MESSIas!!

Tot el Camp, Es un clam! Forca Barca! Visca Catalunya!

Stormar och tyfoner så in i bomben underbart!! Har nyss vaknat till liv efter firandet av Barcas utspelning av United igår. Förutom de första tio lirade Blaugrana kvadraten med United-spelarna som alla såg ut som stelbenta målvakter som aldrig får lämna mitten. Att Eto´o kunde tåfjutta in mål vid första stolpen i CL-finaler visste vi ju redan, men att MESSIas kunde nicka hade jag ingen aning om...

...men som vanligt när det gäller mina sportsympatier blir det aldrig riktigt perfekt. Kvällen slutade bitterljuvt i och med Blackhawks sorti ur Stanley Cup-slutspelet mot äckel-Detroit. Anfäkta och anamma, förutom bottennappet på hemmaplan senast gör de ju allt så bra. I sitt första slutspel på sju år tvingar de fram tre övertider i semifinalen mot regerande mästarna Red Wings, de förtjänade ett bättre öde. Men jag blickar framåt; de unga hökarna har skaffat sig nyttig rutin, Kane kommer bara bli bättre, laget har två grymma målvakter och ett nyväckt hockeyintresse i staden. Lägg därtill ett nyförvärv eller två så tror jag på Stanley Cup-final redan nästa år. Let´s Go, HAWKS!

Er tillgivne,

Gustav

Stolt svensk?

Sitter här efter en klassisk svennefrukost med fil och ostmacka efter en och en halv vecka välbehövlig vila från praktik, mediaetik och uppsatsskrivning. Jag har hunnit med en fest med mina gamla Lambohovspolare, en Mons Kallentoft-roman, planerat och ställt in en grillfest, blivit sådär ompysslad som bara föräldrar av en länge förlorad son kan göra, samt tagit ställning i EU-parlamentsvalet. Kvinnan har också varit här en vecka så det har inte blivit mycket tid över, men nu när hon har åkt tillbaka till Stockholm tänkte jag ta upp bloggen lite smått igen.

-----------------------------------

Antar att jag inte var den enda som såg Chicagos 1-6 debactle mot Detroit i söndags eftersom minst hälften av Sveriges Canal+ innehavare håller på Red Wings bara för att de har 73 svenskar i laget. Jag var ensam, tapper Blackhawk i mitt sällskap och alla vet hur lika underbart det är att vara ensam supporter av förnedrande, lika förbannat hemskt är det att vara ensam supporter av de förnedrade. Jag erkänner att det var jag förut, men nu har jag svårt att hålla på en individuell idrottare endast för att hon/han är svensk eller ett klubblag för att det har en massa svenskar i laget. Självklart tycker jag det är kul om Carolina Klüft säckhoppar (eller vad hon nu satsar på) till sig ett OS-guld eller om Franzén vinner NHL:s skytteliga (inte mot Chicago dock), men jag slår mig inte för bröstet, tar åt mig av äran och kallar mig stolt svensk. Jag hade inget med deras framgångar att göra; jag varken tränade, stöttade eller sponsrade dem. På sin höjd skrek jag Franzéns namn från Stångebros ståplatsläktare under min White Lions-period.

Ta Zlatan Ibrahimovich som ett annat exempel. Jag är extremt glad över hans framgångar och vill att han ska bli världens bästa spelare, men jag skiter i om han är en kaxig egoistiskt diva, vilken klubb han spelare för eller vilket lands skytteliga han vinner (förutom Spaniens för Real Madrid förstås, gud förbjude). Men det är inte för att jag ska kunna skryta om att jag ska kunna sola mig i glansen av att vara från samma land som världens bästa spelare, utan för att han ofta är magisk i det svenska landslag jag brinner för. Som ett motsatt exempel kan vi ta Markus Rosenberg. Killen spottar in mål i Werder Bremen och är en nyckelspelare, men jag glädjs inte för det eftersom han har knappt gjort ett rätt i landslaget. För det enda som kommer göra mig till riktigt stolt svensk är när kapten Zlatan lyfter VM-bucklan 2010...och just därför är jag dömd till evig besvikelse.

