Är nu tillbaka i Amerikas Förenta Stater (har USA någonsin förkortats AFS i Sverige?) och igång med sista terminen här. Som jag berättade i förra inlägget hade jag en liten boendekris jag var tvungen att lösa när jag kom fram. I korthet: min ena rumskompis Alex berättade för mig i torsdags att min andra rumskompis Kevin har flyttat ut mina grejer ur mitt rum och tagit det som hans eget över lovet. Vi har en trerummare och innan har Kevin bott i vardagsrummet utan dörr eftersom han kom in sist i lägenheten. Men nu tyckte han att behöver en dörr som han kan låsa eftersom han är den enda i sällskapet som har flickvän. Jag fick helt enkelt skylla mig själv för att jag åkte till Sverige en månad och plugga ostört kan jag göra i bibblan.
Jag går självklart i taket eftersom jag och Alex lät Kevin, som är en kompis till en gemensam kompis, flytta in på nåder eftersom han behövde någonstans att bo trots att varken jag eller Alex tyckte om honom sedan innan. Dessutom har jag betalat hyra för hela den månaden jag inte var där. Till saken hör att Kevin är en mer eller mindre total sociopat som verkligen skulle kunna göra en sån här grej. Ni som såg min Facebook-status förstår hur jävla förbannad jag var. Jag tänker inte upprepa den här eftersom då är det väl risk att FRA får tag i mig och anmäler mig till CIA eftersom den innehöll illa dolt agg mot alla amerikaner och en subtil pro-Nordkoreansk ställning.
Det var länge sedan jag var så fruktansvärt arg, speciellt eftersom Kevin höll på att dryga sig över Facebook och jag kunde inte göra något åt det överhuvudtaget. Hela helgen gick jag och tänkte på det här och tror jag uppfann i alla fall dussintalet nya tortyrredskap jag ville använda på min käre rumskompis. Dessutom blev det inte bättre av att Alex, min trogne vän sedan två och ett halvt år, höll Kevin om ryggen när jag ville slänga ut aset. Alex tyckte att vi behövde ju honom för hyran, medan jag mer än gärna kunde betala 100 dollar extra i månaden för att bli av med honom. Jag fixade till och med ett alternativt boende så jag kunde ställa ett ultimatum när jag kom tillbaka: antingen får jag tillbaka mitt rum eller så drar jag och lämnar er med hyran.
I taxin från flygplatsen satt jag och bubblade. När jag kom fram ställde jag väskorna i trappuppgången, satte nyckeln i dörren, tog ett djupt andetag och beredde mig på att storma in som en bärsärkande viking i ett brittiskt nunnekloster. Jag vred om, gick in, men ingen verkade hemma. Jag kollade in i vardagsrummet, där låg Kevin och sov på sin uppblåsbara madrass. Jag gick direkt till mitt rum och självklart stod alla grejer där de ska. Bakom mig hörde jag Alex hånskratt: "Hahahaha, got you bitch!" Det visade sig att det hela var ett synnerligen dåligt skämt.
Amerikansk humor, vad ska man säga? Det kanske hade varit roligt om de drev det i en dag eller två, men de verkar inte ha fattat att de faktiskt lyckades förstöra hela min sista helg i hemma. Situationen låg och gnagde i bakhuvudet hela tiden, ibland kunde jag inte ens sova för att jag var så förbannad. Men jag antar humorn återspeglar amerikanerna. Den är oftast korkad, super-enkel, stereotyp och nästan alltid på bekostnad av någon annan. Kolla bara på vilken amerikansk sitcom som helst, med några få undantag bygger de nästan uteslutande på verbal eller fysisk mobbning, nedvärderande och fördomsfulla skämt om de som faller utanför ramen (kvinnor, homosexuella, barn, fattiga, hemlösa, gamla och icke-vita). Ta till exempel den omåttligt populära The Cosby Show som alla älskar. Hela humorn i den serien bygger på att "mysfarbrorn" Bill Cosby hånar och dumförklarar sina barn. Vilket strålande föredöme.
I vilket fall som helst, nu när jag lyckats bryta ner var mina rumskompisars dåliga humor kommer ifrån känns det tryggt att veta att de bara är produkter av sin kultur och inte kompletta illojala, omoraliska och principlösa idioter. Dessutom var skämtet inte lika elakt som det här:
Yours Truly,
Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar