Vi kom dit tjugo minuter före turen skulle börja och inte en själ syntes till. Bara ett hus, ett garage, några skåpbilar med företagsnamnet på, några båtar i vattnet och tre-fyra båtvrak som blåst upp på land. Troligtvis har de legat där sedan Katrina. Det enda livstecknet kom från garaget. Jag gick runt för att hitta ett ställe att utföra mina naturbehov på och ett Cujo-hundskall där inifrån skrämde livsglädjen ur mig. Vad var det här för ställe?
Till slut hörde vi en bred sydstats-dialekt uppifrån huset: "Y´all here for that tour?" Vi vänder oss om och en brett flinande och lätt haltande redneck kommer gående mot oss. Tydligen hade han brutit fotleden, men kunde inte gipsa eftersom då kunde han inte köra bil vilket han behövde i jobbet att hämta och lämna träskturister i New Orleans. Nu hade han bara ett lätt bandage. I södern känner man ingen smärta...Vår guide (jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnet) gick till min stora fasa mot garaget för att släppa ut monstret som var instängt där. Jag beredde mig på att springa för livet. Han öppnade dörren och ut rusar en vildsint best som såg ut att vara en blandning mellan en råtta och en sån där svart fårhund. I släptåg kom en liten vildsvinskulting vars mamma guiden hade skjutit några veckor tidigare. Som tur var visade sig både hunden och grisen vara av det klappvänliga laget.
Efter betalning hoppade vi i en båt med plats för 20, men eftersom det bara var vi fem där fick vi en privattur till priset av en grupptur. Prisvärt värre. Ryan i förgrunden, guiden längst bak och Joe i mitten. Vi svenskar tog likt Leonardo DiCaprio i Titanic posto i fören. 
I början färdades vi på en större flod och passerade en liten by. Mellan vissa hus stod det tomma tomter som också hade haft hus på sig innan Katrina. Guiden sa att huset på bilden stod helt under vatten efter orkanens härjningar. På grund av att vattennivån höjs årligen byggs husen på pelare, men just det här huset skulle inte få översvänmingsförsäkring eftersom pelarna är för låga. Byn kan nås med bil, men under tre månader (jag tror på sommaren) dränks vägarna så de tvingas köra genom upp till en halvmeter vatten för att ta sig fram. Invånarna försörjer sig på vad marken har att ge, många tar båten ut till Mexikanska Golfen och fiskar räkor. Man kan förstå att Louisana är en av USA:s absolut fattigaste stater.
I början färdades vi på en större flod och passerade en liten by. Mellan vissa hus stod det tomma tomter som också hade haft hus på sig innan Katrina. Guiden sa att huset på bilden stod helt under vatten efter orkanens härjningar. På grund av att vattennivån höjs årligen byggs husen på pelare, men just det här huset skulle inte få översvänmingsförsäkring eftersom pelarna är för låga. Byn kan nås med bil, men under tre månader (jag tror på sommaren) dränks vägarna så de tvingas köra genom upp till en halvmeter vatten för att ta sig fram. Invånarna försörjer sig på vad marken har att ge, många tar båten ut till Mexikanska Golfen och fiskar räkor. Man kan förstå att Louisana är en av USA:s absolut fattigaste stater. Guiden berättade också om folk som bor ute i träsken vars hus bara kan nås med båt. De är oftast kriminella som försöker gömma sig och guiden berättade när han som tolvåring brukade åka till dem och bli bjuden på sprit, cigaretter och allehanda droger. Han var en riktigt skön lirare, full med självironi och han skämtade gott om sin egen livsstil. Bland annat sa han att de träskinvånare lever inte länge eftersom de i princip gillar att göra allt som tar kol på vem som helst utom Keith Richards. Och när vi åkte förbi en trött liten strandremsa kallad "redneck riviera" berättade han om hur ungdomarna brukade ta med sig sina systrar på date dit och supa på högtidsdagar. Själv hade han två universitets-examen och jobbade som mäklare en gång i tiden, men han hatade det så mycket att han flyttade tillbaka till träsket.