Er tillgivne,

Gustav

Nu bär det hemåt...

Väskorna är packade och imorgon klockan 16.25 lyfter planet från O´Hare för att sedan dimpa ner på Arlanda 7.45 tisdag morgon. Det är ganska segt att man förlorar en hel dag när man flyger västerut, men inte mycket man kan göra åt det. Ska bli sinnesjukt skönt med tre lediga månader i Sverige innan mitt sista år här på North Park.

Jag får se vad folket på Corren har att säga, men jag tänkte fortsätta med bloggandet i sommar, dock inte lika frekvent. Vem vet, jag kanske har en och annan observation att göra om Svedala trots allt.

I vilket fall som helst, tack alla läsare så länge! Nästa gång vi hörs är jag på rätt sida pölen...

Gustav

Forca Barca och Let's Go, Hawks!

Idag är en sån där dag som är som gjord för att ligga på soffan. Klockan 12 lokal tid ska jag se Barca fira dubbeln med en uppvisningsmatch mot Mallorca, och sen klockan 14 smäller det i Detroit då det är dags för första bataljen i NHL-semin mellan Blackhawks och Red Wings. Det är en klassisk rivalitet; båda lagen grundades på 1920-talet och är så kallade Original Six-lag; det vill säga de var två av de sex lag som utgjorde NHL mellan åren efter andra världskriget till expansionen 1967 då sex nya lag tillkom. För att ni ska få ett hum om hur det kan gå till på hockeymatch mellan Blackhawks och Red Wings tänkte jag således publicera ett inlägg jag skrev för min gamla blogg om min första NHL-match en gång för länge sedan, närmare bestämt hösten 2007.

----------------------------------------------

Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dollarvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick, Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center, en arena som beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonathan Toews och Patrick Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Blackhawks, tillsammans med Toronto och Colorado, var mina favoritlag under hockeybilds-eran 1990-nånting. Dessutom hushåller Linköpings-sonen Magnus Johansson här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 22 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det är en passning till att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I ghettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har lika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.
Amerikanernas korta koncentrationsförmåga kräver ständig underhållning och action. Bilden är från första periodpausen där tre idioter springer i idiotiska hockeyspelar-dräkter runt några fjolliga koner, ivrigt påhejade av The Bud Light Ice Crew, i.e. bikinibrudar på is. Den som först tar sig igenom hinderbanan och sätter pucken i nät vinner något sorts dumt pris. Idioten till vänster vann efter att idioten till höger missat grovt, medan überidioten längst bak har legat och kravlat sedan i sedan första konen i hopp om att få en tröstande kram av en av Bud Light Ice Crew-brudarna. Idiotiskt.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Goose, Steve, Nathan och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
Pete The Russian poserar. Det är ju inte världens löd i kameran, men förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?


H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

Roger in, Roger ut...

--------------------------

De nedre bilderna är från ett inlägg om en match några månader senare mot Minnesota Wild. Jag hade en perdiod då jag bara tog svartvita bilder i hopp om att det skulle göra mig mer konstnärlig, men vafan, ni ser ju vad det föreställer iallafall.

"Jag har fått blodad tand för det här med svartvita foton och valde att dokumentera delar av matchen i formatet. Som ni ser så får man inte de bästa platserna för 10 dollar, men med tanke på att jag betalar mindre för att se NHL-hockey i Micheal Jordans gamla borg United Center än en ståplatsbiljett i det mindre glamorösa Cloetta Center gör det mig absolut ingenting. Har man dessutom falkblick som jag har gör det ännu mindre."

"Matchen bjöd på två slagsmål och jag lyckades fånga det första, som skedde i andra perioden, på bild. Den mörka är en Chicago-spelare, den vita således en Minnesota-spelare som hamnat i hopplöst underläge. De båda slagskämparna är ivrigt påhejade av pöbeln som vi kan se på bilden nedan, dock ger linjemännen sig in i leken och lyckas snart separera de båda kombatanterna."

Chicago var med och slogs om titlarna en gång i tiden, och förhoppningsvis kommer det efter den här säsongen hänga en vimpel till i det mäktiga taket: "Stanley Cup Champions 2009".

