Värdighet?

Den sparkade Illinoi-guvernören Rod Blagojevich är på gång igen. Hjälmfrillan vet inte när det är dags att sluta, han har ingen personlig integritet. Istället för att gå under jorden och behålla den lilla värdighet han har kvar väljer han istället att vara med i Donald Trumps Celebrity Apprentice på NBC i vår. Hans tagline: "You´re fired! Well, I´ve heard that one before..."

Kommentarer överflödiga, förutom att jag vet någons barn som kommer bli svårt mobbade i skolan på grund av sin pappa.

Yours Truly,

Gustav

State of the Union

Ikväll höll Barack Obama sitt första tal till nationen - State of the Union. Jag hade kvällskurs så jag hann inte se det, men vet inte om jag kommer göra det ändå. Det kommer vridas och vändas på det i varenda blogg och nyhetskanal så jag känner att jag inte har något direkt att tillföra. Men min polare som han är var Baracken så vänlig att skicka ett litet mejl till mig direkt efter han pratat klart, så det kan jag dela med mig av till er.

Gustav --

I just finished delivering my first State of the Union, and I wanted to send you a quick note.

We face big and difficult challenges. Change on the scale we seek does not come easily. But I will never accept second place for the United States of America.

That is why I called for a robust jobs bill without delay. It's why I proposed a small businesses tax credit, new investments in infrastructure, and pushed for climate legislation to create a clean energy economy.

It's why we're taking on big banks, reforming Wall Street, revitalizing our education system, increasing transparency -- and finishing the job on health insurance reform.

It's why I need your help -- because I am determined to fight to defend the middle class, and special interest lobbyists will go all out to fight us.

Help me show that the American people are ready to join this fight for the middle class -- add your name to a letter to Congress today:

http://my.barackobama.com/SOTU

We have finished a difficult year. We have come through a difficult decade. But we don't quit. I don't quit.

Let's seize this moment -- to start anew, to carry the dream forward, and to strengthen our union once more.

President Barack Obama

----------------------

Yours Truly,

Gustav

Det är okej om man kommer undan med det

Ledsen om det här inlägget är lite slarvigt när det kommer till stavning och meningsbyggnad, men jag är dödstrött och orkar inte korrekturläsa.

------------------------

Nu är det risk att jag generaliserar och att ni läsare tycker att svenskar är precis likadana, men under mina två och ett halvt år i staterna har jag observerat att amerikaner, främst unga, har ett annorlunda tänk kring det här med etik och moral än vad svenskar gör. När svenskar lider samvetskval över den där tubsockan de glömde betala för eller den där gången för 20 år sedan då de rev sönder tant Nilssons tulpanrabatt, skulle amerikanerna inte ägna det en tanke så länge de inte dit. När de ställs inför ett etiskt dilemma så är det inte samvetet, vad som är rätt att göra, som guidar valet utan de gör istället en riskkalkyl: hur stor är risken att avslöjas?

Jag har sett det här tankesättet i många situationer:

Rattfylla: Flera gånger har jag haft vänner som utan tvekan satt sig bakom ratten på fyllan. De oroar sig inte för att köra ihjäl sig själva, någon annan eller skrota bilen, utan om det kommer stå några poliser längst vägen. Att sedan gränsen för rattfylla är 0.8 promille i USA är en absurditet i sig.

Akademiskt fusk: Den fuskar sig igenom skolan och kommer undan med det är smart, den som pluggar sig till A:n är dum eftersom han/hon inte tog den lätta utvägen att fuska. Ibland förvånas jag över hur mycket tankeverksamhet amerikaner lägger ner på att finna smarta fusk istället för att läsa en sida eller två då och då. Jag känner några som tagit examen utan en aning om ens den mest fundamentala kunskapen om deras inriktning.

