En ohelig allians

Nyheter når mig från moderlandet om en planerad fotbollsallians mellan min kära hemstads största klubbar i ett försök att sätta Linköpingsfotbollen på Sverigekartan. Jag vet att det här ska vara en USA-blogg, men jag måste ge mig in i debatten. Jag är kluven till idén; skulle ju självklart vara jätteroligt för folket att ha ett elitlag att gå och heja på varje helg (hur roligt det nu är att heja på ett lag som förkortas likt ett forskningsinstitut), men det kommer ta död på allt som är roligt för oss mediokra division 4-spelare.

Efter att ha spelat college-fotboll i två år har jag insett att jag inte gillar det- inte alls. Delvis eftersom att Coachen hellre spelar en släpphänt dvärg i målet istället för mig (sagt med utan minsta bitterhet i rösten), men till stor del eftersom jag hatar säsongsupplägget. Collegeidrotten funkar som så att alla sporter tilldelas en del av läsåret, till exempel; fotboll och amerikansk fotboll spelas på hösten (augusti-november/december), basket på vintern (december-februari/mars) och baseboll på våren (mars-maj). Det innebär att man tränar varje dag och spelar ett tjugotal matcher under tre månaders tid, ett upplägg som gör att man hatar allt vad fotboll heter halvvägs igenom. Det skulle inte vara några problem om man var ett betalt proffs, men nu har man ju också heltidsstudier att sköta. Dessutom hjälper det ju inte att vi alltid tränar och nästan uteslutande spelar på konstgräs.
Eftersom jag inte har roligt här underpresterar jag, men i Sverige, däremot, älskar jag att spela fotboll. Jag saknar att träffa mina lagkamrater tre dagar i veckan och träna på en värdelös gräsplan, att dyka ner i lerpölar vid stolprötterna, tjafsa med domarna, att spela match en lördag och ta en bärs efteråt och att lira matcher i bittraste och blötaste oktober som avgör om man hamnar femma eller sexa i tabellen.

Fast det jag saknar speciellt mycket är att spela fotboll i Linköping. Få andra svenska städer, om någon, bryr sig lika mycket om oss i gärdsgårdsserierna. Mildeus lokala fotbollsblogg har tusentals läsare varje dag. De debatteras vilt i stadens fotbollskretsar vem som är fyrans största stjärna, slitvarg, brunkare, idiot och elegant. Endast i Linköping kan en division 6-lirare få legendstatus. Det roligaste med lördagkvällarna är inte att ragga på Platå eller Platens, utan att träffa sina fotbollsbröder på 55:an och prata lika passionerat om machen Hjulsbro-Malmslätt som Real Madrid-Barcelona.

Jag börjar vänja mig vid tanken att jag aldrig kommer bli någon stor fotbollsspelare, därför känns det tryggt att det på grund av den stora lokalrivaliteten i Linköping alltid kommer vara roligt att spela där. Ett gemensamt elitlag kommer att ta död på det otroliga intresset kring de lägre serierna och det kommer innebära slutet för den speciella fotbollskulturen i Linköping. Här har alla spelare chans att glänsa, inte bara de lyckliga få. Låt oss bevara det så.

Er bakåtsträvare i framåtandan

Gustav

O.J. Simpson

Är nyss hemkommen från en ovanligt produktiv dag på stan. Har traskat runt några timmar längst med State Street och Chicagos teaterdistrikt tillsammans med vad som kändes som tre miljoner julshoppare, men ändå gick det ovanligt smidigt för att vara mig. Sitter nu framför datorn och njuter av livet: har handlat alla julklappar och är nöjd med dem, fått en burrito i kistan, har ett sexpack Hoegaarden i kylen och mindre än en vecka kvar innan jag trampar svenska mark igen. Fan alltså, nu mår man.


Ingången till anrika Chicago Theatre i Chicago Theatre District.

Förra årets julgran framför John Hancock Center. Har inte sett årets, men den lär inte vara mindre sprakande.