Kom igen nu kära läsare, håll tummarna för Chitown ikväll. Jag vet att ni antagligen håller på de sju svenskarna i Detroit, men de vann ju förra året och det blir ju roligare om man delar med sig av titlarna.

Jobba, jobba, jo-ooo-bba!

Gustav

Yes, det här kommer bli en klassiker

Yes, Detroit vann nyss mot Anaheim Ducks så det blir en dröm-semi mellan ärkerivalerna Chicago Blackhawks och Detroit Redwings: Windy City mot Motor City, Chicago-blues mot Motown-soul, Kanye West mot Eminem, svenskt mot svenskaskt, jobbmarknad mot arbetslöshet, nytvättade fönster mot utskjutna fönster, köttpackarindustri mot bilindustri, superklassiskt mot ganska klassiskt, snyggast tröjor mot snygga tröjor, titelhunger mot titelförsvar, men framför allt, ungt mot rutinerat.

Rivaliteten mellan Blackhawks och Redwings personifieras av den gamla hockeygreken Chris Chelios, 47. Han är en Chicago-son som draftades av Montreal Canadiens och spelade nio säsonger för Blackhawks under 90-talet, tillsammans med Jeremy Roenick, Ed Belfour och gänget var han Chicago. Han hade spelat fem säsonger i NHL när Patrick Kane föddes! När han 1998 gick till Redwings blev han en av Chicagos mest hatade män och enligt legenden gick hans restaurang i staden i konkurs ganska omgående. När han kommer tillbaka till United Center buas han ut varje gång han rör pucken. Kolla på filmen nedan så förstår ni varför.



Jag har varit på två Chicago-Detroit matcher, och det är alltid lika intensivt. Det smäller gott i planket, slagsmålen duggar tätt: både på isen och på läktaren. Den här killen, till exempel, hade blivit halvt ihjälslagen av några Detroit-supportrar om inte vakterna hade kommit emellan. Tro mig, jag vet, jag satt nämligen på raden nedanför honom.



Jag lovar, han skrek "Detroit has no windows!!" oavbruet i tre perioder, inklusive pauser, en referens till den höga brottsligheten i Detroit. Ibland bröt han in med ett "Welcome to a real city!!" riktat mot de Detroit-fans som nästan bankade skiten ur honom. Fyndigt eller smaklöst? Döm själva...

Yours Truly,

Gustav

Summer in the City

Sitter återigen i TV-soffan och glor på NHL-slutspel, just nu sjätte matchen mellan Boston Bruins och Carolina Hurricanes och senare Anaheim Ducks (varför i allsin dar ändrade dem namn från görtuffa Mighty Ducks of Anaheim?) mot Detroit Redwings. Jag kom precis hem från en heldag på stan. Lika mycket som jag hatar Chicago-vintern så fullkomligt älskar jag staden när sommarsolen lyser helt perfekt lagom varm som idag. Eftersom lill-syrran har blivit stor och tar studenten i år så passade jag på att åka ner och köpa en liten present. Och med er kära läsare i åtanke var kameran med eftersom ni har ju bara visat er Chicagos bistert vintriga ansikte. Utsikt från Wacker Drive över floden mot Wrigley Building.


Millenium Park är alltid fullt med folk på sommaren. Vid den grunda fontänen springer barn omkring och plaskar i vattnet och är precis sådär bekymmerslösa som man önskar att man fortfarande var. En annans bekymmer har ju bara börjat.

Vattnets källa, två stora glasliknande block som står mittemot varandra, skiftar färg och form med jämna intervaller. Ibland är det ett ansikte som drar på mungiporna eller blinkar med ett öga, andra gånger är det som bilden visar något mer abstrakt.

Jag mötte upp med mina svenska vänner Sanna och Sara. Den förra gick på North Park i våras och är nu på besök, den senare flyttade hit som elvaåring med sin familj och har varit på North Park lika länge som jag.


Joanna gick likt Sanna förra våren på North Park. Den långhåriga och orakade lunsen till vänster känner ni nog igen.

