Reklamfilmer i USA säger en hel del om vad som är på tapeten. I veckorna som följde El Predidente Obamas segertal i Grant Park, Chicago, den 8 november i fjol kryllade TV-rutan av budskap som "Yes, you can by a new Ford F-150" och "Yes, you can afford life insurance". Nu när det har gått upp för amerikanerna att de är inne i en djup kris spelar alla reklammakare på det: "In these days, you need a car that is reliable and fuel suffecient", "In times like these, American Mattress give you the best deal", "In hasch economic times like these, you need a bank you can trust" och min personliga favorit "We on Honda believe that it is easier to get a job if you have a car".
Såg en reklamfilm idag från hamburgerkedjan Wendy´s idag där fyra arbetare skryter om att de ligger bra till ekonomiskt eftersom de käkar hamburgare från Wendy´s Threeconomics menu. McDonald´s tar det steget längre och lanserar en egen Stimulus Bill, en meny med pengasparande priser. Att amerikanska folket är patriotiska och fortsätter spendera är det viktigaste, de sparar ju liksom pengar genom alla dessa bra dealer. Gud förbjude att de inser att det bästa sättet att spara pengar är att inte spendera.
-------------------------------------------------------
Jag hittade det där larmsamtalet om uteblivna Chicken McNuggets som jag skrev om igår. Mycket nöje!
Yours Truly,
Gustav
måndag 30 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Only in America...
Idag spelades de sista kvartsfinalmatcherna i collegebasketens slutspel. Micheal Jordans gamla plugg University of North Carolina besegrade komfortabelt University of Oklahoma. Dessförinnan krossade Michigan State favoriten Louisville från Kentucky. North Carolina kommer ställas mot redan klara Villanova från Washington, D.C.-trakten och Michigan kommer möta University of Connecticut när hela spektaklet avgörs i Detroit nästa helg.
Baskethysterin får mig att tänka på en underhållande anekdot som utspelades på vår lokala McDonald's för ganska exakt ett år sedan. Min gode vän Nathans lag Kansas University spelade final mot University of Memphis och jag tittade på matchen hemma hos honom. Det högg till i snabbmatstarmen så jag bestämde för att knalla över till Donken i halvtid för att stilla min hunger med skatter från dollarmenyn.
Jag står där i kön och funderar på om jag ska ha två eller tre dubbla cheeseburgare när en medelålders kvinna stormar in med vad jag antar är hennes son i släptåg. Hon är fullkomligt rasande att på den anställda damen i DriveThru-luckan för att hon missat att ge henne hennes specialbeställda cheeseburgare med Big Mac-sås, extra lök och något annat kulinariskt (också kallad Poor Man's BigMac). Den arga kunden säger att hon hade vänt från sjukhuset för att antingen få sin hamburgare eller pengarna tillbaka. Hon gormar lös på den stackars anställda som var ansvarig för det oförlåtligt misstaget: begäratt få veta hennes namn och managerns namn, samt restaurangens telefonnummer. Hon försäkrar att hon ska ringa och klaga på den stackars skärrade anställda i mycket skarpa ordalag, förhoppningsvis få henne sparkad. Managern är jätteförstående och lugn, ger henne 1.10 dollar tillbaka varpå hon vänder på klacken och stormar ut.
Visserligen har kunden alltid rätt, men det finns en gräns. Jag fattar inte hur den anställda höll sig från greppa tag i närmstaste slev och slänga en laddning kokande frityrolja i ansiktet på henne. Otroligt hur arg man kan bli för en sådan struntsak. Sedan kan man ju också fråga sig hur det är ställt med ens prioriteringar om man avbryter ett sjukhusbesök för att återkräva 1.10 dollar för en utebliven Poor Man's Big Mac. Dessutom, nyheterna berättade härom veckan att en dam ringde larmnummret 911 eftersom Donken inte hade några Chicken McNuggets kvar. Det kanske var samma person?
Bara i USA, vänner...bara i USA...
Peace out,
Gustav
Baskethysterin får mig att tänka på en underhållande anekdot som utspelades på vår lokala McDonald's för ganska exakt ett år sedan. Min gode vän Nathans lag Kansas University spelade final mot University of Memphis och jag tittade på matchen hemma hos honom. Det högg till i snabbmatstarmen så jag bestämde för att knalla över till Donken i halvtid för att stilla min hunger med skatter från dollarmenyn.
