Ber om ursäkt för den sena uppdateringen, men nu tänkte jag berätta om min lilla tripp till södra Texas och Colorado förra helgen. På min praktik jobbar vi med en serie filmer till samfundet Evangelical Covenant Churchs 125-årsjubileum. Temat är "Nu, som då, är vi en (blank) kyrka" och tanken är att knyta ihop en historisk del med en nutida. Eftersom samfundet grundades av svenska immigranter 1885 så är ett av temana "Nu, som då, är vi en IMMIGRANT-kyrka," och det var den filmen jag och Josh, killen jag jobbar med, åkte iväg för att spela in.
Första stopp var La Villa i Texas sydöstra spets, precis på gränsen till Mexico. Det är så långt söderut man kan komma i USA, 30 grader varmt i och 80 procent luftfuktighet. La Villa har drygt tusen invånare, de flesta första, andra, eller tredje generationen mexikanska invandrare och kyrkan där växer så det knakar. Pastor Allen (kommer inte ihåg efternamnet) är från Honduras och hjälper många invandrare att anpassa sig till livet i det nya landet.
Vi kom till hotellet i närliggande Weslaco sent på fredagkvällen lite sådär lagom glada. Southwest Airlines hade tappat bort två väskor och det svavelrenade kranvattnet smakade tändsticka. Vi började filma b-rulle tidigt på lördagsmorgonen, gjorde intervjun med Allen på förmiddagen och åkte sedan ned till gränsen. De har börjat bygga en mur där nere så tyvärr fick vi ingen skymt av Rio Grande, dessutom var killen i gränspatrullbilen inte så glada i att vi filmade där utan tillstånd. Tyvärr glömde jag min personlig kamera så jag har inga bilder att visa.
Efter gränsen käkade vi sen lunch och när Allen fick reda på att jag inte var kristen så blev det predika av. Det är en stor skillnad på kristna som vuxit upp med sin tro och de som blivit omvända senare i livet. Sen senare sorten är ofta väldigt ivriga att sprida sitt budskap och omvända oss stackars hedningar, medan de som vuxit upp i kyrkan ofta har en bättre förståelse för hur uppväxten speglar ens världsbild. Allen tillhörde den senare skaran och jag var tvungen att bita mig i kinden några gånger (speciellt när han beklagade sig över att liberala Sverige tillåter homosexualitet och att kristna omöjligen kan samsas med muslimer), men han menade bara väl så jag höll mig professionell och nickade artigt. Dessutom hade vi blivit så väl omhändertagna hela dagen så jag kunde helt enkelt inte bli irriterad. Vi hade redan blivit hembjudna till El Clasico och på hans brorsdotters födelsedagsfest senare på kvällen. Festen var så mexikansk man bara kan föreställa sig (hela släkten samlad, fajitas, ris, bönor, pinjata, öppen grill) förutom den lilla detaljen att det spelades kristen rock istället för mariachimusik. Smått bisarrt...
På söndagen åkte vi tillbaka in i stan för att filma gudstjänsten. Södra Texas kunde lika gärna vara Mexiko. La Villas omnejd består främst av jordbruk och staden i sig är väldigt sliten, fattig och nedgången.
Stadshuset.
Om ni inte redan visste det så har alla stater olika registreringsskyltar.
Blogger krånglar med mig som vanligt och låter mig inte flytta runt bilderna. Därför hamnade Southwest Airlines logotyp här. Southwest är ett lågprisbolag i stil med Ryanair och jag tycker deras logga är helt fantastiskt genialisk.
La Villas postkontor.
Från gudstjänsten som mestadels hölls på spanska. Om jag inte visste bättre så kunde jag svära på att den här snubben var den avlidne Grateful Dead-sångaren
Jerry Garcia.
Efter gudstjänsten samlades alla utanför, tog i hand, kramade om varandra och hörde sig för om läget. Mycket familjär stämning. Mannen i mitten med svart kostym är pastor
Allen. 