Chicago goes Amsterdam. När sommaren är i antågande planterar stadsförvaltningen några miljoner tulpaner i stadens rabatter.



Grönt är otroligt skönt. Idag slog det mig hur otroligt mycket bättre vilket ställe som helst i världen blir med lite blad på träden och sol på himlen. När jag blir rik ska jag skaffa hus i Sverige, New Orleans, Chicago och någonstans på södra halvklotet, typ Sydney, och flytta runt så jag alltid har antingen vår eller sommar.

Likt Kuala Lumpur och förut New York har Chicago har också ett par tvillingtorn. Glömmer alltid bort deras officiella namn, men i folkmun kallas de Majskolvarna. Håll utkik nästa gång ni ser Batman Begins eller The Dark Knight, de skymtar ofta i bakgrunden.

Det byggs nya skyskrapor över hela Chicago just nu, allra nyast och välpolerad är Trump Tower nedanför State Street.

Efter att jag hittat en finfin studentgåva och damerna shoppat klart bestämde vi oss för att varva ner med en drink i loungen längst upp i John Hancock Center. Tulpanerna längst med Michigan Avenue är lika färglada som dem i Millenium Park.

John Hancock Centers fasad, ett av Chicagos mest berömda landmärken. Byggnaden färdigställdes 1970 (tre år före Sears Tower), den har 100 våningar och mäter 344 meter över havet (457 m om man räknar med masterna på taket). Därmed är den Chicagos fjärde högsta byggnad och USA:s sjätte. Huset innehåller kontor och bostadsrätter om vartannat. På 95 våningen hittar man loungen där man kan ta sig en drink med rejält tilltagen prislapp....

...men utsikten är obetalbar. Enligt de lärde är den bäst i Chicago och spöar Sears Towers Skydeck med hästlängder. Dessutom är det gratis (om man står ut med personalens arga blickar behöver man inte ens köpa något att dricka) till skillnad från 13 dollar dyra Sears.


Vy österut mot oceanliknande Lake Michigan. Navy Pier till höger och vad jag tror är någon sorts militäranläggning till vänster. Förresten, gissa vem som äger de två översta våningarna på det svarta huset precis vid vattnet, troligtvis Chicagos bästa läge. Svar får ni på slutet.

Något zoomad vy söderut mot downtown. Trump Tower trånar till vänster, Sears borta till höger och majskolvarna är inklämda där i mitten.


Vy åt nordväst. North Park ligger halvvägs mot horisonten nånstans.

Ja, nu har ni bevis på att jag verkligen var där.


Norrut längs med motorvägen Lake Shore Drive. Som ni ser har Chicago även några schyssta stränder att erbjuda.


Vy rakt ner över Water Tower Place. Byggnaden i till höger om gatan i mitten av det gröna är ett gammalt vattentorn, nästan den enda byggnaden som klarade sig helskinnad från Den Stora Chicago-branden. Den har lite samma status för Chicago-borna som den mäktiga domkyrkarn har för folket i tyska Köln; Domen klarade sig nämligen oskadd från engelsmännens bombningar under andra världskriget.

Västerut sträcker sig staden och förorterna så långt ögat kan se, hem till 9 000 000 människor. Det är första när man kommer upp på höjden man fattar hur sinnesjukt stora megastäder som Chicago verkligen är. Det blir ännu tydligare på natten, dock inte min egen bild.
Efter att druckit upp min Goose Island var det dags att dra sig hemåt. På andra sidan gatan från Hancock ligger The Fourth Presbyterian Church. Enligt Sara är det en fem år lång väntelista att få gifta sig där, och om man mot all förmodan får en tid så gäller det att sprätta upp madrassen och plocka fram livsbesparingarna. Bröllopsindustrin i USA är absurd.

Kontrast mellan det gamla tegel-Chicago i förgrunden till höger och det nya glas-och-krom-Chicago nerför gatan.

-----------------

Svar på frågan är ju så klart Chitowns egen snuskigt rika talkshow-drottning Oprah Winfrey. Vem annars liksom?