-------------------------------

Det som uppmärksammats mest i amerikansk media är dock inte mitt julhandlande, utan att före detta football-stjärnan O.J. Simpson har dömts till minst 9 och max 33 år i fängelse för bland annat väpnat rån, kidnappning och överfall. O.J. och hans kumpaner bröt sig in med vapen i hand i ett hotell i Las Vegas, Nevada, i fjol för att återta sportkuriosa från en handlare som han ansåg tillhörde honom. Aja baja, så får man inte göra.

Det är tretton år sedan O.J. kontroversiellt friades från anklagelserna att ha mördat sin fru Nicole Brown Simpson och hennes vän -läs älskare-Ron Goldman. Rättegången var tillsammans med Clinton/Lewinski-affären 90-talets största mediahändelse (det kan diskuteras varför). De flesta var övertygade att Simpson var skyldig, speciellt eftersom bevisen ansågs starka. Trots det släpptes han. Därför är det många nu som tycker att rättvisa har äntligen skipats, inte minst familjerna Brown och Goldman.

Efter att domen lästes upp verkade väldigt O.J. väldigt ångerfull och bad med tårar i ögonen alla om ursäkt. Trots det hade domaren, Jackie Glass, inte mycket till övers för den forna stjärnatleten: "Tidigare i detta fall, under ett borgenförhör, sade jag till Mr. Simspson att jag inte visste om han var arrogant, dum eller båda. Under denna rättsprocess har jag fått svaret, och det var båda". Jag kan väl inte annat än att hålla med henne. Om du med nöd och näppe undvikit rättvisan och större delen av USA tror att du är en dubbelmördare är väl det smartaste att göra att slå sig till ro med sina intjänade miljoner, ta hand om sina två barn och ligga jävligt lågt. Han försökte förklara sig med att han inte trodde att han gjorde något olagligt, men om han på fullaste allvar tror att det är helt i sin ordning att med sina polare storma ett hotellrum och vifta med pickadoller så förtjänar han att skickas till ett "federal pound-me-in-the-ass-prison", som karaktären Micheal Bolton i Office Space så vackert uttrycker det.

Ert lås och bom,

Gustav

Svengelska

Jag satt och pratade med min svenska väninna Sara idag vid lunchen. Hon flyttade till en Chicago-förort från Kristianstad för åtta år sedan eftersom hennes far fick ett jobb här. Så här i skolslutspurten är det många uppsatser och prov som ska skrivas, och hon beklagade sig över att hon bara fått en timme sömn natten före. Hon hade suttit uppe och skrivit klart ett projektarbete som skulle lämnas in på morgonen. Dessutom hade hennes dag varit extra dålig eftersom hon hade fått tillbaka en uppsats där läraren skrivit något i stil med: "Dina skrivfärdigheter reflekterar inte din intelligens och det kommer hindra dig resten av livet". 

"Aj fan", sade jag i min mest sympatiska ton, "lärde dem er inte skriva i high school?" "Nej," svarade hon, "min skola var värdelös". Eftersom hon aldrig lärde sig grammatik har hon problem att uttrycka sig i skrift. 

I Illinois, liksom i de flesta stater, finansieras de allmänna skolorna (public schools) av fastighetsskatterna i området de ligger. Det betyder att de rikaste områdena med de dyraste villorna får de finaste skolorna medan ghettokvarteren får nöja sig med skolor med 40 ungar per lärare och tio år gamla läroböcker. Saras familj bor i ett fint hus i ett bättre område, men eftersom fastigheterna i områdena nedanför kvarteret inte är lika mycket värda så är den lokala skolan gravt underfinansierad. Sara berättade att när de skulle läsa brittisk litteratur så tröttnade läraren på boken (kommer inte ihåg titeln) och satte på filmversionen. Halvvägs igenom tröttnade han på filmen eftersom han hade sett den fem gånger, stängde av den och sedan berättade för klassen vad de behövde veta inför provet. De sista två månaderna av hennes sista år tittade de på lärarens favorit TV-program - varje lektion. Saras föräldrar insåg till slut hur illa det var ställt och skickade hennes lillasyster till privatskola. 

