika ett förtroende, man är väl införstådd med och har vägt konsekvenserna. Men i USA anses man inte ha svikit någon om partnern inte får reda på det. Först när man konfronteras räknas det som otrohet och då slår kanske samvetskvalen in.

Jag har ett bra exempel på den här synen från mitt eget liv. Jag hade ett långdistansförhållande under knappt ett år. Hon bodde i Stockholm, jag antingen i Linköping eller Chicago. När jag skulle åka tillbaka för en ny termin frågade mina svenska vänner: "Hur kommer det gå med förhållandet?" och "Kommer du klara vara ifrån henne i fyra månader?" Självklart, svarade jag, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. När jag kom fram lät det lite annorlunda från mina amerikanska vänner: "Hur kan du vara utan sex i fyra månader?" och "Det är bara att tuta och köra, hon kommer ändå inte få reda på något!" Jag har aldrig sett maken till dumförklarande blickar då jag förklarade att jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag var otrogen. Det kändes som jag var tvungen att be om ursäkt för att jag inte ville bedra tjejen jag älskade då.

Jag är övertygad att det här tankesättet är ett resultat av den amerikanska kulturen. De präglas från födseln av extrem individualism och winners vs. loosers-mentalitet. I jakten på personlig framgång är alla medel tillåtna. Nu vill jag inte påstå att jag är någon moralens väktare, långt därifrån. Jag har gjort många grejer jag skäms ohyggligt för. Men i jämförelse med många jänkare jag träffat är jag rena Moder Teresa.

Yours Truly,

Gustav