------------

Nä, nu har jag suttit vid datorn för länge. Detroit Redwings-Anaheim Ducks har redan börjat. Svensklaget har chans att avgöra serien ikväll och en semifinal mellan ärkerivalerna Rödvingarna från Motown och Svarthökarna från Chitown vore ju inte helt fel. Så det här blir enda gången jag säger....

Go Wings!

Gustav

FUCK YES!

Ursäkta språket, MEN FUCK YEAH!!

Blackhawks gick vidare till Western Conference-final efter 7-5 (!) mot Canucks....sinnesjukaste matchen jag sett i hela mitt liv. Vem fan sa: "Om du vill se mål, gå på bandy?".

Nu jävlar ska det firas!

Vi hörs imorgon...om jag överlever....

Gustav

Ikväll gäller det

Sitter i min temporära lägenhet där jag bor i en vecka. De senaste dagarna har varit synnerligen oproduktiva, förutom när det kommer till att ligga på soffan och glo på slutspelssport. Nu är det två timmar till matchstart mellan Chicago och Vancouver. Blackhawks leder med 3-2 i matcher och har idag chans att avancera till konferens-final mot antingen Detroit eller Anaheim. Bärsen är redan i kylen!

----------------------------

Såg också att Hjulsbro lyckades vinna första matchen för säsongen borta mot Mjölby AI. Starkt och välbehövligt jobbat!

------------------------

Förresten, om ni kommer till Chicago måste ni käka på Fogo de Chao, ett brasilianskt steakhouse. Deras koncept liknar Lammet & Grisens, förutom att kyparna kommer till bordet med 15 olika sorters kött (allt du kan äta) grillat och kryddat på brasilianskt bonnvis. Dessutom är salladsbuffén olagligt god. Min roomie Steves päron bjöd med mig dit i lördags och det var den bästa måltid jag någonsin ätit, hands down. Men ni behöver i och för sig inte åka till Chicago för att njuta av Fogo, de är en kedja med ett tiotal restauranger i USA och fler i Brasilien. Och smakar det så kostar det, jag vet inte exakt vad, men jag kan dra mina slutsatser av Steves farsas "Holy Cow!" när han såg notan.

-------------------------

Enligt senaste siffrorna jag sett har nu tre personer dött av H1N1-viruset i USA, den senaste i staten Washington. I min stat Illinois har närmare 500 människor insjuknat. Hmm, det kanske är ganska allvarligt det här ändå.

Fin,

Gustav

Just idag mår jag inte lika bra...

...eftersom gårdagens firande har satt sina spår. Och inte blev det bättre av att man varit tvungen att städa ut gamla lägenheten, packa och flytta soffor och grejer till stället jag ska stanna tills jag flyger hem nästa måndag. Så nu väntar en vecka av att göra ingenting förutom att åka till stranden, downton, kolla ikapp Lost-avsnitt online och glo på slutspelsmatcher dagarna i ända. Dessutom ska jag försöka bidra med något substantiellt på bloggen när jag känner mig intellektuellt understimulerad. Oh, ljuvliga liv...

Peace!

Gustav

Just idag mår jag bra....

Idag skrev jag klart mig sista final. När jag satte den där sista punkten på den där sista uppsatsfrågan var det den bästa känslan på länge. Jag låter Kenta beskriva den åt mig (

Sitter just nu hos Kristoffer och smuttar på några finfina Goose Island. Ikväll ska slutet på skolan firas monumentalt downtown, vi hörs imorgon bitti!

Peace, Love and Understanding!

Gustav

Kan ju bli riktigt bra det här

2008 var ett riktigt skitår för mig sportmässigt: LHC torskade SM-final, Barca var klippt odugliga, Sverige gjorde ett platt EM-slutspel och Blackhawks missade slutspel som vanligt. 2009 däremot börjar efter en dålig inledning med Clubens kvartfinalfadäs arta sig riktigt ordentligt. Först förnedrade Barca Äckel-Real i Madrid och har nu chans på en trippel efter gårdagens makalösa avancemang till Champions League-final. Jag såg matchen hemma hos en några amerikanska polare och jag mådde fysiskt dåligt sedan den turliga studsen i den 9:e minuten som lade upp för Essiens missil. Bara för att sedan explodera i sann euforisk glädje då samme Essien hade den goda sportsmannaandan att missa den rensning som bäddade för Iniestas lika läckra kvittering.