Politisk korruption: Politik i det här landet, speciellt i stater som New Jersey och Illinois, är som vilken karriär som helst. För många människor blir inte politiker för att förändra, utan för att sko sig själva på allmänhetens bekostnad. Det är alldeles för mycket pengar inblandade i USA:s politik. Jag är glad att Sveriges stadsminister inte tjänar mer än en skicklig civilekonom eller läkare, riksdagsmän mindre än så, eftersom då söker personer ämbeten på grund av politisk övertygelse, inte monetär framgång.

Poliskåren: Jag kan ju egentligen bara prata om hur korrupt Chicago-polisen är och den ska vi inte ens prata om.

Lojalitet: I Sverige vet man vilka ens riktiga vänner är, i USA är det inte alltid lika tydligt. Känner många här som säger att de skulle ta en kula för min skull, men som jag vet att om de fick chansen inte skulle tveka att utnyttja mig eller sno min fru om jag hade en.

Otrohet: Många av mina bekanta skulle inte tveka på att vara otrogna mot sina respektive om de var säkra på att komma undan med det. Tumregeln är att om partnern bor i en annan postkod är det bara tuta och köra. Har man pengar och makt förväntas man nästan att vänstra, Tiger Woods är ett typexempel. Självklart är otrohet fruktansvärt vanligt i Sverige också, men den är av en annan sort. Där gör man mer ett medvetet val att svika ett förtroende, man är väl införstådd med och har vägt konsekvenserna. Men i USA anses man inte ha svikit någon om partnern inte får reda på det. Först när man konfronteras räknas det som otrohet och då slår kanske samvetskvalen in.

Jag har ett bra exempel på den här synen från mitt eget liv. Jag hade ett långdistansförhållande under knappt ett år. Hon bodde i Stockholm, jag antingen i Linköping eller Chicago. När jag skulle åka tillbaka för en ny termin frågade mina svenska vänner: "Hur kommer det gå med förhållandet?" och "Kommer du klara vara ifrån henne i fyra månader?" Självklart, svarade jag, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. När jag kom fram lät det lite annorlunda från mina amerikanska vänner: "Hur kan du vara utan sex i fyra månader?" och "Det är bara att tuta och köra, hon kommer ändå inte få reda på något!" Jag har aldrig sett maken till dumförklarande blickar då jag förklarade att jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag var otrogen. Det kändes som jag var tvungen att be om ursäkt för att jag inte ville bedra tjejen jag älskade då.

Jag är övertygad att det här tankesättet är ett resultat av den amerikanska kulturen. De präglas från födseln av extrem individualism och winners vs. loosers-mentalitet. I jakten på personlig framgång är alla medel tillåtna. Nu vill jag inte påstå att jag är någon moralens väktare, långt därifrån. Jag har gjort många grejer jag skäms ohyggligt för. Men i jämförelse med många jänkare jag träffat är jag rena Moder Teresa.

Yours Truly,

Gustav

Skulle bra gärna vilja vara på Bourbon Street nu...

Idag spelades båda semi-finalerna i NFL-slutspelet. Indianapolis Colts vann över New York Jets och New Orleans Saints över Minnesota Vikings. Colts gör därmed sitt femtielfte Super Bowl-framträdande. De blev senast mästare 2007 då de slog Chicago Bears, de jävlarna. Saints gör däremot sitt första Super Bowl i lagets historia när de traskar in på Dolphins Stadium i Miami den 7 februari. På grund av att de många gånger fallit på mållinjen har de har länge gått under de föga smickrande öknamnet New Orleans Aints, men i kväll hade de båda domare, publik och bolldrällande och felpassande motståndare med sig (Vikings svarade för fem turnovers i matchen). Klockan är strax efter två i skrivande stund och festen i New Orleans har bara börjat. Jag skulle kunna offra ett lillfinger för att få drulla längs med Bourbon Street just nu.

Både mina pengar och sympatier kommer satsas på Saints i finalen. Dels för att jag hatar staten Indiana, men mest för att att jag älskar staden New Orleans. Dessutom har de ju så grymma matchdräkter. Efter allt elände folket i The Big Easy fått utstå efter Katrina förtjänar de den här framgången. För inte ens fem år sedan var Superdome, där semi-matchen spelades idag, en stinkande flyktingförläggning för orkanoffer. Få städer i USA sluter upp kring sitt lag så som Saints-fansen, ett slag för tesen att idrott förbrödrar.