Jag står där i kön och funderar på om jag ska ha två eller tre dubbla cheeseburgare när en medelålders kvinna stormar in med vad jag antar är hennes son i släptåg. Hon är fullkomligt rasande att på den anställda damen i DriveThru-luckan för att hon missat att ge henne hennes specialbeställda cheeseburgare med Big Mac-sås, extra lök och något annat kulinariskt (också kallad Poor Man's BigMac). Den arga kunden säger att hon hade vänt från sjukhuset för att antingen få sin hamburgare eller pengarna tillbaka. Hon gormar lös på den stackars anställda som var ansvarig för det oförlåtligt misstaget: begäratt få veta hennes namn och managerns namn, samt restaurangens telefonnummer. Hon försäkrar att hon ska ringa och klaga på den stackars skärrade anställda i mycket skarpa ordalag, förhoppningsvis få henne sparkad. Managern är jätteförstående och lugn, ger henne 1.10 dollar tillbaka varpå hon vänder på klacken och stormar ut.
Visserligen har kunden alltid rätt, men det finns en gräns. Jag fattar inte hur den anställda höll sig från greppa tag i närmstaste slev och slänga en laddning kokande frityrolja i ansiktet på henne. Otroligt hur arg man kan bli för en sådan struntsak. Sedan kan man ju också fråga sig hur det är ställt med ens prioriteringar om man avbryter ett sjukhusbesök för att återkräva 1.10 dollar för en utebliven Poor Man's Big Mac. Dessutom, nyheterna berättade härom veckan att en dam ringde larmnummret 911 eftersom Donken inte hade några Chicken McNuggets kvar. Det kanske var samma person?
Bara i USA, vänner...bara i USA...
Peace out,
Gustav
lördag 28 mars 2009
Innovativ reklam
I tuffa tider söker företag nya sätt att marknadsföra sig. Om det vill sig riktigt illa kommer Chicagos gator snart prydas av några hundra tusen Kentucky Fried Chicken-loggor.
Colonel Sanders - KFC:s logotype.
Likt finnar i ett tonårsansikte misspryds Chi-towns vägar och trottoarer av sådana här så kallade potholes. De bildas av slitage, oftast sprickor i asfalten som växer sig större när vatten tränger ner och underminerar marken. De punkterar däck, förstör stötdämpare, stukar fötter och, värst av allt, förökar sig likt råttor. Det beräknas finnas uppemot 300 000 hål i stan och trots att 2 000-3 000 fylls igen dagligen så hinner det varje dag bildas fler. På många ställen är det så illa att de inte går att bara fylla igen hålen utan man måste asfaltera om hela vägen, vilket leder till trafikstockningar och irritation.
Och det är här KFC kommer in. De har erbjudit sig att betala stadens utgifter för reparationer på de här värsta ställerna. I utbyte ska Colonel Sanders nuna pryda varenda nyasfalterat vägstycke. Innovativt av KFC och billigt för Chicago, visst, men är det värt priset att ha världens löjligaste satellitbild?
Yours Truly
Gustav
torsdag 26 mars 2009
Det amerikanska sportsystemet
Som även den största sportimbecill vet bedrivs idrott i Europa i klubbar som är inordnade i öppna seriesystem. I USA däremot är de professionella lagen och ligorna mer drivna som företag (även då serier för klubblag finns här också så är det inte alls på samma nivå). Låt oss ta den amerikanska fotbolls-ligan NFL som exempel. Man kan säga att ligan NFL är ett företag och lagen är dess varumärken, produkter som ska säljas. Alla intäkter delas lika mellan lagen, det vill säga, om en Chicago Bears-t-shirt säljs så delar alla lagen på vinsten från den t-shirten. På så sätt kan lag från mindre städer som Green Bay Packers (Green Bay har 100 000 invånare) vara med och konkurrera på någorlunda lika villkor. Fast övriga intäkter som biljettförsäljning behåller lagen själva.
Ligan är stängd och det enda sättet för nya lag att komma till är om någon rik knösus någonstans får tillåtelse av NFL att starta ett lag alternativt köpa ett redan existerande lag och flytta det till sin stad. Allt har ett pris. Dock händer det sällan eftersom amerikansk fotboll är helig och runt omkring den finns det faktiskt lite fanskultur. Att sälja ett lag till en annan stad är oförlåtligt. Det är bara att räkna mordhoten till snubben som flyttade Cleveland Browns till Baltimore för ett antal år sedan.