Och ikväll kvitterade Chicago Blackhawks kvartsfinalserien mot Vancouver Canucks till 2-2 i matcher. Canucks tog ledningen i andra perioden och Loungo storspelade i kassen. Med mindre än 3 minuter kvar av matchen kvitterade Havlat och Ladd styrde in segermålet i första övertidsperioden. De 22 000 fansen i United Center exploderade och nu vänder serien tillbaka till Vancouver. Jag tror Blackhawks tar det här i två raka nu och så kör vi över Red Wings i semi-finalen. GO HAWKS!

Nä, nu ska jag nanna kudde. Sista finalen imorgon klockan 10.3o, sen är jag äntligen en fri man.

Peace!

Gustav

Nyttigt värre

Idag har man varit en riktig hurtbulle. Kristoffer väckte mig klockan 8.30 och vi gick ut och gick en timme. Sedan hem och käka frukost, havregrynsgröt med jordgubbar, och sen vidare till gymmet och lyfte lite skrot. Så vid 11.00 har jag redan motionerat mer än vad jag gjort på hela veckan. Det enda som fattades var ett par neongula gångstavar.

Latin Kings har gult som sing färg.

På vår promenad tog vi vägen förbi Sacramento Avenue, tre kvarter ner från min gata. För några dagar sedan skedde ett troligtvis gängrelaterat mord på Sacramento; en kille blev skjuten i huvudet för att sedan få sin kropp bränd. Igår kväll gjorde polisen ett tillslag där; min polare Elliot bevittnade hur polisen hade radat upp och satt handklovar på trettiotalet medlemmar ur vårt lokala gäng Latin Kings. LK är inga man bråkar med, styr mycket av Chicagos undre värld. Som tur är känner de igen oss som bor i området och bråkar inte om man inte tillhör ett annat gäng, men det är ändå lite smått obehagligt.

---------------------

Snart bär det av till fotbollsbaren The Globe för att se mitt älskade Barca spös skiten ur Chelsea. FORCA!

----------------------

En uppmärksam läsare påpekade att jag hade fel för några inlägg sedan angående Chicago Blackhawks senaste Stanley Cup-vinst. Den kom inte alls 1938 som jag påstod, utan 1961. Därmed är det den näst längsta titeltorkan i NHL:s historia. Den längsta bröts 1994 då New York Rangers vann för första gången på 54 år. Jag ber tusen gånger om ursäkt, jag borde vetat bättre. Och tack Anonym för att du rättade mig. Hade jag haft råd skulle du fått en trisslott.

---------------

FORCA BARCA!

Yours Truly,

Gustav

Finals Week

I slutet på varje termin inträffar någon märkligt på amerikanska universitet. Biblioteket är plötsligt proppfullt med folk, alla elever går runt med stressade ansiktuttryck och betygshetsen når sin kulmen. Det är dags för finals week.

Många professorer i USA har en förkärlek att basera största delen av ditt slutbetyg på ett enda ödesmättad prov den sista veckan som täcker allt man gått igenom i en 16 veckor lång kurs. I min historiakurs, till exempel, utgör slutprovet 40 % av det totala betyget. Det innebär att det gör detsamma om du fått A på de två tidigare proven och på den 15-sidiga uppsatsen, kuggar du slutprovet får du ett fint, blänkande F i betyg. Och inte blir det lättare att många lärare följer sin betygskvot slaviskt; de hävdar bestämt att der är rättvisast att dela ut ett X antal A:n, X antal B:n, C:n osv, ovasett om alla i klassen förtjänar A i betyg. Det är amerikansk tävlingsinriktning i sin mest essentialistiska form. Visserligen finns det lärare som är barmhärtiga, men en del är lika kompromisslösa en Roy Keanesk bensax.

