Bipolärt väder

Jag är sjuk som en gnu, men jag orkar ändå klottra ner några rader. Nytt på väderfronten: Igår torsdag var det minus 15, idag fredag är det uppåt tio plusgrader och slask. Att vara meterolog i Chicago är fan svårare än både kärnfysik och raketforskning tillsammans.

-----------

Som vi alla vet är USA:s ekonomi körd i botten; enligt senaste rapporten förlorade ytterligare 598 000 personer sina jobb i januari och arbetlsösheten är nu rekordhöga 7.6 %. En rapport för någon månad sade att ekonomin har gått back så mycket att det är som de elva senaste åren inte har hänt. Obama jobbar för att få igenom ett 780 miljarder dollar stort stimulanspaket att pumpa in i systemet för att få ekonomin på fötter igen. Demokraterna i senaten behöver minst två republikanska röster för att få igenom förslaget. Jag har inte riktigt koll, men som jag förstått handlar det nu om 780 miljarder utöver de 700 miljarder som Bush-administrationen röstade igenom, totalt handlar det då om drygt 1.4 TRILJONER dollar. Var dem pengarna ska komma från vetefan, speciellt eftersom USA redan har runt 10 triljoner i skuld. De får nog ta och ringa Joakim von Anka, jag har hört att han har en fantasiljon i sitt valv.

Kan någon ekonomisk expert bena ut begreppen för mig? Nu ska jag gå tillbaka till mitt gröna te och fortsätta hosta halsen i fördärv.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

A day in the life

Hur ser en vanlig onsdag ut för en collegestudent? Ungefär så här:

Vaknade klockan 10.00, snoozade till 10.30, pallrade mig upp och gick ut i köket. Kvällen innan hade jag satt upp en hemmagjord musfälla för att söka fånga musen som bor under vår spis (se illustration). Jag kollade fällan. Den var tom, men ostbitarna som skulle locka musen in i fällan var borta. Smart jävel.

Musfällan. Det är en avklippt vattenflaska men överdelen vänd innåt, ungefär som en hummertina, som är balanserad på en skokartong. Tanken är att musen ska ta sig i till det mumsiga jordnötsmöret, tippa den över ända och sen sitta fast.

Hällde en kopp havregryn och två koppar vatten i en kastrull. Ställde den på spisen och hoppade in i duschen. Ut ur duschen, tog på mig kläder, kokade gröt, åt gröten med kanel, socker och mjölk och kollade på Who wants to be a millionaire mellan klockan 11 och 11.30. Borstade tänderna, tog på mig ytterkläderna och gick ut i vargavintern.

Den första lektionen, North Park Dialogue II: Ethics and Same-sex Marriage, klockan 11.45 spenderade jag med att tänka på annat. Lade in en smart kommentar här och där, precis lagom så att man får stilpoäng utan att förta sig. Slutade lektionen klockan 12.50, gick upp en våning för nästa lektion klockan 13.00, History of the Atlantic World. Fick tillbaka en femsidig uppsats om Martin Luthers protestantiska reform, A i betyg, jättetrevligt. Kursen är en räkmacka eftersom jag redan läst om det i högstaddiet. Värre är de för de stackars jänkarna med en underfinansierad skolgång.

Lektionen slutade 14.05, gick till postkontoret med Jeff, hämtade ett paket från Amazon.com. Det var en bok jag behöver till en av mina kurser. Gick till biblioteket, lånade fyra böcker om den gamla franske solkungen Ludvig XIV, gick hem till lägenheten. Lagade mat, nudlar med tomatsås, bacon och parmesanost på toppen. Mums! Diskade, drog på mig en skjorta, gick ut bakdörren, fortfande olagligt kallt, och traskade de fem minutrarna till min praktik på Covenant Communications.

Gick in, hälsade på tanten i receptionen, tog en kopp kaffe och satte mig vid min dator. Skrev klart en artikel om pastor Phil Print vid Crossroads Church i Woodbury, Minnesota. Ringde en snubbe i Bellingham, Washington, som har hand om sin kyrkas konstutställningar, skrev en kort artikel, skickade den till redaktören, slösurfade lite, tackade för mig och gick hem. Tänkte: "Trots att jag bara skriver om kyrkor och kyrkfolk så är det faktiskt ganksa roligt".

Kom hem klockan 18.00 käkade en blåbärsbagel, satte mig ner med mina böcker om Ludvig XIV och började forska inför en femsidig uppsats om fransk absolutistisk monarki som ska lämnas in på fredag. Forskade i tre timmar, bytte om till fotbollsgrejer, gick till vår fotbollshall där vi lirar en intern försäsongsturnering. Började spela 21.30, skällde på mina spelare, försökte göra mål, gjorde några räddningar, släppte en billig mellanbenen, stryk med 5-1. Hemma igen 23.00, rostade bagel, på med philadelphia-ost, tomat, sallad och ranchdressing, ett glas vatten och, mumsfilibabba.