Indianapolis Colts.

New Orleans Saints

-------------------------------

Eftersom jag har blivit lite amerikaniserad ser jag verkligen fram emot matchen, men ännu mer till halvtidsshowen med The Who. Gissar att de kommer riva av fem låtar. Min önskelåtlista ser ut så här.

1. My Generation

2. Sally Simpson

3. Behind Blue Eyes

4. Substitute eller Summertime Blues

5. Baba O´Riley.

Men den här är mer trolig:

1. Den av CSI förstörda Who Are You?

2. My Generation

3. Pinball Wizard

4. Baba O´Riley

5. Won´t Get Fooled Again

Eftersom det är Super Bowl så kommer det nog rivas av ett greatest hits-set, tyvärr. Men efter att Springsteen öppnade med oväntade Tenth Avenue Freeze-Out i fjol så är jag hoppfull.

Om det finns några The Who-fans bland läsarna så får ni gärna posta er önskelista på fem låtar i kommentatorsfältet.

Yours Truly,

Gustav

Money talks

Ett beslut i högsta domstolen kommer i öka inflytelsen från Wall Street, storbanker, oljebolag och försäkringsjättar i framtida politiska val. Med fem röster mot fyra ogiltigförklarades den så kallade McCain-Feingold-lagen från 2002 som förbjuder bolag och fackföreningar att påverka opinionen, till exempel genom att producera reklamfilmer eller uppmana deras kunder att rösta på en speciell kandidat 30 dagar före primärval och 60 dagar före huvudval, det vill säga precis de tidpunkter då flest folk lyssnar. Det är fortfarande förbjudet för bolag att direkt donera pengar till politiska kampanjer.

Föga överraskande var fyra av fem i majoriteten domstolens konservativa falang. Det här kommer få grava konsekvenser i framtiden. Lobbyister kommer få än större inflytande. Som advokaten och förre generalen över federala valnämnden Lawrence B. Noble sa till New York Times: "En lobbyist kan säga till en kandidat´vi har en miljon dollar att spendera på reklam för eller emot dig, du väljer.'" Demokratiska kandidater, som ofta backas av de fattigare fackföreningarna, kommer få svårare att slåss om utrymmet i media. Folkets röst kommer få svårare att höras, kommenterade Obama.

Sorgligt nog, det här var ännu ett bakslag för USA:s demokrati. Den är verkligen på väg att dö.

Yours Truly,

Gustav

Bakslag för hälsovårdsreform

Scott Browns tidigare karriär - mittuppslag i Cosmo.

I tisdags hölls ett specialinsatt val i Massachusetts om vem som ska fylla den bortgångne demokraten Edward "Ted" Kennedys plats i senaten (i Massachusetts röstar man om det, i Illinois säljer guvernören platsen). Genom att locka till sig de oberoende väljarnas röster tog republikanen Scott Brown en skrällseger över demokraternas kandidat Martha Coakley vilket innebar att Massachusetts fick sin första republikanska senator sedan stenåldern.

Förlusten av senatsplatsen är mycket olycklig för genomförandet av Obamas hälsovårdsreform som röstades igenom i slutet av förra året. Samtliga 60 demokrater röstade för förslaget, samtliga 40 republikaner emot. Nu, när republikanerna kontrollerar 41 mandat och demokraterna 59, kan det ta mycket lång tid innan reformen blir verklighet, om någonsin. Alternativt kommer demokraterna komma med ett urvattnat förslag för att försöka locka till sig republikanskt stöd.