I NHL däremot händer det lite titt som tätt att lag flyttar på sig eftersom att amerikanerna inte bryr sig nämnvärt om hockey. Quebec Nordiques flyttade till Denver och blev Colorado Avalanche, Minnesota North Stars blev Dallas Stars för några oljemiljoner och de senaste tillskotten i ligan är bland andra Phoenix Coyotes, Columbus Blue Jackets och Nashville Predators. I basketligan NBA är det också vanligt att lag flyttar runt; Minnesota Lakers drog till Los Angeles där det inte finns några sjöar och New Orleans Jazz packade väskorna och flyttade till mormonnästet Salt Lake City. Senast i raden var Seattle Supersonics som tvingades dra till åkrarna i Oklahoma City. Spelare kan också säljas och bytas lite hur som helst eftersom de lagligt sett tillhör ligan, inte lagen. Till exempel Kristian Huselius fick byta varma Florida Panthers mot kalla Calgary Flames över en natt utan att ha något att säga till om. En klubb behöver inte ha en spelares tillåtelse att byta bort - trada- honom. Bara de allra bäst betalda spelarna har så kallade no-trade-klausuler i sina kontrakt.
Alla stora ligor har drafter varje år där lagen i tur och ordning väljer och vrakar bland det årets talanger. De tjingar en spelare och spelarna kan inte välja lag själva. Tanken är att lagen ska bli så jämna som möjligt. Om du vill spela i NHL så måste de finna sig i att representera den klubb som valt dig, förutsatt att klubben inte säljer eller byter bort rättigheterna till dig. Vet inte exakt hur länge, men laget äger rättigheterna i ex antal år.
Ungdomsidrotten i USA är också uppbyggd på ett helt annat sätt än i Sverige. Man representerar sin skola och inte en klubb hela vägen från mellanstadiet till college. Är man inte tillräckligt bra när man går ut high school, det vill säga runt 18 år, för att ta plats i ett universitetslag så är det för de flesta tack och hej till idrotten (67 procent av amerikanerna är ju också överviktiga). På tal om det så snubblade jag över denna krönika av okänd författare som beskriver den amerikanska vinnarmentaliteten i ungdomsidrott perfekt. Läs den!
http://www.coachen.se/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=136
Collegeidrott, i synnerhet basket och amerikansk fotboll, är helt monumentalt stort här. Många föredrar den framför den professionella. Nu i mars är vi mitt uppe i det nationella basketslutspelet och hela landet är uppslukat. De allra största NCAA Division 1-skolorna har footballarenor för 60 000-70 000 åskådare och de genererar enorma summor pengar till skolornas sportprogram. Be mig inte förklara hur seriesystemet fungerar i detalj eftersom det är hur krångligt som helst, men jag ska försöka ge er en sammanfattning.
Skolorna är geografiskt indelade i olika conferences, till exempel Pacific 10, East 10, Atlantic College Conference, och alla har olika regelverk och stadgar. De olika sporterna spelar under olika tider på året, till exempel amerikansk fotbolls-säsongen ligger under hösten, basketen under vintern/våren och basebollen under våren. Man spelar en grundserie där alla lag möter varandra, sedan har man slutspel inom conferencen och de som vinner det går vidare till det nationella slutspelet. Dock behöver man inte vinna för att ta sig dit eftersom det sitter komitteer med tränare och förståsigpåare som kan rösta in lag för att fylla alla platser. Det man tittar på är säsongens resultat, historia och troligtvis är också en hel del pengar inblandade.
Basketen spelar ett rakt slutspel med åttondelar, kvartar, semifinaler och final, men så är inte fallet i alla sporter. Den amerikanska fotbollen har de inget slutspel, utan när grundserien är klar sitter sådana där kommiteer och bestämmer vilka dem tyckt har varit bäst och väljer sedan ut vilka lag som ska mötas i olika mästerkapsmatcher, så kallade Bowls. Den mest åtråvärda bowlmatchen är The Rose Bowl som spelas i Pasadena utanför Los Angeles. Den som vinner den kan kalla sig nationella mästare. Arenan i Pasadena är för övrigt helig mark för oss svenskar. Det var just där Sverige förnedrade Bulgarien i VM-94. "Och folk faller till höger och vänster i bulgarernas straffområde!"Klassiskt...
Sådär, jag hoppas jag har lyckats klura ut det amerikanska sportssystemet åtminstone lite tillfredställande. Anledningen att jag inte kan förklara djupare är att jag helt enkelt inte vet riktigt hur det fungerar, det är så otroligt invecklat. Rekommenderar varmt den där krönikan jag länkade till, den förklarar mycket.
------------------------------------------------------
Ligan är stängd och det enda sättet för nya lag att komma till är om någon rik knösus någonstans får tillåtelse av NFL att starta ett lag alternativt köpa ett redan existerande lag och flytta det till sin stad. Allt har ett pris. Dock händer det sällan eftersom amerikansk fotboll är helig och runt omkring den finns det faktiskt lite fanskultur. Att sälja ett lag till en annan stad är oförlåtligt. Det är bara att räkna mordhoten till snubben som flyttade Cleveland Browns till Baltimore för ett antal år sedan.
