Ber om ursäkt för den sena uppdateringen, men nu tänkte jag berätta om min lilla tripp till södra Texas och Colorado förra helgen. På min praktik jobbar vi med en serie filmer till samfundet Evangelical Covenant Churchs 125-årsjubileum. Temat är "Nu, som då, är vi en (blank) kyrka" och tanken är att knyta ihop en historisk del med en nutida. Eftersom samfundet grundades av svenska immigranter 1885 så är ett av temana "Nu, som då, är vi en IMMIGRANT-kyrka," och det var den filmen jag och Josh, killen jag jobbar med, åkte iväg för att spela in.
Första stopp var La Villa i Texas sydöstra spets, precis på gränsen till Mexico. Det är så långt söderut man kan komma i USA, 30 grader varmt i och 80 procent luftfuktighet. La Villa har drygt tusen invånare, de flesta första, andra, eller tredje generationen mexikanska invandrare och kyrkan där växer så det knakar. Pastor Allen (kommer inte ihåg efternamnet) är från Honduras och hjälper många invandrare att anpassa sig till livet i det nya landet.
Vi kom till hotellet i närliggande Weslaco sent på fredagkvällen lite sådär lagom glada. Southwest Airlines hade tappat bort två väskor och det svavelrenade kranvattnet smakade tändsticka. Vi började filma b-rulle tidigt på lördagsmorgonen, gjorde intervjun med Allen på förmiddagen och åkte sedan ned till gränsen. De har börjat bygga en mur där nere så tyvärr fick vi ingen skymt av Rio Grande, dessutom var killen i gränspatrullbilen inte så glada i att vi filmade där utan tillstånd. Tyvärr glömde jag min personlig kamera så jag har inga bilder att visa.
Efter gränsen käkade vi sen lunch och när Allen fick reda på att jag inte var kristen så blev det predika av. Det är en stor skillnad på kristna som vuxit upp med sin tro och de som blivit omvända senare i livet. Sen senare sorten är ofta väldigt ivriga att sprida sitt budskap och omvända oss stackars hedningar, medan de som vuxit upp i kyrkan ofta har en bättre förståelse för hur uppväxten speglar ens världsbild. Allen tillhörde den senare skaran och jag var tvungen att bita mig i kinden några gånger (speciellt när han beklagade sig över att liberala Sverige tillåter homosexualitet och att kristna omöjligen kan samsas med muslimer), men han menade bara väl så jag höll mig professionell och nickade artigt. Dessutom hade vi blivit så väl omhändertagna hela dagen så jag kunde helt enkelt inte bli irriterad. Vi hade redan blivit hembjudna till El Clasico och på hans brorsdotters födelsedagsfest senare på kvällen. Festen var så mexikansk man bara kan föreställa sig (hela släkten samlad, fajitas, ris, bönor, pinjata, öppen grill) förutom den lilla detaljen att det spelades kristen rock istället för mariachimusik. Smått bisarrt...
Innan vi söndag eftermiddag åkte tillbaka till Harlingens flygplats för att flyga vidare till Denver via Houston så bjöds det på lite spänning. Josh hade hela helgen tjatat om en rad med gula blommor längs en dikeskant som han hade sett och ville filma innan vi lämnade. Vi åkte runt i byn i tjugo minuter innan vi till slut hittade blommorna. Tanken var att jag skulle filma från bilfönstret och medan Josh ställde bilen i läge filmade jag en tupp som spatserade inne på en tomt. Josh började köra och jag filmade blommorna när plötsligt en vit liten bil dök upp bakifrån och nitade en bit framför oss. Han vände om och kom körande raket mot oss och väjde åt sidan i sista sekunden. En liten mexikansk man vevade ned rutan och gav oss en mördande blick. Kommer inte ihåg ordagrant, men en konversation i denna stil följde:
Man i bil: "Hey, can I help you found something?"
Josh: "No, we are all good.
Man i bil: "What are you doing here with those cameras?"
Josh: "Just filming a documentary of sorts with the pastor from the church. We are just shooting the environment, trying to get a feel of the community."
Man i bil, fortfarande mord i blicken: "Can't you do that somewhere else? I think you guys are pedophiles trying to shot my kids, you know.."
Josh:"Absolutely not, I'm sorry."
Efter ytterligare ordväxling åkte mannen till slut vidare och vi sa båda i kör: "Let's get the fuck out of here." Sagt och gjort, men på vår väg ut genom stan förföljde han oss. Ibland dök han upp bakom, ibland framför, alltid med samma illavarslande blick och det blev riktigt skrämmande till slut. Jag tror att det var tur att vi inte var utanför bilen och filmade eftersom då tror jag minst en kamera hade åkt i marken.
Efter den lilla pulshöjande incidenten drog vi vidare till Denver. Denver International Airport är för övrigt den krångligaste flygplats jag varit på. När man landat måste man ta ett tåg till en annan terminal för att hämta sitt bagage och för att komma till hyrbilarna måste man åka buss. Vi kom fram sent omsider till hotellet i Castle Rock, 45 minuter söder om Denver och i den här landsänden smakade kranvattnet istället simbassäng.
Ja ni, det var allt för den här gången. På återseende.
Yours Truly,
Gustav
3 kommentarer:
Roligt att se bilderna fran Colorado. Jag bodde fran 1998 till 2003 i Bailey langs 285 sydost om Denver. Pa andra sidan bergen vaster om Colorado Springs. Har kort manga ganger forbi Castle Rock. Min man och jag brukade ibland ta vagen over bergen fran Bailey till Manitou Springs for att ha lordagsfrukost dar. Vacker bilfard innan skogsbranden sotade ned en hel del. Tyckte mycket om Colorado men min man orkade inte med den hoga altitude och vi flyttade till Bellingham i Washington. Jag har bott i USA sen 1963 och provat pa California, Oregon, Colorado och Washington.
Japp, Colorado är verkligen fantastiskt vackert, men jag förstår att den höga höjden tar på krafterna. Vi klättrade upp på Castle Rock en dag och det var mycket jobbigare än vad det borde vara. All snabbmat, studentleverne och obefintlig träning hade inte något med saken att göra.
Washington alltså, har hört bara bra saker om den staten. Vill verkligen åka dit. Har en vän i Juneau, ALaska, så jag tänkte ta en västkust och Alaska-tripp någon gång i framtiden.
Välkommen inom ifall du passerar igenom Bellingham.
Skicka en kommentar