Danny Ortega är också en av de som omvänts senare i livet. Han brukade vara politiker och söp som ett svin, uppemot 40-50 bärs per kväll enligt egen utsago. Lång historia kort, för drygt fem år sedan förlorade han mer eller mindre allt, stod på ruinens brant, hans mamma dog i cancer och han var på väg att ta livet av sig. Han kunde inte göra det, istället föll han på knä och bad till Gud om hjälp. Han hörde bön och saker och ting ordnade upp sig till slut. Likt
Dave Washington som jag berättade om i ett tidigare inlägg så var Dannys historia mycket stark. När man hör sådana historier förstår man verkligen hur människor djupt tror på att Gud har inverkat i deras liv och jag har inget emot det om det gör dem till bättre personer. Samtidigt har jag svårt att tro på det själv, eftersom för varje otrolig omvändelsehistoria så finns det tusentals livsöden där saker och ting inte ordnade upp sig, där de åkte i fängelse för resten av sina liv, sköt sig själva, dog av svält eller hoppade framför ett godståg. Jag har så svårt att tro på att den finns en medvetet väsen som sitter och väljer vilka som ska räddas och vilka som ska gå under, utan det är nog så enkelt att vissa har en osannolik tur.
La Villa, nedgånget som sagt.
Utsidan av kyrkan
Iglesia de Angelica Misionera. På två år har de växt från 50 medlemmar till nästan 200. En del åker 20 mil enkel resa två gånger i veckan från Mexiko för att delta i gudstjänsterna.
Min kollega och chef
Josh in action.
Det kryllar av herrelösa hundar i byn. På den här bilden är det totalt sju stycken, två gömmer sig under främre delen av bilen.
Innan vi söndag eftermiddag åkte tillbaka till Harlingens flygplats för att flyga vidare till Denver via Houston så bjöds det på lite spänning. Josh hade hela helgen tjatat om en rad med gula blommor längs en dikeskant som han hade sett och ville filma innan vi lämnade. Vi åkte runt i byn i tjugo minuter innan vi till slut hittade blommorna. Tanken var att jag skulle filma från bilfönstret och medan Josh ställde bilen i läge filmade jag en tupp som spatserade inne på en tomt. Josh började köra och jag filmade blommorna när plötsligt en vit liten bil dök upp bakifrån och nitade en bit framför oss. Han vände om och kom körande raket mot oss och väjde åt sidan i sista sekunden. En liten mexikansk man vevade ned rutan och gav oss en mördande blick. Kommer inte ihåg ordagrant, men en konversation i denna stil följde:
Man i bil: "Hey, can I help you found something?"
Josh: "No, we are all good.
Man i bil: "What are you doing here with those cameras?"
Josh: "Just filming a documentary of sorts with the pastor from the church. We are just shooting the environment, trying to get a feel of the community."
Man i bil, fortfarande mord i blicken: "Can't you do that somewhere else? I think you guys are pedophiles trying to shot my kids, you know.."
Josh:"Absolutely not, I'm sorry."
Efter ytterligare ordväxling åkte mannen till slut vidare och vi sa båda i kör: "Let's get the fuck out of here." Sagt och gjort, men på vår väg ut genom stan förföljde han oss. Ibland dök han upp bakom, ibland framför, alltid med samma illavarslande blick och det blev riktigt skrämmande till slut. Jag tror att det var tur att vi inte var utanför bilen och filmade eftersom då tror jag minst en kamera hade åkt i marken.
Efter den lilla pulshöjande incidenten drog vi vidare till Denver. Denver International Airport är för övrigt den krångligaste flygplats jag varit på. När man landat måste man ta ett tåg till en annan terminal för att hämta sitt bagage och för att komma till hyrbilarna måste man åka buss. Vi kom fram sent omsider till hotellet i Castle Rock, 45 minuter söder om Denver och i den här landsänden smakade kranvattnet istället simbassäng.