Satte på Braveheart, tänkte att jag borde blogga, blev så tagen av filmen för femtielfte gången att jag glömde bort det, somnade till, vaknade när Mel Gibson skrek FREEEDOOOOM!, grät en skvätt, stängde av TV:n när filmen var slut. Gick in på toan, kissade, torkade, spolade, tvättade händerna. Tvättade ansiktet, smörjde in, man får ju inte slarva med återfuktningen, borstade tänderna, kollade facebook, gick och la mig.

Yours Truly,

Gustav

Valkomna till Chitown

En fagel viskade i mitt ora att Frida Ostberg och Caroline Jonsson ska komma till mitt kara Chicago for att joxa trasan i den nystartade professionella damligan. Ni har valt helt ratt och ni ska vara hjartligt valkomna!

Hor av er nar ni kommit fram sa ska jag visa er runt. 312-218-5789 ar nummret.

Yours Truly, 

Gustav

Bilden av Chicago

Häromdagen lyckades solen bryta sig igenom det jämngråa och därför bestämde sig jag mina lagkamrater Kristoffer Grahn, Joe Cindric och Ryan "Hood" McNaughton att beskåda vår kära stads bästa vintriga sida. Trots att jag gjort det fler gånger än jag kan minnas så tröttnar jag aldrig på att traska runt downtown. Det är ett billigt nöje för en fattig student.

The 'L':s (L står för elevated train eftersom tågen går på räls över marken) bruna linje går hela vägen från mitt område Albany Park till the Loop downtown. Loopen öppnades 1897 och många av de ursprungliga stationerna finns, visserligen renoverade och förstärka, men ändå i originalutförande. På bilden möts det gamla Chicago med det nya Chicago. The 'L':s upphöjda räls med sina gamla stationer kantas av en allé av gamla höghus, varav en del stått sedan 30-talet, längst med Wabash Avenue fram mot det alldeles nybyggda Trump Tower som glittrar i solen.

När vi gick nerför gatan stötte vi på en byggnad som var misstänkt lik den som Blues Brothers jagas uppför av hela Chicagos poliskår samt militär i slutscenen av den gamla klassiska filmen från 1980. På torget utanför stod ett inhängnat minnesmonument i form av en evig låga (jag glömde kolla vem, vilka eller vad som hedrades) som Chitowns stadsduvor värmde sig vid. Tydligen står inte ens varma, goa och mysiga fjädrar emot Chicago-vintern.

Jag insåg häromdagen att jag knappt har några typiska turistbilder på mig själv, mest en massa idiotiska festbilder. Antagligen är det för att jag ser Chicago som min andra hemstad och vill inte sänka mig till turisternas nivå. Jag tar ju inte bilder på mig själv framför Filbyter-statyn när jag är i Linköping. Nåväl, jag svalde min stolthet och poserade glatt med Mr.Grahn (även kallad Snygg-Stoffe av några kvinnliga bekanta som var utbytesstudenter här i höstas) vid den nästan igenfrusna Chicago-floden.

Annars är det ganska skönt att det inte kryllar av turister i Chicago (i alla fall inte på vintern). Sightseeing-måsterna känns fortfarande relativt genuina, till skillnad från typ Eiffeltornet i Paris, Trafalgar Square i London eller Frihetsgudinnan i New York där du tvingas trängas med en buffelhjord Nikkons, Cannons och Sharps.

Det här är typiskt Chicago: de gamla knarriga, bruna stålbroarna över den frusna Chicago-flodens isflak. Bilder säger som bekant mer än tuen ord och den här stavas K-A-L-L-T.

Det slog mig förresten häromdagen att jag skriver opropotionenligt mycket om väder här i bloggen, men jag har listat ut varför. Är det några som pratar mer om väder än svenskar så är det Chicago-borna. Jag är från Sverige, jag bor i Chicago...ni kan göra matten själva.


Tillsammans med Colorado Avalanche och Toronto Maple Leafs var Chicago Blackhawks mitt favorit NHL-lag under hockeybildstiden nittonhundranitti-nånting. Nu när jag bor i stan finns det bara ett hockeylag kvar i mitt hjärta (förutom LHC). Jag hittade den här Blackhawks-butiken mitt på Michigan Avenue och vid sådana tillfällen önskar man att man inte levde på CSN. Man har helt enkelt inte råd att unna sig en retro-hockeytröja med det berömda indianhuvudet för närmare hundra dollar, speciellt inte när ekonomikrisen försvagade kronan mot dollarn så väldigt. Den här terminen fick jag ut 2000 dollar mindre av mitt studiestöd än i höstas. Surt, sa konsumenten.