Jag märkte tidigt mitt första år här att jag skrev bättre engelska än mina amerikanska klasskamrater. Min rumskompis Steve frågade mig, svensken, om hur man stavar ord och bad mig rätta hans grammatik. Tro mig, engelska-utbildningen i svenska skolan är mycket bättre än den i de flesta allmänna skolorna i USA. 

Er pekpinne i klassrummet

Gustav

Home of the brave?

Ser på CBS:s kvällsnyheter att sedan det blev klart att Obama vann valet har vapenförsäljningen till privatpersoner gått upp med 42% i USA. Min stat Illinois ville vara lite värre än övriga landet med sina 50%. Försäljningen av tunga vapen som hagelgevär har ökat mest. Många vapengalningar passar på att bunkra upp eftersom de tror Obama ska göra det svårare att få tag på, eller, gud förbjude, förbjuda vapen helt. Mest oroväckande är dock att de har registrerats 300 000 nya vapenanvändare i landet. 

Alla amerikanska medborgares har rätt att bära vapen, det står i grundlagen (Fjärde tillägget om jag inte minns fel). Ingen president skulle få för sig att trixa med grundlagen, så att tro att Obama skulle förbjuda vapen helt är otroligt naivt och paranoid. Att han inför strängare regler för vapeninnehav är däremot ett måste. Till exempel, på så kallade gun shows - gigantiska Skänninge markens där hemknypplingar och keramik är utbytta mot AK-5:or och granatkastare - säljs vapen över disk utan att de bakgrundskollar sina kunder. I princip vem som helst med åldern inne kan få tag i en pistol. De flesta motiverar sina vapeninköp att han (för det är oftast en han) vill skydda sin familj och privata egendom från tjyvar, banditer, uslingar, stråtrövare,  svarta, vita eller mexikaner. De vägrar inse att det är 22 gånger troligare att ett vapen i hemmet skadar en familjemedlem än en inkräktare.

Er vapenlicens 

Gustav

Ständigt denna Palin

Trots att en månad har gått sedan valet har Sarah Palin fortfarande en ofattbar förmåga att hamna i åtlöjets rampljus. Hennes senaste snedsteg hände för en vecka sedan och har blivit vida uppmärksammad här i staterna. Enligt ganska säkra källor har filmen inte haft samma genomslagskraft i Sverige, så jag känner att det är mitt ansvar som det viktiga vetandets förkämpe att sprida den till andra sidan pölen.

Det är tradition för guvernörer och presidenter att benåda kalkoner inför Thanksgiving och Palin ville inte vara sämre. Förra veckan, några dagar före Thanksgiving Day, gav hon en intervju till KTUU Channel 2 i Anchorage, Alaska, i samband med hennes kalkonbenådningsceremoni framför ett kalkonslakteri. Resultatet är historia.








Stackare, vad hon än gör så blir det fel.





---------------


Annars är den stora nyheten för dagen i Chicago att den misstänkte gärningsmannen i de så kallade Hudson-morden nu ska ställas inför rätta. Chicagos WGN har hela dagen rullat bilder på den anklagades nuna, Idol-sångerskan Jennifer Hudsons syster Julias man William Balfour (bilden), och Balfours gråtande mamma som förnekar anklagelserna. Till skillnad från i Sverige där media, förutom i extraordinära fall, bara publicerar namn och bild på fällda brottslingar räcker det med en misstanke om brott för att man ska hamna på de amerikanska kvällsnyheterna. Vad gör det om man sedan frias i en rättegång om man redan är dömd i allmänhetens ögon? Det finns många Christer Petterssons i USA.