Men hur kommer det sig? Demokraterna har ju fortfarande åtta rösters majoritet i senaten, det ska väl inte vara några problem. Jo serru det är det. I USA finns det ett fenomen som heter filibusters. Enligt lagen får en senator prata om ett ämne så länge han/hon känner för det. En filibuster är alltså en som försöker fördröja och krångla till ett lagförslag genom att helt enkelt inte låta debatten avslutas. För att stänga en debatt måste tre femtedelar av senaten rösta för det, det vill säga 60 av 100. En majoritet demokraterna inte längre har.

Ted Kennedy, vars plats Scott Brown tog över, vigde hela sin politiska karriär åt att införa allmän sjukvård. Ödet har verkligen koll på det där med ironi.

Yours Truly,

Gustav

Medmänskligt

Pat Robertson

Det kan ju inte ens ha undgått en döv-blind-stum att Haitis huvudstad Port-au-Prince har förvandlats till en grushög och uppemot 100 000 människor omkommit. Haiti var innan jordbävningen det fattigaste landet på västra halvklotet, landet är nu laglöst, polisen syns inte till och folk plundrar för att överleva. Haitis sak har blivit världens sak och från USA är stödet stort. Presidenten har lovat haitierna att de inte står ensamma, på H&M i Chicago ombeds man donera några slantar, ett hangarfartyg med läkare och förnödenheter har skickats och flera hjälpsändningar från åtskilliga organisationer väntar på att flygas/skeppas in. Problemet är att den kommer inte fram eftersom Haitis infrastruktur har kollapsat.

Men alla är inte lika ivriga på att hjälpa till. Pastor Pat Robertson - stenrik TV-predikant som påstår sig ha en direktkontakt med gud, förre detta republikansk presidentkandidat och symbol och ledargestalt för USA:s kristna ultra-höger - tycker att Haitis folk får skylla sig själva. Fritt översatt sade han så här förra veckan i sitt TV-program The 700 Club. Utdraget återgett av cbsnews.com den 14 januari:

"Någonting hände för en lång tid sedan i Haiti och folk vill kanske inte prata om det. De var förtryckta av fransmännen...de gick tillsammans och ingick en pakt med djävulen. De sade: ´Vi vill tjäna dig om du frigör oss från fransmännen.' Sann historia, och djävulen sa:'OK, it's a deal!' Ända sedan dess har de varit fördömda av den ena saken efter den andra."

Bakgrunden till citatet är en gammal haitisk legend om en pakt som slöts under Haitis frihetskrig mot Frankrike. Det här är inte det enda idiotiska som sluppit ut Robertsons mun. Han antydde att 9/11 var guds straff för alla bögar, feminister och aborter i landet, att New Orleans förstördes av samma anledning och att USA borde lönnmörda Venezuelas president Hugo Chavez eftersom det är billigare än ett krig.

Män som Pat Robertson är livsfarliga. De sprider en falsk kristen lära som är lika har lika lite med Jesus kärleksbudskap att göra som offensiv jihad har med islam. De gör personlig profit på folks rädsla och fördomar. De är en modern form av den katolska kyrkans botbrev - man kan köpa sig välsignelse. Skillnaden är att då gick pengarna till att kuva de stackars bönderna, nu går de till att ställa en extra bil i garaget på TV-pastorernas multimiljon-dollar-villor.

Citat finns i sin helhet 45 sekunder in i klippet, men kolla hela med kommentarer från TheYoungTurks.

--------------------

Undrar om amerikaner skulle vara lika glada att hjälpa om det var Havanna som förstörts, inte Port-au-Prince?

Yours Truly,

Gustav

Studentkocken rekommenderar

För att överleva som student måste man vara uppfinningsrik. När matkassan tryter och kylskåpet ekar gäller det att ta till vara på små resurser. Dagens maträtt skapar med förhållandevis enkla råvaror en kryddig, smakrik och närande frukost/lunch/middag/munchies/bakis-medicin. Studentkocken rekommenderar: Omelett a la Whipple Street.