En väldigt rostig och gammal tågbro.
Om du har en stor båt som ska igenom gäller det att inte ha bråttom. Bron är obemannad och du får vänta i fyra timmar från det att du ringer till någon kommer och öppnar. Tempot är väldigt lugnt ute i träsken.
Efter att ha blåst på längs den stora floden ett tag åkte vi in på ett litet sidospår. Fullt med växter, träd, razorgrass (gräs som ger dig duktiga skärsår om du bråkar med det) fåglar, knott och sköldpaddor som chillade på grenar och gled ned i vattnet när vi kom nära. Därför har de fått namnet sliders, "glidare". Träden såg döda ut, men det var de inte. Våren hade bara inte slagit till än.
Gräs och mossa.
Till slut stötte vi på det vi alla kommit för att se: alligatorer. De här två tog det lugnt, trots att vi parkerade båten dryga metern ifrån dem. De var ganska små, tyvärr hade de stora bestarna inte visat sig än eftersom det ännu var för kallt. I vilt tillstånd kan de växa till 180 cm på sex år, men i fångenskap kan de nå den längden på ett år på grund av den generösa matningen. Den största vår guide hade sett i de här kvarteren var nätta sex meter lång. Alligatorer har inget matsmältningssystem som oss, utan allt de äter måste ruttna i magen några dagar för att de ska kunna ta upp näringen. Där ser man, man lär sig något varje dag.
Vi lät våra alligator-polare vara och fortsatte in på ett annat sidospår. Där inne bland träden såg vi ett vildsvin värdigt att hamna på Obelix tallrik obekymrat traska runt i en halvmeter vatten, mossa och geggamoja.
Vi stötte på en alligator till, denna gång en ung hanne vilket man kan se på de ljusa ränderna.
Vackert värre och väldigt rogivande om det inte varit för de satans knotten. De visste var de skulle bita. Lite filmkuriosa: det var i de här trakterna de spelade in den där jaktscenen med airboats i den där bondfilmen med Roger Moore. Eller var den Sean Connery?
Igen, vackert så det förslår. Om mitt minne inte sviker mig helt så är det där vita som hänger från träden någon sorts svamsporer, kallat hästhår. Det brukade skördas och användas som stoppning i kuddar, sängar och täcken.
Efter ungefär två timmars kryssning var vi tillbaka där vi startade. Det syns inte så tydligt på bilden, men knotten hade lämnat Ryans trästockar till underben helt rödprickiga. De bitska insekterna till trots, träskturen var en av mina häftigaste upplevelser någonsin, helt unik natur. Så har ni vägarna förbi New Orleans så kolla in företaget Eco-Swamp Tours.
Vi tackade för oss och fortsatte vidare mot resans enda bottennapp kustorten Corpus Christi i Texas. Vägen kantades av en massa husbyggen. Som sagt, eftersom Louisiana ständigt drabbas av orkaner måste husen byggas på tre-fyra meter höga pelare, annars får de ingen försäkring mot översvämning. Efter Katrina är reglera ännu hårdare. Det ser ganska bisarrt ut med helt vanliga hus tre meter upp i luften.
Igen, vackert så det förslår. Om mitt minne inte sviker mig helt så är det där vita som hänger från träden någon sorts svamsporer, kallat hästhår. Det brukade skördas och användas som stoppning i kuddar, sängar och täcken.
Efter ungefär två timmars kryssning var vi tillbaka där vi startade. Det syns inte så tydligt på bilden, men knotten hade lämnat Ryans trästockar till underben helt rödprickiga. De bitska insekterna till trots, träskturen var en av mina häftigaste upplevelser någonsin, helt unik natur. Så har ni vägarna förbi New Orleans så kolla in företaget Eco-Swamp Tours.
Vi tackade för oss och fortsatte vidare mot resans enda bottennapp kustorten Corpus Christi i Texas. Vägen kantades av en massa husbyggen. Som sagt, eftersom Louisiana ständigt drabbas av orkaner måste husen byggas på tre-fyra meter höga pelare, annars får de ingen försäkring mot översvämning. Efter Katrina är reglera ännu hårdare. Det ser ganska bisarrt ut med helt vanliga hus tre meter upp i luften. Nästa inlägg: en bild från Corpus Christi och en hel drös från Dallas.