I NHL däremot händer det lite titt som tätt att lag flyttar på sig eftersom att amerikanerna inte bryr sig nämnvärt om hockey. Quebec Nordiques flyttade till Denver och blev Colorado Avalanche, Minnesota North Stars blev Dallas Stars för några oljemiljoner och de senaste tillskotten i ligan är bland andra Phoenix Coyotes, Columbus Blue Jackets och Nashville Predators. I basketligan NBA är det också vanligt att lag flyttar runt; Minnesota Lakers drog till Los Angeles där det inte finns några sjöar och New Orleans Jazz packade väskorna och flyttade till mormonnästet Salt Lake City. Senast i raden var Seattle Supersonics som tvingades dra till åkrarna i Oklahoma City. Spelare kan också säljas och bytas lite hur som helst eftersom de lagligt sett tillhör ligan, inte lagen. Till exempel Kristian Huselius fick byta varma Florida Panthers mot kalla Calgary Flames över en natt utan att ha något att säga till om. En klubb behöver inte ha en spelares tillåtelse att byta bort - trada- honom. Bara de allra bäst betalda spelarna har så kallade no-trade-klausuler i sina kontrakt.
Alla stora ligor har drafter varje år där lagen i tur och ordning väljer och vrakar bland det årets talanger. De tjingar en spelare och spelarna kan inte välja lag själva. Tanken är att lagen ska bli så jämna som möjligt. Om du vill spela i NHL så måste de finna sig i att representera den klubb som valt dig, förutsatt att klubben inte säljer eller byter bort rättigheterna till dig. Vet inte exakt hur länge, men laget äger rättigheterna i ex antal år.
Ungdomsidrotten i USA är också uppbyggd på ett helt annat sätt än i Sverige. Man representerar sin skola och inte en klubb hela vägen från mellanstadiet till college. Är man inte tillräckligt bra när man går ut high school, det vill säga runt 18 år, för att ta plats i ett universitetslag så är det för de flesta tack och hej till idrotten (67 procent av amerikanerna är ju också överviktiga). På tal om det så snubblade jag över denna krönika av okänd författare som beskriver den amerikanska vinnarmentaliteten i ungdomsidrott perfekt. Läs den!
http://www.coachen.se/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=136
Collegeidrott, i synnerhet basket och amerikansk fotboll, är helt monumentalt stort här. Många föredrar den framför den professionella. Nu i mars är vi mitt uppe i det nationella basketslutspelet och hela landet är uppslukat. De allra största NCAA Division 1-skolorna har footballarenor för 60 000-70 000 åskådare och de genererar enorma summor pengar till skolornas sportprogram. Be mig inte förklara hur seriesystemet fungerar i detalj eftersom det är hur krångligt som helst, men jag ska försöka ge er en sammanfattning.
Skolorna är geografiskt indelade i olika conferences, till exempel Pacific 10, East 10, Atlantic College Conference, och alla har olika regelverk och stadgar. De olika sporterna spelar under olika tider på året, till exempel amerikansk fotbolls-säsongen ligger under hösten, basketen under vintern/våren och basebollen under våren. Man spelar en grundserie där alla lag möter varandra, sedan har man slutspel inom conferencen och de som vinner det går vidare till det nationella slutspelet. Dock behöver man inte vinna för att ta sig dit eftersom det sitter komitteer med tränare och förståsigpåare som kan rösta in lag för att fylla alla platser. Det man tittar på är säsongens resultat, historia och troligtvis är också en hel del pengar inblandade.
Basketen spelar ett rakt slutspel med åttondelar, kvartar, semifinaler och final, men så är inte fallet i alla sporter. Den amerikanska fotbollen har de inget slutspel, utan när grundserien är klar sitter sådana där kommiteer och bestämmer vilka dem tyckt har varit bäst och väljer sedan ut vilka lag som ska mötas i olika mästerkapsmatcher, så kallade Bowls. Den mest åtråvärda bowlmatchen är The Rose Bowl som spelas i Pasadena utanför Los Angeles. Den som vinner den kan kalla sig nationella mästare. Arenan i Pasadena är för övrigt helig mark för oss svenskar. Det var just där Sverige förnedrade Bulgarien i VM-94. "Och folk faller till höger och vänster i bulgarernas straffområde!"Klassiskt...
Sådär, jag hoppas jag har lyckats klura ut det amerikanska sportssystemet åtminstone lite tillfredställande. Anledningen att jag inte kan förklara djupare är att jag helt enkelt inte vet riktigt hur det fungerar, det är så otroligt invecklat. Rekommenderar varmt den där krönikan jag länkade till, den förklarar mycket.
