Stolt svensk?

Sitter här efter en klassisk svennefrukost med fil och ostmacka efter en och en halv vecka välbehövlig vila från praktik, mediaetik och uppsatsskrivning. Jag har hunnit med en fest med mina gamla Lambohovspolare, en Mons Kallentoft-roman, planerat och ställt in en grillfest, blivit sådär ompysslad som bara föräldrar av en länge förlorad son kan göra, samt tagit ställning i EU-parlamentsvalet. Kvinnan har också varit här en vecka så det har inte blivit mycket tid över, men nu när hon har åkt tillbaka till Stockholm tänkte jag ta upp bloggen lite smått igen.

-----------------------------------

Antar att jag inte var den enda som såg Chicagos 1-6 debactle mot Detroit i söndags eftersom minst hälften av Sveriges Canal+ innehavare håller på Red Wings bara för att de har 73 svenskar i laget. Jag var ensam, tapper Blackhawk i mitt sällskap och alla vet hur lika underbart det är att vara ensam supporter av förnedrande, lika förbannat hemskt är det att vara ensam supporter av de förnedrade. Jag erkänner att det var jag förut, men nu har jag svårt att hålla på en individuell idrottare endast för att hon/han är svensk eller ett klubblag för att det har en massa svenskar i laget. Självklart tycker jag det är kul om Carolina Klüft säckhoppar (eller vad hon nu satsar på) till sig ett OS-guld eller om Franzén vinner NHL:s skytteliga (inte mot Chicago dock), men jag slår mig inte för bröstet, tar åt mig av äran och kallar mig stolt svensk. Jag hade inget med deras framgångar att göra; jag varken tränade, stöttade eller sponsrade dem. På sin höjd skrek jag Franzéns namn från Stångebros ståplatsläktare under min White Lions-period.

Ta Zlatan Ibrahimovich som ett annat exempel. Jag är extremt glad över hans framgångar och vill att han ska bli världens bästa spelare, men jag skiter i om han är en kaxig egoistiskt diva, vilken klubb han spelare för eller vilket lands skytteliga han vinner (förutom Spaniens för Real Madrid förstås, gud förbjude). Men det är inte för att jag ska kunna skryta om att jag ska kunna sola mig i glansen av att vara från samma land som världens bästa spelare, utan för att han ofta är magisk i det svenska landslag jag brinner för. Som ett motsatt exempel kan vi ta Markus Rosenberg. Killen spottar in mål i Werder Bremen och är en nyckelspelare, men jag glädjs inte för det eftersom han har knappt gjort ett rätt i landslaget. För det enda som kommer göra mig till riktigt stolt svensk är när kapten Zlatan lyfter VM-bucklan 2010...och just därför är jag dömd till evig besvikelse.

Er tillgivne,

Gustav