Castle Rock har cirka 40 000 invånare och har fått sitt namn efter den här klippformationen. På måndagsmorgonen mötte vi upp med Gail Mylander, barnbarnsbarn till F.M. Johnson, den svenske Chicago-immigranten som var med och grundade samfundet vars historia vi ska knyta samman med pastor Allen i La Villa.
Colorado är bedårande vackert. Denver och Castle Rock ligger på ungefär 1500 meters höjd vid foten av Klippiga Bergen. Det här är
Gails bakgård, dock är bilden inte ens nära att göra utsikten rättvisa.
Gail i heta stolen med mig bakom kameran.
Josh sitter till vänster och ställer frågor.
Pikes Peak. Tror jag.
Vårt intervjuoffer bodde i ett hus fullproppat som såg ut att vara inrett av en kokainstinn
Ernst Kirchsteiger. Fullproppat med dalahästar och andra svenskheter.
Fruktansvärt hemtrevligt med andra ord, speciellt toaletten.
Utsikt från klippformationen Castle Rock över staden Castle Rocks utkanter. Inte helt fel att slå sig ned här på ålderns höst.
Efter intervjun begav vi oss söderut till
Colorado Springs och det naturliga underverket Garden of the Gods. Det är en samling fruktansvärt vackra röda klippor som ser ut att vara tagna direkt från en National Geographic-special. Förut var det en helig plats för traktens indianstammar. När man kom hit lades stridsyxan ned.
Garden of the Gods i förgrunden, Klippiga Bergen i bakgrunden. Igen, min kamera gör det inte rättvisa. Vi fick dock några riktigt bra bilder i full HD, ska se om jag inte kan klippa ihop en liten naturfilm.
Det är det enda jag saknar med
Chicago och min stat
Illinois: naturliga underverk. Michigan-sjön i all ära, men det är trots allt bara en stor sjö. Resten av staten är bara platt och tråkig.
På tisdagen innan hemfärd till Chicago passade vi på att spendera ganska exakt en timme i Denver. Det lilla jag han se gillade jag, skulle vilja komma tillbaka någon gång. På bilden ser vi konstmuseet.
Och på den här Colorados regeringsbyggnad.
Ja ni, det var allt för den här gången. På återseende.
Yours Truly,
Gustav
På söndagen åkte vi tillbaka in i stan för att filma gudstjänsten. Södra Texas kunde lika gärna vara Mexiko. La Villas omnejd består främst av jordbruk och staden i sig är väldigt sliten, fattig och nedgången.
Stadshuset.
Om ni inte redan visste det så har alla stater olika registreringsskyltar.
Blogger krånglar med mig som vanligt och låter mig inte flytta runt bilderna. Därför hamnade Southwest Airlines logotyp här. Southwest är ett lågprisbolag i stil med Ryanair och jag tycker deras logga är helt fantastiskt genialisk.
La Villas postkontor.
Från gudstjänsten som mestadels hölls på spanska. Om jag inte visste bättre så kunde jag svära på att den här snubben var den avlidne Grateful Dead-sångaren Jerry Garcia. 
Efter gudstjänsten samlades alla utanför, tog i hand, kramade om varandra och hörde sig för om läget. Mycket familjär stämning. Mannen i mitten med svart kostym är pastor Allen. 
Danny Ortega är också en av de som omvänts senare i livet. Han brukade vara politiker och söp som ett svin, uppemot 40-50 bärs per kväll enligt egen utsago. Lång historia kort, för drygt fem år sedan förlorade han mer eller mindre allt, stod på ruinens brant, hans mamma dog i cancer och han var på väg att ta livet av sig. Han kunde inte göra det, istället föll han på knä och bad till Gud om hjälp. Han hörde bön och saker och ting ordnade upp sig till slut. Likt Dave Washington som jag berättade om i ett tidigare inlägg så var Dannys historia mycket stark. När man hör sådana historier förstår man verkligen hur människor djupt tror på att Gud har inverkat i deras liv och jag har inget emot det om det gör dem till bättre personer. Samtidigt har jag svårt att tro på det själv, eftersom för varje otrolig omvändelsehistoria så finns det tusentals livsöden där saker och ting inte ordnade upp sig, där de åkte i fängelse för resten av sina liv, sköt sig själva, dog av svält eller hoppade framför ett godståg. Jag har så svårt att tro på att den finns en medvetet väsen som sitter och väljer vilka som ska räddas och vilka som ska gå under, utan det är nog så enkelt att vissa har en osannolik tur.
