Chicagos skyline är vacker, men Sears Tower, Aon Center, Trump Tower och Hancock Building bräcker inte Domkyrkan, Tornet och Cloetta Center.Vi börjar nu skönja slutet på vad som har känts som en valkampanj utan slut. I dryga nio långa månader har vi bombarderats av tal, debatter, tal, intetsägande nyhetsrapportering av intetsägade tal och elaka påhopp i reklamfilmer. Detta kulminerade igår då Barrack Obama köpte 30 minuter av bästa sändningstid på samtliga stora TV-kanaler för nätta 8 miljoner kronor per kanal. Välkomna till image-politikens värld.
Det viktigaste i en presidentkandidats kampanj är inte längre kassörens förmåga att generera bidrag eller kandidatens sakpolitik, utan vilken bild de PR-ansvariga lyckas skapa av kanditaten för väljarna. Manus skrivs för alla officiella framträdanden och inget lämnas åt slumpen; kanditaterna vet redan innan vad de ska säga, hur de ska säga det, var de ska stå, hur de ska röra sig, och i vilken vinkel de gör sig bäst på fotografier. Resultatet av detta är att väljarna aldrig får lära känna de riktiga kanditaterna, bara deras officiella jag.
För att vinna är det viktigare att vara bekväm framför TV-kameror än att ha en sund politisk agenda. Det gör detsamma om din sjukvårds-reform kommer fungera eller inte, om väljarna gillar dig tror de på ditt ord. Många av amerikanska väljarna är skrämmande oinformerade och den största boven i dramat den ofullständiga politiska nyhetsrapporteringen.
Den primära syftet med stora TV-kanalernas (exempelvis ABC, NBC, CBS, Fox, WGN) nyhetsprogram har skiftat från att informera till att vara underhållande. Underhållande program generarar många tittare, många tittare genererar stora reklamintäkter. Vad som inte underhåller är långa, detaljerada och utdragna reportage som förklarar viktiga valfrågor och de båda kanditaternas ställning. Om Barrack Obama ger ett 30 minuter långt tal under dagen så presenteras ett några sekunder långt klipp av det på kvällsnyheterna, utan vidare förklaring. Sådana här så kallade sound-bites kan betyda vad som helst i vilket sammanhang som helst, vilket lämnar tittarna lika oinformerade som de var innan. Obamas talskrivare vet hur det funkar och pepprar därför talen fulla med smarta repliker med undehållningsvärde , t ex "We gotta focus Main Street instead of Wall Street". Det låter snyggt, det låter bra, men vad menar han egentligen?
Pressens "hästkapplöpnings-mentaliet", det vill säga att de rapporterar från valet som det vore en sport, hjälper också till att stärka image-politikens betydelse. Eftersom vinnarkulturen är stark i USA bryr sig pressen mer om vem som vinner, inte varför de vinner. Kandidater vinner debatter eftersom de har utnyttjar retoriska grepp bättre än den andra, inte eftersom de har mer substans i svaren. Och eftersom vinnare är intressantare än förlorare så får de i fortsättningen mer uppmärksamhet av pressen.
Den största oron med denna hästkapplöpnings-mentalitet är att de ger opinions-undersökningar för stor betydelse. Risken är att obestämda och oinsatta väljare besparar sig besväret att läsa på, kollar på vem som leder och lägger sin röst på den som majoriteten tycker borde vinna, inte vem de själva skulle ha föredragit. Också, den gör det i princip omöjligt för kandidater från till exempel The Green Party och Socialisterna (ja, det finns såna i USA också) att driva lyckade kampanjer; eftersom de inte har en rimlig chans att vinna så bryr sig inte pressen om dem. Det är väl det här man får med ett tvåparti-system.
++++++++++
När kandidater går ifrån manus skapar det problem för kampanjen. Därför ska nästa inlägg handla om fenomenet Sarah Palin.
Yours Truly,
The Goose
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar