Forca Barca och Let's Go, Hawks!

Idag är en sån där dag som är som gjord för att ligga på soffan. Klockan 12 lokal tid ska jag se Barca fira dubbeln med en uppvisningsmatch mot Mallorca, och sen klockan 14 smäller det i Detroit då det är dags för första bataljen i NHL-semin mellan Blackhawks och Red Wings. Det är en klassisk rivalitet; båda lagen grundades på 1920-talet och är så kallade Original Six-lag; det vill säga de var två av de sex lag som utgjorde NHL mellan åren efter andra världskriget till expansionen 1967 då sex nya lag tillkom. För att ni ska få ett hum om hur det kan gå till på hockeymatch mellan Blackhawks och Red Wings tänkte jag således publicera ett inlägg jag skrev för min gamla blogg om min första NHL-match en gång för länge sedan, närmare bestämt hösten 2007.

----------------------------------------------

Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dollarvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick, Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center, en arena som beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonathan Toews och Patrick Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Blackhawks, tillsammans med Toronto och Colorado, var mina favoritlag under hockeybilds-eran 1990-nånting. Dessutom hushåller Linköpings-sonen Magnus Johansson här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 22 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det är en passning till att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I ghettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har lika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.
Amerikanernas korta koncentrationsförmåga kräver ständig underhållning och action. Bilden är från första periodpausen där tre idioter springer i idiotiska hockeyspelar-dräkter runt några fjolliga koner, ivrigt påhejade av The Bud Light Ice Crew, i.e. bikinibrudar på is. Den som först tar sig igenom hinderbanan och sätter pucken i nät vinner något sorts dumt pris. Idioten till vänster vann efter att idioten till höger missat grovt, medan überidioten längst bak har legat och kravlat sedan i sedan första konen i hopp om att få en tröstande kram av en av Bud Light Ice Crew-brudarna. Idiotiskt.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Goose, Steve, Nathan och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
Pete The Russian poserar. Det är ju inte världens löd i kameran, men förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?


H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

Roger in, Roger ut...

--------------------------

De nedre bilderna är från ett inlägg om en match några månader senare mot Minnesota Wild. Jag hade en perdiod då jag bara tog svartvita bilder i hopp om att det skulle göra mig mer konstnärlig, men vafan, ni ser ju vad det föreställer iallafall.

"Jag har fått blodad tand för det här med svartvita foton och valde att dokumentera delar av matchen i formatet. Som ni ser så får man inte de bästa platserna för 10 dollar, men med tanke på att jag betalar mindre för att se NHL-hockey i Micheal Jordans gamla borg United Center än en ståplatsbiljett i det mindre glamorösa Cloetta Center gör det mig absolut ingenting. Har man dessutom falkblick som jag har gör det ännu mindre."

"Matchen bjöd på två slagsmål och jag lyckades fånga det första, som skedde i andra perioden, på bild. Den mörka är en Chicago-spelare, den vita således en Minnesota-spelare som hamnat i hopplöst underläge. De båda slagskämparna är ivrigt påhejade av pöbeln som vi kan se på bilden nedan, dock ger linjemännen sig in i leken och lyckas snart separera de båda kombatanterna."

Chicago var med och slogs om titlarna en gång i tiden, och förhoppningsvis kommer det efter den här säsongen hänga en vimpel till i det mäktiga taket: "Stanley Cup Champions 2009".

Kom igen nu kära läsare, håll tummarna för Chitown ikväll. Jag vet att ni antagligen håller på de sju svenskarna i Detroit, men de vann ju förra året och det blir ju roligare om man delar med sig av titlarna.

Jobba, jobba, jo-ooo-bba!

Gustav