Yours Truly,
Gustav
På måndag morgon fortsatte vi den sista biten mellan och det visade sig vara en mycket bra idé att köra in i dagsljus. Louisianas landskap är helt olikt något jag sett tidigare. Trots att staten ligger vid Mexikanska Golfen har den inga stränder, hela södra delen består av Mississippi-delta och träsk (totalt 70 procent av består av våtmark).
När de bygger motorvägar i USA är det rakaste spåret som gäller; de spränger hellre hål genom berg, jämnar kullar med marken och hugger ner skogar än följer landskapet. Louisiana är inget undantag; hela vägen från Hammond till New Orleans körde vi på ett brospann rakt genom träsken. Den måste varit ett jäkla projekt att bygga; det är för lite vatten för stora pråmar som används vid brobyggande, men för lite fast mark för bulldozrar och andra maskiner. Icke att förglömma alla myggor som gör livet surt för byggarbetare.
Titt som tätt åkte vi förbi små samhällen av slitna, lutande och vindpiande hus mitt ute i träsket, precis bredvid motorvägen utan tillstymmelse till bullerskydd. Stora hål i väggarna, flagnade färg, skräpiga trädgårdar (eller vad man ska kalla det) och en båt parkerad utanför. Inbjudande?
Inte bästa bilden, men den bästa översiktsbilden av New Orleans skyline. Längst till höger ser ni Superdome, NFL-laget Saints hemmaarena, som fick agera flyktingförläggning åt Katrina-offren. Vi hann inte se så mycket av var Katrina härjade som värst, men jag har fått berättat för mig att det fortfarande, nästan fyra år efteråt, finns det områden som är totalförstörda.
Efter att ha cirkulerat ungefär fem gånger på de enkelriktade gatorna och nästan blivit skrotade från sidan av en argt tutande SUV hittade vi tillslut vårt hotell Ann Marie Antoinette (vad annars?) i hjärtat av French Quarter, ett stenkast från ökända festgatan Bourbon Street. Trikoloren vajade stolt precis utanför vårt fönster. 
Gatorna bär alla franska namn som Toulouse, Conti och den berömdaste av de alla, Bourbon, nämnd efter solkungen Ludvig XIV fisförnäma familj. Hela gatan andas fest och kantas med barer som alla erbjuder 2 drinkar för priset av 1 eller 3 för 1, ingen tar inträde och den ena med en mer övertygande inkastare än den andra. Det kryllar också av klubbar av olika moralisk karaktär: dans-, jazz-, blues- och framför allt, strippklubbar. Barnfamiljer gör sig icke besvär.
Yours Truly poserar som en sann turist på Bourbon Street. New Orleans är världsberömd för sin jazz- och bluesscen, bland andra legendernas legend Louis Armstrong är här ifrån. En av de mest berömda bluesklubbarna, Bourbon Street Blues Company, till höger.
Som sagt, de blygar inte. Den här skyltningen är dock ganska snäll om man jämför med några jag har bilder på. Sexistiskt värre, namnet är ganska fyndigt: "Tusentals snygga tjejer och tre fula". 
Den här gatuskylten ser man inte på många ställen i USA. Polisen är stenhårda på att dricka alkohol offentligt, det strängt förbjudet leder ofta till stränga böter. Men inte i New Orleans. I Franska Kvarteren kan du dricka ute på gatan så länge du inte har några flaskor eller glas. Alla barer erbjuder dig "drinks to go" och man kan köpa en öl på ett ställe, knalla nerför gatan och slå sig ned på nästa. Ytterst bekvämt och angenämt.
New Orleans är starkt influerat av den katolska kyrkan, vilket syns i många av dess franska och spanska kulturella traditioner. Mest välkänd är festivalen Mardi Gras som firas monumentalt i staden. 35 procent av befolkningen är katolsk och på bilden ser vi den berömda St. Louis-katedralen som den förra påven predikat i. 