La Villa, nedgånget som sagt.
Utsidan av kyrkan Iglesia de Angelica Misionera. På två år har de växt från 50 medlemmar till nästan 200. En del åker 20 mil enkel resa två gånger i veckan från Mexiko för att delta i gudstjänsterna.
Min kollega och chef Josh in action.
Det kryllar av herrelösa hundar i byn. På den här bilden är det totalt sju stycken, två gömmer sig under främre delen av bilen.
Castle Rock har cirka 40 000 invånare och har fått sitt namn efter den här klippformationen. På måndagsmorgonen mötte vi upp med Gail Mylander, barnbarnsbarn till F.M. Johnson, den svenske Chicago-immigranten som var med och grundade samfundet vars historia vi ska knyta samman med pastor Allen i La Villa. 
Colorado är bedårande vackert. Denver och Castle Rock ligger på ungefär 1500 meters höjd vid foten av Klippiga Bergen. Det här är Gails bakgård, dock är bilden inte ens nära att göra utsikten rättvisa.
Gail i heta stolen med mig bakom kameran. Josh sitter till vänster och ställer frågor.
Pikes Peak. Tror jag.
Vårt intervjuoffer bodde i ett hus fullproppat som såg ut att vara inrett av en kokainstinn Ernst Kirchsteiger. Fullproppat med dalahästar och andra svenskheter.
Fruktansvärt hemtrevligt med andra ord, speciellt toaletten.
Utsikt från klippformationen Castle Rock över staden Castle Rocks utkanter. Inte helt fel att slå sig ned här på ålderns höst.
Efter intervjun begav vi oss söderut till Colorado Springs och det naturliga underverket Garden of the Gods. Det är en samling fruktansvärt vackra röda klippor som ser ut att vara tagna direkt från en National Geographic-special. Förut var det en helig plats för traktens indianstammar. När man kom hit lades stridsyxan ned.
Garden of the Gods i förgrunden, Klippiga Bergen i bakgrunden. Igen, min kamera gör det inte rättvisa. Vi fick dock några riktigt bra bilder i full HD, ska se om jag inte kan klippa ihop en liten naturfilm.
Det är det enda jag saknar med Chicago och min stat Illinois: naturliga underverk. Michigan-sjön i all ära, men det är trots allt bara en stor sjö. Resten av staten är bara platt och tråkig. 
På tisdagen innan hemfärd till Chicago passade vi på att spendera ganska exakt en timme i Denver. Det lilla jag han se gillade jag, skulle vilja komma tillbaka någon gång. På bilden ser vi konstmuseet.
Och på den här Colorados regeringsbyggnad. 
För er som inte vet, Coney Island ligger vid Brooklyns södra spets. Det är ett ganska nedgånget karnevalområde vid stranden med boardwalk, pirar, barer och den berömda bergodalbanan The Cyclone. Hade sinnesjuk tur med vädret hela helgen, uppåt 25 grader och strålande sol, men den här dagen var dimman och kylan envis.
Ännu mer kända Wonder Wheel. Öppningscenen i The Warriors med det nattligt upplysta hjulet och den ödesmättade musiken sätter stämningen för hela filmen är en personlig favorit.
Gick längst med boardwalken och värmde mig på Ruby´s men en lokal Brooklyn Lager. Plötsligt kom en tjej fram sa att hon och hennes vänner gillade mina skor och tyckte jag verkade som en skön snubbe att hänga med. Så vips hade mina bruna läder-Converse fixat mig ett par nya vänner i New York.