Ingredienser (1 person):

Tre ägg

En halv gul lök

Två varmkorvar

Sju-åtta inlagda jalapenos

Olivolja

Vatten

Salt

Peppar

Gör så här:

Knäck äggen i en bunke. Tillsätt en skvätt vatten, salt, peppar och blanda med en gaffel. Bäst konsistens på den färdiga omeletten får man om man inte vispar ihop ingredienserna för hårtutan behåller lite segregation mellan vattnet, äggulan och äggvitan. Ställ åt sidan.

Hacka löken och jalapenorna och skiva korven. Värm nu två stekpannor och häll i lite olivolja i båda. Ta fram omelett-smeten och häll den i ena pannan, stek löken, jalapenorna och korven i den andra. Salta, peppra efter smak. Stek omeletten tills den nästan är helt fast, vänd då för att få god stekyta på andra sidan. Lägg upp på en tallrik. Korvblandningen är klar när korven är knaprigt vidbränd, löken mjuk och jalapenorna svettats klart. Häll på och fördela blandningen jämt över hela omelettbädden. Denna rätt är väldigt stark, men den som verkligen vill få gommen skändad häller på lite Louisiana-hotsauce. Och Voila! Smaklig måltid:

Serveringsförslag: Dränkt i ketchup. Avnjuts bäst med en kall öl, avslagen Coca-Cola eller ett stort glas mjölk.

Jag skulle vilja citera ett klasssiskt Kellermanskt Rocky-ordspråk som jag kommer ihåg det: "Den som lagar något på en bädd av något annat är fan kung över alla i hela världen!."

Nästa gång i Studentkocken rekommenderar: Svenska pannkakor på amerikanskt vis.

Yours Truly,

Gustav

Skoregeln

Utgång igår. En tjejkompis fyllde 21 och hennes pojkvän hade bokat ett ställe i som hette The Spoon. 30-talet kompisar, 20 dollar, allt man orkar dricka mellan 21 och 23 vilket innebär att detaljminnet är lite suddigt. Kul hade jag i alla fall. Tror jag.

En intressant grej när man går ut i Chicago, eller rättare sagt när man går ut på finklubbar downtown som Martini Park, Enclave eller Crescendo (flashiga namn, eller hur?), är skoregeln. För det första är det omöjligt att komma in om man inte bokar bord innan och köper minst tre helrör, två brukar räcka om man har många tjejer i sällskapet. Men även om man bokar bord så gäller det att vara noga med vilka skor man har på sig. Ägarna vill ju ha klass på stället och då duger det inte med ett par sletna joggingdojor, inte ens ett par bländande nya skinnconverse. Det ska vara svarta kostymskor. Punkt. Inget annat.

Det här är ett enda stort hyckleri. Du kan vara bäst klädd på stället (vilket inte är svårt om man är svensk bland amerikaner); skräddarsydd skjorta och kavaj, omoraliskt dyra jeans och ett par sneakers för några hundra dollar, men då kommer du inte in eftersom skorna inte anses tillräckligt fina. Till och med om du har vita finskor kan man få nobben. Som om det är dem som avgör om man är uppklädd. Just av den här anledningen hatar jag att gå på såna här ställen, det är så genomcyniskt och ytligt, men ibland är man så illa tvungen då alla andra i ens sällskap vill gå dit.

Vårt glada gäng hade inga problem igår, men jag minns en episod förra terminen. Vi var några svenska grabbar som skulle ut på lokal. Minns inte vilken klubb vi skulle till, men den låg i Wicker Park, kultstadsdelen där typ varenda alternativ och missförstådd författare/konstnär/musiker i Chicago bor. Vi radade upp oss i kön, men redan innan vi hunnit fram till vakten tog det stopp. En av oss, TJ, hade vita, skitsnygga skinnskor på sig. Vakten sa bara: "Not with those shoes" och släppte in ett par killar som kom efter. De såg ut som de fått en kavaj av farmor som de skulle växa i om tio år, byxor som hängde vid knävecken och skor som de troligtvis hittat i en gränd. Men de var ju svarta och det är tydligen allt som krävs för att anses finklädd. Hyckleri är ordet för dagen.

Inte tillräckligt fina.