------------------------------------------------------
Glöm nudlar och ketchup, jag lagar riktig gourmé-studentmat. Igår plockade jag seriösa vuxenpoäng då jag svängde ihop en laddning gratinderade crepes med svampstuvning. Alla maträter man behöver smöra en ugnsäker form för att laga ger mer vuxenpoäng än IKEA-handling, pensionsparande och stavgång kombinerade.
-----------------------------
Jag börjar få lite idétorka, så jag tänkte göra ett försök att vara interaktiv med er läsare. Säg vad ni vill veta om USA, så ska jag skriva om det.
Yours Truly,
Gustav
onsdag 25 mars 2009
Kansas City: Sista natten med gänget
Vi lämnade Dallas vid 10-tiden på lördagen för vårt sista stopp Kansas City. Staden grundades 1838, ligger till största delen i Missouri och är beläget mitt ute på prärien. Jesse James brukade hålla till här. Den har knappt 500 000 invånare, 2 miljoner i storstadsområdet. Likt de flesta städer på vår resa är den känd för sin musik, främst blues och jazz, dessutom sin barbeque och sina många vackra fontäner. Jag var här förra våren en vecka efter skolan, hade riktigt roligt och såg fram emot att komma tillbaka.
Resan gick genom Oklahoma. Åkrar, åkrar, åkrar, Tulsas skyline, åkrar, bönder som brände gräs, en tutande brandbil på väg att släcka en gräsbrand, åkrar, åkrar, åkrar...
...några traktorer, åkrar, tävling i bakfyllefisar, åkrar, en häst, en ko, ett hus, åkrar, några träd, åkrar, åkrar...
...spikrak väg kantrad av åkrar, den första rondell jag sett i USA, åkrar, åkrar, åkrar...
Nate tog med mig, Andreas och Kristoffer till en av häftigaste barer jag sett, tror den hette Dueling Pianos. Två pianovirtuoser satt på scenen och höll låda, duellerade mot varandra och låtar önskade man genom att skriva titeln på en lapp och lämna den på pianot tillsammans med lite dricks. Ju mer du betalar desto troligare är det att din låt spelas. Jag tjatade på hela kvällen om Thunderroad, men båda killarna sa att de inte kunde texten. Yeah right, vem kan inte texten till Thunderroad liksom?
Stället var fullpackat och ett sjuhelsikes drag, alla klämde i för full hals vare sig de kunde låten eller inte. Jag har inte haft så roligt sedan New Orleans. Om ni någonsin kommer till Kansas City måste ni kolla in det här stället.
Brothers in Arms, från vänster: Dan Kasnick, Kristoffer, Yours Truly, Sneak och Nate Ryan. Den sistnämnda gick på North Park fram till den här terminen. Han kom på att han inte hade tillräckligt många poäng för att ta examen i tid utan han behövde ta ett extra år. Därför åkte han hem till KC för att gå klart på en billigare skola. Riktigt ledsamt faktiskt, vi umgicks nästan jämt.
I mitten, en livsfarligt god rosa drink.
På söndagen vaknade man upp lite lagom mosig i kropp och hjärna, men inte värre än att en rejäl Denny´s frukost kunde bota. Vi tackade för oss och påbörjade den 8 timmars nätta sista etappen hem till The Windy City.
Resan gick genom Oklahoma. Åkrar, åkrar, åkrar, Tulsas skyline, åkrar, bönder som brände gräs, en tutande brandbil på väg att släcka en gräsbrand, åkrar, åkrar, åkrar......några traktorer, åkrar, tävling i bakfyllefisar, åkrar, en häst, en ko, ett hus, åkrar, några träd, åkrar, åkrar......"Welcome to Kansas"-skylt, åkrar, åkrar, åkrar, stopp för kisspaus och hästmatning, åkrar, en kulle, två kullar, åkrar, en sliten lada, ett hus, fler gräsbränder, åkrar, åkrar, åkrar, tankning, åkrar....
...spikrak väg kantrad av åkrar, den första rondell jag sett i USA, åkrar, åkrar, åkrar...
Till slut kom vi då fram till Kansas City, eller rättare sagt förorten Overland Park. Min lagkamrat från North Park Kevin Gahtje (mitten) kommer här ifrån och hans morsa bjöd oss på mat och husrum. Killen till vänster Dan Kasnick är en annan polare från skolan och killen till höger vete gudarna vad han heter. De självmordssekt-liknande klädesplaggen är en slags filt med ärmar kallade Snuggies. De säljs via amerikansk TV-shop och är säkert jättepraktiska (du behöver ju liksom inte frysa om händerna när du läser en bok i soffan), men jag gjorde ett löfte där och då: vem som än ser mig i en Snuggie har min fulla tillåtelse att befria mig från jordelivet. Ingen pardon.