Ert huvud i kalkonkvarnen

Gustav

Thanksgiving reloaded

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar. Tanken är, som det låter, att vara allmänt tacksam för allt man har i livet, men framförallt sin familj. Man försöker samla hela tjocka släkten för att umgås, äta och dricka gott och mycket. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England skördefestade med de lokala indianerna uppe i Massachusetts. 387 år senare var det dags för mig att festa till det för andra året i rad. Däremot inte med indianer, utan med Elliot från Alaska, Steve från Illinois och fyra generationer av den sistnämndes familj på hans mammas sida.

Ondag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp oss utanför lyan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana (ni som kan er grekiska kan lista ut hur staden fick sitt nama), tre-fyra timmars bilresa söderut från Chicago. Eftersom landskapet i mellanvästern till mestadels ser ut så här...

...fördrev jag tiden med att sova bort den till tonerna av Rolling Stone Magazines 500 Greatest Songs, från nummer 153; A hard Days Night med The Beatles till nummer 198: Hey Joe med Jimi Hendrix. Slätare än Östergyllen och majsfält så långt ögat kan nå är inte så exalterande.

På vägen passerade vi genom små hålor som bäst beskrivs som Nowhere, Indiana, allihopa.

Fram kom vi till slut checkade in på hotellet i Carmen, en förort till Indianapolis. Lite lagom slitna från en lång bilresa: Gustav, Elliot och Steves kusin Patrick från St.Louis till höger. Jag antar att om du slår upp "hotelldöden" i en ordbok så ser du den här bilden. Efter att ha dödat några timmar bar det av till en bowlinghall för familjens traditionsenliga Thanksgiving-bowling.

Tänk The Big Lebowski eller Kingpin så får ni en ganska bra bild av hur den 80 banor stora bowlinghallen såg ut. Många av Steves släktingar var redan där när vi drullade in. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, trots att jag träffade dem flesta förra året. Jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit hit från Scottsdale, Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bill, bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - USA i det berömda nötskalet.

Kvällen slutade vid fyrahugget på morgonen uppe i Steves pärons hotellrum där vi satt och pratade om allt från midnattssol, socialism och Super Bowl till Obama, musik och svensk midsommar. Trevlig värre.

Torsdagmorgonen, eller rättare sagt sena förmiddagen, var ganska tung, fast inte värre än att det kunde botas med en kall dusch. Utan frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namns hus. De bor i ett mycket exklusivt och flott country-club-område och deras hus kunde liknas vid ett mindre slott (bilden är från i fjol).

Mingel, tilltugg, vin och amerikansk fotboll stod på agendan. Igen hälsade jag på närmare 40 av Steves släktingar och jag hade glömt namnet på minst 35 av dem. Claes Månsson a.k.a Uncle Mike ser vi längst till höger.


De yngre barnbarnen och de yngsta barnbarnsbarnen spelade hellre football på gräsmattan.

Solen sken och termometern stod på tiotalet ganska sköna grader, så till slut letade sig de äldre ut också. Fr v: kusin Justin, morbror Bill, Elliot och Steve. Kommer inte ihåg vad killen i bakgrunden heter, kommer dock ihåg att han frågade mig: "So, how's Switzerland?". Jänkarna och deras geografikunskaper, tvi vale..


Football hör Thanksgiving till. TV:n visade Detroit Lions, ligans sämsta lag, få dyngstryk av Tennessee Titans, ligans bästa lag, med 44-10. Jag har faktiskt börjat uppskatta amerikansk fotboll, tycka att det är underhållande.

Maaaat! Kalkon (tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord) potatismos, skinka, gröna bönor, fylling, sås, tranbärspudding, majs, paj och så lite till. Omåttliga mängder vin och bärs.



Bordsplacering också.

Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och nya football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man bara umgås och har trevligt som en familj. Vi stannade till nio-tiden och åkte sedan tillbaka till hotellet och chillade i en jacuzzi som troligtvis innehöll mer klor än vatten. Det stack duktigt i ögonen.