Yours Truly,

Gustav

Rättelse

Signaturen Vän av ordning uppmärksammade att det var ju förstås Mona Sahlin, inte som jag påstod Göran Persson, som snodde tobleronen. Blandade ihop Perssons lösgodis-provsmakning med Sahlins snatteri. Tack för att du håller koll!

Yours Truly,

Gustav

2010 - Revolutionens år?

Den 2 februari är en ytterst viktig dag för staten Illinois. Det är primärval för nästan samtliga officiella ämbeten i staten. Förhoppningsvis har Illinois-borna fått nog. Deras stat har sedan mannaminne missköts av korrupta politiker, Chicago värst av alla, och valfusk och mutor har varit vedertagen politisk praxis. Symbol och syndabock för detta blev i fjol förre guvernören Rod Blagojevich som åkte fast då han försökt sälja Barack Obamas öppna plats i senaten till högstbjudande, men faktum är att det korrupta arvet sträcker sig nästan 200 år tillbaka i tiden då Chicago blev en officiell amerikansk stad. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: jämför det med den politiska scenen i Sverige där det blev ramaskri och lynchstämning när Göran Persson snodde en toblerone. Nu har invånarna chans att genom aktivt valdeltagande återta kontrollen över staten och tidningen Chicago Tribune har utnämnt 2010 till revolutionens år. Vi får hoppas de får rätt.

------------------------------------

Jag hatar modebloggar, men kan inte låta bli att visa upp mina nya pjucks: Converse All Stars Chuck Taylors i brunt läder. Man blir ju helt lyrisk!

Yours Truly,

Gustav

Amerikansk humor

Är nu tillbaka i Amerikas Förenta Stater (har USA någonsin förkortats AFS i Sverige?) och igång med sista terminen här. Som jag berättade i förra inlägget hade jag en liten boendekris jag var tvungen att lösa när jag kom fram. I korthet: min ena rumskompis Alex berättade för mig i torsdags att min andra rumskompis Kevin har flyttat ut mina grejer ur mitt rum och tagit det som hans eget över lovet. Vi har en trerummare och innan har Kevin bott i vardagsrummet utan dörr eftersom han kom in sist i lägenheten. Men nu tyckte han att behöver en dörr som han kan låsa eftersom han är den enda i sällskapet som har flickvän. Jag fick helt enkelt skylla mig själv för att jag åkte till Sverige en månad och plugga ostört kan jag göra i bibblan.

Jag går självklart i taket eftersom jag och Alex lät Kevin, som är en kompis till en gemensam kompis, flytta in på nåder eftersom han behövde någonstans att bo trots att varken jag eller Alex tyckte om honom sedan innan. Dessutom har jag betalat hyra för hela den månaden jag inte var där. Till saken hör att Kevin är en mer eller mindre total sociopat som verkligen skulle kunna göra en sån här grej. Ni som såg min Facebook-status förstår hur jävla förbannad jag var. Jag tänker inte upprepa den här eftersom då är det väl risk att FRA får tag i mig och anmäler mig till CIA eftersom den innehöll illa dolt agg mot alla amerikaner och en subtil pro-Nordkoreansk ställning.

Det var länge sedan jag var så fruktansvärt arg, speciellt eftersom Kevin höll på att dryga sig över Facebook och jag kunde inte göra något åt det överhuvudtaget. Hela helgen gick jag och tänkte på det här och tror jag uppfann i alla fall dussintalet nya tortyrredskap jag ville använda på min käre rumskompis. Dessutom blev det inte bättre av att Alex, min trogne vän sedan två och ett halvt år, höll Kevin om ryggen när jag ville slänga ut aset. Alex tyckte att vi behövde ju honom för hyran, medan jag mer än gärna kunde betala 100 dollar extra i månaden för att bli av med honom. Jag fixade till och med ett alternativt boende så jag kunde ställa ett ultimatum när jag kom tillbaka: antingen får jag tillbaka mitt rum eller så drar jag och lämnar er med hyran.