För att klara proven tar uppfinningsrika collegestudenter till allsköns knep. Förutom klassiska fusklappar så är "all-nighters" ett välbeprövat koncept. Man sitter uppe hela natten och intensivpluggar (jag hatar uttrycket råplugga och alla andra verbformer med prefixet rå-), går och skriver provet, går hem och lägger sig för att sedan glömma allt när man vaknar nästa gång. Det finns olika metoder att hålla sig vaken; en kaffetermos eller några av de brutala energidrycker man kan få tag på här, men nästan lika vanlig är den koncentrationshöjande drogen adderall.

Adderall kommer i många roliga former; som piller, tabletter och ampuller. Den går att krossa och snorta också, för den som vill det.

Adderall är en receptbelagd medicin för ADHD-patienter och jag vågar säga att den är lika vanlig på amerikanska collegecampus som marijuana. Jag har många bekanta som terminen lång inte lyfter ett finger i skolan förutom dagen före stora prov eller en uppsats ska lämnas in. Då knaprar de i sig några piller, pluggar hela natten, skriver sitt prov/lämnar in sin uppsats, för att sedan efter 48 aptit- och sömnlösa timmar med hallucinationer till slut lyckas somna igen. Andra, like yours truly, kör som tur är på det traditionella konceptet att faktiskt antecka på lektioner och plugga någon gång ibland. Det funkar det också.


Viftande med moralens pekpinne,

Gustav

Mighty Blackhawks!

Jag är fortfarande skeptisk till Guds existens. Mitt Barca spelade som under Henrik Larssons dagar, men Bulls torskade i sjunde avgörande mot Boston Celtics. Men hockeymässigt gick det bättre. 

Fy fan, så ska en match vändas. Blackhawks låg under med 2-0 efter sju minuter i andra matchen i NHL-kvarten mot Canucks i Vancouver. Sen i andra var det Blackhawks för hela den berömda slanten. 2-1, 2-2, 3-2, 4-2, 5-2 i ett huj, 3-6 i tom kasse, och nu är det fördel Chicago i matchserien. Sanna mina ord, i juni kommer jag bada i Filbyter-fontänen då Chicago vinner sin första Stanley Cup-titel sedan 1938. Here come the Hawks, the Mighty Blackhawks!

Peace, Love, and Understanding!

Gustav

Adam och Eva? Njaa. Messi, Xavi, Henry, Iniesta? Hmm, kanske..

Real Madrid - Barcelona 2-6....Hmm, Gud kanske finns trots allt.
Om Bulls och Blackhawks vinner sina matcher ikväll är jag övertygad...

Svinigt

Det är hysteri kring svininfluensan just nu. Enligt CNN har 141 fall konfirmerats i USA och skolor stängs, sportevenamang skjuts upp och skolbaler ställs in över hela landet. I Illinois har tre fall hittats och igår misstänkts viruset kommit till Chicago. En lågstadieskola stängdes efter att två barn blivit sjuka, följt av många fler idag.




Hela situationen känns väldigt överdriven, det är ju trots allt bara influensa och inte digerdöden vi pratar om. Om man inte är helt undernärd och immunförsvarslös så är det värsta som händer att man hostar, spyr och snorar ett tag. 363 personer av 6 miljarder har insjuknat och jag är ganska övertygad om att ett vaccin dyker upp inom en snar framtid.



Jag planerar i och för sig att dra lite nytta av situation. Jag tänkte dra på mig svininfluensan och bli den första som tar med det till Sverige. Skulle ju vara riktigt coolt att få ett virus uppkallat efter sig i Sverige. Bättre att vara ökänd än okänd. Fast jag får skynda på eftersom influensan har redan nått Danmark.



-------------------------



Galen match mellan Chicago Bulls och Boston Celtics igår. Fyra matcher har gått till övertid i åttendelsfinalserien. Den tredje övertidsperioden igår lyckades Chicago vinna med en poäng. Så nu går serien till Boston för en sjunde avgörande match.



Tråkigare för Svarthökarna igår. De kom tillbaka frå 0-3 underläge mot Vancouver igår, bara för att se kanadickerna avgöra i slutminuten. Revansch imorgon!



Yours Truly,



Gustav