På fredagen bar det av till Steves hemstad Danville, Illinois, två timmar väster om Indianapolis. Danville är ungefär lika stor som Motala (cirka 40 000 invånare), men den saknar helt charm. Det är en stad på dekis; fabriken lade ner för ett antal år sedan, arbetslösheten är hög, stora drogproblem och ingen flyttar in. Det är den typiska amerikanska landsortshålan.

På fredagkvällen drog Elliot, Steve och jag till Champaign, University of Illinois hemstad. Alla stater har sina egna skolor där invånarna kan få en billig collegeutbildning och det är sådana universitet ni ser i collegefilmer. De brukar ha uppåt 30 000 studenter. Steve känner några Danville-bor som pluggar vid U of I så vi hälsade på dem och gjorde stan osäker. Tänk er en stad där alla barer är som Flamman och Herrgårn så har ni Champaign. Tyvärr glömdes kameran hemma, men det var nog lika bra. Trots att de flesta av studenterna var hemma hos sina familjer så var det bra drag och vi hade kanske lite för roligt.

Lördag kväll, fest igen i Danville. Denna gång var det dags för Friendsgiving. I en verkstadslokal ute på vischan hade det dukats upp till Thanksgiving-knytkalas och maten var av förståeliga skäl inte lika delikat som den i Indianapolis. Denna fest är en tradition där alla Steves gamla vänner samlas och går lös på mat och alkohol. Totalt var närmare 80 hillbillies och rednecks där (södern sträcker sig längre norrut än man kan tro). På bilden ser vi Steves bror Andy hugga in på läckerheterna.

Aptitretande?

Steve, Elliot och Goose.

Det är med blandade känslor Steve kommer tillbaka hit. Samtidigt som han tycker det är kul att se alla gamla vänner tycker han synd om dem som blivit fast i Danville efter high school. Han berättade att i princip alla på festen har ett brottsregister; allt från marijuana-innehav och rattfylla till misshandel och knivslagsmål. Vi tre på bilden har troligtvis högre studieskuld än alla andra på festen sammanlagt, inget skämt.

Tärningspel var populärt. Har man inget jobb kan man alltid spela till sig pengar.

Vy ovanifrån. Till vänster pågår den årliga bags-turneringen. Dimman låg tät i lokalen från dammet som rördes upp (vi var ju trots allt i en verkstadslokal) och alla cigaretter som röktes inomhus. Mina snorgubbar var svarta morgonen efter.

Friendsgiving var en intressant upplevelse, Chicagolivets motpol. Jag antar att det inte blir mer redneckigt än så här och jag är otroligt glad att jag får personligen uppleva USA:s olika sidor.
Årets första snöstormen drog in över Illinois och Danville natten mellan lördag och söndag och på morgonen låg marken vit.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Steves föräldrar Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Summa summarum; jag hade liksom i fjol otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid att minnas dem (vissa mer tydligt än andra). Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Trots att man skapar nya relationer kan de gamla inte ersättas. Det finns ingen plats som hemma. Fast det är bara två veckor kvar innan jag flyger hem till Sverige igen för ett välbehövligt jullov. Det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Er värk i levern,

Gustav

Förändring?

Obama-administrtationen börjar ta form och det mest uppmärksammade är att Hillary Clinton knep utrikesministerposten. Alla tidningar och TV-stationer spekulerar i hur det kommer gå eftersom de var inte nådiga mot varandra i sina primärvalskampanjer. Kommer de klara att sluta fred?

Jag är inte orolig, jag tror i ärlighetens namn inget ont blod existerar mellan dem. De är båda två professionella politiker som förstår att kampanjarbete är ett enda stort rävspel. Det är en stor skillnad på vad personen tycker och vad personens kampanj säger att personen tycker. Det kommer gå bra det här.

Mer tveksam är jag dock till Obamas val att behålla W:ts försvarsminister Robert Gates på posten. Det rimmar ganska illa med hans credo "Change We Need", speciellt eftersom han har sagt att han vill plocka hem trupperna från Irak så fort som möjligt. Vi vet ju alla vad Bush tyckte om det.

Yours Truly,

Gustav