I taxin från flygplatsen satt jag och bubblade. När jag kom fram ställde jag väskorna i trappuppgången, satte nyckeln i dörren, tog ett djupt andetag och beredde mig på att storma in som en bärsärkande viking i ett brittiskt nunnekloster. Jag vred om, gick in, men ingen verkade hemma. Jag kollade in i vardagsrummet, där låg Kevin och sov på sin uppblåsbara madrass. Jag gick direkt till mitt rum och självklart stod alla grejer där de ska. Bakom mig hörde jag Alex hånskratt: "Hahahaha, got you bitch!" Det visade sig att det hela var ett synnerligen dåligt skämt.

Amerikansk humor, vad ska man säga? Det kanske hade varit roligt om de drev det i en dag eller två, men de verkar inte ha fattat att de faktiskt lyckades förstöra hela min sista helg i hemma. Situationen låg och gnagde i bakhuvudet hela tiden, ibland kunde jag inte ens sova för att jag var så förbannad. Men jag antar humorn återspeglar amerikanerna. Den är oftast korkad, super-enkel, stereotyp och nästan alltid på bekostnad av någon annan. Kolla bara på vilken amerikansk sitcom som helst, med några få undantag bygger de nästan uteslutande på verbal eller fysisk mobbning, nedvärderande och fördomsfulla skämt om de som faller utanför ramen (kvinnor, homosexuella, barn, fattiga, hemlösa, gamla och icke-vita). Ta till exempel den omåttligt populära The Cosby Show som alla älskar. Hela humorn i den serien bygger på att "mysfarbrorn" Bill Cosby hånar och dumförklarar sina barn. Vilket strålande föredöme.

I vilket fall som helst, nu när jag lyckats bryta ner var mina rumskompisars dåliga humor kommer ifrån känns det tryggt att veta att de bara är produkter av sin kultur och inte kompletta illojala, omoraliska och principlösa idioter. Dessutom var skämtet inte lika elakt som det här:

http://blarf.nu/content/15686

Yours Truly,

Gustav

Chicago-låtar

Imorgon i svinottan drar jag till Arlanda för avfärd till Chicago. Raka spåret med SAS, inga krusiduller med flygbyten och packning som försvinner och ofta bra filmer. Dock har jag lite bostadstrubbel som jag inte är så sugen på att reda ut, berättar mer när det ordnat sig.

---------------------------

Packningen är i fortfarande bara i planeringsstadiet, men oroar mig inte så mycket för det. Jag har gjort det så många gånger att jag kan packa de där väskorna med förbundna ögon. Istället dödar jag tid med att få igång lite positiva Chicago-känslor i kroppen, det lär behövas eftersom jag är inte så sugen på Chicago-vintern. Lika kallt som här, fast det blåser också. Så jag har knåpat ihop en värmande lista med Chicago-sånger. Kriterierna är lösa, det räcker med att Chicago nämns i texten för att det ska gillas.

Först ut: Paper Lace med The Night Chicago Died. Klassiker!

Ol Frankie-Boy sjunger om hur Chicago verkligen är hans sort stad.

"On a grey and cold Chicago morning a poor little baby child is born in the ghetto". Man måste varit i Chicago för att till fullo förstå precis hur grå och kall den där morgonen är som Elvis sjunger om i In the Ghetto.

Stackaren i Led Zeppelins When The Levee Breaks tvingas dra till Chicago när fördämningarna brister.

Jim Morrison sjunger om hur blodet flyter på Chicagos gator.

Säga vad man vill om Kanye West och hans ego, men den självutnämnde rösten för vår generation har gjort en jävligt bra låt om Chitown.

En sån här lista vore inte komplett utan en riktigt Chicago-blues-rökare. Det kanske självklaraste valet är Blues Brothers cover på Robert Johnsons Sweet Home Chicago, men den är så sönderspelad, tråkig och ganska innehållslös. Istället får Born in Chicago med Paul Butterfield Blues Band avsluta listan.