Men fan, pengar är inte allt!

Peace, Love And Understanding

Gustav

Åtta guld och en bong-laddning

Den brittiska tabloiden News of the World har publicerat en bild på den historiskt åttafaldiga OS-guldmedaljören Micheal Phelps drar i sig en bongladdning marijuana. Den helylle amerikanska nationalhjälten har bekräftat att det är han på bilden och bett om ursäkt till fansen, men sponsorerna flyr och varenda talkshow från Conan O´Brien till Carson Daily har drivit med honom ikväll.

Det är inte första gången han är i blåsväder: för fyra år sedan åkte han dit för rattfylla. Att fela är mänskligt, men jag måste säga att jag är lite skadeglad eftersom jag har alltid tyckt att han är riktigt dryg och jävlig. Det skulle i och för sig jag också vara om jag plockat hem åtta OS-guld, trots att jantelagen har uppfostrat mig väl.

Yours Truly,

Gustav

President Obama har brutit sitt första vallöfte

Politifact.com är en hemsida som benar ut vad som är fakta och vad som är fiktion i politikens värld. De har en speciell Obamameter där de har listat ungefär 500 av Barack Obamas vallöften han gav under sin kampanj. Nummer 234 lyder att han i egenskap av president "inte skulle passera något icke-akut lagförslag innan det legat uppe på Vita Husets hemsida i fem dagar för den amerikanska allmänheten att granska och kommentera". I och med att han signerade sin första lag, Lily Ledbetter fair pay act, häromdagen utan att lägga upp den på hemsidan för debatt har han nu brutit sitt första vallöfte.

Lagen är döpt efter Lily Ledbetter, en kvinna som jobbade på däckjätten Goodyear i över 20 år för lägre lön än sina manliga kollegor. När hon sent omsider fick reda på hur det låg till bestämde hon sig för att stämma skiten ur företaget. Hon vann i första instans och fick 3 miljoner dollar i skadestånd, men Goodyear överklagade hela vägen till högsta domstolen och fick rätt till slut. Enligt rådande lag var man tvungen att klaga inom sex månader om man tror sig bli lönediskriminerad som kvinna (eller svart, handikappad, gay osv för den delen), annars har ens arbetsgivare rätt att fortsätta betala ut olika lön för samma arbete. Nu har President Obama alltså ändrat den lagen och med det i åtanke så tycker jag allt att hans brutna vallöfte är förlåtet. Det var ju inte direkt så att han passerade en FRA-lag utan att fråga.

Kolla in hemsidan: http://www.politifact.com/truth-o-meter/promises/ Mycket matnyttig.

--------------------------

I söndags innan Super Bowl var jag och mina rummisar bjudna till Chicagos Chinatown för att fira in det kinesiska nyåret med en lunchsupé. Min ena rummis Dans familj med vänner har som tradition att varje år käka lunch och kolla på nyårsparaden nerför Chinatowns huvudgata. Tyvärr glömde jag kameran hemma så jag har inga bilder, men det var en ytterst trevlig tillställning med kinesiska drakar, marschorkestrar, krigsveteraner och barn med kinapuffar.

Områden som Chinatown är väldigt intressanta. De speciella affärerna, arkitekturen och det kryddiga oset från de många restaurangerna som fyller luften med en exotisk arom. Det är fascinerande att kineser kan leva där i hela sitt liv utan att lära sig ett ord engelska, liksom det finns mexikaner i mitt område Albany Park som bara behöver prata spanska för att klara sig. Lite skillnad mot Sverige där många invandrare blir helt socialt handikappade om de inte lär sig språket.

Yours Truly,

Gustav

Då var spektaklet över

43:e upplagan av Super Bowl är nyss färdigspelad. En otroligt spännnade och svängig match slutade med att Pittsburgh Steelers vann sin sjätte titel genom att besegra Arizona Cardinals med 27-23. Mycket underhållande, fast bäst var ändå Bruce Springsteen & The E Street Bands halvtidsshow.

Vi svenskar fick också vara med på ett hörn, eller i alla fall stereotypen av oss. Den här Bud Light-reklamen med Conan O´Brien var en av de första som visades. Lägg märke till att han aldrig dricker ölen. Enligt amerikansk lag är det förbjudet att visa alkohol konsumeras i reklamfilmer.




Sinnesjukt roligt! Tror ni att jag blev duktigt pikad av mina amerikanska vänner?

Die party starter

Gustav