Kevins morsas lasagne var supergod, men jag kunde inte stå ut med tanken att, som jänkarna i sällskapet ville göra, spendera hela lördagkvällen med att spela Rock Band i en omysig källare med ett gäng vuxna killar i Snuggies. Det ryckte i festnerven och min troligtvis bästa jänkarvän Nathan Ryan kom till räddning.
Nate tog med mig, Andreas och Kristoffer till en av häftigaste barer jag sett, tror den hette Dueling Pianos. Två pianovirtuoser satt på scenen och höll låda, duellerade mot varandra och låtar önskade man genom att skriva titeln på en lapp och lämna den på pianot tillsammans med lite dricks. Ju mer du betalar desto troligare är det att din låt spelas. Jag tjatade på hela kvällen om Thunderroad, men båda killarna sa att de inte kunde texten. Yeah right, vem kan inte texten till Thunderroad liksom?
Stället var fullpackat och ett sjuhelsikes drag, alla klämde i för full hals vare sig de kunde låten eller inte. Jag har inte haft så roligt sedan New Orleans. Om ni någonsin kommer till Kansas City måste ni kolla in det här stället.
Brothers in Arms, från vänster: Dan Kasnick, Kristoffer, Yours Truly, Sneak och Nate Ryan. Den sistnämnda gick på North Park fram till den här terminen. Han kom på att han inte hade tillräckligt många poäng för att ta examen i tid utan han behövde ta ett extra år. Därför åkte han hem till KC för att gå klart på en billigare skola. Riktigt ledsamt faktiskt, vi umgicks nästan jämt.I mitten, en livsfarligt god rosa drink.
På söndagen vaknade man upp lite lagom mosig i kropp och hjärna, men inte värre än att en rejäl Denny´s frukost kunde bota. Vi tackade för oss och påbörjade den 8 timmars nätta sista etappen hem till The Windy City.
Sweet Home Chicago. Efter 400 mil genom tio stater slutade resan som den började; med en chorizo-burrito från grymmaste mexikanska haket någonsin, Lindos i Albany Park. Mis Dios!
Fin.
-------------------------------------------------------
Rod Blagojevich i fokus igår igen, denna gång som radiovärd i en lokal Chicago-station. Han har fått en okänd summa pengar för att sitt två timmar långa framträdande och dessförinnan signade han ett bokkontrakt för rättigheterna till sina memoarer. Blago skämtade om det i sändningen:"Jag är på sida tre". Ex-guvernören är slug, vet verkligen hur han slår mynt på sin egen myt mitt i i misären. Den sjunde april är det tänkt att åtalet mot honom ska börja.
Yours Truly,
Gustav
tisdag 24 mars 2009
Finanskrisens offer
USA:s värdelösa ekonomi fortsätter att skörda offer. Istället för arbetare är det nu företagsnamnens tur att ryka. Först ut det bespottade försäkringsbolaget American International Group (AIG), ni vet dem som pryder Manchester Uniteds tröjor. AIG har gått 100 miljarder dollar back senaste året, men har trots det slösat bort 180 miljarder av skattebetalarnas pengar som de tilldelats av regeringen. Senaste skandalen gällde feta bonusar som utbetalats till högt uppsatta chefer, trots att de onekligen inte har gjort sitt jobb.
"AIG:s namn är så genomgående skadat och besudlat att vi troligtvis måste byta ut det," sade en taleskvinna igår. De stora mässingsbokstäverna över entren till högkvarteret på Manhattan har redan knackats ned och det nya namnet kommer bli, hör och häpna, AIU Holdings (vad nu AIU står för). Inte direkt milsvidd skillnad, jag tror de måste komma på något bättre än det.
Men frågan alla ställer sig; hur ska det gå med Uniteds tröjor?
"AIG:s namn är så genomgående skadat och besudlat att vi troligtvis måste byta ut det," sade en taleskvinna igår. De stora mässingsbokstäverna över entren till högkvarteret på Manhattan har redan knackats ned och det nya namnet kommer bli, hör och häpna, AIU Holdings (vad nu AIU står för). Inte direkt milsvidd skillnad, jag tror de måste komma på något bättre än det.
Men frågan alla ställer sig; hur ska det gå med Uniteds tröjor?