Canal Street, downtowns huvudgata. De av oss i sällskapet som varit i Las Vegas sade att den påminde om The Strip. 25 grader solsken värmde gott.
Polisbil i New Orleans. Det finns en jäkla massa olika polisenheter i USA: federal polis (FBI och U.S. Marshals) som kan ingripa i hela landet, statlig polis (State Troopers) och så stadspoliser. Något som är lagligt i en stat kan vara olagligt i någon annan eller enligt federal lag. Ta till exempel Kalifornien: marijuana är i princip lagligt där eftersom användandet är så utspritt att den statliga polisenheten inte längre gör resurskrävande tillslag eller arresterar dig för innehav. Men om en federal polis tar dig med en påse gräs på fickan så är det kört. 
Som jag skrev i ett tidigare, trilla inte av pinn utan att ha upplevt The Big Easy om natten. Vi gick ut en vanlig måndagkväll precis efter Mardi Gras-säsongen, men det var ändå fullt med folk ute. Vi började kvällen på en countrybar där Kristoffer försökte brottas med den mekaniska tjuren. De gick väl ungefär som det för LHC mot Skellefteå. 
Bourbon Street by night.
Vi drog vidare till en rockbar där ett grymt coverband lirade. Lite skillnad från trubadurafton på stadshotellet. Jag har en hel drös bilder från kvällen och ville lägga upp en på oss alla fem, men efterssom någon (förutom jag då) alltid gör en obscen gest eller något annat olämpligt så passar de inte att publiceras. Men det är väl bäst för morsan så.
Memphis ligger vid Mississippi-floden i det sydvästra hörnet av Tennessee, är statens största och USA:s 18:e stad. Den är mest berömd för sin musikhistoriska betydelse; det var här Elvis Presley levde och dog i Graceland. Här ligger ocksp historiska Sun Studio där bland andra Elvis och Johnny Cash startade sina karriärer. Memphis nämns i allsköns berömda sånger, bland andra Rolling Stones Honky Tonk Women, Creedence Clearwater Revivals Proud Mary och självklart Marc Cohns klassiska Walking in Memphis. 
Ett museum...
Efter att ha mättat vårt Elvis-lystmäte drog vi in till downtown Memphis. Det är en ganska charmig men sliten stad med vittrade trottoarer, flagnade färg, skräpig flodstrand och stora hål i många husväggar. Allmänt nedgånget och misskött, men som sagt, med karaktär.
Jag beskådade Mississippi-floden för första gången och den är mäktigt massiv, men väldigt smutsig.
På det nya, fina däcket kom vi till slut fram till Nashville vid ett-hugget på natten. Vi hade bokat ett sketet hotell, drygt fem minuter från downtown. På grund av min stadiga hand blev jag utsedd till sällskapets vägskylts-fotograf och jag utförde uppdraget med ära. Fast som ni kanske förstår tog jag inte den här bilden när vi åkte in till Nashville första gången.
Country Music Hall of Fame.
Vi satte oss och tog en bärs i en riktigt cool country-bar som jag vill minnas hette Nashville Legends. Väggarna var prydda med allsköns memorabilia, instrument och signerade skivor med allt från Village People till Elvis Presley. Jag fastnade för en helkroppsbild av den här hockeyfrillsprydda killen. I övriga världen skulle folk tro att han var en tysk porrskådis, men i Nashville är han en stenhård countrystjärna. Jawohl!
AT & T-skyskrapan till höger är Nashvilles mest framstående. Jämfört med Chicagos skyline står sig Nashville dock väldigt slätt. Det är först nu när jag besökt en drös nya städer som jag inser hur fruktansvärt stort Chicago verkligen är. Innan jag kom till USA trodde jag alla amerikanska städer såg ut så, vilket verkligen inte är fallet. Det flesta storstäder är inte mycket större än Göteborg till ytan och Stockholm till folkmängden.
På andra sidan floden bröstar football-laget Tennessee Titans hemmaarena upp sig.