En lokal legend, en puertoriansk sjöman som hängde på Ruby's varje dag i flera årtionden. Han dog i fjol och hedrades med ett porträtt på väggen. Kan för mitt liv inte komma ihåg hans namn tyvärr.
En väldigt intressant dam på stranden som försökte med det omöjliga uppdraget att kasta macka i svår kuling.
The Warriors. Har ni inte sett den, se den! Filmen är ett stilistiskt mästerverk och handlar i korthet om det lilla gatugänget från Coney Island som anklagas för att ha mördat en gängledare i Bronx. De tvingas därför slåss hela vägen tillbaka till Coney Island med alla New Yorks gäng i hälarna. 
Min nya bekantskap Erin...
...och mina andra nya bekantskaper Amanda och hennes man Ryan. Mycket trevligt sällskap. De älskade svensk musik, tyckte att The Hellacopters och Backyard Babies är två av de bästa banden i världen.
Vi gick till baren Freaks, ett ställe av klassiskt boardwalk/karneval-snitt med en alldeles egen freak-varietéshow med svärdslukeskor, sång och dans. Eget bryggeri har de också där de olika ölsorterna är nämnda efter karaktärer i showen. Bilden är suddig, men den föreställer showens ormtjusarska och svärdslukerska...
...och här är hon i verkligheten ute i baren i pausen mellan två nummer. 
Första delen av resan gick genom de förträffligt dystra industristäderna Newark och Elizabeth. Rena Detroit-klassen på båda.
Två timmar efter avfärd rullade jag in på stationen i Asbury Park. Konstigt att man kan bli så exalterad av att vara i en liten kusthåla i New Jersey.
Hörnet Cookman, Kingsley och Asbury, klassiska Springsteen-gator. Letade först efter The Palace som skulle ligga i det hörnet, men det visade sig att det revs helt för några år sedan. Textraden från Born To Run är dock tidlös: "Beyond the Palace, hemi-powered drones scream down the boulevard. Girls comb their hair in rearview mirrors and the boys try to look so hard..."
The Casino."And the boys from the Casino, dance with their shirts open, like Latin lovers on the shore. Chasing those silly New York virgins by the score." - 4th of July, Asbury Park (Sandy).
The Casino är numera stängt, igenbommat och fallfärdigt.
The Stone Pony. Det var här Springsteen brukade spela, hans favoritställe.
Det är en klassisk amerikansk rockscen och lockar fortfarande stora akter som Jeff Beck. 
The Circuit."The Circuit's lined and jammed with chromed invaders" - Nights.
Asbury Parks boardwalk. Det var en mycket fin dag. 25 grader, strålande sol, lätt bris från havet.
Spådamen Madam Marie är en Asbury Park-legend. "Did you hear the cops finally busted Madame Marie for telling fortunes better than they do. For me this boardwalk life is through. You ought to quite this scene too" - 4th of July, Asbury Park (Sandy). 
...och nu har ni bevis på att jag verkligen var där.
Atlanten. The Casino skymtar längst bort vid boardwalkens södra ände.
Asbury Parks Conveniton Hall vid boardwalkens norra ände.
Skylt vid ingången till det som är kvar av The Casino.
Längst med den här gatan, Kinsley, träffade Bruce och Clarence Clemmons varandra för första gången, ett historiskt rockmöte. Kunde inte hitta den exakta adressen 911 eftersom de hus som en gång stått längst med gatan var rivna.
Figurerna som är boardwalkens maskotar. De brydde en gång fasaden till The Palace, återfinns nu lite överallt i Asbury. 
Swedish Cottage Marionette Theatre. Hade ingen aning om att de 1847 importerade en svensk stuga och satte den i Central Park. Idag är tjänar den som dockteater.
Av en slump knallade jag förbi 72 Street och stötte på John Lennons minneslund. Det här är en turistbild som förtjänar sin plats i rampljuset.