Imorgon kommer inlägget om Kansas City, jag lovar
Yours Truly
Brunett-Gustav
måndag 23 mars 2009
The Big D
Direkt efter träsksafarin satte vi oss i bilen för att åka till Corpus Christi, Texas. Joe hade tydligen en kusin som skulle jobba där och vi tyckte alla att det lät som en bra idé att ligga på stranden en dag eller två och spara lite pengar. Vi trodde resan skulle ta ungefär åtta timmar, men tji fick vi och vi rullade in klockan 3 på onsdagmorgonen och tog in på Budget Inn, elva timmar efter vi lämnade mitt livs nya kärlek New Orleans. På vägen åkte vi genom Houston, USA:s fjärde största stad och länge den fetaste. Högt upp på tjockis-listan hamnar också Dallas, New Orleans, Kansas City och Chicago. Kanske inte så konstigt att jag gick upp fem kilo på den här resan.
Lite småschysst utsikt sådär, tyvärr inte från vårt hotellrum utan från korridoren.
Efter att ha inkvarterat oss och tagit en öl i hotellbaren drog vi ut en repa på stan, trots det värdelösa, gråa, regndassiga vädret. I Dallas kör dem storslaget; inga tråkiga, platta "Du är här"-skyltar utan en tredimensionell skalenlig modell av staden. Downtown Dallas visade sig vara ganska tråkigt dock, bara en massa business och inget roligt. Vi såg inte en enda klädbutik under hela vår två dagar långa Dallas-vistelse.
Jag och Andreas poserar broderligt framför en de coolare skyskrapor jag sett, Chicago inräknat. Jänkarna vet hur man bygger på höjden.
Som sagt, Corpus Christi visade sig vara ett bottennapp. Visserligen var stranden ganska fin, solen sken och våra bleka hudar blev rosa, men mycket i övrigt hade staden inte att erbjuda. Riktigt ghetto på sina ställen, skräpigt och dåligt med folk. Måsarna var ganska roliga i och för sig, höll man upp en chips-smula flockades de kring en och störtdök efter det åtråvärda bytet. Jag tog den här bilden en nano-sekund innan måsskrället bet halva fingret av mig.
Vi stannade över natten och fortsatte på morgonen mot Dallas. Texas landskap är riktigt häftigt, vidsträckta slätter, låga träd och buskar, samt en och annan ranch, boskapshjord och oljepump. Kristoffer sa att det påminde mycket om den afrikanska savannen och det är väl bara att lita på. Efter sex sköna timmar kom vi då till slut fram till Dallas - The Big D - vid tretiden på eftermiddagen. För den rätta känslan måste ni sätta på det klassiska Dallas-temat innan ni läser vidare.
Dallas skyline. Staden grundades 1841, är Texas tredje största och USA:s nionde med sina 1.3 miljoner invånare (totalt bor det 6.3 miljoner i Dallas/Forth Worth området).
Våra två sista hotellnätter bodde vi med stil: Sheraton i downtown Dallas i ett rum på den 33:e våningen. Det behövde vi efter att ha trängt in oss fem stycken på slitna motellrum i nästan en vecka. Fast smakar det så behöver det inte kosta, vi fick tag i rummt för 140 dollar natten.
Lite småschysst utsikt sådär, tyvärr inte från vårt hotellrum utan från korridoren.
Efter att ha inkvarterat oss och tagit en öl i hotellbaren drog vi ut en repa på stan, trots det värdelösa, gråa, regndassiga vädret. I Dallas kör dem storslaget; inga tråkiga, platta "Du är här"-skyltar utan en tredimensionell skalenlig modell av staden. Downtown Dallas visade sig vara ganska tråkigt dock, bara en massa business och inget roligt. Vi såg inte en enda klädbutik under hela vår två dagar långa Dallas-vistelse.Jag och Andreas poserar broderligt framför en de coolare skyskrapor jag sett, Chicago inräknat. Jänkarna vet hur man bygger på höjden.Dags för dagens historie-lektion. På den här platsen, Daley Plaza, den 22 november 1963, skjöts President John F. Kennedy till döds i en öppen limousine. Två skott avfyrades, det ena träffade honom i nacken och det andra i huvudet och han dog direkt. Skytten satt i den röda tegelbyggnaden, ett gammalt bokmagasin, och siktade när presidentens kortege passerade nedanför. Lee Harvey Oswald greps för mordet drygt en timme senare, men han hann aldrig åtalas eftersom han mördades av Jack Ruby två dagar senare. Till denna dag vet ingen säkert vem som mördade JFK.
Andreas poserar osmakligt på The Grassy Knoll framför The Old Book Depository.
X marks the spot. Man har målat två kryss på vägbanan där de två skotten träffade.
Efter att ha känt historiens vindslag färdigt gick vi till Dick's Last Resort, en restaurang med affärsidén otrevliga servitörer, enkel meny, sport på TV och massor öl. Ett riktigt grabbhak får man väl lov att säga. Diskussionen gick livlig om ett sånt här ställe skulle funka i Sverige, svårt att veta hur folk skulle reagera på kypare som förolämpar dig och mer eller mindre slänger maten på bordet. Vad tror ni?
Vissa gäster fick smickrande huvudbonader.
Andreas poserar osmakligt på The Grassy Knoll framför The Old Book Depository.X marks the spot. Man har målat två kryss på vägbanan där de två skotten träffade.
Efter att ha känt historiens vindslag färdigt gick vi till Dick's Last Resort, en restaurang med affärsidén otrevliga servitörer, enkel meny, sport på TV och massor öl. Ett riktigt grabbhak får man väl lov att säga. Diskussionen gick livlig om ett sånt här ställe skulle funka i Sverige, svårt att veta hur folk skulle reagera på kypare som förolämpar dig och mer eller mindre slänger maten på bordet. Vad tror ni?Vissa gäster fick smickrande huvudbonader. Dick´s meny, grabbigt värre. Inga pocherade ägg, laxrullader, fois gras, biff Wellington, duc l´Orange, tryffelsåser eller finessrika sallader här inte. Det ska vara stek, revben, kyckling, krabba eller friterade räkor, annars får det vara. Själv beställde jag en Dolly Parton: två saftiga ortmarinerade kycklingbrost.
Efter Dick´s drog vi vidare till grannen - världens största Hooters. Jag har inte varit där tidigare så det var väl bäst att slå på stortrumman direkt. Vi svepte några kalla innan vi drog tillbaka till hotellet och svirade om för en kväll på stan. Och till er som undrar, allt är inte större i Texas.
Efter Dick´s drog vi vidare till grannen - världens största Hooters. Jag har inte varit där tidigare så det var väl bäst att slå på stortrumman direkt. Vi svepte några kalla innan vi drog tillbaka till hotellet och svirade om för en kväll på stan. Och till er som undrar, allt är inte större i Texas. Hmm, lite väl stor bröstfixerig nu. Undrar vad Freud har att säga om det?
En liten bild av manlig vänskap. Andreas och Kristoffer ubyter kärleksfulla blickar så där som bara två barndomsvänner kan göra. Män som kan säga att de älskar varandra utan att skämmas, det är manlighet det. De är så glada och tacksamma att de har varandra. Bästa bästisar för alltid. 4-ever and ever...
Vi bodde med stil och vi åkte med stil. Den enda taxin vi hittade utanför hotellet var en skinande Hummer-limo så vi gick upp och frågade vad han skulle ha för att ta oss till en klubb vi fått rekommenderad för oss. 4 dollar per skalle, ingen startavgift, billigare än vanlig taxi. Dealio! Dessutom en fruktansvärt trevlig och hjälpsam chaffis. Stället vi åkte till först var inget vidare så vi drog vidare till en bar han tipsade om. Men när vi kom dit fick vi reda på att det var goth-afton (svarta kläder och smink, nitar, läder och piercingar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar), så som kompensation körde han oss gratis till ett tredje ställe helt gratis.
Vi bodde med stil och vi åkte med stil. Den enda taxin vi hittade utanför hotellet var en skinande Hummer-limo så vi gick upp och frågade vad han skulle ha för att ta oss till en klubb vi fått rekommenderad för oss. 4 dollar per skalle, ingen startavgift, billigare än vanlig taxi. Dealio! Dessutom en fruktansvärt trevlig och hjälpsam chaffis. Stället vi åkte till först var inget vidare så vi drog vidare till en bar han tipsade om. Men när vi kom dit fick vi reda på att det var goth-afton (svarta kläder och smink, nitar, läder och piercingar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar), så som kompensation körde han oss gratis till ett tredje ställe helt gratis. Dock hade vi lite otur när det gällde utelivet i Dallas, alltid roligt men ingen riktig fullträff. Downtown verkade som sagt väldigt dött och vi visste inte riktigt vart man skulle gå. I New Orleans träffade jag en svensk kille som bodde i Dallas och planen var att vi på fredagkvällen skulle möta upp med honom på ett ställe Uptown. Fast vi hade oturen att få en taxichaufför som flugit in från Sudan typ dagen innan och han hittade ingenting, vi irrade och ringde runt och gav till slut upp och åkte tillbaka till hotellet. Aja, så kan det gå, men sammanfattningsvis är jag, förutom vädret, väldigt nöjed med Dallas-vistelsen. Antagligen hade vi väl också blivit lite kräsna av i de grymma städerna Nashville och New Orleans. Det mesta står sig ganska slätt i jämförelse.
På lördag morgon checkade vi ut, lämnade Dallas och tog sikte på Kansas City. KC blir sista inlägg i min Road Trip-reportageserie.
Yours Truly,
Gustav
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)